Av någon outgrundlig anledning skulle baracken vid quidditchplanen målas. Den verkade alltid behöva målas när någon förtjänade ett extra hårt straff.
Det är i alla fall bättre än straffmeningar, tänkte Sirius tappert. Vad som helst var bättre än straffmeningar. Till och med när sällskapet bestod av ett antal burkar med Doktor Colorados osedvanligt kladdiga femminutersfärg och en före detta bästa vän, som enligt Sirius mening var lika trevlig som en låst dörr. Remus målade frenetiskt gaveln så långt bort från Sirius han kunde komma och hans envisa tigande gjorde luften tjock att andas. Till Sirius förtjänst skall sägas att han stod ut i hela fyrtiotvå sekunder. Nytt personligt rekord.
"Som om McGonagall inte hade kunnat fixa det här på en minut…" sa han halvhögt, efter att ha ordnat till anletsdragen.
Remus blick fastnaglad på väggen.
"Filch kunde väl tänkt på att ge oss en stege?" fortsatte Sirius med en grimas och en gest upp mot taket. "Jag fattar inte hur vi skall kunna nå ända dit upp."
Remus tycktes drabbats av plötslig dövhet. Sirius lyfte på ena ögonbrynet och lutade sig mot väggen med utstuderad nonchalans.
"Jag hade ingen aning om att du var så grym på mugglarfight, Remus."
Remus snodde runt. Hans ögon brann mot Sirius.
"Kan du hålla klaffen och börja jobba?" Fräste han. "Jag har läxor att göra!"
Sirius tog lugnt sin pensel och började metodiskt stryka färg på väggen, helt säker på att nyheterna skulle få Remus att sluta tjura. Han drog ett djupt andetag och log brett mot Remus, som verkade helt uppslukad av färgen.
"Du, Remus," sa Sirius nonchalant. "Du behöver inte… "
"KAN DU HÅLLA KÄFT?" skrek Remus så plötsligt att Sirius hoppade till.
" JAG VILL INTE HÖRA!" Hans röst skar sig. "DU BERÄTTADE FÖR SNAPE, SIRIUS! DU SKICKADE NER HONOM TILL STUGAN! JAG KUNDE HA DÖDAT HONOM! JAG KUNDE HA BLIVIT EN MÖRDARE! ÄR DET NÅGON SOM FÖRTJÄNAR STRYK SÅ ÄR DET DU! JAG LITADE PÅ DIG…"
Sirius stirrade chockat på Remus, som uppenbarligen väntat länge på ett tillfälle att få skrika åt honom. Tänkte att Remus skulle varit nöjd om han vetat hur orden sved.
"Och vad hade du tänkt skulle hända?" Remus röst var hes nu, och frostig som den kallaste vinterdag. "Ville du att jag skulle slita upp strupen på honom? Eller hade du tänkt att han skulle springa på James på vägen? Ingick det i planen?"
Sirius bet ihop tänderna för att inte kläcka ur sig något som skulle göra Remus ännu mer upprörd. Han tvingade sig själv att se på honom.
"För helvete, Remus," fräste han. "Du vet att jag inte ville att han skulle bli skadad! Och det var självklart inte meningen du skulle råka illa ut! Det fattar du väl!" Och sedan kastade han ur sig det, så fort att han snubblade på orden. "Det var därför vi såg till att Snorgärsen svor en obrytbar ed!"
Remus, som för ett ögonblick sett ut som om han skulle börja skrika igen, vred så häftigt på huvudet att det knakade till i hans nacke. Hans pensel landade med ett ljudligt plopp i färgburken och skvätte blått kladd över bådas klädnader.
"Ni såg till att han vadå?"
Deras blickar möttes.
"Svor en obrytbar ed. Han kan inte skvallra. Det är okej."
Remus stirrade stumt på Sirius i flera minuter. Sirius försökte möta den där blicken, men kunde inte. Han började försiktigt måla igen, för varje sekund mer medveten om tystnaden.
