Kapitel VI
Isgrå fruktan
Wade

I hela skolan pratades det inte om någonting annat än Sirius Black de följande dagarna. Teorierna om hur han hade kommit in i slottet blev allt vildare.

Men någonting annat hade hänt som nästan var minst lika viktigt, Stephanie hade tydligen fått en pojkvän. Inte vilken pojkvän som helst heller, nämligen George Weasley.

Från började hade hon insisterat på att hon inte var riktigt säker på vad deras relation var. Allt de fick ur henne om dejten var att de gett varandra en tafatt kyss i slutet och hon envisades med att säga att hon inte visste vem av dem som tagit initiativet till att hålla handen. Det hade bara blivit så helt enkelt.

Det verkade däremot som om Weasley hade en annan uppfattning. Deras första lektion på måndagen, Försvar mot svartkonster, hade inletts med att han stal en kyss av Stephanie innan han satte sig ned längre bort med sin bror.

För första gången under den terminen vilade Stephanies ögon på någon annan än professor Lupin.

"Vi ligger lite före kursplanen så jag har tagit med mig en överraskning idag", sa professor Lupin med ett leende i mungipan när de alla tystnat och lektionen kunde börja. Han steg åt sidan och de lade alla nu märkte till lådan han hade bakom sig. Blickar utbyttes spänt mellan varandra, professor Lupin hade oftast en annan uppfattning om vad som räknades som en överraskning.

"Nå, hur mycket vet ni om den märkliga varelsen kallad 'boggart'?"

Det gick ett sus genom eleverna, de hade alla hört om lektionen tredjeårseleverna haft. Ett antal händer höjdes och McGowan fick äran att svara.

"De är en multi-form som gillar mörka, instängda ställen. De kan anta vilken form som helst och förvandlar sig till det de tror vi är mest rädda för. De flesta av oss har läst om dem i läroboken vi hade förrförra året, professorn. Jag har för mig att professor Quirrel nämnde någonting om dem", hon fick flera instämmande nickar, "men han ville aldrig visa oss dem."

"Han var för rädd för dem", sa George Weasley högt.

"Säg någonting han inte var rädd för", instämde Fred Weasley och flera skrattade åt deras kommentarer. Lektionerna de haft under sitt tredje år hade varit minst sagt annorlunda.

"Så, så. Tack, Shane. Er gamle lärare var inte helt fel ute när han inte ville handskas med en boggart. De livnär sig trots allt på rädsla, men", han gav lådan som nu rörde på sig en blick, "de kan även ge en ett gott skratt. Ställ er i ett led nu, så börjar vi", professor Lupin svängde lätt med trollstaven och alla bänkar åkte längs väggarna. Han började sedan berätta om trollformeln de skulle använda.

Wade gick upp med Stephanie och Aarin men blev riktigt förvånad när den kortare av dem inte ställde sig med de rödhåriga pojkarna längst fram, utan väntade på att alla andra skulle ställa sig så de kunde stå sist.

"Nervös?" frågade Wade innan han stämde in med klassen i ett högt 'riddikulus'.

"Nja…" mumlade Stephanie lågt. Hon bet misstroget på ena tumnageln och stirrade mot den smutsiga, hemska hunden som gjorde sig beredd på att anfalla Navarro.

"Vad den kommer bli till?" Wade såg från den nu minimala Chihuahuan i rosa kläder till sin bästa vän, han gissade att det var det hon grubblade över.

"Det är det som är grejen. Jag vet inte!"

"Du vet väl vad du är rädd för?"

"… Tror du den kommer bli till er, döda på golvet?" viskade Stephanie hest och såg på Wade med uppspärrade ögon. Det gick en rysning längs hans ryggrad när hans inre öga föreställde sig bilden. Det var något motsträvigt som han lyckades svara med samma lugn som innan.

"Om det är det du fruktar så ja, kanske."

"Alltså", den rödhåriga flickan såg forskande ut mot klassrummet och började massakrera sin andra tumnagel, "jag tror att det är något åt det hållet jag fruktar, fast… egentligen så är det mer känslan av det. Jag är ju inte rädd för kropparna, det är ju vilka de tillhör som skrämmer en, känslorna som det skapar... Förstår du?"

