Kap 8

Nästa dag kom de från Helande huset och sökte efter Sarah och Sofia. Många skadade behövde deras hjälp och Sarah var tvungen att göra sin tjänst innan hon kunde återvända till alvens sida. Hans sår gick åter upp när Sarah bytte lindorna, så hon kokade några örter som hon visste hade helande förmåga och baddade såren med avkoket. Alven låg stilla, som om han redan färdats över haven till Valinor, landet i väst som Almarill så ofta talat om. Det odödliga, välsignade landet dit bara alver når. Ändå hade Sarah ofta sett sin syster stå vid havet och se mot horisonten i väst, som om hon själv längtade till dessa stränder. Det var länge sedan hon sett sin syster. Senast var faktiskt efter Germaines födsel, Sarah hade blivit havande sekunden efter att Grimúr äktat henne och Almarill hade funnits vid hennes sida till barnet var fött. Sedan hade hon åter vandrat till Miracells tempel vid de grå hamnarna.

Det sades att alverna klätt Almarill i skinande vitt när hon för första gången stigit in i templet, ärat henne som ett valars redskap. Människor hade vanligtvis inte tillträde till det heliga templet, de kunde inte passera dess portar, men Meneltarmas översteprästinna hade kunnat vandra in utan något problem. Cirdan, skeppsbyggaren hade lovat att föra Almarill med sig över haven när han själv seglade mot väst, men Almarill visste att hon skulle vara avliden innan det blev tal om den saken. Det var Almarill som lärt upp Sarah och hon var nu själv en helare av stora mått, men ingenting hon gjorde tycktes hjälpa. Alven svarade inte på hennes behandling och hans sår gick envist upp gång på gång

Efter fem dagar beslöt Sarah att söka upp Gaylen, kanske hon skulle kunna förklara vad Sarah gjorde för fel. Gaylen satt som vanligt på den stora stenen strax norr om vägkorset och väntade på Sarah, precis som hon alltid gjorde när någon söket henne råd. Den smuttiga kvinna med rävskinnet på huvudet log illmarigt när hon såg Sarah komma gående mot henne. "Sarah söker Gaylens hjälp… alv hon har i sin kammare…" sade Gaylen innan Sarah hunnit ställa sin fråga. Sarah log och nickade, hon skämdes ännu lite för sitt uppförande när Gaylen kom med örterna till henne. Hon hade inte vågat använda dem efter den där natten då den blonde alven uppenbarat sig i hennes drömmar. Sedan lade hon märke till att Gaylen oroligt bollade en enkvist mellan sina händer. "Alv är urgammalt folk, urgammalt är den blondes sinne, lyssnar endast till alvers röst. Dina konster hjälper inte här, inte heller Gaylens. Mäster Elronds kunskap är stor, visa och helande är hans händer. Men Eärendils son finns inte här… du måste söka hjälp från någon som levat under hans stjärna."

"Mäster Elrond ansåg honom redan förlorad, han ville inte hjälpa. Kanske är han förlorad i alla fall…" Sarah gjorde sitt bästa för att hålla rösten stadig.

Gaylen grymtade till och kastade enkvisten till Sarah. "Strunt och strunt! Elena vet svaret. Bara Elena och alvers helare kan svaret."

Sarah plockade upp enkvisten och såg villrådigt på den. "Almarill vill inte att jag färdas utanför den synliga världens gränser, det är inte säkert att jag mins hur man gör…"

Gaylens ögon rullade runt i hennes ansikte, sedan skuttade hon ner från stenen, plockade fram ett knyte hon förvarat bakom stenen och räckte det till Sarah. "Elena lämnade det. Ditt det är nu…" sade hon och satte av in i skogen så fort Sarah fattat knytet. "Gaylen ska hjälpa när svaren kommit, Gaylen vet, Gaylen vet!" ropade hon innan hon försvann utom synhåll.

Sarah öppnade knytet och log när hon såg innehållet. Almarills vida brännfat i silver, enkvisten Gaylen givit henne och en lista över de ting som behövdes för ritualen. Hon bestämde sig för att försöka redan i kväll.