En hel evighet hade passerat när Remus öppnade munnen nästa gång, och hans röst var så kvävd att Sirius knappt kunde höra honom.
"Sirius, din idiot, det är olagligt."
Sirius bet ihop tänderna om ett ilsket svar och doppade omsorgsfullt penseln i färgen.
"Hade jag något val?"
Remus stirrade på väggen som om den varit världens åttonde underverk.
"Varför?" hans röst var en hes, darrande viskning i mörkret.
Sirius kinder hettade. Ville och ville samtidigt inte säga hur dåligt samvete han haft.
"Det fattar du väl," fräste han till slut, "att vi inte kunde låta Snorgärsen tracka dig? Du är ju en Marodör, för sjutton."
Han svalde och försökte ordna anletsdragen till ett nonchalant flin.
"Jag menar, tre marodörer? Hur illa låter det inte? Det skulle inte funka om du fick sluta."
Rösten i hans huvud skrek att han skulle sluta bete sig som en idiot, men han visste inte hur han skulle bära sig åt. Han noterade att Remus hand darrade när han sträckte sig efter penseln, rätade på ryggen och drog spikraka ränder över väggen.
"Dream on, Sirius," mumlade han. "Jag tänker aldrig bli någon marodör igen. Har du inte fattat det?"
Borde han ha fattat det? Sirius letade i minnet efter orsaker till varför Remus inte längre skulle vilja vara med dem, men han kunde inte komma på något. Hans hjärna kändes ekande tom.
"Och varför det?" Han ansträngde sig för att låta lugn. "Jag menar, vi är dina vänner…"
Remus snodde runt. Hans ögon glödde, men hans röst var farligt lugn.
"Varulvar kan inte ha några vänner, Sirius. Det har du lärt mig."
Sirius stirrade på honom, överrumplad, med en ytterst obehaglig känsla i maggropen av att allt höll på att gå uppåt väggarna fel. Han trevade efter ord.
"Det där är lögn, Remus. Du vet det."
Remus såg bort.
"Är det?" Hans röst var fortfarande kall, men Sirius hörde den darra. "Det enda jag vet är att du, som hävdar att du är min vän, fixade så att jag nästan dödade Snape. Och det hade jag inte kunnat leva med. Så är det. Inga vänner betyder ingen som kan förråda en, fattar du? Enkel logik."
Alla varningslampor som fanns i Sirius huvud blinkade våldsamt, och den förbaskade rösten i hans huvud påpekade helt känslokallt att den haft rätt.
"Remus, jag ville ju inte att… Jag tänkte mig bara inte för…"
Orden föll platt till marken. Remus ögon blixtrade mot honom.
"Nej, varför skulle du bry dig om att tänka dig för när det bara är Snapes liv och min framtid som står på spel?" fräste Remus. " Jag kunde ha dödat honom! Eller så skulle jag bitit honom och då skulle han blivit SOM MIG!" han vände häftigt ryggen åt Sirius och fortsatte att måla med ryckiga rörelser.
Sirius stirrade, helt perplex, på hans ryggtavla. Med en kraft som nästan slog omkull honom förstod han plötsligt att allt kunde vara förstört. Att Remus aldrig skulle kunna lita på honom igen. Att han inte, vad han än gjorde, skulle kunna sudda ut minnet av sveket.
Han hade aldrig i hela sitt liv känt sig så usel. Skammen överväldigade honom, begravde honom i skuldkänslor. En lång stund stod han helt tyst med hettande kinder och tårar i ögonen, oförmögen att säga något.
"Jag är ledsen," mumlade han tillslut utan att se upp. "Jag tänkte inte… gjorde ett misstag." Han svalde hårt. "Förlåt." Det sista ordet brände våldsamt hans tunga.
Remus ögon glödde mot honom, gud vet hur länge.