"Jo, jag tror det", svarade Wade instämmande och rynkan mellan Stephanies ögonbryn lättade.

Om sanningen skulle fram var han inte helt säker själv på vad boggarten skulle ta för skepnad. Visst, slamsorna som verkade ha tillhört en människa en gång i tiden som nu rörde sig mot den skräckslagna Summer fyllde honom med obehag, men vetskapen om att en enkel trollformel skulle få det att försvinna mattade ut det hela. Han hade inga tvivel om att klara uppgiften.

"Aarin, det är meningen att du skall följa efter när det rör sig", muttrade Wade när han för tredje gången fick knuffa sin vän framåt.

"Ja, jag vet!" fräste hon hetsigt fram och just som han skulle ge henne en syrlig kommentar tillbaka insåg han hur blek den längre flickan hunnit bli.

Han gav Stephanie en lätt knuff och hon behövde bara luta sig lätt fram för att förstå hur det låg till. Hon gav den blonda mannen en nick.

"Spindlar?" frågade han försiktigt och lade en hand på den skärrande Aarins axel.

"Ja", kved hon fram mellan sammanbitna tänder.

Ingen av dem visste egentligen varför Aarin var så rädd för de små djuren och även om de hjälpt henne en bit med sin rädsla hade hon en lång väg kvar innan hon skulle kunna klara av att handskas med en spindel.

"Då behöver du bara tänka ut någonting roligt med dem", försökte Stephanie med en uppmuntrande ton.

"Roligt, roligt? Det är ingenting roligt med dem! De är äckliga och borde utrotas!"

"Jag hade en kompis när jag var mindre som hade en urgullig gosedjursspindel", svarade den äldre av dem lättsamt och Wade kunde inte dölja sin förvåning när Aarin tänkte över det. I hans öron hade det låtit som en löjlig tröst.

"Mjukisdjur? Det kan funka."

Ibland var det näst intill omöjligt att förstå sig på de två. Han släppte Aarin och gjorde en gest till Stephanie att gå före honom själv i ledet, så att han själv hamnade sist.

"Här, gå före mig så vet du att vad du än ser så finns jag här, precis bakom dig."

Leendet som spred sig över Stephanies först förundrade ansikte fick Wades hjärta att hoppa över ett slag. Tillgivenheten i hennes ögon lyste rätt genom honom och han kunde inte hindra fånleendet från sina läppar när han gav henne en kyss på kinden. Ibland var ord bara överflödiga mellan dem.

Det gick förvånansvärt bra för Aarin när hon väl stod framför den stora spindeln. Det var nog ytterst få som lade märke till hennes vita knogar som höll i den något darrande trollstaven. Wade gav henne tummen upp och kände sig smått rastlös nu när det bara var en person innan honom själv. Då de var sist hade de hela klassens uppmärksamhet.

Boggarten tog form framför Stephanie och många höll andan när den fasansfulla dementorn visade sig. Ingen hade glömt årets tågfärd och Wade kände hur nackhåret reste sig. Det var inte lika intensivt som förra gången, men han kände sig redan kall in till benen. I hans huvud började tankar ta form som han länge sedan svurit på att aldrig mera minnas. Ögonen stirrade ansträngt mot Stephanie och han väntade spänt på hennes formel.

Som aldrig kom.

"Här!" ropade professor Lupin plötsligt och skyndade sig framför Stephanie.

Pang!

Den mörka vålnaden försvann. Eleverna såg sig förvånat om för att se vart den tagit vägen. I nästa ögonblick svävade där en silverskimrande klotrund kula framför deras lärare.

"Riddikulus!" sa han med eftertyck, dock hade hans röst en nästintill sömning ton.

Pang!

Boggarten landade på golvet i form av en kackerlacka och professor Lupin utstötte ett bittert skratt som fick varelsen att explodera i tusen små rökvirvlar. Det var alldeles tyst i rummet. Wade kunde höra sitt eget hjärta bulta i bröstet. Han ville dra sin vän därifrån och kolla så att hon mådde bra, men han ville samtidigt inte ställa till med en scen. Ett jubel skar plötsligt genom tystnaden och av det följdes snabbt andra rop och ivriga applåder.

