Kap. 8
Desperate for changing
Starving for truth
Closer where I Started
Chasing after you here with you
I'm falling even more in love with you
letting go of all I've held onto
I'm standing here until you make me move
I'm hanging by a moment
Forgetting all I'm lacking
completely incomplete
I'll take your invitation
you take all of me
Now… I'm falling even more in love with you
letting go of all I've held onto
I'm standing here until you make me move
I'm hanging by a moment here with you
I'm living for the only thing i know
I'm running and not quite sure where to go
I don't know what I'm diving into
just hanging by a moment here with you
There's nothing else to lose
nothing left to find
there's nothing in the world
that could change my mind
there is nothing else
there is nothing else...
Hanging by a moment – Lifehouse
Han vaknade med ett ryck och slog tvärt upp ögonen. Ännu en mardröm, om hans hand som grep om hans strupe tills han inte längre kunde andas. Toms hand.
Svettig och alldeles för varm kastade han av sig täcket och svängde benen över sängkanten. Han stödde armbågarna mot knäna och begravde ansiktet i händerna. Sängen som han fått tycktes nu ovärderlig. Han suckade och lyfte ansiktet från händerna.
Tänk att han faktiskt trott att Tom, Lord Voldemort, hade förändrats. Det var skrattretande. Och ändå hade han berättat för honom. Ändå kunde han inte låta bli att känna sig förråd. Även fast han inte ville erkänna det så hade han börjat tycka om den unga slytherinaren. Mer än vad han borde.
Han kunde bara inte vara helt säker, bara inte tro på det. Han ställde sig upp med ännu en suck. Noga med att först kolla så alla sov så började han lyfta på förhänget till Toms säng. Han var bara tvungen att få se honom igen, få övertyga sig om… om vad visste han inte egentligen. Att Tom inte direkt hade dragit nytta av hans information och sprungit för att mörda någon kanske.
Men han hade så svårt att tro på att den pojken vars nacke han stirrade så ofta på under lektionerna kunde vara en fruktansvärd mördare. Men när han tänkte tillbaka på hur Tom sett ut medan han… ja, medan han ströp honom var det plötsligt inte så svårt att förstå längre. Han hade nu fått undan förhänget så ljudlöst som möjligt, men det svarta håret och det bleka ansikte han väntat sig få se vila på den vita kudden låg inte där.
Sängen var tom.
Han kunde utan problem komma på vad Tom kunde vara på väg att göra nu.
Mörda Tom Riddle, den äldre. Med hårt sammanpressad käke kastade han ifrån sig förhänget, klädde snabbt på sig och tryckte ner fötterna i sina utslitna gympaskor.
Att Tom skulle vara en så inkompetent idiot! Hade han inte fått sin ondskefullhets-mätare fylld än?
Han tog sig tyst ut ur sovsalen och ner i uppehållsrummet, för att sen ta sig lika tyst ut ur det.
Han öppnade hastigt Marodörkartan. Ingen patrullerade i fängelsehålorna eller ens i närheten av Slytherins uppehålls rum, och Toms lilla prick med tillhörande namn hittade han snart på tredje våningen.
Snart närmade sig hans egen svarta prick sakta Toms.
Han kunde inte fatta att Tom redan kunde vara så genom-ond. Det var inte bara det elaka, otrevliga, Tom hade mördat och det fanns det ingen ursäkt för.
Så vad fanns det för någon ursäkt till att han redan förlåtit det? Han var arg, men han önskade inte Tom död, eller ens att han skulle få tillbringa någon månad i Azkaban. Han ville bara få Tom att inse att det han gjort var fel. Och tanken på att han var dömd att misslyckas, i och med att han visste vem Tom skulle bli, var något han försökte skuta ifrån sig. Men ibland kunde han inte låta bli att undra, om det var han som gjort Tom till Voldemort. Tom verkade ju inte ha skadat någon innan han kom hit, så var det han som satt igång det?