"Det förändrar ingenting." Hans röst darrande våldsamt. "Det får inte hända igen."
Sirius stod som förstelnad, förstummad. Han var med ens våldsamt arg, men visste inte på vem. Sig själv, för att han varit så korkad. Remus, för att han var så förbannat feg och ädel samtidigt. Det gångna samtalet spelades upp om och om igen i hans huvud, han letade frenetiskt efter något att angripa, vad som helst som kunde styra det annalkande slutet på den här historien åt ett annat håll.
"Remus, sluta." Muttrade han, när han äntligen återfått kontrollen över sin röst. "Gör inte så här. Låt inte varulven förstöra ditt liv."
Remus ryckte till, som om Sirius slagit till honom. Hans ögon blixtrade.
"Det är precis det jag försöker!" Skrek han. "Jag gör allt jag kan för att Måntand inte skall mörda någon! Fattar du inte det? Du, däremot, verkar tro att varulvar är gulliga keldjur och att allting bara är något skojigt skämt!"
Hela scenariot var skruvat. Remus var nästan hysterisk. Sirius försökte vara förnuftig. Vad skulle hända härnäst? Att Severus Snape tvättade håret?
"Det är exakt det jag menar!" Till Sirius förvåning lät hans röst lugn. "Måntand visar sig en natt var tjugonionde dygn, Remus! Det betyder att han är en femtioåttodedel av ditt liv! Den delen kan du inte bestämma över, men resten! Resten av ditt liv är ditt! Låt inte Måntand bestämma över den tiden också!"
Remus stirrade överrumplad på honom. Sirius klandrade honom inte. Inte ens han själv hade hört sig säga något sådant förut.
"Du kan inte dumpa oss bara för hans skull!" Tillade han när tystnaden varat för länge. "Han är inte värd det!"
Då blev det liv i Remus.
"Vad vet du om det? " Fräste han. "Ingenting! Du har ingen aning om hur det är att vakna med blod på sina händer och undra vems det är! Du vet inte vad det är att förlora konrollen över sig själv! Du vet inte hur det är att se månen gå upp och veta att du kan sitta i Azkaban på livstid morgonen efter! Du vet inte…" Hans röst kvävdes under ilskan. Han knöt näven och drämde till väggen så hårt att det ekade i natten runt dem. Gång på gång slog han mot en fläck i den blå färgen, hans blick helt fixerad på den punkt hans knogar träffade.
Sirius stirrade chockat på honom. Något inom honom skrek.
"Nej," sa han, lågt. "Jag vet inte. Varför berättar du inte för mig?"
Remus skrattade. Ett bittert, skärande skratt innan han stannade upp och blängde på Sirius.
"Poängen, din idiot, är att jag inte kan riskera att någon blir skadad!" Han fortsatte slå, ilsket, tills hans knogar lämnade röda fläckar efter sig i den blå färgen. Sirius betraktade honom med en växande klump i halsen. När han inte stod ut längre sträckte han fram handen och grep tag i Remus handled. Höll fast den, hårt.
"Sluta." Han blev förvånad över hur myndig hans röst lät. Han fäste blicken på Remus ansikte, men Remus stirrade envist åt ett annat håll. Vanmakten avgrundsdjup i Sirius bröst.
"Jag har inte sagt att du ska riskera något! Men ingenting blir bättre av att du låser in dig själv i en bur!"
Remus slet sig loss och vände sig bort, utan ett ord. Av någon outgrundlig anledning tolkade Sirius hans tystnad som ett gott tecken. Den betydde att han började få slut på argument. Sirius beslöt sig ståndaktigt för att byta taktik. Om han kunde få Remus att skratta hade han definitivt vunnit en rond.
