Övers. Anm. : Jag fick hit den i slutet av veckan som jag lovade :) kanske jag kommer igång med översättandet igen så småningom..
Original:Harry Potter and the Children of the Future av Ahja Reyn
Klassificering: M för språk, sexuellt tema, våld, alternativa livsstilar.
KAPITEL 9: A L D R I G
"Vad FAN är det för fel med dig!" krävde Hermione av Ron, som nedslaget lutade mot väggen. "Det är meningen att vi ska hjälpa till, inte börja gräla och göra det hela värre!"
"Varför skäller du på mig som om det skulle vara mitt fel!" frågade Ron.
"FÖR ATT DET ÄR DITT FEL!" skrek Hermione.
"Mamma, du borde kanske vara litet tystare då det redan är över midnatt." sa Mack då han steg ut i korridoren.
"Åh." Hermione såg skamsen ut. "Visst."
Mack skrattade och rullade med ögonen. "Här har ni era trollstavar. Jag går till sängs. Kommer ni?"
"Inte riktigt än." Hermione blängde ilsket på Ron, som svalde nervöst.
"Okej, vi ses." sa Mack, vände om och gick sin väg.
Så snart Mack hade försvunnit runt hörnet fortsatte Hermione skälla ut den rödhåriga pojken framför sig.
"Varför kan du inte öppna ögonen och glömma din rivalitet med Malfoy ens för en stund? Verkligen, Ron, tänk hur svårt det här är för Harry! Han -"
"Hur svårt det är för Harry! Merlin, 'Mione, hur är det för mig då! Jag har tillräckligt att tänka på för stunden innan jag ens kan tänka mig att oroa mig över Harrys problem!"
Hermione såg ut som om hon skulle spruta ut eld. "Och VILKA är då DINA problem!"
"Jag har en son som om och om igen säger att jag är GIFT med dig, då vi inte ens SÄLLSKAPAR ännu! Nu försöker alla få mig att fråga dig på dejt, då vi inte ens VET om det är så vi blev ihop över huvudtaget! Till råga på allt, min BÄSTA VÄN är BÖG med min VÄRSTA FIENDE!" utbrast Ron förfärat.
"Och hur tror du HARRY känner sig! Innan idag visste han inte ens om att han var bög! Och sedan fick han veta att allt han gör det här året kommer att raderas från hans minne! TÄNK efter, Ron! Äntligen hittar han äkta kärlek och det förlorar han inte på grund av död, utan minnesförlust! Han får för stunden mycket mer över sig än du, men kom du ens att TÄNKA på det!" utbrast Hermione argt. "Var du inte där INNE nyss!"
Rons axlar sjönk ihop och han gled ner längs väggen och satte sig på golvet.
"Jo, du har väl rätt." sa han tyst. "Men varför måste allt i hans liv vara så galet? Jag menar, varför kan han inte bara ha ett normalt liv som vi andra?"
Hermione log mjukt då hon satte sig ner bredvid honom. "Jag är säker på att han frågar sig precis samma sak varje kväll innan han somnar."
Ron log. "Jo."
Det gick en lång stund under en laddad tystnad.
"Så... det verkar som om vi är ensamma nu." sa Ron.
"Jag antar det." sa Hermione försiktigt.
"Ingen här... bara du och jag."
"Precis."
Ron harklade sig nervöst. "Så... vill du gå ut på dejt med mig nån gång?"
"Gärna." strålade Hermione.
En rodnad spred sig över Rons kinder och han flinade brett. Men flinet dog snabbt då Hermione plötsligt tacklade ner Ron och kysste honom som besatt.
"Så… eftersom vi nu är för oss själva, kan jag kalla dig pappa?"
"Nej."
"Äh, kom igen! Det blir inte så förbryllande!"
"Nej."
"Om jag kallar Malfoy 'far' och dig 'pappa'?"
"Nej."
"Vänta litet." avbröt Malfoy. "Du har kallat oss så oberoende! Varför behöver du plötsligt Potters tillåtelse?"
"För att det aldrig skadar att fråga." sa Gabe likgiltigt.
Malfoy såg bister ut.
"Hey, jag beter mig åtminstone som familjen ska."
"Det spelar ingen roll nu." sa Harry irriterat. "Kalla Malfoy vad du vill, men var snäll och använd mitt förnamn med mig."
"Hur som helst. Ska vi fortsätta nu då vi inte längre har något som stör oss?" frågade Gabe.
"Så hur besegrar ärrhuvudet Mörkrets herre, egentligen?" frågade Malfoy som inte kunde hålla tillbaka sin nyfikenhet.
