Vad ska jag säga? JAG SER ATT FOLK LÄSER, men få skriver? Allt som behövs är ett hej, en bekräftelse på att ni faktiskt finns ;p det uppskattas något enormt! Och jag kräver inget efter _varje kapitel_, men lite då och då i alla fall? Snälla?

/ Mikaela


Kapitel 8

I drygt två veckor hade hon varit som en robot, vaknat på morgonen, gjort i ordning sig, ätit sin mat, gått till jobbet, skrattat efter skämt – som hon aldrig tyckt varit roliga – svarat att hon mådde bra när folk frågat, för att senare komma hem till den fortfarande tomma lägenheten och somna.

Florence kände sig inte bara sviken utan också vilse. Det fanns inget mer hon ville än att lösa hela situationen med Colin, men hennes stolthet hindrade henne från att försöka. Om han inte vill vara med henne skulle han inte behöva, så enkelt var det. Tappert hade han lämnat flertalet meddelanden på hennes telefonsvarare, men när hon konsekvent vägrat både svara och ringa tillbaka hade han tvingats spela in ett röstsvar där han bad om en paus, och att de skulle ta några veckor isär och se vad som hände. Korkad var hon inte, en paus var en finskriven versionen av att göra slut.

Inte för att hon tänkte ur det perspektivet förens flera år senare, men hon hade varit extremt tursam med det uppdrag hon ändå haft under den här tiden. Redaktörerna var medvetna om den spända stämningen mellan parterna i Potter-artikeln och hon hade tillsvidare haft en obegränsad tidsvrist, vilket gjorde att ingen av hennes chefer lade märke till de små och knappa framstegen hon gjorde under de två veckorna hon spenderade med att reparera sitt brustna hjärta. Hade Florence varit tillskriven vilken annan uppgift som helst tvekade hon inte på att hon inte jobbat länge till på The Prophet.

En högljud smäll fick henne att rycka till i förvåning. Föremålet som orsakat oväsendet var dagens upplaga av tidningen och upphovsmakaren var ingen mindre än Jenny, som stod med armarna i kors bakom hennes skrivbordsstol.

"Flor, du kan inte sitta och göra absolut ingenting! Jag förstår att du inte mår bra, men folk har börjat prata. Om du inte ens försöker ta dig fram med den här artikeln dröjer det inte länge förens någon av de andra gamarna här skvallrar för cheferna och poff," hon knäppte med fingrarna för att poängtera sitt påstående," du är utan både uppdraget och lönen."

Hon stönade och begravde ansiktet i händerna. Hur kom det sig att folk fick tjänstledigt efter sjukdomsfall inom släkten eller när någon dött, och i vissa fall efter skilsmässa, men inte när man gjort slut med sin pojkvän? Florence kunde inte minnas att hon någonsin känt sig så skör, känslig och värdelös som under de senaste dagarna. Ville man verkligen ha henne där då? Tillförde hon verkligen något till sin arbetsplats? Hon tvivlade starkt.

Harkligen som hördes ifrån Jennys strupe förde henne tillbaka till nutiden och muttrande började hon plocka med lite papper.

"Ja, jag ska sätta igång snart."

"Inte snart Flor, nu."

"Men..."

"Inga 'men' för fan!" Jenny vände på stolen och sjönk ner på knä för att komma i samma nivå som Florence," du börjar skriva nu, förstår du det? Inga ursäkter, inga bortförklaringar. Vad det än är som du behöver göra, gör det nu, inte sen."

Florence ryggade tillbaka en aning i sin stol och försökte under ett par sekunder att känna igen sin bästa vän. De hade bråkat förut, de hade höjt rösten, men aldrig hade hon blivit behandlat som ett litet barn av Jenny. Men hon skulle aldrig förstått allvaret i situationen om det inte varit för henne. Så utan att säga något reste hon sig ur stolen och började samla ihop diverse redskap från skrivbordet. Jenny bevakade varenda en av hennes rörelser och när Florence efter flera minuters tystnad vände sig och mumlade ett: "Klar" fortsatte Jenny sina förmaningar.

"Du kan inte fortsätta så här, det förstår du väl gumman? Jag vet hur mycket Colin betyder för dig, men om du någonsin vill ha tillbaka honom så är det inte genom att sitta och grubbla här," hon gjorde en svepande gest över kontorslandskapet innan hon fortsatte, nyfiken den här gången," så vart ska du nu?"

"Jag behöver ett par kompletterande uppgifter från Mr. Potter," hon drog ett djupt andetag för att lugna nerverna," så jag kommer inte tillbaka idag."

Jenny gav sin vän en medlidande blick, och kramade om henne sen.

"Du klarar av det här, det vet du va?"


Det oannonserande besöket hade överraskat honom rejält. När hon uppdagat sig i dörröppningen med ett leende hade hans hjärta hoppat över ett slag, hans andning stannat upp och alla de tankar han burit omkring på försvunnit. Ursäktande hade hon förklarat att hon behövde några ytterligare detaljer till sin artikel, och motvilligt hade Harry bjudit in henne. Det var inte så att han inte ville ha henne där, prata med henne, känna av hennes närvaro. Nej, det var snarare så att hans hem inte var det man ville visa upp. Grimmaldiplan hade återgått till att bli det gråa, trista och instängda huset som Harry först lärt känna det som. Under sina år med Ginny – och framför allt under Fenixorderns år – hade en viss ordning befunnit sig och det hade till och med varit hemtrevligt. Men efter olyckan fyra år tidigare hade allt fått förfalla, och det var tack vare Krake som huset ens var beboeligt.


Harry eskorterade henne till samlingsrummet där släkttavlan för familjen Black fortfarande hängde kvar. Sittandes i varsin soffa mittemot varandra hade de börjat prata – och vad de pratade. I början hade samtalet hållit sig till Ginny och dagen i skogen, men när Florence fått de uppgifter hon behövt övergick samtalsämnen till allt mellan himmel och jord. Det hade känts befriande att få skratta – vilket hon gjorde tills tårarna rann – och prata obehindrat med någon som inte kände till uppbrottet mellan henne och Colin. Solen som i början av mötet skinit genom de smutsiga fönsterna hade börjat klättra ner för himlen och efter vad som kändes som en halvtimme satt de nästan i enbart mörker.

Reaktionen hade hon inte varit beredd på, men när hon lirkande frågat om han försökt ta kontakt med paret Weasley hade hans leende dött och blicken slocknat. Hastigt hade Harry rest sig upp och vandrat fram till fönstret, där han tyst studerade utsikten under ett par minuter. Ansiktsuttrycket var plågat och han såg plötsligt skör ut, ensam. Florende reste även hon på sig och gick fram till honom. Trevande lade hon ner handen på hans arm, och när han vände sig förvånat om – han hade inte hört henne närma sig – kändes allt plötsligt uppenbart.

Hungrigt hade deras läppar pressats mot varandra, tungorna hade lekt och tänder krockat. Knapparna på hennes blus knäpptes upp och när hon började fingra på hans skärp tog han tag i hennes hand och ledde henne upp för ett par trappor till en becksvart korridor och in till ett sovrum. Omgivningen bemödade hon inte en tanke, utan fortfarande kyssandes ramlade de ner i sängen. Allt som hördes var ljudet av deras tunga andning, när klädesplagg drogs av och kastades iväg till något hörn i rummet, och efter ett tag ett rytmiskt dunkande följt av stön och ännu mer andning.