"Äsch, lägg av nu," började han med all nonchalans han kunde uppbåda. "Vi har nu, efter sex år, äntligen bevisat att såna mönsterelever som vi har en lugnande inverkan på sådana våldsamma personer som du. Kolla själv. Du har inte gjort en fluga förnär på sex år och efter bara en vecka utan vårt sällskap håller du på att mosa Snape. Det är illa, Måntand. Det är säkrast att du fortsätter hänga med oss, så vi kan sprida lite av vårt änglalika lugn in i din våldsamma själ." Ironin droppande från varje stavelse.
Men Remus skrattade inte.
"Det där var inte roligt!" Väste han med en så konstig, främmande ton i rösten att Sirius hajade till. Han stirrade på Remus ryggtavla som om den kunde berätta vad som undgått Sirius, vad han missat.
"Vad är det som är fel?" frågade han lågt. Frågan kändes absurd, men den del av honom som känt Remus i nästan sex år hävdade bestämt att den var befogad. Resten av honom väntade på att Remus skulle skrika att det var han, Sirius, som var felet.
Men Remus svarade inte. Han stod med ryggen mot Sirius och stirrade på väggen. Han darrade, såg Sirius plötsligt. Som om han frös.
"Måntand!" Sirius grep tag i Remus arm och svängde runt honom tills de stod öga mot öga. "Vad är det?" Frågade han igen och förvånades över att han lyckades låta vänlig när frustrationen låg så nära ytan.
Det verkade som om något inom Remus brast. Han knöt krampaktigt händerna innan han vände sig mot väggen igen och fortsatte måla. Han drog djupt efter andan och när han talade tycktes han pressa fram varje ord.
"Tror du verkligen att det var jag som nästan slog ihjäl Snape idag?"
Sirius hjärta sjönk som en sten i bröstet på honom. Han kunde inte förneka att det var just Remus han sett använda Snape som boxboll, och att det var Remus han försökt hindra från att göra just det, så om det inte var han -
"Vargen?" Han ville inte alls veta svaret.
Remus pressade samman läpparna och nickade plågat.
Sirius drog planlöst med penseln över väggen, sökte efter ord. Om vargen började kontrollera Remus även när det inte var fullmåne var det inte bra. Definitivt inte bra.
"Vad hände?"
Remus målade en fläck på väggen som redan var minutiöst täckt med färg.
"Jag vet inte." Hans röst darrade. "Jag bara blev så…arg. Han kallade mig…saker. Och jag kunde inte stoppa mig själv. Jag… Ni borde inte vara med mig… Det kan hända…igen." han svalde, och fortsatte sedan, hans röst så liten och tunn. "Du har rätt. Jag är grotesk." Han stirrade ner på sina händer med bottenlös avsmak i blicken.
Det tog ett par sekunder innan Sirius förstod vad han syftade på, men när det gick upp för honom hur djupt hans förflugna ord borrat sig in i Remus blev han våldsamt arg. Arg för vad han gjort, vad som hänt och vad som höll på att hända. Utan att tänka klev han fram till Remus, grep i hans klädnad framtill och ruskade om honom.
"För helvete, Remus, vi är dina vänner! Vänner! Vet du vad det ordet betyder? Va? Vänner hänger ihop i vått och torrt! Vi bryr oss inte om vargen! Ingen av oss kommer att överge dig för något han gör, kan du fatta det nångång?" Han var tvungen att dra efter andan innan han fortsatte. Remus stirrade på honom, överrumplad. "Och vad det gäller din påstådda våldsamhet, så skulle Snape kunnat få en påsklilja att vilja strypa honom! Vem som helst skulle klått upp honom! Och det har hänt en gång på sex år! Det gör dig inte direkt farlig för allmänheten! OCH vi kommer alltid fortsätta komma ner till Spökande stugan! Vad som än händer, fattar du?" Han ruskade om honom igen. "Jag vet hur du brukade se ut efter fullmånen innan vi började komma ner, du var ingen vacker syn." Remus blev likblek i ansiktet av ilska, men Sirius gav honom ingen chans att säga emot. "Och om du tror att jag kommer sitta varm och trygg i Gryffindortornet när du är där nere ensam, så tror du fel! Jag kommer dit, vad du än säger! Måntand gillar Tramptass, det vet jag!"
