Themarauder94: Tack ännu en gång!

Kram!

[Lily]

"Var det trevligt på patrulleringen?" frågade Alice försiktigt när jag kom tillbaka till sovsalen medan hon fick sina tånaglar målade av Haylie (i gryffindor-anda). Mina vänner var vana vid att jag oftast var väldigt tjurig/arg/irriterad efter att ha patrullerat med James. Jag gav dem ett leende.

"Det gick väl helt okej."

"Något har hänt!" utbrast Haylie upphetsat och pekade skyldigt på mig med sitt nymålade finger (Haylie hade tydligen målat dem också).

"Gick det bra med Diggory eller?" Frågade Alice spänt. Jag himlade med ögonen och skakade retsamt på huvudet.

"Det ni."
"Vadårå?" Frågade Haylie förvirrat.

"Om ni ursäktar mig – så vill jag gå och lägga mig."

("Meh!")

Den natten tänkte jag på James Potter.

[James]

Om jag på något vis hade trott att jag skulle kunna bli av med mina känslor för Lily, hade jag verkligen trott fel. Jag kunde inte hjälpa det. Jag var hopplöst förälskad i henne. Men det fick inte bli någonting mellan oss (trots att jag visste att chanserna för det var minimala).

Jag kunde inte sluta tänka på lördagen. Hur Lily, för en gångs skull, hade behandlat mig som vem som helst och inte idioten Potter.

Jag längtade tills dubbeltimmen i trolldryckskonst som vi, även på måndagar, hade. Vi hade i och för sig de flesta lektioner tillsammans – men trolldryckskonst var hennes ämne om ni förstår vad jag menar. Trolldryckskonstlektionen delades i och för sig tillsammans med Hufflepuff-eleverna vilket betydde Diggory…

Fast jag visste att jag och Lily aldrig skulle, eller kunde för den delen, bli ett par – så ville jag i alla fall hålla henne borta från Diggory.

Klart, Diggory var en trevlig grabb… Men en mer egoistisk sådan var svår att finna (Sirius var, ja, borträknad).

[Lily]

James Potter gjorde mig så frustrerad. I lördags hade han visat mig en sådan annorlunda sida av honom – en sida jag inte visste han hade. Och han hade verkat hata mig mindre, för på senare tid hade han typ hatat mig - i alla fall inte tyckt så värst bra om mig. Jag mindes plötsligt Remus tips att försöka lära känna James under ytan. Var det, det jag precis hade gjort?

Jag tyckte absolut inte om James dock. Nej, nej! Det var ju James för sjutton tomtenissar. Världens mest uppblåsta idiot – som råkade vara mindre uppblåst än vad jag trodde. Fast jag hatade kanske inte honom längre. Inte lika mycket i alla fall.

[James]

Jag sneglade mot Lily som satt vid bänken bredvid min. Hon rynkade gulligt på näsan när hon antecknade under förvandlingskonsten – jag funderade på om det var för att Peter, som satt framför henne, hade släppt sig eller om hon bara var allmänt koncentrerad. Förvandlingskonst var inte hennes starkaste ämne och det visste alla. Detta faktum verkade dock inte hindra McGonagall från att älska henne också.

James lånade en bit pergament från sin andra granne (Remus) och doppade sedan min fjäderpenna i hans bläck dessutom.

[Lily]

En tillknycklad bit pergament landade mjukt på min bänk. Jag hade inte hunnit se var den hade kommit ifrån. Jag vecklade upp pergamentet och läste en slarvig handstil.

Du rynkar på näsan.

James

Jag kastade en snabb blick på James som satt vid bänken bredvid min. Han drog snabbt en hand genom sitt ostyriga hår. Jag suckade.

Och?

Lily

Jag krafsade snabbt ner ett svar på baksidan av pergamentbiten, knycklade ihop den igen och kastade den på James. Han hade nu fått mig helt att tappa fokus på lektionen. Istället satt jag och väntade på att ännu en pergamentboll skulle kastas hitåt. Inte för att jag ville det… Nej! Jag önskade verkligen att James kunde sluta upp att vara så barnslig… Skriva meddelanden under lektioner… ha…

Jag hade aldrig låtit mindre övertygande i mitt huvud. Någonsin.

Som väntat kom ännu en pergamentbit flygandes genom luften till mig. Så smidigt som möjligt försökte jag fånga den utan att Alice eller Haylie, speciellt Haylie, inte skulle uppmärksamma detta.