I samma sekund så såg han föremålet för sina funderingar snabbt svänga runt ett hörn.
"Tom!" Utbrast han och skyndade efter.
"Tom, stanna… Uff!" I samma sekund som han rundat hörnet hade han gått rakt in i professor Coltranes väldiga överkropp.
"Ser man på, både Mr Riddle och Mr Potter uppe på nattliga strövtåg", sa professorn med ett försmädligt leende.
"Men professorn, jag…" började Tom.
"Kom inte och säg att det är du som har vakten inatt, Mr Riddle, jag har redan stött på försteprefekt Thomasson, och han försäkrade att det var han som tog den inatt", sa Coltrane med varnande röst. Tom stängde munnen.
"Jag har inget annat val än ett ge er straffkommendering", sa Coltrane med ett brett leende. Helt otroligt, han hade faktiskt tillslut hittat en professor som han tyckte sämre om än Snape.
"Påminn mig igen om varför vi sitter här", sa Harry med en irriterad suck. Han svarade inte. Han förbannade istället tyst den som inte kommit sig för att avskaffa sådant här som straff.
Coltrane hade tagit med dem till ett rum efter att ha tagit en rad gångar som han knappt visste fanns.
Och när de väl var framme så var han totalt vilse.
Han antog att det var det som var meningen. Coltrane hade puttat in dem i ett litet rum, kanske en kvadratmeter, utan fönster, och sen bundit dem vid varandra. Han hade fått rep att linda sig kring deras överkroppar så de satt hår fast rygg mot rygg, knutit ihop deras handleder bakom deras ryggar och bundit ihop deras vrister. Och sen lämnat dem med informationen att repen skulle lossna själva när han ansåg att det var dags. Plågsamt medveten om hur hans hand hela tiden snuddade vid Harrys så lät han huvudet tippa framåt.
"Förlåt",
Han kunde inte ha hört rätt.
"Va?" Frågade han förvirrat.
"Jag är ledsen att jag försökte strypa dig", mumlade Tom.
"Menar du det?" Frågade han oroligt.
"Nej, Potter, jag säger det för att det är kul", muttrade Tom lågt. Utan att riktigt veta vad han gjorde så grep han om Toms hand.
"Tom, du har ingen aning om hur mycket det betyder för mig", sa han, och menade det verkligen.
"Jaja, bli inte sentimental nu bara", muttrade Tom missnöjt. Han log ut i mörkret.
"Jag ska inte", svarade han.
Harry höll hans hand. Och han tyckte om det. Han tyckte om det onödigt mycket. Men det var ju ingen annan som kunde se dem så han påpekade det inte.
Efter några minuter så hade spänningen släppt och ögonen vant sig vid mörkret. Harry höll fortfarande hans hand, men det var kallt i rummet så värmen var välkommen, speciellt med tanke på att den kom från Harry.
Men inuti hans huvud pågick en debatt. Bög, eller åtminstone bi, det hade han vetat att han var länge. Det var ju inte precis så att han varit med varken någon tjej eller någon kille. Faktum var att han misstänkte att han var den sista okyssta sextonåringen på hela slottet. Men hur skulle han kunna vara kär i Harry? Det var omöjligt. Det kunde inte vara så. Det fick inte vara så.
Han tvingade sig till att skuta undan tankarna och fäste istället blicken på golvet. En spindel kravlade långsamt över golvet på alldeles för många ben, han hade aldrig tyckt om spindlar. Han mosade den med foten.
"Vad gjorde du nu?" Frågade Harry, som inte hade kunnat se spindeln.
"Mosade en spindel", svarade han enkelt.
"Varför då?" Frågade Harry upprört och släppte hans hand. Frågan förbryllade honom, liksom det irriterade honom att Harry släppt hans hand.
"Varför inte?" Frågade han förvirrat.
"Spindlar är också levande varelser!" Utbrast Harry.