Sirius kunde knappt tro att han hade sagt allt det där, och det kunde tydligen inte Remus heller, för han stirrade på Sirius som om han förvandlats till en skär elefant. Hans ögon brann, blanka som speglar. Tystnaden växte.
"Jag behöver inte er," viskade Remus till slut. "Jag har överlevt länge utan er. Jag kan klara det igen. Jag behöver er inte." Hans röst var tjock, och Sirius fick en känsla av att han försökte övertyga sig själv lika mycket som han försökte övertyga Sirius.
"Jag pratar inte om att överleva." sa Sirius mjukt. "Jag pratar om att leva."
Remus drog djupt efter andan.
"Det är inte varulvar förunnat att leva. Jag försökte, men du förstörde alltihop."
Orden kändes som ett slag i magen på Sirius. Han ville gråta. Visste avgrundsdjupt hur för sent det var, men beslöt sig ändå för att det fanns en chans kvar. Han trevade efter det där modet som Gryffindorare var så berömda för och som verkade oändligt avlägset just nu. När han talade visste han att det var det svåraste han sagt i hela sitt liv.
"Jag vet." Han var tvungen att dra djupt efter andan innan han kunde fortsätta. "Jag är förbannat ledsen för det där. Det är jag faktiskt. Och jag fattar om du inte tänker ge mig någon ny chans. Jag tror inte att jag förtjänar det. Men…" Han svalde. "…marodörerna är inget vidare utan dig. Och jag är ledsen för det där jag sa." Det sista lade han till i efterhand, säker på att orden gav honom brännsår på tungan. "Jag menade det inte. Du är inte grotesk, Remus. Jag var bara…arg." Han svalde igen. "Förlåt."
Remus blinkade häftigt, som om han fått något skräp i ögonen. Så slet han sig lös och snubblade bakåt. Han törnade emot den nymålade väggen innan han sjönk ner i gräset med ryggen åt Sirius.
Sirius stirrade på hans ryggtavla, förbannade sig själv. Varför hade han, som kunde få tyst på vem som helst, plötsligt svårt att finna ord?
"Remus…" Började han försiktigt.
"Äh. Håll käften!" mumlade Remus halvkvävt. I nästa ögonblick begravde ansiktet i ärmen på klädnaden och grät tyst. Lämnade Sirius ensam med tusen plågsamma tankar.
Om han bara inte…
Men det hade han. Ingenting kunde ändra på det. Ingen ånger, inget förlåt, ingen obrytbar ed. Inget. Det förflutna var och förblev förflutet.
Han började måla igen, mest för att ha något annat att göra än att stirra på Remus ryggtavla i mörkret och lyssna på hans hickande snyftningar. En lång stund höll han på, upp, ner, upp med penseln, medan en tanke tog form i hans huvud. När Remus tystnat och satt orörlig i gräset kramade Sirius penseln hårt i handen.
"Jag kan svära att aldrig berätta för någon igen. Obrytbart. Om du vill."
Han såg ner på sina färgkladdiga händer, väntade. Förtvivlat. Rösten i hans huvud skrek att det var för sent.
"Det är väl ingen idé att du svär en obrytbar ed." Remus lät som om han svalt en hög med grus. "Det skulle bara betyda att du dog nästa gång du berättar för någon…"
Sirius förtjänade det. Det visste han. Varför gjorde orden så förbannat ont då?
Kom ihåg att våra vänner ofta har en fantastisk förmåga att förlåta oss, även när vi inte kan göra det själva. Dumbledores ord. Sirius tvivlade på att Dumbledore visste vad han pratat om.
Remus teg så länge att Sirius började måla igen, ännu en bit av väggen blev blå innan Remus långsamt vände sig om. Håret var rufsigt och kinderna strimmiga av tårar. Han bet sig i läppen.