"Så där", sa professor Lupin högt efter en kort stund, "Jag tror det får räcka för idag. Utmärkt jobbat idag allesammans. Två poäng var till er alla." Förvånade klagomål hördes genom applåderna, de var alla vana vid att få i alla fall fem poäng var när de klarat hans uppgifter.

"Ni är faktiskt femteårselever", han höjde på ögonbrynet innan det ödmjuka leendet var tillbaka. "Seså, skynda på nu."

Alla började snabbt skynda sig mot dörren, lite extra rast var alltid uppskattat. Wade sträckte sig efter sin väska med ögonen på Stephanie, hon hade nu sänkt huvudet och det röda håret dolde hennes ansikte. Aarin gick försiktigt fram till henne och lade en skyddande arm runt hennes axlar. Wade skulle just ta med den äldre flickans väska när Aarin utbrast.

"Stephanie, hur är det egentligen?" Trots att orden var menade för Stephanie fick de många elever att stanna med ett ryck i dörröningen, majoriteten av dem började skynda tillbaka in i klassrummet.

Professor Lupin, som inte lämnat sin plats intill dem slängde en snabb blick på Stephanie innan han utbrast, "Jag sa åt er att ."

Han var raskt framme hos dem då det plötsligt gick en rysning genom Stephanies kropp, hela hennes kropp skakade till innan hennes ben slutligen gav vika och hon sjönk tillsammans med Aarin ned på golvet.

"Jag har choklad inne på mitt kontor, Wade, kan du-"

"Väskan."

Professor Lupin såg oförstående på den nu väldigt bleka flickan. Det dröjde tills Wade hade grävt fram det silvriga paketet och halvt tvingat i Stephanie större delen av den i ett svep innan han skakade lätt på huvudet, leendes igen.

"Ni tonårstjejer är då verkligen redo för allt."

"Hur är det med dig, Steph? Borde vi ta henne till sjukhusflygeln?" Aarin ögon flackade hastigt mellan sin vän och deras lärare.

"Nej, nej!" Stephanie skakade envist på huvudet, "Jag är okej. Det är inte lika illa som på tåget i alla fall."

"På tåget?" professor Lupins ögon vandrade mellan de tre eleverna.

"Då hörde jag allt, precis som det hände igen…" mumlade Stephanie fram, utan att kolla på någon av dem. "Nu kände jag det bara… Som om jag slungats tillbaka… samtidigt som man drunknar i kyla…"

Wade förstod professor Lupins bekymrade min, han visste inte vad hon menade och hade därför svårt att förstå hennes tvetydiga förklaring. Wade visste allt för väl att Stephanie hade återupplevt delar av den tid då hennes mamma dog. När de varit så nära riktiga dementorer på tåget hade hon först blivit näst intill onåbar och sedan gråtit hejdlöst under en lång stund.

"Effekten blir mycket starkare när det är en riktig dementor."

"Åh, jag är så dum", kved hon och begravde ansiktet in händerna.

"Sluta nu, Steph", försökte Wade hjälplöst och lade en hand på hennes huvud. Han hatade att se henne så här.

"Tvärtom, det du frukar är fruktan i sig själv. Mycket klokt, Stephanie." Faktumet att professor Lupin använde sig av folks förnamn, och i detta fallet Stephanies, gav den unga flickan tillbaka färgen fortare än någon choklad någonsin skulle kunna ha gjort.

De stannade kvar ett tag i klassrummet, men Stephanie insisterade på att hon mådde mycket bättre efter chokladen, så de kunde gå direkt till sin lektion i Örtlära. Dock hann de knappt komma ut i korridoren innan de stoppades av oroliga vänner från både Ravenclaw och Gryffindor. Wade antog att det skulle bli en jobbig situation för Stephanie, men ett eftertryckligt 'Jag AVSKYR dementorer' verkade svara på de flesta frågorna. Det spelade ingen roll vem du var, alla påverkades av dem.

Både Wade och Aarin lät Stephanie kyssa sin nyblivne pojkvän utan att kommentera det, de låtsades både vara upptagna med att klaga över att de skulle bli blöta i regnet när de nu skulle till växthusen.