"Ja, det är flugor med, och den där spindeln har säkert dödat flera flugor i sitt liv, så tekniskt sett så straffade jag bara en mördare", Potter argumenterade inte tillbaka. Och även om han kände viss triumf över att ha vunnit det verbala slaget så var det fortfarande inte i närheten av att täcka saknaden av Harrys hand. Men plötsligt så låg istället Harrys huvud på hans axel.
"Du har inget emot om jag ligger här va?" Frågade Harry sömnigt.
"Nej, jag…" han avslutade inte meningen när Harry plötsligt vände in ansiktet mot hans nacke. När hade han blivit såhär? Han hade aldrig varit så klen. Och andra sidan hade han aldrig ens misstänkt att han var kär innan heller. Det var ändå ingen som såg.
"Och vad ska du använda för ursäkt när ni inte är ensamma då?"
"Håll käften"
"Du vet att tala med sig själv kan klassas som vansinne, va?" Han suckade åt sig själv.
"Vad?" Mumlade Potter från hans axel.
"Nej, inget", svarade han med en ny suck.
"Du suckar väldigt mycket Tom", han hoppade till. Vid ordet "du" så hade Harrys läppar rört vid hans nacke.
"Jag har inget emot om du ligger där, bara du inte pratar!" Utbrast han, och kunde nästan känna hur Harry rodnade.
"Förlåt", mumlade Harry lågt. Han suckade igen. Hur kunde han ha försökt mörda Harry? Som om han hört hans tankar rätade Harry på sig.
"Jag trodde verkligen att du skulle göra det, " han behövde inte fråga vad, "Du verkade liksom ha bestämt dig", Harrys ord fick honom att börja greppa efter en tanke han inte riktigt kunde få tag i. Inte för än det plötsligt slog honom – Harry sa det som om han viste precis vad han talade om.
"Har du varit utsatt för mordförsök förut?" Frågade han skarpt.
"Eh, ett par gånger", medgav Harry, och han kände mot sin rygg hur Potters kropp spändes. Men han var ganska säker på att det berodde på att Potter dolde detaljer, snarare än att han ljög.
Fråga inte så slipper jag ljuga.
Det var en ganska bra regel, så han följde den. Potter slappnade av efter någon stund, men verkade fortfarande besvärad.
Han kände av en underlig känsla, men det dröjde ett tag innan han kunde identifiera den. Han saknade Harrys röst. Och för att få höra den igen så måste han fråga något.
"Hur visste du egentligen att det var jag som mördade Myrtle, och att jag har en orm?" Frågade han. Sen hade han lust att slå sig i huvudet, nu hade han ju erkänt allting!
"Mhm…" kom det långt från Harry. Och så tippade den andre Slytherinarens huvud tillbaka mot hans axel. Potter hade somnat.
När han vaknade så hängde repen löst runt hans midja och Tom sov lutad mot väggen. Själv hade han ont i nacken. Det var svårt att veta vad klockan var, och han vågade inte använda en förtrollning med risk för att väcka Tom, men han skulle ändå gissa på att den var runt fem. Han bytte ställning och lutade sig mot väggen mittemot Tom. Vad hade han gjort egentligen? Han hade hållit Toms hand och sovit mot hans axel, men det gick inte att förneka att Tom verkligen inte var samma person längre. Det var underligt, var hans sista tanke innan han somnade om, att när Tom tycktes vara ond så kände han sig misslyckad för att Tom inte var god. Och när Tom var god, då försökte han påminna sig om att Tom var ond.
Harry sov fortfarande när han vaknade. Han hade lagt armarna om benen och andades långsamt. Han tyckte faktiskt om Harry, det gick inte att förneka längre. Inte när han fick en sån känsla bara av att se på honom. I samma ögonblick slog Harry upp ögonen.
"God morgon", sa han och log svagt. Harry tittade bekymrat på honom.