Om jag skulle skriva det till dig skulle du antagligen misstolka det – som du alltid gör. Sedan skulle du bli fly förbannad. Du hade anklagat mig för sexuella trakasserier, eller något i den stilen, sedan hade du berättat hur mycket du hatar mig (ännu en gång). Så jag väljer att inte skriva det. Du får alltså bara leva med detta! Det suger, jag vet.

James

Tanken på att James trodde att jag hatade honom fick mig att bli irriterad. Jag hatade ju inte honom. Jag var kanske inte hans största fan heller, men att hata var väl att ta i.

Du hatade honom förra veckan, sade en röst i mitt huvud. Jag låtsades inte om den.

Vaddå alltid gör? Det är du som förhäxar slytherineleverna för nöjes skull. Är det att misstolka? Eller menar du när du överdrösar mig med komplimanger som jag vet att inte ens ¾ är sanna? Och att hata är lite att ta i.

Ja, det suger.

Lily

Jag förhäxar inte dem för nöjes skull (även om det faktiskt är rätt kul). Det är för att de ofta brukar gå på yngre elever. Marodörerna försvarar dem. Och om det inte är av den anledningen så brukar vi inte göra det om inte de gör något mot oss först. Det råkar bara vara så att vi är aningen skickligare än vad de är. Det får oss att framstå som "The bad guys".

Jag har inte gett dig en komplimang på evigheter. Och du har fruktansvärt låga tankar om dig själv (jag är chockad). Den enda komplimang som jag någonsin gett dig, som inte är sann, skulle nog vara den när jag påstod att du var en lång, blond nordisk skönhet. Jag håller faktiskt inte heller med.

Haha, att ta i? Jaha, det var något nytt. Känns ju bra att någonting verkar ha ändras.

Patrullerar ikväll, gör vi?

James

Jaha… Jag visste faktiskt inte det. Nej, du har faktiskt inte gett mig komplimanger på evigheter. Alla skulle ha låga tankar om sig själv om de var jag. Men vad spelar det för roll? Jag lever bra ändå. Att vara snygg betyder ingenting för mig (till största del).

Haha, ja. Det är att ta i. Något nytt? Du kanske bara inte har varit så odräglig den här terminen som du brukar.

Ja, entréhallen ikväll.

Lily

[James]

"Ingen pumpa-juice ikväll?" Frågade jag Lily retsamt.

"Nej", sade hon leende och satte sig i marmortrappan. Jag stod upp nedanför den och betraktade henne där hon satt. "Har du med dig dina reflexer då?" Det skulle ha låtit roligt från Lilys sida, men hon misslyckades. Jag skrattade.

"Ja då! Dem har jag alltid med."

"Jag fick faktiskt ett blåmärke." sade Lily och satte handen över bröstet där flaskan hade träffat. Jag kunde inte låta bli att känna mig fruktansvärd skyldig, trots att det bara fanns Lilys dåliga reflexer att skylla på.

"Det var verkligen inte meningen." Sade jag allvarligt. Lily log (det kändes väldigt ovanligt att hon gav mig leenden).

"Jag vet det – även fast jag ibland önskar att det inte var så." Jag skrattade.

"Jag är inte så hemsk som du får mig att verka."

"Och det är jobbigt", suckade hon, men hennes ögon log. De där smaragdgröna ögonen…

"Jämför mig med Diggory." Skrattade jag. Hon tittade förvånat på mig.

"Jämföra er två?"

"Ja…" Hon rynkade ihop pannan till ett enda streck. Hon var så söt när hon ansträngde sig på minsta vis.

"Han ser ju väldigt bra ut och är väldigt smart och spelar rätt bra Quidditch. Men det är väldigt svårt att prata med honom utan att man känner att man bara vill försvinna." Sade hon.

"Det där är inte att jämföra – det där är att förklara Diggory." Flinade jag. "Förklara mig."

"Äsch, du är Potter." Suckade hon. "Världens mest uppblåsta idiot." Hon lät inte överdrivet övertygande.

"Jag är mer känd som skolans snyggaste kille." Sade jag skämtsamt.

"Så kan man ju också beskriva det…"

"Så du tycker jag är snygg?"

"Sa jag det?"

"Ja?"

"Va?"

Vi tittade förvirrat på varandra.

"Du tycker jag är snygg." Sade jag stolt. Hon skakade häftigt på huvudet.

"Alltså du är ju vältränad och så…" Hennes blick föll ner på hans armar för en kort sekund. "Men du är nog inte riktigt min typ."

"Du tycker jag är vältränad." Lily suckade.

"Äsch, lägg ner det."

"Som du vill."