*~oOo~*

Vädret blev sämre i takt med att matchen mellan Gryffindor och Slytherin närmade sig. Energin över att säsongens första quidditchmatch skulle äga rum låg i luften. Att det var mellan elevhemmen som antagligen hade mest emot varandra fick flera elever att bli helt nippriga.

Det var bara någon dag kvar till speldagen när Stephanie kom, flåsandes, in i uppehållsrummet med information som ingen varit beredd på.

"De har bytt."

"Förlåt?" Wade såg upp från den gamla boken som vilade i hans knä.

"Matchen nu på lördag, de har bytt. Hufflepuff skall spela istället för Slytherin", förklarade hon hastigt och slängde sig ned i fåtöljen bredvid Aarin.

"Va!" den yngre flickan flög upp från sin innan halvliggandes position, "Vem berättade det?"

"George", sa Stephanie och Wade var så fokuserad att han nästan inte lade märke till att hon nu kallade pojken vid förnamn, "han hade precis fått reda på det under träningen. Han är skitsur, och hela laget för den delen med."

"Jag förstår det", suckade Wade irriterat. "Hur skjutton lyckades Slytherin med det egentligen?"

"Malfoy." Namnet fick de andra två att grimasera. "Han insisterar tydligen på att han absolut inte kan spela med armen som den är nu. Han skadades ju under en lektion med Hagrid, minns ni?"

"Snälla, som om han någonsin kommer låta någon i denna skola glömma det. Han berättar fortfarande den där historian för alla som vill lyssna", fräste Aarin upprört fram.

Trots upprördheten visade sig Stephanies information stämma alltför väl. När de bara någon dag senare trotsade vinden som nu stigit till närmare orkanstyrka kunde Wade nätt och jämnt urskilja färgerna guld och svart på läktartornen där han gick hoppkurad med Aarin under paraplyet de delade.

En svart varelse svepte plötsligt förbi dem och de stelnade båda till innan de insåg att det var Stephanies paraply som slitit sig fri. Den minst sagt irriterade ägaren sprang snabbt efter.

"Stanna då, dumma fittparaply!" hörde de henne flämta när hon skyndade förbi, fumlandes efter trollstaven, "Accio paraply!" Paraplyet trotsade nu vinden, dock en smula motvilligt, och flög tillbaka till henne.

"Du borde verkligen se över ditt språk ibland", kommenterande Wade när de återigen gick tillsammans. Blågröna ögon lämnade regnskyddet som ännu en gång höll på att slita sig och såg uppretat på honom. Stephanie hade nu gått från våt till fullkomligen dränkt, den blöta luggen låg slickat mot hennes ansikte. Wade beslöt sig för att för en gångs skull lämna diskussionen i tid.

De skyndade sig till planen och var snart uppe på läktaren. Vinden slet och drog i deras kläder och åskan dånade i deras öron.

Åskådarmassan väntade tålmodigt på att de två lagen skulle komma ut. Som små gula och röda figurer kom de äntligen ut på planen. Wade tyckte sig höra ett flertal högre skrik när Hufflepuff gick ut och han antog att det berodde på deras nya, otroligt snygga lagkapten, Cedric Diggory.

Wade kunde inte låta bli att flina, det skulle bli intressant att se honom möta Oliver Wood. Flinet växte allt eftersom de två lagkaptenerna skakade hand innan alla satte av på sina kvastar. Mycket intressant.

Fred och George Weasley gjorde sitt vanliga intro, cirkulera runt ett av läktartornen tillsammans, innan de kretsade planen med de andra och slutligen intog sina placeringar runt madam Hooch. De olika bollarna släpptes fria och klonken kastades upp. Spelet var igång.

Även då det knappt gick att utskilja spelarna i ovädret var det en spännande match, den lilla detaljen att spelarna ibland höll på att åka in i varandra då de såg så illa fann Wade relativt underhållande.

Samtidigt med den första blixten ljöd madam Hoochs visselpipa. Lagen samlades på marken och en irriterad suck undkom Wades läppar. Han hade ingen lust med en förlängning, trots att han själv inte spelade var ordet blöt en underdrift vid det här lagret.

