Jag äger inte Twilight
Jag var i skogen, ensam. Sittandes på en stor, grå sten som var täckt med blöt och klibbig mossa. Jag kom inte ihåg hur jag hade kommit dit. Det var som jag väntade på något. Eller någon.
Det var väldigt mörkt ute, men jag kunde fortfarande se några av de sista solstrålarna genom träden. Snart skulle det inte finnas något ljus kvar alls.
Tallarna och granarna stod majestätiskt omkring mig, de skapade en perfekt cirkel runt mig och stenen. Nästan för perfekt.
Så försvann ljuset, och det blev kolsvart. Jag kunde inte se någonting. Men jag kunde höra. Och jag hörde det alltför väl när en gren knäcktes inte så långt från den plats där jag satt. Och sedan en till.
Något närmade sig. Plötsligt tystnade ljudet. Då hörde jag ett yl, inte långt från där jag var. Efter att allt blev tyst.
Just när jag trodde att jag var ensam igen knuffade något mig från stenen med extrem kraft. Jag slog i marken hårt, och ändå kände jag inte någon smärta. Vad var det som hade gjort det? Jag såg mig omkring i panik, men allt jag såg var träd. Snart kunde jag inte ens se dem. Det var för mörkt.
''Vem är du?'' skrek jag när någon - eller något – drog förbi mot min rygg.
Jag hörde någon skratta. Det var inte ett särskilt vänligt skratt. Men varför skulle det vara det?
Jag fick en snabb glimt av en skepnad ett par meter från mig, men det försvann. Vad var det som var så snabbt? Det hade en mänsklig form, men det verkade inte att vara människa överhuvudtaget. Det var mer som ... ett djur. Ett monster.
Monstret var bredvid mig nu. Jag kände dess andedräkt mot min hals.
''Vad vill du mig?'', frågade jag, nästan hyperventilerande.
Monstret tog min handled med dess mänskliga hand och förde den till sitt ansikte.
''Åh, det luktar så gott. Så frestande...'' viskade det.
Rädslan växte inom mig, mer och mer. Jag hade svårt att andas. Det kändes som om mitt hjärta skulle hoppa ur mitt bröst när som helst.
Jag skrek av smärta. Monstret, det ... det hade bitit mig i handleden! Det gjorde så himla ont ... som eld. Det var som min arm brann - jag väntade mig nästan att se lågor. Och det blev bara värre och värre, som det tog inte slut!
Och sedan hörde jag ylet igen. Det var närmare nu. Monstret släppte mig och reste sig upp.
Och det var borta. Så snabbt som det hade kommit.
Jag kan omöjligen beskriva hur lättad jag var, men sedan insåg jag en sak. Om det där fruktansvärda odjuret hade flytt från det som hade ylat - jag hade antagit att det bara var en normal varg - skulle det innebära att den ylande varelsen måste vara ännu farligare än det monster jag nyss stött på.
I nästa stund var något annat nära mig. Något stort och lurvigt. Och varmt.
Vad var detta? Vad var det som hände med mig? Smärtan hade inte slutat. Det brann fortfarande . Så jäkla mycket.
Varelsen slickade min handled och stannade bredvid mig. På något sätt kändes som om jag hade träffat det förut. Men det var inte möjligt, var det? Åtminstone verkade det inte ovänligt.
Plötsligt stelnade varelsen till.
''Här vovven!''
Det var monstret igen. Det var tillbaka. Var det för mig? För att avsluta det det börjat? Åh Gud ...
Men det kom aldrig till mig. I stället attackerade varelsen den. Jag kunde inte se vad som hände, men jag kunde höra. Och jag hörde enstaka yl, skall, och sedan ett märkligt krasande ljud.
''Du kommer dö, flicka lilla,'' hörde jag monster säga med svag röst. ''Jag kommer att döda dig…''
''Allie, vakna. Vakna. Det är bara en dröm.''
Jag öppnade mina ögon.
Farmor satt bredvid min säng med ett oroligt uttryck i hennes ansikte. Lakanen var utspridda över hela golvet. Jag tog ett djupt andetag och kände mig lättad när mina lungor fylldes med syre. Jag hade slutat andas strax innan farmor väckte mig, eller det är åtminstone vad hon sa.