Gabe småskrattade och skakade på huvudet.
"Vadå?" frågade Malfoy stött.
"Förlåt. 'Ärrhuvud' är sitt smeknamn för pappa. Att höra dig använda det nu…" Gabes förklaring dog ut till ett skratt då han såg sina pappors ansiktsuttryck.
Harrys ögon hade vidgats av skräck och munnen hängde öppen som på en guldfisk, medan Malfoy såg ut att kämpa mot lusten att kräkas. Uttrycken byttes snabbt ut mot likadana mördande blickar som först riktades mot varandra och sedan mot Gabe.
Gabes skratt dog omedelbart. "Visst. Förlåt. Hur skulle det vara om jag berättade om den gången jag var två och pappa nästan tappade mig då han tog mig ut på en flygtur?"
"Vänta litet; du har fortfarande inte svarat på min fråga!" utbrast Malfoy.
"Jag kan inte ge dig ett svar på den, eftersom du är en dödsätare." sa Gabe. "Och du sa själv att jag inte borde ge ett svar i din närhet."
"Ärligt talat Gabriel, som en Malfoy förväntar jag mig bättre än det där. Jag sa också att jag ämnade hålla min far ute ur det här och eftersom vi inte kommer att minnas ett dugg av det hela…" sa Malfoy i en släpande ton.
"Hey, han har rätt!" höll Harry med.
Gabe suckade. "Jag kan inte berätta det för er då ni inte kommer att tro mig, även om det vore sant."
"Gabe, du har slängt en massa på oss de senaste tolv timmarna. Jag tvivlar starkt på att det här blir den sak vi besluter oss för att inte tro på." sa Harry.
"Hur ni vill. Han dör av skratt."
"Han VADÅ?" frågade de två sjundeklassisterna.
"Han dör av skratt." upprepade Gabe.
Vid synen av två förvirrade ansikten gick han in på detaljerna.
"Pappa förlorade ett konstigt vad och var tvungen att klä ut sig till flicka, med kläder, smink, hela rubbet. Vi har en bild på det någonstans. Ni borde se det! Han har högklackat, fisknätstrumpbyxor, kortkorta shorts och en spänd tröja med den brittiska flaggan som inte helt täcker hans mage. Han har också tjockt med ögonskugga och rosenrött läppstift, och spännen överallt i sitt hår.
"Hur som helst, så snart vi blev klara med hans hår och smink, började den slutliga striden och han hade inte tid att byta om så han skyndade sig för att möta Voldemort. Voldemort fick en ordentlig blick av pappa och vad han hade på sig och dog av skratt. Så var sagan slut."
För andra gången den kvällen, trodde Malfoy att han skulle dö av syrebrist för att han skrattade så hårt.
"Det där är en lögn!" skrek en väldigt upprörd Harry.
Gabes mun vreds till ett slugt flin. "Jo, det är det. Fast det är en bra historia att berätta åt andra framtida dödsätare som inte är så ivriga på att dölja allt det här från sina familjer."
Malfoy försökte sig på ett hånflin mitt i sitt utdöende skratt, men misslyckades.
"Så hur besegrar jag honom på riktigt?" frågade Harry.
"Jag kan inte berätta." sa Gabe.
"Varför inte det?" frågade Harry argt.
"För att ditt framtida jag gav mig strikta order att inte berätta det för dig." sa Gabe medan han låtsades undersöka sina naglar.
Harry morrade, men beslöt att gå vidare.
"Hur du vill. Hur är det egentligen vi" Harry pekade först på sig själv och sedan på Malfoy, "håller vårt förhållande hemligt för Voldemort och andra framtida dödsätare?"
"Vilket är bevis för att jag inte skvallrar allting till min far och Mörkrets herre." konstaterade Malfoy självbelåtet.
"Det är inte det som är poängen!" sa Harry. "Voldemort kan för fan läsa tankar och har dessutom direktkontakt med mitt huvud! Hur kan han inte få reda på allt det här och på något sätt använda det till sin fördel!?"
"Direktkontakt med ditt huvud? Vad tjafsar du om, Potter?" frågade Malfoy.
"Vi har en förbindelse, tack vare det dumma ärret. På grund av det njuter han av att stoppa bilder i huvudet på mig då jag sover bara för att tortera mig." sa Harry med platt röst.
"Oroa dig inte över mardrömmarna, pappa. Draco kommer att hjälpa dig med dem snart." sa Gabe mjukt.
"Hur vet du om mina drömmar?" frågade Harry misstänksamt.
"Jag är din son. Duh."