"Är du glad att de leder?" ropade Aarin över blåsten till Stephanie som nickade och försökte tvinga sina frusna kinder till ett leende.

"Vet du vem av dem som är din Weasley?" undrade Wade intresserat och spanade mot det röda laget som verkade ha fått besök av någon från publiken.

"Jag jobbar på det!" svarade Stephanie och han gav henne ett matt leende tillbaka. De visste båda två att det var nästintill omöjligt att kunna se det i den här matchen.

En kort stund senare var matchen igång igen och det verkade nu som de båda sökarna hade fått ny energi. Det märktes att stunden då någon skulle fånga kvicken närmade sig.

"Är det inte jävligt kallt här?" muttrade Aarin plötsligt och makade sig närmare de andra två. Först nu upptäckte Wade att det var frost över hela träbalken framför honom. Han öppnade munnen för att svara, men fann inga ord. Nere på planen välde minst hundra dementorer ut med sina dolda ansikten riktade mot himmelen.

Wade förlorade uppfattningen för en kort sekund. Hans händer grep krampaktigt tag i räcket med vita knogar då han plötsligt registrerade hur något föll från skyn. Inte något, någon.

Om det inte varit för Dumbledore hade Harry Potter med all säkerhet slagit ihjäl sig framför deras ögon.

När dementorerna jagats ut från planen lyckades han äntligen få sin kropp att lyda honom. Han gav till ett rosslande andetag då lungorna demonstrativt tvingade ned syre genom hans hals. Både Aarin och Stephanie var som tömda på färg i ansiktena, och den kortare av dem hade bitit sönder sin egen läpp för att inte förlora fattningen igen.

*~oOo~*

Händelsen skakade många elever, men snart var de flesta tillbaka i skolans rytm. Wade fann detta som en perfekt grund för ytterligare en anledning till varför hans far borde ge honompengar till en ny kvast. Inte skulle han kunna ramla av om han flög på en åskvigg?

Hans far delade dock inte hans åsikter och Wade förde en intensiv brevväxling där han hela tiden tyckte sig bevisa samma viktiga faktorer.

Han var återigen på väg till skolans torn med ugglor eftersom Stephanie hade skickat brev med hans egen uggla, Charles, och han kunde inte vänta på att skicka iväg sitt nya brev. Det kunde ju faktiskt vara just detta brev som fick hans far att inse att rensoparsjuor inte var något alternativ längre.

Han blängde mot trappstegen som aldrig verkade ta slut. Det hade varit så mycket enklare när Stephanies bror fortfarande gått i skolan, då hade hon alltid använt hans uggla. Varför skulle båda flickorna envisas med att ha katter?

Wades var så uppe i sina egna tankar att han knappt registrerade den andra mannen som var på väg ut från rummet. Detta ledde till att de slog i varandras axlar.

"Leds-"

En armbåge över bröstet och handlederna uppfångade över huvudet skar av ursäkten och luften slogs ur Wades lungor då hans rygg drämde i den kala stenväggen. Skarpa, smala ögon såg på honom med en vedervärdig blick. En slinga av det förut perfekt kammade håret låg ned mot den vassa näsan.

"Om du rör mig igen lovar jag att du kommer bli ledsen."

Wade kunde inte undgå att lägga märke till de smala läpparna när orden västes ut, som gav ansiktet elegans och gjorde det så där oemotståndligt.

Mannen gav honom en sista blick fylld med avsky innan han hastigt avlägsnade sig. Wade hann precis se de långa fingrarna rätta till den gröna slipsen innan han försvann nedför trappan.

"Vad i hela…" han kunde inte ens förmå sig att avsluta meningen. Vad sjutton? Ravenclaw var det elevhem man tycktes klara sig bäst i, om man gick med på att bli tagen som aningens snofsig och bli kallad för plugghäst då och då. Han kunde inte heller minnas att hans släkt skulle ha några blodsfiender. Själv ansåg han sig vara rätt omtyckt på skolan.

Tydligen inte av alla, tänkte han skarpt och borstade av sin klädnad.