"God morgon", svarade han sen lågt. Han höjde på ögonbrynen och Harry åstadkom ett halvt leende. Ett leende som fick det att bubbla i honom.
Du är patetisk. Harry ställde sig upp.
"Ska vi gå eller?" Frågade han och räckte fram en hand. Han tog den och lät Harry dra upp honom på fötter.
"Visst, men jag är inte säker på om jag hittar tillbaka", svarade Tom med en axelryckning. Harry höjde på ögonbrynen åt honom.
"Det gör jag", sa Harry enkelt och slog upp dörren. Han skakade på huvudet och följde efter.
Mycket riktigt var de snart nere vid stora salen.
"Du är läskig", sa han till Harry när de gick in. Harry bara tittade på honom.
Efter frukosten så gick de till biblioteket. Och bar med sig en obehaglig känsla av att vara förföljd. De slog sig ner mellan några bokhyllor som bildade som ett eget litet rum. Han drog ut en bok om svartkonster och Harry en bok om förvandlingskonst. Han fann det svårt att koncentrera sig. Vad han nu än kände för Harry så hade det verkligen fallit hårt nu. Ett fnitter störde plötsligt hans Ofokuserade läsande. Harry mötte snabbt hans blick. Och såg sig sen över axeln. En grupp med barnsliga tjejer stod och fnittrade och slängde hela tiden blickar åt deras håll. Han hade en känsla av att det inte var han som var centrum för deras uppmärksamhet. Harry gjorde en grimas och fortsatte sen läsa med spända axlar. En tjej lösgjorde sig plötsligt ur gruppen och började gå mot dem. Han sparkade till Harry på benet och nickade mot henne. Harry tittade dit och såg vettskrämd ut.
"Tom, hjälp!" Mimade han panikslaget. Tom skakade lätt på huvudet och menade att det var för sent. Men flickan gick förbi dem. Harry han precis pusta ut innan hon kom tillbaka.
"Tror du på kärlek vid första ögonkastet, eller vill du att jag ska gå förbi igen?" Frågade hon och log ett sliskigt leende och viftade med larvigt långa ögonfransar. Man fick bara lust att dunka huvudet i något.
"Eh…" sa Harry dumt.
"För att översätta så betyder det 'var snäll och gör det'" sa han och log ett inställsamt leende, som uppenbarligen gick hem. Hon började om för att gå förbi igen, men precis när hon börjat så mumlade han en formel som fällde henne.
"Jag tyckte du sa att du skulle gå förbi, inte krypa", kommenterade han, med en röst som dröp av sarkasm. Hon rodnade kraftigt och gömde sig bakom ett draperi av vitblont hår. Han suckade och himlade med ögonen.
"Harry?" Frågade han och slängde en blick på honom. Till sin förvåning så såg han att Harry olyckligt såg efter flickan.
"Mhm", mumlade Potter och ställde sig upp.
När tjejerna var utom synhåll så såg Harry fortfarande smått olycklig ut.
"Jag är ledsen om jag sabbade några planer på en träff för dig, men den tjejens IQ är lägre än hennes skostorlek", sa han med en fnysning.
"Va, jaha, det gör inget", han visste inte om det betydde att det inte gjorde något att han sabbat Potters planer eller om det betydde att han aldrig haft några planer. Varför var de där dumma tjejerna tvungna att stöta på Harry? Det var ju inte så att han var avundsjuk, men ändå. På Potter alltså, han var inte avundsjuk på Potter.
Och inte på tjejerna som stötte på honom heller!
Merlin, han var patetisk.
Han fäste blicken på Potters ansikte. Han var kanske söt, på ett oskyldigt vis.
(Han var iakttagen, han kände det, men tjejerna var borta så han kunde inte förstå vem som skulle titta på honom)
Det var väl inte så konstigt att tjejerna tyckte Potter var söt egentligen.
