AN: George Weasley sörjer Fred, men nu är det dags att gå vidare
Sång: Tears In Heaven av Eric Clapton
George Weasley satt i det näst intill kolmörka kontoret och svepte ännu ett glas eldwiskey. Vilket glas i ordningen det var visste inte George, men det var definitivt det femte eller sjätte och han gjorde en ansats att fylla glaset ännu en gång när han upptäckte att flaskan var tom.
Han gjorde en frustrerad armrörelse och flaskan for ner i golvet med en smäll.
George stirrade sig omkring och hans blick föll på ett porträtt på sitt skrivbord som föreställde två identiska, rödhåriga unga män som brett flinande gjorde tummen upp mot George. I bakgrunden lyste en skylt med texten WEASLEYS VASSA VAROR.
George stirrade ner på ansiktet på sin tvillingbror Fred som alltid skulle stå till höger på bilderna. Fotot togs för bara över ett år sedan, då allt hade varit precis som vanligt.
Då George fortfarande hade två öron…Då Fred fortfarande levde…
Would you now my name, if i saw you in heaven?
Will it be the same, if I saw you in heaven?
Det hade gått fyra månader sedan. Fyra förjävliga månader sedan den där ödesdigra dagen på Hogwarts, då Dödsätarna hade attackerat och alla på den goda sidan kämpade som vilddjur…då Fred...
George svalde hårt. Han mindes så väl den där dagen…
Flashback
George rusade genom Hogwarts sönderslagna korridorer. Han hade aldrig känt sig så rädd i hela sitt liv.
Någonting var fel, fruktansvärt fel…han kände det i hela sitt hjärta, själ och kropp.
Han kom in i den stora salen och tvärstannade vid den fruktansvärda synen av dom döda som låg i en rad i mitten av salen och dom sårade som gav upp tjut av smärta medans deras skador behandlades och dom överlevande som grät över dom döda.
George såg sig vilt omkring och kände en enorm lättnad när han såg Percy komma emot honom.
"Percy!" ropade George och sprang emot honom. "Var är mamma och pappa och dom andra?"
"Oroa dig inte" sa Percy med en röst som fick George att ana att en katastrof var på väg. "Dom är okej."
"Och Fred" frågade George medans hans hjärtade slog dubbelt så fort än normalt. "Han är väl också okej? Va?"
Percy mötte Georges blick och George såg att hans tredje äldste brors ögon var fyllda av plågsam sorg och vånda.
"Percy?" sa George och kände hur paniken började gripa tag i honom.
Percy bara skakade på huvudet medans tårar började bildas bakom dom sneda glasögonen. Han grepp tag i Georges vänster arm och drog med sig honom dit den övriga familjen fanns.
George såg sin mamma ligga över någons kropp och gråta som en befatt. Hans pappa strök henne över håret när han hörde steg bakom sig. Arthur lyfte på huvudet och såg på George.
"George" sa han svagt med tårarna rinnande. "Jag är så ledsen…"
Men George lyssnade inte. Han hade bara ögon för kroppen som hans mamma nu höll i sin famn.
Det var Fred.
George gick sakta ner på knä brevid sin mor utan att slita blickan från Freds bleka, kalla, livlösa ansikte.
George sträckte fram en hand och rörde vid sin tvillingbrors huvud.
"Fred" viskade han.
Sen böjde han på huvudet och lät tårarna falla medans han viskande upprepade Freds namn.
Slut på flashback
I must be strong and carry on
Cause I know, I don't belong
Here in heaven
George hade nu rest sig upp och stod nu och tittade ut genom ett fönster. Regnet piskade på fönsterblecket, men det lade George knappt märke till.
Fyra månader…det kändes som fyra sekel.
George hade inte satt sin fot i deras affär sedan dess, föräns ikväll, men det var bara för att han ville vara ifred för sin familjs oroade blickar.
Han såg sig omkring. Den här affären var deras dröm, och George visste att Fred skulle bli förbannad om han visste att George bara struntade i den.
Men det var det som var problemet! Det kändes som om att han inte kunde fortsätta utan Fred vid sin sida.
Would you hold my hand, if i saw you in heaven?
Would you help me stand, if I saw you in heaven?
George suckade djupt och drog en hand genom sitt långa, lockiga, mörkröda hår. Han hade gått från en ständigt leende och skämtande optimist till en dyster, sorgtyngd vrak. Fred skulle inte ha gillat det heller.
George kunde nästan höra honom skrika 'Ryck upp dig människa! Och våga inte slå dövörat till!'
George kände hur det ryckte lite mungipan, det var en ovan känsla.
Han kunde inte minnas när han skrattade eller log sist.
Han lyfte en hand och rörde vid hålet där hans ena öra skulle ha suttit. Dövöra, det var faktiskt ganska påhittigt. George kände hur han log på riktigt.
Det vore typiskt Fred att säga en sån sak.
I'll find my way, through night and day
Cause I know, I just can't stay
Here in heaven
George kände att nu fick det vara nog. Han hade sörjt tillräckligt länge för ett helt liv, kändes det som. Han visste vad han måste göra.
Men det skulle inte vara samma sak utan Fred, tänkte George. Då hörde han ett brak bakom sig och han hoppade högt i luften och såg sig vilt runt om i rummet. Det var bara han där, eller?
Time can bring you down
Time can bend your knee
Time can break your heart
Have you begging please
Begging please
George blick for ner på golvet och såg att det var porträttet på honom och Fred som hade ramlat ner. Han gick fram till det och plockade upp det. Han såg på det igen, Fred hade nu ena armen runt Georges axlar och han log uppmuntrande och kärleksfullt upp på hans betraktare.
Då slog det George. Han var inte ensam, och han skulle aldrig vara det.
Fred levde fortfarande, han levde inuti honom. Och i deras varor och idéer, och framförallt i hans minne.
Han skulle aldrig vara längre bort än ett leende, för George var Fred och Fred var George, precis som när dom som barn bytte plats med varandra för att retas med sin familj och sina lärare.
Beyond the door, there's peace i'm sure
And
I know there'll be no more
Tears in heaven
Och med den insikten ställde George tillbaka porträttet på skrivbordet och smålog för sig själv. Sen sa han med hög röst : "Tack, Fred!"
Would you know my name, if i saw you in heaven?
Will it be the same, if I saw you in heaven?
I must be strong, and carry on
Cause I know, I don't belong
Here in heaven
Och George kunde nästan svära på att han hörde en röst, som tycktes låta som ett eko från någonstans, långtbort: "Ingen orsak! Men du, bli inte sentimental nu va? För det är absolut inget som passar Gred och Forge!"
Cause i know, i don't belong
Here in heaven
George lämnade kontoret med ett brett leende. Imorgon skulle dörrarna till Weasleys Vassa Varor öppnas igen.
AN: Jag grät nästan ögonen ur mig när Fred dog. Jag tycker så synd om George. Det är så orättvist! Nåja, jag ville göra det här en hyllning till Fred och George, och jag tycker jag lyckades hyfsat.