''Det var hemskt,'' sa jag och satte sig upp.
''Vill du prata om det?'' frågade farmor. ''Det kanske känns bättre då,.''
Jag nickade långsamt. ''Först satt jag i en glänta på en stor sten, och jag var omgiven av träd. Tallar och granar. De skapade en perfekt cirkel, vilket gjorde gläntan helt rund. Det blev mörkare och mörkare tills jag inte kunde se någonting. Och då jag plötsligt började höra grenar knäckas och inte långt efter de ljuden knuffades jag av stenen av något. Det var mycket konstigt, eftersom det hade en mänsklig form, men det ... jag vet inte riktigt hur man ska förklara det - det hade fantastiska förmågor. Det var mycket, mycket starkt och snabbt. Det skrämde livet ur mig. Och sedan efter det "lekt" med mig en stund, retats, slagit mig, bet den mig. I handleden. Det gjorde så ont farmor, du kan knappt föreställa dig. Det var som att jag brann. Och sedan kom den andra varelsen. Jag tror att det var varg. En enorm varg. Det räddade mig.''
Gran förblev tyst. Hon visste att jag fortfarande inte var helt klar med att berätta om min mardröm. ''Det värsta kom inte förrän i slutet. Vet du vad monstret sade innan vargen dödade det farmor?''
Hon skakade på huvudet. ''Berätta.''
Jag svalde. Jag mindes det alltför väl. Det hade känts så verkligt. Det var som det faktiskt hänt mig.
''Du kommer dö, flicka lilla. Jag kommer att döda dig. Det är vad den sade. Efter det väckte du mig.''
Gran studerade mitt ansikte eftertänksamt. ''Hm ... Såg du monstret? Är du säker på att det såg ut som en människa? Och att varelsen var en varg?''
''Ja, '' svarade jag. ''Jag är säker .''
Gran hade hennes oroliga / tänkande uttryck i hennes ansikte.
"Det här kan inte vara en tillfällighet," mumlade hon. "Det är alltför ..."
Jag kunde inte höra resten av meningen, eftersom hon skyndade ner för stegen fortare än jag någonsin hade sett henne gå. Inget illa menat, men hon var oftast mycket långsamt.
När hon väl var nere kunde jag höra henne plocka upp telefonen i hallen och slå ett nummer. Jag klev ur sängen och smög bort till stegen för att kunna höra vad hon sade.
''Hallå? Ja, det är jag. Jag har några viktiga nyheter att berätta Sam.''
Sam? Kan det vara Sam Uley? Jag har hört hans namn förut någonstans ...
''Det är Allison. Hon hade en dröm.''
Tystnad en stund.
''Du vet att några av dem har krafter! Är det inte möjligt att en av dem har planterat den drömmen i hennes huvud? Säg inte så. Du vet vad som hände med hennes pappa, och att den andra är kvar där ute. Varför är det så svårt för dig att tro att han är efter henne?''
Vänta ... Min pappa? Vad, hur ... Visste farmor verkligen vad som hade hänt med min pappa, och var han var? Varför har hon inte berättat något för mig?
''Han svor att döda henne, Sam. Det kan inte vara en slump. Du kan inte bara låta det här gå. Du måste skydda henne.''
Vem har svurit att döda mig? Vad i hela friden är det som händer?
Denna sista del av samtalet var droppen för mig. Jag klättrade ner för stegen och gick med bestämda steg fram till farmor.
''Vem kommer att döda mig?''
Hon såg helt förskräckt ut.
''Och kom inte med några ursäkter. Du måste berätta för mig. Och du måste berätta för mig nu.''
Farmor suckade.
''Jag är ledsen Sam, vi får prata om det här senare. Jag har lite att förklara. Hon vet.''
Och så lade hon på.
''Kom och sätt dig i köket. Det kan bli lite mycket att ta in.''
Jag gjorde som hon sade och följde efter henne in i köket där hon drog fram en stol åt mig att sitta på.
''Innan jag börjar vill jag att du lova mig en sak. Lova att du inte kommer att ställa fler frågor när jag är klar, och bara lita på mig. Okej?''
Jag nickade. ''Jag lovar.''
Hon gav mig ett svagt leende innan hon började.
