A/N Ja det var en vecka sen jag uppdaterade men jag har mina skäl. Mina betyg ska sättas när som helst och vi har haft två prov per dag den här veckan och nästa är det tre på dag. Det betyder att all min fritid går ut på att studera. Jag tycker att sjuan är mycket svårare en sexan så det är en anledning. Och innan ni säger något som i stil med "Hon är fjorton år och går i sjuan.", så ska ni veta att det beror på att jag flyttade omkring så mycket när jag gick i trean (fyra gånger under läsåret) och alla klasser hade kommit olika långt och så vart mobbning också indragen. Nu ska jag inte prata mer om det, här är kapitlet i alla fall. A/N
Kapitel 9
Det snöade. Jag kunde höra ett skratt, det vackraste skrattet i världen. Det tillhörde en åttaårig pojke. Jag hörde knackningar på vår ytterdörr, mamma som bar på ett treårigt barn, Willow, öppnade dörren. Där stod den lilla pojken med mörkt hår och gråa ögon. Han hade en gammal grå jacka som var lite för stor för honom på sig. Han skratt ekade i mitt huvud.
"Kom ut och lek Violet, kom ut och lek!". Hans skratt blandades med ett flickskratt som jag inte kunde höra var det kom ifrån, det var så nära. När jag fått på mig skorna och jackan insåg jag att skratten följde efter mig var jag än gick, det var mitt skratt. Pojken började springa iväg och jag sprang efter honom. Jag andades in den kalla luften och varje utandning gav ifrån sig ett litet moln av värme. Jag sprang efter honom och vi började kasta snöbollar. Jag fick in en riktigt bra träff på hans rygg. Ett par sekunder senare kände jag en kall hård boll mot min nacke och jag ramlade i snön. Jag hörde mig själv började gråta och då...
"Upp och hoppa, det är morgon!", hörde jag någon skrika samma sekund som jag reste mig upp i sängen i ren chock. Var är jag och var är snön? Var är... Timothy?
"Hörde du inte vad jag sa, du måste gå upp.", sa kvinnan och då kom jag ihåg allt. Det var Ezila Flickerman och jag var inte i Distrikt 12, jag var i huvudstaden. Jag var inte sju år gammal, jag var fjorton. Jag var med i hungerspelen. Jag bara nickade åt Ezila och steg sen upp ur sängen alldeles kallsvettig. Väckningen hade gjort mig livrädd. Ezila lämnade rummet och jag började byta om till träningskläderna. När jag var klar så gick jag ut till köket. Haymitch och Ezila satt vid bordet men Timothy var inte där än. Jag satte mig tyst när vid bordet och började ta för mig av maten. Om jag skulle ha någon chans i arenan så måste jag gå upp minst tio kilo i vikt, jag väger inte ens trettio kilo än. Efter ett par minuter så kom Timothy in i köket. Hans hår var rufsigt och oborstat och han hade påsar under ögonen. Det såg inte ut som om han hade sovit bra inatt. Jag kände mig varm om kinderna och tittade snabbt bort och började att äta mer mat. Jag njöt verkligen av huvudstadsmaten, jag hade aldrig känt sådan smak i hela mitt liv. Det var en ganska stel frukost. Ingen pratade med varandra förrän vi hade ätit upp. Det var såklart Ezila som bröt tystnaden genom att harkla sig innan hon började prata.
"Så ni vet så har ni tjugo minuter på er innan ni ska vara i träningscentret.", sa hon och jag nickade tyst åt svaret.
