Ridlägertjejerna var i Fort Pinta, de hade kunnat ta buss dit. Jag njöt av stillheten, och bestämde mig för att spendera lite tid med Ember - han var den enda som hade tid för mig. Jag hade hittat ett perfekt ställe att sitta på - under hans krubba. Då kunde ingen se mig utifrån. Så nu satte jag mig där och Ember betraktade mig intresserat.
"Hej killen" sa jag mjukt och han kom fram, sänkte huvudet och blåste mig mjukt i ansiktet. Sedan hände något jag aldrig någonsin förutsett - han vek sina ben och la sitt huvud i mitt knä. Förvånat strök jag honom över ganaschen.
"Är du okej?" frågade jag oroligt men fick sedan en stark känsla av att han mådde bra.
"Det är bra. Vet du, ibland känns det som du faktiskt svara mig... på ditt egna lilla sätt" sa jag till honom och han suckade - som om jag inte fattat det än.
"Eller så är det bara jag som inbillar mig" sa jag, mest till mig själv. Han suckade igen. Jag lutade huvudet mot väggen.
"Vi ska till Jasper idag igen Ember. Ge honom några brev. Sen hoppas Justin att han inte ska skjuta på oss något mer" förklarade jag. Då insåg jag att det fanns någon annan i stallet. Jag flyttade på Embers huvud och kikade mot dörren. Myra. Skulle inte hon till Fort Pinta? Jag satte mig ner igen och Ember la huvudet i mitt knä igen. Undrade om jag ville att hon skulle hitta mig. Och kom fram till att det ville jag - jag gillade henne.
"Siri?" hörde jag hennes röst. Jag öppnade ögonen igen.

Jag hade breven i min ficka, och denna gång var jag mycket mer uppmärksam. Det första jag la märke till var att geväret var lutat mot väggen.
"Jasper!" ropade jag. "Jag har något åt dig!" Han kom utstapplande och kisade mot mig.
"Du igen?! Vad vill du?" fräste han när han kände mig. Jag höll fram breven. Han kom fram, ryckte dem ur mina händer.
"Vad är det här?!"
"Brev från din dotter till Thomas" sa jag lugnt och jag såg hur han smälte mer och mer för varje ord han läste. När han tittade upp igen var hans ögon fulla med tårar.
"Jag... jag ber om ursäkt... jag har varit hård mot moorlandstallet, och framför allt mot mitt barnbarn... ni har alla fritt tillträde. Hälsa Thomas att jag kommer ner i veckan..." fick han fram och sedan gick han tillbaka in, och jag stod handfallen. Fick jag bara gå igenom? Inte mig emot. Jag drev på och Ember flög framåt, över ängarna.

Jag hade hittat en strand med lite låga hinder på. Och i bara farten störtade jag och Ember mot ett trähinder, även om jag visste att Ember var rädd för att hoppa. Ändå var stoppet en chock och jag for in i hindret med ryggen, fick ingen luft. Ember stod ovanför mig, orolig, visste inte vad han skulle göra. Tillslut travade han iväg, samtidigt som det började svartna framför mina ögon. Så det var tacken. Lämnad i nöd. Jag skulle säkert bli trampad på här...
"Hör du mig? Är du okej? Hallåå?" hördes en röst jag inte kunde placera. Jag kisade med ögonen och upptäckte att en kort tjej med svart, halvlångt, spretigt hår satt på huk framför mig. Bakom henne stod Ember och en vit häst med lång, brun man. Jag blinkade till och kämpade för att få tillbaka medvetandet.
"Vad har hänt? Är du okej?" sa hon oroligt och Ember kom fram, sänkte huvudet och andades i mitt ansikte. Jag nickade långsamt. Tog tag i Embers man och han hjälpte mig upp. Tjejen var, nu när jag stod upp, ännu kortare.
"Hej" sa jag tyst och skämdes lite för att jag trodde Ember lämnat mig. Han hade hämtat hjälp. Såklart.
"Hej! Jag heter Lova. Det här är Starking. Jag bor här i Fort Pinta" sa hon, rak på sak.
"Jag heter Siri, det här är Ember. Jag är stallskötare i Moorland" sa jag långsamt, skämdes fortfarande. Lova betraktade mig fundersamt.
"Det är bäst nån kollar på ditt huvud. Jag hjälper dig till Moorlandstallet"