(Han tittade snett uppåt mot den plats där tjejerna stått innan, men det var tomt, han hade väl bara inbillat sig.)
Men var det bara tjejerna som tyckte han såg bra ut? Var det inte han också. Urk, vilken tanke.
(Okej, nu var han säker på att han var iakttagen, den kändes i hela honom. Men han kunde fortfarande inte förstå av vem.)
Men tanken var ändå sann, i sig.
(Han sneglade upp mot Tom. Och spärrade förvånat upp ögonen när han såg att Tom tittade på honom.)
De där ögonen, hur kunde det vara möjligt att ha så gröna ögon? Okej, nu började han bli fånig, men ändå.
(Tom satt bara och stirrade på honom, rörde sig inte, men med blicken hela tiden fäst på honom.)
Han tyckte om hans röst också. Den tycktes liksom eka i hans huvud.
"Tom, vad stirrar du på?" Vänta nu, vad hände med hans pinsamt sentimentala tankar?
"Tom är det något som är fel?" Ett eko bytte väl inte ut ord, eller? Han insåg plötsligt att Harry pratade med honom.
"Va, nej, inte alls, ska vi gå eller?" Kastade han ur sig och höll tillbaka en rodnad.
Några minuter senare satt de nere i uppehållsrummet. Potter och stirrade in i elden och han och gjorde Dumbledores hopplösa läxa. Ett gäng med småkillar stod en bit bort och tycktes nästan öva på att uttala trollformler fel, för hittills hade han inte hört en enda rätt uttalad förhäxning. För tillfället var han inte ens säker på vad de försökte utföra för någon.
Han fäste blicken vid Potters bakhuvud trots att han redan stirrat för mycket på Slytherinaren redan.
Han slöt hastigt ögonen och försökte koncentrera sig på något annat. När hade han blivit så fånig, så normal? Andra människor gick omkring och var fånigt kära, inte han. Men plötsligt så rycktes hans fokus till något annat; killarna hade tillslut fått rätt uttal på förhäxningen.
"Serpensortia!" Han insåg vad som skulle hända innan det faktiskt gjorde det. Men när en dödligt giftig tempelhuggorm kom fram ur spetsen på en av pojkarnas stavar så var det för sent. Ormen ringlade hastigt iväg och alla i närheten började skrika.
"En orm, en orm!" Hördes det överallt och folk började trampa omkring som galna. Irriterad och maktlös insåg han att det bara skulle skrämma ormen som kände av vibrationerna i marken. Och mycket riktigt så verkade nu se ut ett byte som ännu inte hunnit fly upp på någon möbel.
Harry.
Trollstaven var inte inom räckhåll för någon av dem, så egentligen fanns det bara en sak att göra. Men han ville egentligen inte att folk skulle veta vad han kunde göra.
:Stanna: Vem det än var som sagt det så var det inte han.
Han såg sig omkring och fann tillslut att det var Harry som spottade ur sig det ena efter det andra ordet på ormspråk. Han nappade åt sig trollstaven och fick ormen att försvinna innan någon annan skulle hinna höra. Och Harry tystnade tvärt.
:Kom här: Morrade han lågt.
Sist Tom sagt så hade det nästan slutat i hans död. Så det vore en lögn att säga att han inte blev orolig. När de kom upp så dubbelkollade Tom snabbt att det var helt tomt där uppe. Och låste sen dörren ordentligt.
:Hur länge har du kunnat prata såhär?: Frågade Tom sen.
:Första gången jag använde det var jag elva: svarade han sanningsenligt. Tom nickade kort.
"Jag var sju", sa Tom sen, på engelska. Han nickade.
"Så det var så du viste om min orm", sa Tom sen. Han nickade trotts att det inte riktigt var hela sanningen.
"Har den sagt något till dig eller listade du ut det själv?" frågade Tom sen.
"Eh… den sa inget", sa han tveksamt.
"Okej", svarade Tom och ställde sig upp.
