AN: Först: Äger inte någonting som kommer från Harry Potter värld.
Sedan: Tack älskade vännen för dina kommentarer ;) Det värmer när du skriver till mig 3
Nu: Fortsätter vår berättelse.
Det var tyst på kyrkogården, som låg vid den lilla kyrkan på torget i Godrics Hollow. Torget var öde, solen på väg ner. Vid en grav nästan längst in satt en ensam skepnad. En flicka med rött hår och gröna ögon.
"Jag saknar er." Viskade flickan mot stenen framför henne.
"Vi är inte långt borta." Svarade en röst bredvid flickan. Hon vände på huvudet och såg in i likadana ögon som hon själv hade.
"Hej mamma." Lily Potter log emot sin dotter.
"Amelia." Flickan såg upp på sin pappa som stod bakom sin fru. Hon log emot honom.
Amelia Potter var en ovanlig tio åring på grund av den lilla detaljen. Hon kunde se döda, dem såg ut som spöken (an: tänk er scenen i skogen i sista filmen när Harry hittar uppståndelsestenen) och just därför ansåg man henne vara lite annorlunda eftersom att inte ens i trollkarlsvärlden var det normalt att se döda människor, som ingen annan verken kunde höra eller se.
"Du borde gå hem innan Remus blir orolig för dig." Sade Lily. Amelia nickade och lämnade föräldrarnas grav.
Väl ute på torget stannade hon och såg tillbaka mot kyrkogården. Hennes föräldrar stod kvar vid graven med ryggarna emot henne och hon var tvungen att le. Ända sedan hon flyttat till byn tillsammans med Remus så hade han berättar om sina unga år, alla skämt han och hans vänner gjorde, hur hennes föräldrar var. Hon älskade att höra berättelserna.
"Amelia!" Hon vände sig om och såg Olivia, en flicka från skolan.
"Har du träffat den nya eleven? Hon som började i våran klass idag?" Frågade hon. Amelia skakade på huvudet. Olivia och hennes gäng (dem var ungefär sju stycken) log. Veronika, Olivias högra hand drog fram en flicka med svart hår.
"Här är hon. Vi ska visa henne runt."
"Så bra, men jag måste gå hem nu. Remus blir orolig annars." Sade Amelia som inte såg på den nya flickan.
"Just det ja, du har ju inga föräldrar som blir orolig för dig." Skrattade Olivia.
Smack!
Amelia hade slagit till Olivia på kinden. Olivia hoppade på Amelia och de brottades runt på marken.
"Olivia! Amelia!" Hördes röster runt omkring dem men de båda flickorna brydde sig inte.
Amelia kände hur någon lyfte upp henne och hon såg att Olivia också blev upplyft.
"Håll ditt barn i styr, Maggie!" Röt Remus Lupin åt kvinnan som höll hårt i Olivia som fortfarande försökte komma åt Amelia. Den svarthåriga kvinnan som höll i henne såg rasande ut.
"Håll den där ifrån min dotter istället!" Svarade hon. "Titta vad hon gjort mot Olivas ansikte och hennes hår." Näsan blödde och stora hårtussar var utslitna, ögat på henne höll på att svullna upp. Amelia visste att hon såg bättre ut än Olivia. Man visste hur man skulle undvika att få några allvarliga skador i slagsmål om man bodde med en varulv.
"Hon började. Hon sade att jag inte hade några föräldrar som oroa sig för mig! Jag har det! De står där!" Amelia pekade emot kyrkan där hennes föräldrar stod.
"Tig flicka! Du är sinnesförvirrad! De är DÖDA! Döda kommer inte tillbaka!" Skrek Maggie.
"Du talar inte till Amelia så där!" Skrek Remus åt henne. Maggie ryckte tillbaka. Hon visste att man inte skulle reta upp en varulv, speciellt inte med en varulv som Remus, han skulle skydda flockens valp med sitt liv.
"Kom Amelia." Remus satte ner flickan, vände ryggen emot scenen och tillsammans med Amelia gick de båda hem till sitt hus som låg lite utanför byn.
Kvar på torget stod den nya flickan ensam kvar tillsammans med sina fosterföräldrar och såg på när alla lämnade dem där.
"Undra vad allt det där handlade om." Sade mannen.