Tillslut lyckades Wade hitta en uggla som ville ta emot hans brev, han lyckades dock inte skaka av sig händelsen. Han var inte säker på om han ville berätta vad som just hänt för sina vänner. Det kändes förnedrande och han kunde inte skaka av sig känslan av de skarpa ögonen. Han skulle nog utelämna några små detaljer.

Någonting rött i hans synfällt fick tillbaka honom till verkligheten. Bara för att han inte ville prata om det betydde det inte att han inte ville träffa dem. Han backade några steg och kikade in i korridoren där han tyckt sig ha skymtat någon av de två rödhåringarna.

Wade höjde skeptiskt på ögonbrynet. Den han hade sett var Radford, som befann sig i något som bara kunde beskrivas som en intim position med Miller. Hans händer var på den silverhåriga mannens midja, varav den andres händer verkade vara innanför den kortares klädnad. Miller var i fullfärd med att viska någonting i Radfords öra, och det tydligen väldigt viktigt då den äldre mannen, av allt att döma, inte verkade klaga.

Det var inte deras handlingar som upprörde Wade, förutom faktumet att de båda var alltför syndigt snygga, i synnerhet tillsammans, nej. Han kunde inte låta bli att undra hur ingen hade märkt deras förhållande än. De gillade uppenbarligen att tänja på gränserna.

"Och folk kallar mig osmidig."

Han fann däremot Aarin på vägen till västra tornet. Hela hon sken upp när hon fick syn på honom.

"Du kommer aldrig tro på vad som hände mig n-"

"Wade!" utbrast hon häftigt och grep tag om hans axlar. Vad var det med folk och fysisk kontakt idag egentligen?

"Vad är det?"

"Du vet bruden i Slytherin som har långt, svart hår och djupa, gröna ögon? Det är Darnleys syster!" förklarade Aarin så fort att det var ett under att hennes mun hann forma ljuden.

"Ja?" svarade Wade oförstående.

"Vad då 'ja'? Visste du att de är tvillingar?"

"Ja?"

"Hur då?" snäste Aarin med förvåning målat över hela ansiktet.

"Menar du bortsett från att de är väldigt lika och har samma efternamn?" svarade Wade sarkastiskt och justerade sin klädnad då Aarin släppt honom.

"Men då är han ju fett off i sin familj. Visste du det?"

"Så fort han pressenterat sig för mig. Darnley är en rätt fin familj, visste du inte det?"

"Klart jag inte gör, mina föräldrar lärde mig inte abc med fina släktnamn", svarade Aarin med en kall blick. Wade märkte att hon var stressad över någonting, men han kunde inte sätta fingret på vad.

"Så, hur fick du reda på det?"

"Åh", hon drog efter andan, "jag sprang in i henne på toaletten, den på tvåan, och då slog det mig." Någonting skymtades i hennes ögon, men det försvann i en blinkning. "Jag blev bara så förvånad över… det."

Wade gav henne en kritisk blick och hoppade sedan undan från knytnäven hon svingat mot hans arm.

"Var har du Steph då?"

"Hon är med Weasley, igen", svarade hon torrt med en grimas.

"Bitch." Wades hand letade sig in i Aarins och de log förstående mot varandra.

*~oOo~*

Det skulle dröja till kvällen innan Aarin äntligen verkade beröra det som störde henne.

"Wade?"

"Mm?"

"Vad skulle din familj ha gjort om du inte hamnade i Ravenclaw?" hon fingrade nonchalant på sin temugg, men nyfikenheten i rösten svek henne.

"Bli förvånade, antar jag."

"Är de noga med sådant då, vart man hamnar och… vem man väljer?"

Wade tänkte över det, han började förstå vart hon ville komma, "Inte egentligen, jag tror inte de skulle gå upp i taket om någon placerades i ett annat elevhem. Vissa i släkten skulle säkert ha sina åsikter, men säg någonting de inte klagar över dessa dagar", tillade han med en fnysning. "Allt beror på hur beredd du är på att få stå upp för dig själv. En av mina kusiner gifte sig med en mugglarfödd, från Ravenclaw dock, visst muttrar de äldre om det, men vad jag vet är de lyckliga tillsammans och de är alltid välkomna hem till oss." Han lade undan sina papper i en prydlig hög innan han mötte hennes blick, "Varför undrar du?"

