Här är kapitel 9, varsågoda.
"Konversation"
´Tänker´
Varning: se kapitel 1.
"Du är medveten om att när vi var här sist så fick jag mitt 100:ade blåmärke va?"
Bryan stängde dörren efter sig på taket där de nu var ensamma. Han gick bort till rödhåringen som lutade sig mot räcket på samma sätt som förut. Denna gång lät han sig själv gå närmare och till och med att luta sig in och luta hakan mot den andres axel. Han sneglade på Tala när rödhåringen flinade till.
"Anade inte att du var en mjukis Bryan."
"Hn. Det är en hel del du inte vet om mig."
"Visst visst."
Bryan ignorerade den sista kommentaren och såg ut över skogsutsikten.
"Hur länge har du bott här?"
"…Sen jag var 3."
Bryan visslade förundrat. Han var djupt imponerad över att Tala hade någon social förmåga alls efter alla dessa år inom klostret. Han var djupt glad att han följde sin instinkt och tog kontakt med det andre, för nu hade han fått mer än vad han någonsin kunnat drömma om. Tillit från den bästa personen i Balcov Klostret.
"Så vad händer nu?" Bryan sneglade igen av frågan. Tala stod kvar i hans armar utan att titta på honom.
"Vad menar du?"
"Vart vill du komma med i denna så kalla relationen? Har aldrig haft någon liksom."
Bryan suckade och funderade över frågan. Han hade inte heller haft något stadigt direkt innan, men han visste väl lite vad det gick ut på. Han hade aldrig föreställt sig själv intrasslad i det dock. Även han var uppfostrad med att känslor var för svaga, men han hade fått ett annat perspektiv över det. Han var i alla fall säker på att han ville vara med Tala.
"Jag antar att du kan tar den dit du vill. Jag vill bara att du ska veta att jag är här för dig nu, Jag bryr mig om dig."
Det var Talas tur att sucka och han sänkte sitt huvud så hans röda slingor täckte hans blick. Falken var inte säker på om han hade sagt något olämpligt.
"Bryan, detta är helt nytt för mig. Det var länge sen jag var nära någon och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen."
´Han har haft någon innan? Tänkte han innan Tala fortsatte.
"Detta är inte enkelt. En bit av mig vill bara stöta bort dig och fortsätta med mitt eget, men en annan bit…"
"Kan inte motstå min sadistiska och helt oemotståndliga charm." Tala skrattade till och slog upp armen som fångades och snurrade runt honom.
"Var inte så självsäker, jag tycker du fortfarande är klen." Sa han med ett flin då falken fnös åt honom. "Du vet inte vad du missar."
"Inget värt att snyfta över."
"Vad säges som en liten demonstration om vad du just sa nej till?" Han lutade sig ner och väntade på att Kaptenen skulle dra ifrån. När det inte hände så mötte hans läppar den andre i en kyss som genast fördjupades av Tala.
Bryan skulle precis dra ifrån då rödhåringen greppade hans nacke och snurrade om dem så Tala tryckte Bryan mot räcket.
"Som sagt, klen"
Bryan morrade och tryckte ifrån så dem hamnade på marken. Tala flinade igen av envisheten och rullade över dem men falken var beredd denna gången så han följde med så han hamnade överst igen. Han pressade ner den andres armar och log sadistiskt för sin seger.
"Game over."
"För nu." Bryan flinade åt sin kaptens envishet och lutade sig ner mot sin partner för att göra det hela mer intressant. Tala hann inte räkna ut med vad han höll på med innan han kände Bryans tänder sjunka in i vänster sida av hans hals i ett bett.
"Herrejävlar, nej du!" Luften flög ur Bryan när Tala slet loss sin ena näve gav honom rent instinktivt slag i magen.
Han flinade när falken lade sig över honom och dolde sitt ansikte.
"Ledsen, men inga märken. Vill du ha oss dödade?" Bryan tittade upp på honom med trötta ögon.
"Jag har en känsla att jag kommer få mig själv dödad genom att inleda nåt med dig."
"Ingen tvingar dig." Innan han visste ordet av knuffade Tala honom åt sidan och reste sig upp.
"Tala, jag menade inte så." Han gick upp bakom Kaptenen som nu höll sina armar om sig och stängda ögon. Bryan försökte lägga sin hand på hans axel, men Tala drog ifrån.
"Jag…"
"Vet du hur stor chansen är att Boris dödar dig om han får reda på oss? Jag kan få dig dödad Bryan och att du snackar om det så här gör bara att jag vill…"
"Tala!" Bryan snurrade runt honom hastigt och försökte få hans ögonkontakt.
"Jag har bott här tillräckligt länge för att se hur lätt det är att bli dödad. Jag har sett den där grabben med egna ögon, jag fick även nyss uppleva hur Boris sjuka personlighet visar sig…"
Han lyfte upp Talas haka som sänktes när Boris nämndes. "… Men Jag vet också att det är värt det. Jag fann intresse för dig direkt när jag kom in här…"
"Det visar ju hur frisk du är." Bryan flinade och Tala kunde inte låta bli att småle lite själv.
"Och jag tänker inte släppa dig nu efter alla blåmärken jag har gått igenom för att nå dig."
Tala log igen och lutade sig in och gav honom en lätt kyss innan han gick över och viskade i hans öra.