''Lyssna noga nu, innan du dömer någon. Det är sant att någon försöker döda dig. Men det är bara för att han har problem med din pappa. Och ja, jag vet var din pappa är. Jag har vetat hela tiden, ända sedan han försvann. Men jag höll det hemligt. Det var det bästa för både dig och din mamma då. Han är inte sig själv längre. OM du träffar honom som han är nu skulle det antagligen skrämma dig. Men han älskar fortfarande er båda, mycket. Du måste veta det. Han hade sin anledning att överge dig och din mamma, men han har aldrig riktigt velat göra det. Han gjorde det för att skydda dig. Och för att besvara din fråga. När din pappa var ung hade han en vän som hette Christian. De hade känt varandra sedan barndomen, och var bästa vänner. De visste allt om varandra. Din pappa hade just gift sig med din mor och du var så liten när det hände. Christian hade en fru också - en vacker kvinna som hette Ellie. De hade också ett barn, en dotter också. Hon var i din ålder. En dag satt din pappa, Christian, du och Christians dotter Julie i en bil på väg till ett köpcentrum. Det var vinter, och ni skulle köpa julklappar. Plötsligt körde en annan bil rakt in i er, och din pappa var den ende kvar medveten, utom dig och Julie. Han såg rök komma ut ur motorn fram och visste att bilen var på väg att explodera. Så han skyndade sig att få dig ur bilen, så långt ifrån den som möjligt. Sedan sprang han tillbaka för att rädda Christan och Julie. Men han hade inte tid att rädda Julie. Precis efter han hade fått ut Christian började lågor stiga från bilen. Han sprang så fort han kunde för att komma bort från bilen innan den exploderade. Vilket den gjorde, först efter ett par sekunder. Och Julie var kvar i den. Christian har aldrig förlåtit din pappa för att inte ha räddat Julie. Kort efter olyckan tog Ellie livet av sig och lämnade Christian ensam i hela världen. Din far försökte få honom att förlåta honom, om och om igen - tills den dagen då Christian svor att han skulle döda dig och tvinga din far att se på, som han hade gjort. Tydligen hade han återfått medvetandet strax innan bilen exploderade. Det är därför din far lämnade dig. Därför klippte han alla band med dig. Han ville inte vara nära dig om Christian gjorde sitt hot till verklighet. Han visste att om han inte var med dig att du skulle vara säker.''
Jag var mållös. Allt hängde ihop. Slutligen, efter alla dessa år av längtan efter min pappa återkomst ... åtminstone visste jag varför han gjorde vad han gjorde. Han gjorde det av kärlek. Jag hade svårt att tro det ändå, det verkade så overkligt.
''Tack,'' sa jag och kramade farmor samtidigt som mina ögon fylldes med tårar.
''Jag visste att jag skulle vara tvungen att berätta någon gång, men inte så snart. Jag hoppas att du inte kommer att tänka på det för mycket, och försöka att njuta av din tid här i stället.
''Jag ska försöka. Tack farmor.''
Jag hade börjat gråta då. Det var som alla mina tankar och känslor jag hade hållit inne i mitt huvud i alla år bara kom forsande ut. Farmor kramade mig hårt. ''Det är okej. Det kommer att bli bra.''
Hon sade inget mer, men det behövdes inte. Det var en av de stunder när inget behövde sägas - nej, kunde ingenting sägas i ord. Vi satt där en stund, jag grät och farmor tröstade. Tills någon knackade på dörren.
Farmor släppte mig och tittade på mig för att klargöra att jag var okej med att hon öppnade. När jag nickade svagt vände hon sig om och gick för att öppna dörren. Jag försökte torka bort spåren efter mina tårar, men det fungerade inte så bra. Jag slår vad om att mina ögon var alldeles röda och uppsvullna.
''Farmor, vem är det?'' ropade jag och försökte hålla rösten stadig.
Hon svarade inte, men hon kom tillbaka in i köket. Tillsammans med Paul. Toppen, precis den person jag inte ville träffa just då. Jag ville inte att han skulle se mig så här.
''Är du okej?'' frågade han med en bekymrad blick. ''Det ser ut som du har gråtit.''
''Eh ... ja.''
