Kap 9

Natten föll sakta. Det var sommar i midgård och dagsljuset verkade vilja dra ut på sin avfärd in i det sista. Almarill stod och såg ut över markerna, de hade slagit läger på en höjd den här gången... hon hade haft invändningar mot den lägerplatsen också... den var allt för lätt att smyga sig på, särskillt nu när dimmorna från låglandet började leta sig upp efter kullarna. men utsikten var det inget fel på, hon kunde se ända bort till havet härifrån. Hon slöt sina ögn och bad en tyst bön, en bedjan om att i det glittrande vattnet, där långt borta få se en skymt av alvernas städer igen... hon öppnade sina ögon och suckade djupt, det var bara månens reflexer på vattnet hon såg.

plötsligt lade hon märke till något, något delade dimmorna där nedanför höjden. hon gick fram till den man som stod på utkik inte långt från hennes sida.

"Det står någon där nere" viskade hon tyst.

Han böjde sig fram för att se lite bättre. "Ja, milady... det är Germund, lord Grimurs son. Han har stått där en bra stund nu"

Almarill rynkade pannan oförstående "Han kan inte vara mycket mer än tio år gammal! Hur kan Grimur låta sin son bara stå där? han kan råka illa ut!"

"Han är bara artig milady" svarade vakten tyst

"Artig?..."

"Mycket artig" hördes Salmans mullrande stämma säga, Almarill vände sig mot Salman som kom gående emot dem "Jag förstår inte?"

"Germund kommer att bli en mycket bra man, han kommer att stå där tills vi har försäkrat oss om att han inte är ett väsen ur dimman. Han låter oss se honom"

"Så ni låter en stackars pojke stå och frysa i fuckten, för att ni vill vara säkra på att se honom... ni tänker inte på att han kan bli anfallen, eller sjuk?" undrade Almarill och höjde på ena ögonbrynet

"Tro mig, milady... den orch som vågar ge sig på den pojken blir det synd om..." han pekade mot skogsbrynet en bit därifrån. Almarill kisade med ögonen och tyckte sig se något som rörde sig i skogsbrynet.

"Jag skulle känna igen de två på mils avstånd... mina äldsta söner har eskorterat honom hit, de väntar på min signal"

Almarill sneglade ner på pojken igen. "Tror du inte att du har sett honom nu... han darrar av köld"

Salman log "Snart... det är bra för gossen att härdas lite... Vid Oden ska ni veta att han har igen det senare i livet"

"Vid Oden..." mumlade Almarill fundersamt "Varför kallar ni honom så? Den högste heter Ilúvartar... jag är vid till hans order"

Salman kunde inte låta bli att le, prästinnan verkade mycket bestämmd. "Kalla den Högste vad du vill, milady... jag föredrar Oden" så vinkade han till sina söner. Den unga pojken började sakta gå mot lägret. Amalrill log, Hans stela ben såg inte ut att vilja röra sig särskillt mycket. Ändå gick han stålt och rakryggad. "En stolt pojke... mycket stålt..." hon vände sig om och började gå mot lägret när en isande känsla ilade upp efter hennes ryggrad. Den starka närvaron gorde sig åter påmind. Samma känsla som hon fått när de först siktat Midgårds stränder, samma känsla som rullat över henne bland snåren utanför Yaves hamn. Hon vände sig sakta om och såg ut över markerna. Det fanns någon där... hon var helt säker... någon följde hennes minsta rörelse...

Hon gick sakta ner för höjden, mörkret och dimmorna låg täta mellan träden. Isarma röde sig i hennes inre, varnade och lockande på samma gång. Den starka närvaron gjorde sig åter påmind och hon kikade in mellan träden för att finna källan, men såg ingen. Hon blundade, hon hade känt den här närvaron förut, hon var nästan helt säker, innerst inne viste hon vem det var... men kraften i känslan nästan övermannade henne. Hon beslöt att låta Isarma vägleda henne, hennes egna ögon gjorde ingen nytta i mörkret. Hon hoppades förtvivlat att inga kringstrykande orcher skulle springa på henne medan knep ihop sina ögon och steg in mellan träden.

Hon snurrade runt och famlade handlöstomkring i skogen. Tillslut stötte hennes händer emot något hårt, hon blev så överraskad att hon var nära att snubbla och falla i mörkret, men hon stöttade sig mot den stora stenen och återfick balansen. Almarill suckade och öppnade sina ögon, hon kunde inte minnas att det stod en så stor sten så pass nära lägret. Jag borde sett den tidigare och hållit mig undan… tänkte hon för sig själv lite irriterat och började plocka bort det grövsta gruset från skrapsåren hon fått på handflatorna. Vilken idioti egentligen, att irra planlöst runt i skogen, när hon viste att orcher strök omkring i mörkret, tänk om hon förirrat sig och inte kunde finna sin väg tillbaka? Almarill såg sig omkring, men upptäckte snart skenet från eldarna i lägret mot den mörka himlen, hon var inte alls långt borta. Den starka känslan av att någon betraktade henne gjorde sig åter påmind. Hon såg sig omkring men skymtade ingen bland trästammarna i det bleka månljuset, en ilning sprang upp efter hennes ryggrad, det var ett ställe hon ännu inte tittat på…

Almarill såg försiktigt upp, där högst uppe på stenen satt en kvinna, i alla fall trodde hon att det var en kvinna...