Inte ens mina fantasier kunde drömma ihop något vackrare än julen på Hogwarts. Den saknade verkligen motstycke med de levande julgransdekorationerna, osmältbara istapparna och sjungande rustningarna. Nu lade sig dessutom snön över landskapet och yrde igen över slottets fönster.
– I år slår de på stort med julpyntet, skrattade Hagrid när han kom släpande med ännu en julgran från förbjudna skogen. De vill imponera på våra utländska gäster. Han blinkade okynnigt åt mig och jag skrattade, där jag stod i snön tillsammans med Elvira och Hermione. Det pirrade i mig av glädje.
Jag hade till slut gett upp hoppet om någon sorts slumpmässigt sammanträffande, sökt upp Hermione i biblioteket och berättat om Elviras situation. Hon hade blivit intresserad och helt sonika föreslagit Elvira att de skulle börja studera tillsammans i biblioteket. De båda var i stort sett de enda eleverna på hela skolan som ägnade sig åt skolarbetet just nu. Alla andra - åtminstone de från fjärde årskursen - hade enbart tankarna på det nära förestående lovet och julbalen.
Vi försökte hjälpa Hagrid att släpa in den stora granen, men när han slängde upp den högre på axeln förlorade vi fotfästet och hängde mest och dinglade i grenarna. Tjutande av skratt gav vi upp och föll tillbaka i snön, där vi blev liggande och flämtade tills vi var iskalla. Då borstade vi av oss snön och skyndade oss in till stora salen och dess varma brasor.
Hagrid hade slagit sig ner framför en av de öppna spisarna och pustade ut. Stora istappar hängde i skägget.
– Förbaskat griniga älvor i skogen idag, muttrade han. Ni förstår, bland älvorna finns de alla sorter. Några av dem e snälla som små gullvippor, ungefär som lilla fröken där - han blinkade åt mig igen och jag försökte blänga argt tillbaka - medan andra som ser mest lika vänlia ut e av de virket att de va me på Ni-vet-vems sida när de begav sig. Å de va några av den sorten som försökte börja bråka me mej när ja högg ner granen här.
– Jag är släkt med älvor på långt håll, sa Elvira. Det är därifrån jag har mitt namn. Men jag vet inte om de var snälla eller elaka.
– Hagrid, du tycker ju att även drakar och skrabbor är snälla och gulliga, sa Hermione.
– De kan va med dem som me de flesta levande, sa Hagrid. Att de e lite både och. Men en sak e säker å de e att nu när de ska bli julbal, e de många varelser av alla slag som drar sej närmare slottet. Jul, ljus å festligheter - speciellt under julnatten - har allti lockat ut saker å ting från mörkret.
– Hur gör ni med säkerheten runt slottet då? undrade Hermione. Och hur går det för våra utländska gäster på ängen och på skeppet i sjön?
– De har starka ledare å skyddsförtrollningar runt sig, sa Hagrid tryggt. Men på juldagarna måste vi ändå va försiktiga. Glöm inte de, särskilt du å pojkarna, Hermione, du vet va ja menar.