Jag bara stirrade på karriäristerna med öppna ögon. De såg alla ut att vara mellan sexton och arton år gamla och de var från Distrikt 1, 2 och 4. En av killarna kastade knivar på en måltavla. Jag rös till då kniven alltid träffade sitt mål. En tjej slogs med en yxa. Träningsdockorna gick sönder direkt och de avfallna bitarna hade massor med ljuda märken i sig. Jag kände mig spyfärdig. Tänk att hon skulle göra så med människor sen, bokstavligen slita dem i stycken. Jag kommer vara en av dem. Jag visste inte vad jag skulle hålla på med, det var folk vid nästan varje station och jag ville vara ifred. Det kändes inte säkert att till exempel träna knivkastning bredvid den där karriäristen, eller yxkastning bredvid den där tjejen. När jag kollat runt lite så hittade jag en tom station där man kunde identifiera dödliga och bra växter. Jag funderade ett par sekunder innan jag började gå mot den tomma stationen. Det var ganska viktigt att kunna veta vilka växter som var ätbara för de kunde vara ens sista chans att överleva. Det var en instruktör vid stationen som pratade om växterna och jag fick se massor med bilder och jag fick försöka memorera dem. Det viktigaste var att komma ihåg om utseendet på växterna och komma ihåg om de var giftiga eller inte, namnen var oviktiga egentligen. Jag tillbringade ungefär en timme på den stationen och gick sen vidare till den andra. Under hela dagen så lärde jag mig att göra upp eld, mer om växter, hur man hittade vatten och hur man renade det och hur man gjorde olika knopar som skulle kunna bli användbara i arenan.
Det var dag två utav tre då vi fick träna. Idag hade jag tänkt fokusera mer på vapen än överlevnad. Överlevnadskurserna var såklart också viktiga men de skulle vara helt onödiga om jag inte kunde försvara mig själv. Jag gick till svärdsstationen men gav upp direkt, svärden var för tunga och jag skulle aldrig klara av att använda ett. Jag gick vidare till knivstationen fastän jag var rädd för karriäristen. Jag hade fått veta att killen var från Distrikt 1 och hette Winston. Det enda som inte fick mig att springa därifrån var att jag visste att han inte kunde döda mig nu. Det var förbjudet för spelare att döda andra spelare innan man har kommit in i arenan. Jag sträckte fram handen och tog en av knivarna. Den var av finaste järn och den blänkte då ljuset från lamporna reflekterades. Jag vände på kniven och tog den från min ena hand till den andra, för att bli van med dess tyngd och storlek. Så ställde jag mig vid ett mål tio meter iväg från mig. Jag andades djupt och kastade sen iväg kniven mot den människoformade måltavlan och... missade. Jag suckade och tog en ny kniv och missade igen. Det här var svårare än det såg ut. Efter ca tio minuter så fastade kniven i måltavlan, men det var utanför, ca en halvmeter från kroppen. Jag hörde skratt, det var karriäristerna.
"Den där flickan kan inte kasta, hon kommer dö direkt!", skrattade Winston och de andra härmade honom och pekade på mig.
"Vad hade du väntat dig? Hon är en tolva.", sa hans distriktkamrat som jag inte kunde namnet på. Efter ett par förolämpningar till fick jag nog. Jag tog upp en ny kniv och andades djupa andetag och siktade noga på hjärtat på måltavlan. Jag drog armen bakåt och kastade iväg kniven. Den flög iväg genom luften och så hörde jag ljudet av en kniv som fastade på måltavlan. Jag hade klarat det, kniven var vid sidan om hjärtat, bara ett par centimeter därifrån. Hur hade jag lyckats med det?
Idag är det sista dagen av träningen. Hela dagen igår hade jag tränat på min knivkastning. Jag hade bara fått fullträffar på måltavlan fem gånger under resten av dagen igår. Jag brukade oftast missa eller träffa ställen som inte är dödliga. Det var bättre än inget antar jag. Idag skulle jag träna med Timothy. Vi hade undvikt varandra under träningen de två förra dagarna utan att vi förstod varför. Men vi hade varit tillsammans hela kvällarna och bara pratat och pratat. Som han hade sagt, vi måste njuta av tiden vi har tillsammans innan vi ska ut till arenan. Idag skulle jag och Timothy gå omkring tillsammans. Vi började med att lära oss att klättra i träd. Timothy klarade av det ganska lätt för han klättrade mycket i träd som barn. Jag däremot ramlade ner hela tiden. Jag hade fått några skador som kommer att bli blåmärken