"Svart magi?" frågade han. Tyst, hest.
"Ja. Jag vet." Sirius suckade djupt. "Det fanns inget annat sätt." Han försökte le avväpnande. "Tänker du säga åt mig att slå mig ihop med Slytherinpacket?"
Remus skakade på huvudet.
"Jag trodde bara inte att du skulle… du svor ju en gång på att du aldrig skulle använda svartkonster…"
Sirius suckade. Önskade att Remus skulle haft smak nog att glömma det där.
"Låter det så nu? Efter allt det där du hävde ur dig i måndags kväll?"
Han kunde svurit på att Remus kinder blev en aning röda, och det faktum att även Remus hade svårt att säga vissa ord ingav honom en känsla av lättnad.
"Jag är ledsen."
Sirius fick plötsligt en vansinnig lust att skratta högt.
"Äh, det gör inget." Han flinade, men Remus förblev tyst och allvarlig. Han höll blicken stint fästad på sina händer och skruvade oroligt på sig.
Sirius väntade. Det tog några minuter, men sedan kom det.
"Jag är ruggigt beroende av att du inte sviker mig, Sirius. Att ni inte gör det."
Sirius nickade.
"Jag vet." Vad mer kunde han säga? Vad mer fanns det att säga?
Remus satt stilla ett ögonblick, som om han samlade kraft för att resa sig upp och fortsätta måla. Sedan andades han in, djupt, och strök bort de sista tårarna med handflatan.
Sirius snodde runt.
"Gör inte så där!"
Remus ryckte till.
"Vad?"
"Åhnej. Det är för sent." Sirius ansträngde sig för att låta allvarlig, men misslyckades. Remus såg onekligen ganska lustig ut. Hans klädnad var mer blå än svart, och han påminde Sirius om en puffsurrare som bott under hans säng när han var liten.
Remus höjde frågande på ögonbrynen, som om han försökte utröna om Sirius menade allvar eller inte.
"Du har en oerhört snygg duvblå fläck över hela din vänstra kind."
Remus såg ner på sin hand och stönade.
"Vet du," flinade Sirius, osäker på hur Remus skulle reagera. "jag har aldrig tänkt på dig som en riktigt så…färgstark person…"
Då log Remus.
"Men jag har alltid vetat att du är helt blåst."
Sirius skrattade högt.
"Du din…"
Han kastade sig över Remus, och alla andra ord dränktes i skratt och desperata skrik då de rullade runt i gräset, brottades och kittlade varandra. Allt var idel armbågar och fingrar och färgkladd, tills en av färgburkarna på något mystiskt sätt välte och en avsevärd mängd av innehållet hamnade i Sirius hår. Det fick dem båda att stanna upp så pass att Sirius skrattande kunde torka färgen ur ansiktet.
"Jag avskyr att säga det här," frustade han, "men vi har en massa vägg kvar att måla."
Remus flinade lite, hoppade upp och började borsta bort gräset från klädnaden.
"Och," tillade Sirius, "jag tror tyvärr inte att herr Måntand hinner göra några läxor ikväll."
Remus skrattade bara och Sirius instämde uppsluppet. Han misstänkte starkt att det här var exakt vad McGonagall planerat då hon gav dem den här strafftjänstgöringen.