"Jag… jag ska bara gå någonstans", muttrade Tom och verkade inte ens inse hur fånigt det lät.
"Eh, ska jag följa med?" Frågade han, men fick bara en blick.
Det här var ju perfekt, nu kunde han inte ens skylla på att Potter var ovärdig. Potter var renblodig, kunde tala parsel, var en högst kompetent trollkarl och dessutom snygg. Det sisa inte så mycket värt, med alltid ett plus. Men problemet nu var att han måste ha en verklig anledning till varför han inte kunde tycka bra om Harry.
Ett: Harry skulle aldrig tycka om honom.
:Det kan du aldrig vara säker på: kom det från ormen. Han bara suckade åt den.
Två: … Eh… Två: Det var Harry… de… han… bara… Harry hade bara varit där i lite mer än en månad!
Och nu skulle han komma på vettiga anledningar då. Egentligen så var det ju inget mer än hans ego som hindrade honom, och någonstans visste han det. Men det skulle kännas bättre om han verkligen hade en grund för det. Han spenderade de följande minuterna med att dunka huvudet i den kalla stenväggen.
Tom hade varit borta i nästan en timme nu. Motvilligt började han bli orolig, inte för Tom utan snarare för hans omgivning. Problemet var att omgivningen kanske tillslut fick nog och skadade Tom.
Det var absurt egentligen.
Han var orolig var Lord Voldemort. Men det verkade inte finnas mycket han kunde göra åt det så han kunde väll lika gärna leta reda på honom.
Han var inte säker på exakt hur gärna han ville hitta Tom så han stoppade Marodörkartan i fickan och gick ut för att leta personligen.
Biblioteket, uggletornet, sjön, vid-behov-rummet, uppehållsrummet, stora salen, de flesta av gångarna, allt var tomt, ingen Tom. Han började nästan bli orolig på riktigt nu. Han slog sig ner på golvet i tunneln och öppnade Marodörkartan. Efter några minuters granskning av den så hade han fortfarande inte hittat Tom. Okej, nu var han orolig på riktigt. Kunde Tom ha lämnat skolområdet på riktigt? Mycket möjligt.
Så… om han var ett massmördar-psykopatiskt-pojkgeni/Tom, vart skulle han… självklart, hur kunde han vara så dum?!
:Tom…: Hade basilisken varit en människa så hade den lett vid det här laget.
:Vad?: Frågade han trött, och i nästa sekund hörde han stegen som ormen för länge sedan känt. Han kom snabbt på fötter och drog fram sin trollstav.
"Vem där?" Ropade han, och orden ekade mellan de kala väggarna.
:Stick: väste han till ormen, som skakade på huvudet. Irriterad tänkte han säga emot, med personen som stegen tillhörde lösgjorde sig nu ur skuggan.
"Jag borde ha förstått att det var du", muttrade han och sjönk ner mot väggen igen. Harry nickade svagt. Basilisken ringlade fram mot slytherinaren, men Potter backade hastigt undan. Han skakade på huvudet.
"Hur länge har du vetat att kammaren fanns här?" Frågade han med en suck. Harry sjönk ner bredvid honom, och han ryckte ofrivilligt till när hans arm snuddade vid Harrys. Harry drog upp knäna till kroppen och la armarna om dem.
"Ganska länge", svarade Harry med en axelryckning.
"Åh, okej", svarade han lamt. Ormen såg granskade på Potter.
:Du är rädd för mig: sa ormen tillslut. De där frågorna igen.
:Svara inte, den väntar sig inget svar: Harry fortsatte att stirra på ormen.
:Jag visste inte ens att den kunde tala: medgav Harry väsande.
:Det är många saker man gör som man inte menar, men det här, Tom, tror jag faktiskt att du menar: i nästa sekund var ormen på väg bort.
"Vad menade den?" Frågade Harry nyfiket. Han svarade inte.
Så! Det här var bättre! ;D