"Ingen aning, men vi borde gå hem. Hon behöver sova. Det är ju skola imorgon. Kom älskling." Kvinnan och mannen började gå emot sitt hem. Flickan stod och såg efter Amelia.
"Vi ses i skolan imorgon, kusin." Viskade Emmy Snape.
"God morgon barn, vi har en ny elev i klassen. Olivia, du kan väl hjälpa henne att hitta och så ?" Olivia nickade när läraren log emot henne.
"Bra, och du min vän kan väl berätta lite om dig själv?"
"Jag har precis flyttat hit med mina fosterföräldrar" sade flickan och la sitt svarta hår, det som fallit ur hästsvansen bakom örat.
"Vart är dina riktiga föräldrar?" Frågade Veronica dumt. Amelia himlade med ögonen och såg ut genom fönstret.
"Nä, de lever båda två men mamma har gift sig med en man som inte tycker om mig och pappa arbetar på en internatskola större delen av året så jag bor med hans mammas kusins dotter och hennes man." Svarar flickan.
"Och ditt namn?" Frågade läraren.
"Emmy Helena Snape." Sade Emmy och såg när Amelia rykte till och spände sina gröna ögon i hennes svarta.
"Helena? Heter inte din faster det, Amelia?" Frågade en av pojkarna. Amelia svarade inte.
Klockan ringde och eleverna sprang ut på skolgården och Olivas gäng styrde stegen emot Amelia där hon satt och läste på en bänk.
"Hej Amelia, vart har du dina vänner?" Frågade en av flickorna. Emmy såg på henne med avsmak. Flickan påminde henne om Emma från barnhemmet.
"Jag tycker inte om människor och det vet du." Svarade Amelia uttråkat utan att ta ögonen från boken.
"Eller så är det för att du tror du ser 'döda' människor som du hellre pratar med." Svarade Olivia spydigt.
"Låt henne vara." Sade Emmy.
"Försvarar du henne? Hon är klassen tönt! Alla vet ju hur rädd hon är för oss.." Pang, Olivia och hennes vänner låg på marken.
"Du får inte använda magi!" Skrek en av dem och såg på Amelia.
"Som om jag bryr mig om regler." Väste Amelia och lämnade gruppen på marken. Emmy, som inte blivit slagen till marken sprang efter henne.
"Du är en häxa?"
"Ja, Veronica och Olivia är också det. Vi ska börja Hogwarts nästa år." Svarade Amelia kyligt.
"Varför hatar du mig? Du gjorde det redan när vi träffades på barn.."
"Tala inte om det stället!" Väste rödhåringen.
"Förlåt."
"Jag hatar inte dig, det är bara det att.."
"Ja?"
"Glöm det inget viktigt. Du kommer att behöva någon vettig person att prata med om du inte vill bli hjärntvättad av Olivia." Amelia log svagt emot flickan med det svarta håret och den gul bleka hyn.
"Vill du hjälpa mig?" Emmy besvarade leendet. Hon sträckte fram en hand emot Amelia som tog den.
"Visst, men jag tänker inte berätta varför jag betedde mig som jag gjorde."
"Hur visste du att jag tänkte det?"
"Din pappa lär mig oclumenering." Svarade flickan med en axelryckning.
"Så vad var det där med döda människor?" Emmy log emot sin kusin.
"Jag ser döda människor, som tillexempel mina föräldrar och din farfar." Svarade Amelia lätt. Emmy stirrade på henne.
"Häftigt, jag kan bara se in i framtiden." Svarade hon. Amelia skrattade.
"Det är coolt."
Resten av det året växte de båda kusinerna närmare varandra och blev nästan bästa vänner (Amelia ville inte byta ut Cedric Diggory från hans plats). Det var sällan man såg den ena utan den andra. Deras magi var stark och ingen av dem behövde egentligen börja på Hogwarts men ministeriet tvingade dem att börja (men det var nog mera för att ministeriet ville inte att det båda flickorna skulle ställa till med problem för ministeriet). Det var många som fann det svårt att tro att Severus Snapes dotter och James Potters dotter skulle bli så bra vänner när flickornas pappor hatade varandra så djupt.
Mirakel händer lite varje dag, vanliga små underverk.
AN: Som alltid, lämna gärna en kommentar ;)