"Vem har sagt att blåmärkena är över? Om jag märker att du slackar i träningen kommer du få ett helvete." Med det började han gå mot dörren.
Bryan stod kvar en sekund men följde efter med en suck. "Borde ha fattat…"
"Och gör inte detta känslosnack till nån vana, det är för mesigt för min smak." Falken snackade till.
"Äntligen nåt vi har gemensamt."
Tala tog handtaget och öppnade dörren. När de kom ner från trapphuset så mötte de en andfådd Ian. "Där är ni, det är något på gång."
"Boris är på väg härifrån." Klargjorde Tala lugnt. De gick ner till korridorerna tillsammans.
I korridorerna var det stor uppståndelse. Elever hade stannat upp sin träning av nyheten att deras ledare skulle lämna basen. Många vakter samlade sig på gården vid lastbilen och tog emot sina sista order innan avskedet.
Demolition Boys stod i ett av fönstren och såg ner på gården. Många av vakterna hade fått reda på Talas order och hade börjat packa för sin resa upp till gränsen.
Äntligen lite lugnt här. Jag har haft otrolig tur som har fått det att bli så här.´
Han stod kvar i fönstret 20 minuter till. Bryan och Ian hade inte lämnat hans sida. Han log när den sista lastbilen rullade ut ur gården och han vände sig mot sina lagkamrater.
"Samla alla elever i stora salen snarast."
Bryan och Ian tittade på varandra och gick åt vars ett håll då Tala lämnade dem.
Snart var salen full av alla eleverna. Snacket gick då alla barnen undrade vad som var på gång. Ian, Spencer, och Bryan studerade deras nyfikna, oroliga, och vissa även rädda ansiktsutryck. Salen tystnade då dörren öppnades och man kunde höra en nål falla när Kaptenen steg in med en bunt mappar i sin hand.
"Ni, Ställ er mot väggen." Han behövde inte säga till första bordet två gånger då ungarna for till väggen han dirigerat till.
"Ni, nästa vägg." Samma reaktion där.
"Ni dit." Bryan, Ian och Spencer såg fram och tillbaka då barnen delades upp i grupper. Tala kollade ordningsgrupperna som han valt och några minuter till gick till att förflytta vissa elever fram och tillbaka. När det var klart var alla eleverna indelade i 4 grupper.
"Grupp 1. Ni kommer att träna med Spencer under den här tiden som vi är ensamma på klostret. Boris och vakterna är borta och det är allt ni behöver veta. Jag är i befäl. Spencer kommer att sköta er träning efter schema, och jag vill ha framsteg och lydnad precis som vanligt."
"Hör jag verkligen rätt?" viskade Ian till Bryan, då en mapp slog till honom i huvudet.
"Grupp 2, detta är som ni vet Ian. Han sköter er träning på samma sätt som Spencer. Samma regler gäller här." Ian tog emot mappen och blängde på sin kapten av smällen han fått. Men som väntat tittade han inte tillbaka på honom. Bryan ville nästa småle. Nästan.
Men den tanken försvann snabbt då en mapp även gavs till honom.
"Grupp 3, ni följer Bryans träning. Grupp 4 är med mig." Man såg direkt att gruppen som blev tilldelad Bryan blev stela och bleka.
Tala fortsatte med instruktionerna. "Det är andra regler som gäller nu under Boris frånvaro. Är den någon hjälp ni behöver säg till oss. Träningen ligger som sagt under schemat, den tiden som är över gör ni vad ni vill, för då vill vi vara ifred."
"Eh?" Talas blick föll på den blonda pojken som han tidigare bekantat sig med. "Ska vi träna som vi vill på den övriga tiden?"
Tala suckade. ´Jag kan inte fatta att jag säger detta.´
"Vad ni gör på eran lediga tid är er ensak. "
Nu blev det stor uppståndelse i lokalen, ingen trodde på det de just hört av kaptenen. Eleverna började snacka sinsemellan om det var ett grymt skämt.
"Wow." Bryan var imponerad av att Tala vågade ändra på reglerna så drastiskt. Men han gillade det. Kanske Tala äntligen våga känna saker nu när han hade ansvaret för så många andra. Ian och Spencer tittade på varandra osäkert.
"Nu till tiderna. Dem är oförändrade klockan 22.00 gäller, men ingen av oss kommer att kolla till er om ni sover eller ej för vi har helt enkelt inte tid att kolla er alla. Ni har eget ansvar. Men kom ihåg, träningen gäller även om ni är trötta eller inte. Nu kan ni dra."
Salen tömdes snabbt med mycket positivare energi än som fann när de steg in. Laget stod kvar i det tysta rummet. Laget stod kvar och tittade på sin kapten som nu tittade tillbaka på dem.
"Träna dem väl, och lägg till en sak i träningen med."
"Vad?" Frågade Spencer som tittade upp från sin mapp. Han fann detta väldigt intressant.
"Känsla. Låt dem hitta sin egen stil utan massa press, låt dem spela riktig Beyblade."
Ian log. "Vad är det kapten? Börjar du får tycke för barnen? Trodde du fann dem klena."
Tala log mot honom innan han lämnade rummet. "Det är en hel del ni inte vet om mig."
Är glad att jag lyckades få ut kapitel 9 innan jag åker utomlands, hoppas det finns någon kommentar tills jag kommer hem i Juli. Ha det bra!