Remus följde den guppande fläcken av ljus som var lyktan i Filchs hand, samtidigt som han försökte reda ut tankarna som for genom huvudet på honom som berusade quidditchspelare. Hela dagen hade varit galen, men droppen hade ändå blivit Sirius så kallade skämt. Han betvivlade starkt att Sirius haft en aning om vad han sagt, men tyvärr förtog inte det sanningshalten i uttalandet. Vargen hade aldrig fått makt över honom förut, när han haft sina vänner. Det var ett faktum som Remus hittills mycket noga bortsett ifrån. Den hade kommit först när han försökt stänga sina vänner ute, tagit det hål i besittning som blivit inom honom när han försökte göra sig kall och hård och likgiltig. Insikten om att han var våldsamt beroende av sina vänner skrämde honom, samtidigt som de gjorde honom alldeles varm inombords. Om det verkligen var så, hade han faktiskt inget val. Han tänkte med en klump i magen på vad som kunde hända om Sirius gjorde det igen, och sedan på hur ihärdigt Sirius intygat att han inte skulle göra det igen. Tänkte på vad som kunde hänt, men som ändå inte hände eftersom James varit där. Frågade sig själv vad ett enda misstag betydde efter sex år.
Det var inget lätt beslut, men när det var fattat visste han, långt, långt in, att han valt rätt. Hans steg kändes lättare än på länge när de klev in genom portarna och Filch lämnade dem nedanför marmortrappan. Han vek av åt vänster, bort mot sitt kontor.
"Vänta ett tag!" Hojtade Sirius efter honom. "Våra trollstavar då?"
Filch stannade upp.
"De är på McGonagalls kontor. Det är för sent nu, ni får tillbaka dem i morgon." Med de orden snurrade han runt och fortsatte gå.
Sirius såg ner på sin klädnad och sina händer. Remus lade märke till den farliga glimten i hans ögon.
"Ser jag ut som någon som tänker gå och lägga mig alldeles blå?" skrek Sirius efter Filch.
Hans ansikte var blårandigt, hans hår hade stelnat i ett konstfärdigt rufs av blått, något Remus noga undvek att påpeka och bet sig i läppen för att inte skratta högt.
"Äsch," sa han istället, och ryckte i Sirius ärm. "Vi kan låna James eller Peters stav. Kom nu. Jag är dötrött."
Sirius blängde på honom, men tycktes sedan resignera och följde Remus uppför marmortrappan.
"Dyngsur," mumlade Remus när de var framme vid porträttet av den tjocka damen. Hon ryckte till i sin ram.
"Vad har ni haft för er!" frågade hon gällt när hon fick syn på dem, samtidigt som hon svängde åt sidan. "Ute så här sent, och helt täckta med färg är ni också! Sirius Black, skall du aldrig lära dig uppföra dig?"
"Strafftjänstgöring," hörde Remus honom muttra till svar, han själv redan halvvägs igenom porträtthålet. Uppehållsrummet var tomt så när som på James och Peter, som satt och spelade trollkarlsschack i ett hörn. De såg upp i en enda samfälld rörelse. Båda två såg spända ut, som om de väntade sig att Remus skulle börja skrika och kasta tallrikar igen. Men när deras blickar stannade på Sirius och Remus föll Peters haka ner och James betraktade dem som om de varit första klassens underhållning.
"Vad har ni gjort?" Flämtade Peter.
"Ni ser ut som om ni har badat i en tunna med färg!" skrattade James. "Är det Filchs nya favoritstraff?"
Sirius fnös. Remus gick fram till en fåtölj och sjönk ner i den, väl medveten om hur svårt det skulle bli att ta sig upp igen. Han flinade lite mot James och Peter, och James flinade tillbaka.
"Du ser verkligen snygg ut i fejset, Måntand. Är det ett nytt sätt att imponera på tjejerna, det där? Tyvärr, så tror jag inte att det kommer att fungera. Blått är helt ute."
Remus bara skakade på huvudet åt honom och blundade, men kunde inte låta bli att le.
"Sirius!" Fortsatte James, föga nedslagen av Remus obefintliga reaktion. "Jag vet att du aldrig har velat vara en riktig Black, men tror du verkligen att det skulle hjälpa att färga ditt hår blått…?"
Både Remus och Peter brast i skratt. Sirius flinade mot James.
"Äh, låna mig din stav, James. Jag vägrar vara blå en endaste minut till."