Det är allt jag kunde tänka på att säga.
''Gladys berättade Allie.''
Jag blängde på farmor. Varför gjorde hon det?
''Så du vet.''
''Ja. Du ska inte oroa sig för Christian. Han kan inte komma nära dig. Jag tänker inte låta honom.''
Jag såg på honom med ett förvånat uttryck i ansiktet. Han hade just sagt att han brydde sig om att jag inte skulle bli sårad. Tja, typ. Han såg mig i ögonen. Hans mörka ögon ... de var obeskrivliga. Jag visste i det ögonblicket att jag skulle känna igen dem vart som helst.
Farmor harklade sig och vände sig till Paul.
''Du var här för att ge mig något?''
''Förlåt Gladys,'' bad han som ursäkt. ''Jag kom med i protokollet från det senaste mötet, eftersom du inte kunde vara där.''
Han räckte papper till farmor som studerade dem noga.
''Hm. Tack Paul.''
Hon sade inte hejdå eller något, hon bara gick ut ur köket mumlades för sig själv – och tog inte blicken från papperna i händerna.
Sedan var det bara Paul och jag. Det var då jag insåg att jag bara hade på mig mitt nattlinne.
''Um, har du något emot om jag bara går och byter om?'' frågade jag honom, hoppades att han inte skulle märka rodnaden på mitt ansikte om jag försökte dölja den med mitt hår.
Han skrattade. ''Visst. Men jag har egentligen inget emot det du har på dig.''
Jag stirrade på honom och slog honom lätt på armen. ''Åh tyst med digs. Jag kommer strax tillbaka.''
Jag skyndade upp för att byta kläder. Jag tog bara något från min garderob, som råkade vara ett par smala jeans och en mörkgrön T-shirt.
När jag kom ner igen stod Paul lutad mot köksbänken och väntades på mig.
''Var det något du ville som gjorde att du stannar när du egentligen inte behöver?'' frågade jag honom.
Han ryckte på axlarna. ''Nej, inte precis. Jag kände bara för att stanna ett tag, det är allt. Om det är okej med dig.''
''Självklart kan du stanna. Men jag måste varna dig, jag har en del att skriva, så du kanske blir uttråkad.''
Han log mot mig. ''Jag tror inte att jag någonsin kan bli uttråkad när jag är med dig.''
Jag rodnade och tittade ner i golvet, undvikte hans ögon.
Hur kommer det sig han alltid hade massor av pinsamma saker att säga? Han fick mig att känna mig så generad ibland.
''Ja, um ... jag ska bara hämta mina saker.''
''Vad skriver du om?'' hörde jag honom fråga när jag var ute i hallen.
''Det är en uppsats till skolan. Inget jätteviktigt. Jag vill bara få det gjort.''
''Hur kan du göra läxor när du är på semester?'' frågade Paul mig och såg helt chockad ut.
Jag rensade bordet från alla smulor innan jag satte mig ner och tog upp min penna. Paul satte sig också och började leka med mitt sudd. Jag hade problem att koncentrera mig. Det var svårt att fokusera på min uppsats när jag satt bredvid en kille som fick mitt hjärta att fladdra som galet. Jag gillade honom.
''Paul, '' sade jag samtidigt sade han:
''Allie.''
''Du går först,'' sade jag till honom och lade ner min penna. Jag kunde inte få något gjort ändå.
Han log brett mot mig. Mitt hjärta hoppade över ett slag.
''Okej. Jag har haft något jag velat säga ett tag nu. Och hur konstigt det än är, så vet jag inte riktigt hur jag ska berätta för dig. Och jag är oftast väldigt bra på att säga vad jag tänker.''
Jag var på väg att be honom att komma till saken, men sedan insåg jag att han redan hade svårt att försöka tala om för mig vad han skulle säga. Han var inte riktigt den sortens person som hade lätt att vara känslosam.
''Okej, här kommer det,''sade han och slöt ögonen, tog ett djupt andetag. ''Vill du gå ut med mig Allie?''
Jag vet att det har gått evigheter, ledsen för det... Och så har jag på något mystiskt sätt tappat bort mitt USB-minne, så jag var tvungen att skriva om allt. Men det gick, så jag hoppas att ni gillar det :)