"Jag funderade över Darnley, om hela hans släkt har gått i Slytherin och han går i Gryffindor…"

"Var det inte samma sak med Black?" inflikade Stephanie med lägre röst och såg sig instinktivt omkring, som om mannen lurade någonstans i skuggorna från brasan.

"Du kan seriöst inte jämföra Black släktet med Darnley släktet", avfärdade Wade henne snabbt med en grimas.

"Hur kan du veta att hans släkt inte är så också?" undrade Aarin intresserat.

"Tro mig, man vet när familjer är så", svarade Wade kort. Han hade ingen lust med att gå in på detaljer om vad som skiljde de äldre släkterna åt. Det var inget man gärna tänkte på. Han målade på en professionell min över ansiktet och fortsatte i annan ton för att lätta på
samtalet.

"För min del vill jag i alla fall ha lite mer trollkraft i blodet. Så tyvärr, Aarin, du platsar inte."

"För vad då om jag får fråga." Hon såg på honom med en blandning av förvåning och misstänksamhet.

"Föda mina barn så klart."

"Vänta, va?" Stephanie ryckte till som hon fått en stöt.

"Ja, jag kommer då inte lägga ned tid på att förföra en kvinna för bara det ändamålet. Alldeles för mycket jobb. Och det är där du kommer in i bilden, Steph."

"Men tänk om jag inte vill vara med i bilden då?" utbrast hon med en grimas.

"Klart du vill, framtida mor till mina tre söner!" ropade Wade och attackerade sin vän med kittlingar. Det passade väldigt bra att de suttit bredvid varandra.

"TRE? Ah, sluta! Jag vill inte ligga med dig!" tjöt Stephanie undertiden som hon försökte hålla tillbaka både Wade och skrattattacker. Hon lyckades inge vidare med något av dem.

"Lacroix, Cooper." Den syrliga rösten fick de båda att stela till. Wade tog ett djup andetag innan han satte sig upp på sin plats igen och möte prefektens hårda ögon.

"God kväll, Clearwater."

"Fem poäng från er var, alla tre, så kanske ni tänker på att anpassa era samtal bland folk nästa gång", snäste den äldre flickan fram innan hon vände på klacken och lämnade dem.

"Var hon tvungen att blanda in mig i det?" suckade Aarin med spelad irritation.

"Är inte hon tillsammans med Georges bror, han som också är prefekt?" Stephanie spanade efter Clearwater, som gått till sin sovsal.

"Stackars man. Han som är så söt", stönade Wade och de fick alla tre anstränga sig för att inte börja skratta högt igen.

Wade hade precis börjat brottas med tanken på om han skulle återuppta sina studier igen eller läsa någonting när Stephanie bröt tystnaden.

"Borde jag börja träna?"

"Varför undrar du?" frågade Aarin med höjda ögonbryn.

"Nej, jag bara tänkte…"

"På Weasley?" fyllde hon i och Wade kunde inte hindra sig själv.

"Varför tar du inte och tränar tillsammans med honom?"

"Wade!" kved Stephanie med kinder som snabbt blossade upp.

"Men seriöst", fortsatte hon sedan, "jag har funderat på det. Mina armar är rätt starka, kanske det är dags att träna benen också?"

"Sen när är dina armar starka?" Wade gav henne en skeptisk blick.

"Säg det igen!" röt hon och grep nu tag i honom. Wade skulle just komma med en invändning när han kände hur det sved till i vänstra handleden. Han drog snabbt undan sina händer och Stephanie log triumferat.

"Jag sa ju det!"

Wade ryckte på axlarna och drog ned händerna under boret. Med ett snabbt ögonkast konstaterade han att han hade blåmärken på båda handlederna, något mindre på den högra. Musklerna bultade upproriskt från trycket de nyss fått och han svalde ansträngt. De isgråa ögonen dök återigen upp i hans inre.


Jag vet inte vad det är men jag har alltid problem med att börja med Wade. Och så blev hans kapitel dubbelt så långt som de andra. OTIPPAT?
Hoppas ni står ut med mig och fortfarande läser!
Era kommentarer är bäst. Jag menar det.