James flinade tillbaka och räckte Sirius staven.
"Vad har ni gjort egentligen?" frågade Peter småskrattande.
"Gissa tre gånger." Mumlade Sirius, upptagen med sina fläckar. "James, kan du fixa mitt hår…?"
"Målat baracken nere vid quiddichplanen," förklarade Remus från sitt hörn.
"Igen?" tjöt James. "Det gjorde jag och Sirius åtminstone fyra gånger förra året!"
"Jepp." Instämde Sirius. "Det är så man börjar undra över kvalitén på färgen."
"Det är utmärkt kvalité," insköt Remus. "Det stod på burkarna att den blir osynlig efter två veckor."
De andra tre utbytte förvirrade blickar innan de allihop brast i skratt precis samtidigt. När Sirius återfått sin ursprungliga hårfärg, tog han James stav och gick bort till Remus.
"Skall
jag ta bort det där åt dig, eller skall du testa om det
funkar på tjejerna först?"
Remus flinade fåraktigt.
"Jag håller med James. Blått är hopplöst ute. Framför allt duvblått."
"Renskrubba," mumlade Sirius och fläcken på Remus kind försvann.
James blick vilade avvaktande på Remus.
"Har herr Måntand alltså beslutat sig för att nedlåta sig till att fortsätta umgås med herrarna Slingersvans, Tramptass och Tagghorn?"
Remus tog på sig sin allra allvarligaste min.
"Efter noggrant övervägande, ja. Och det trots ert nyligen utökade brottsregister."
James, som halvlegat i sin fåtölj, satte sig plötsligt upp.
"Vi hade faktiskt tänkt att minnesradera Snorgärsen först, men vi visste inte hur man skulle göra. Vi letade igenom hela biblioteket, men där fanns inte så mycket som en enda fjuttig sida om minnesradering!"
Remus såg förvånat på dem.
"Nej, det är klart att det inte fanns. Visste ni inte det?"
Sirius och James utbytte chockade blickar.
"Hur vet du det?" Frågade James upprört.
"De har gallrat ut alla böcker om minnesradering eftersom de tror att det kan bli jobbigt om en massa elever skulle få för sig att radera varandras minnen av alla pinsamma saker de gjort."
James stirrade på honom med förfäran i blicken.
"Du menar att vi letade igenom hela biblioteket helt i onödan?"
Remus flinade snett.
"Inte vet jag. Det beror på vad du letade efter."
Peter lät höra ett ljud som lät oroväckande likt ett undertryckt skratt.
"Var har du fått veta det?" Frågade Sirius med spelad upprördhet.
"McGonagall berättade det någon gång på en lektion."
James stirrade villt på Remus.
"Varför sa du inte det?" nästan skrek han.
"Du får ursäkta klichén," Remus lyckades nästan hålla rösten allvarlig. "Men du frågade aldrig."
Sirius skakade på huvudet och gjorde en grimas.
"Man lär sig verkligen en massa viktiga saker på lektionerna i förvandlingskonst." flinade han.
James blängde på honom.
"Lätt för dig att se glad ut! Du slapp de dammigaste hyllorna, bara för att du tjurade…"
En helt underbara känsla av att livet höll på att bli normalt igen spred sig i Remus bröst. Han kände hur ett fånigt leende satt som klistrat i hans ansikte, lika omöjligt att bli av med som en envis förkylning.
En soffkudde kom flygande från ingenstans, träffade James i ansiktet och sände hans glasögon i en vid båge genom rummet.
"Det där skall du få för!" Skrek han, slet åt sig en kudde och kastade sig över Sirius. I nästa sekund rullade de skrattande och skrikande runt på golvet. Remus flinade mot Peter, som log snett tillbaka.
Det var i precis det ögonblicket som Remus själv fick en kudde i ansiktet.
Ja. Livet var definitivt normalt igen.
Han kastade sig in i slagsmålet på golvet.