imorgon men jag tvingade mig själv att fortsätta. Timothy sträckte ut en hand åt mig och jag tog emot den och började att klättra högre och högre. Han guidade mig och berättade hur jag skulle sätta fötterna och ta tag med händerna. Han berättade hur jag skulle balansera vikten i kroppen för att inte ramla ner. Det var fortfarande jättesvårt men tack vare hans information så lyckades jag ta mig till toppen av ett av inomhusträden. Jag kände mig så stolt då jag satt i en av toppens grenar och kollade ner på de andra tränande deltagarna utspridda i den stora träningshallen. Vi tog oss ner och började klättra i ett annat träd. Den här gången guidade inte Timothy mig. De första gångerna ramlade jag ner men sen gick det bättre och jag var uppe efter fem minuter. Det var en stor förbättring, förut hade jag inte alls kunnat klättra i träd. Vi var på samma station i en timme till innan vi gick vidare till knutstationen. Jag hade varit där i förrgår men jag ville repetera lite. Timothy hade inte varit här alls. Instruktören lärde mig att göra en snara som drog upp människor i träd upp och ner. Den kommer säkert att bli användbar. Timothy lärde sig samma snara och ett par andra knopar medans jag mest fokuserade på samma snara. Jag ville memorera varje detalj, varje drag så att det inte vart fel. Efter en timme på den stationen så gick jag och Timothy skilda håll då vi skulle träna mer på vapen. Jag skulle träna mer med knivarna och han skulle träna med spjut. Timothy var inte så duktig på vapen men om han måste välja ett så väljer han alltid spjut. Han var mycket bättre på spjut än allt annat men han var långt ifrån lika duktig som en karriärist. Det var samma sak med mig och knivarna. Det var vapnet jag var bäst på, men jag var långt ifrån lika bra som de bästa. Men om jag hade tur kanske jag överlever ett par dagar nu när jag kan försvara mig. Efter att jag tränat i två timmar så vart det lunch. Jag och Timothy satt bredvid varandra och pratade om vilka stationer vi skulle ta på eftermiddagen. Jag proppade i mig lunchen, precis som jag gjorde med varje måltid. Jag ville äta så mycket som möjligt under vistelsen i huvudstaden. Det har gått fem dagar sen jag åkte från Distrikt 12 och jag tror att jag redan har gått upp ett eller två kilo. Om jag har tur kommer jag gå upp något kilo mer innan arenan. Jag behöver all extra vikt jag kan få. Efter maten så gick vi tillbaka till träningen. Jag och Timothy lärde oss att göra fiskekrokar av pinnar och sten. Det var väldigt svårt men vi lyckades efter ca en timme, då hade vi försökt ett antal gånger. Så gick vi till nästa station. Vi läste om olika arenor och vilka slags växter de innehöll och olika sätt att hitta vatten i dem, alltså hur man överlevde i olika slags arenor. Det var ingen annan på den här stationen. De flesta höll på med vapen, precis som de hade gjort hela veckan. Det var bara vapen och vapen, de flesta tyckte inte att överlevnadsstationerna var viktiga, men det gjorde vi två. Att kunna strida är meningslöst om man inte kan överlevnadsmetoder och det är meningslöst att kunna överlevnadsmetoder utan att kunna strida. Vi stannade på den stationen resten av dagen. När vi var tvungna att gå från träningshallen så gick vi till vår lägenhet och åt middag med Ezila. Haymitch var från sitt rum alldeles bakfull och kunde knappt röra sig. Vid matbordet så pratade Ezila om morgondagens planer.
"Imorgon så ska ni visa vad ni kan för spelledarna så att de kan sätta era poäng som visas upp i övermorgon ett par timmar innan era intervjuer.", sa hon och vi nickade.
"Vad är det bäst att vi visar upp?", frågade Timothy.
"Stridsegenskaper är det bästa att visa upp. Om man är bra på att slåss får man bra poäng", sa hon.
A/N Längsta kapitlet hittills. Vad tyckte ni om det? Kommentera. Jag vet att det är ganska lite dialoger i det här kapitlet men det kan inte vara mycket dialog i alla kapitel, man måste fokusera på huvudkaraktärens tankar och omgivning också. Jag ska försöka uppdatera innan onsdag men jag vet inte om det går. Jag har fått idétorka. Om ni undrar så har jag hela historien planerad men jag vet inte riktigt hur jag ska skriva eftersom jag vill att det ska vara i samma stil som böckerna. Jag ska se Mockingjay part 1 imorgon och förhoppningsvis så kommer idétorkan att släppa. A/N