"Varför skulle jag hjälpa Harry med sina drömmar, särskilt då det är Mörkrets herre som har kallat fram dem?" krävde Malfoy.
"Kärlek." sa Gabe glatt.
Malfoy såg bister ut. Dagen hade varit lång och tung och han började verkligen få nog av allt vad 'kärlek' hette.
"Tja, det handlar antingen om det, eller så hade farbror Ron rätt om dig, och du delar bädd med Harry bara för att försöka ge över honom till dem." Gabe ryckte på axlarna.
"Hur så? Menar du att du inte är säker?" frågade Harry plötsligt.
"Tja, det är alltid möjligt att ni bara hittade på en romantisk historia för att hålla mig lyckligt nöjd och ovetande." sa Gabe.
"Jag skulle aldrig ljuga om sådan sak! Och Malfoy bevisade redan för Ron att han inte skulle sjunka så lågt! Även om han är en Malfoy!" sa Harry.
"Okej då!" sa Gabe, nöjd över att den omvända psykologin fungerade. "Ni två älskar verkligen varandra."
"Var inte så säker." sa Malfoy, och ögnade Harry uttröttat. Han var aningen sårad av ännu en förolämpning av sitt familjenamn. Familjen Malfoy var väl ändå inte så illa!
"Och vad ska det där betyda?" sa Harry och rynkade pannan.
"Jag tror inte på kärlek." sa Malfoy ärligt och vände bort huvudet.
Av en okänd orsak blev Harry upprörd över det enkla påståendet.
"VADÅ! Hur kan du inte tro på kärlek!" Harry hoppade upp och slog omkull stolen.
"Enkelt. Som en Malfoy har jag allt, och har fått allt jag någonsin har velat ha. Eftersom kärlek aldrig fanns med bland det, kan det inte existera." sa Malfoy.
"Och Gabe då? Hur förklarar du honom?"
Malfoy ryckte på axlarna. "Kanske vesslan hade rätt och jag faktiskt sjönk så lågt."
"Du ljuger."
"Och hur tänkte du bevisa det?" utmanade Malfoy.
"Hur kan du inte tro på kärlek, Malfoy? Säkert överväger du det någon gång under det här året." Harry fick en bedjande underton i rösten.
"Överväger! Med dig! Öppna ögonen, Potter! Vi har varit fiender sedan vi första gången träffades! Jag anser det rätt omöjligt att vi plötsligt besluter oss för att lägga undan våra olikheter och bli älskare på mindre än ett år! Särskilt då jag de facto blir en dödsätare!" Malfoy stod upp. "Jag vet inte hur det är med dig, med enligt mig säger allt jag gör 'Död åt pojken-som-överlevde!"
"Du kan inte tro på allt det där!" påstod Harry.
"Varför inte det?"
"För att du är här! Bara det måste visa att någon del av dig vill ha det här!"
"Jävlar Potter! Jag är här bara för att jag var nyfiken!"
I Harrys vidgade ögon reflekterades först hur chockad han var, sedan hur sårad han var, innan ögonen smalnade av ilska.
"Hur du vill." spottade han ur sig och gick till hörnet för att hämta sin trollstav. "Jag försökte tro på det du berättade tidigare, Gabe. Men nu håller jag mig till det jag sa. Malfoy är bara en hatisk skitstövel som inte bryr sig om någon annan än sig själv."
Sedan rusade Harry ut ur rummet.
Ljudet av dörren som slogs fast fick Ron och Hermione att kvickt slita sig loss från varandra.
"Harry, vad är det som står på!" frågade Hermione då de skyndade för att komma fatt honom.
"Sakta ner, kompis!" ropade Ron.
Men Harry saktade inte ner. Om något, ökade han takten för att komma så långt bort från Malfoy som möjligt.
"Men stanna då, Harry!" Hermione tog tag i Harrys ärm och tvingade honom att se på henne och hennes nya pojkvän.
"Du hade rätt, Ron." kokade Harry. "Inte en chans."
Sedan vände han sig om och fortsatte till uppehållsrummet med sina vänner i släptåg.
"DIN IDIOT!" skrek Gabe så fort Harry hade hunnit ut genom dörren. "HAR DU NÅN ANING OM HUR NÄRA HAN VAR ATT GE DIG EN CHANS!"
"Och varför skulle jag vilja ha en chans av honom?" frågade Malfoy med armarna i kors.
Gabe morrade och drog händerna genom sitt rufsiga hår. "För att han kan ge dig det enda som ingen annan kan!"
Han stannade upp för att se om det hade någon effekt på Malfoy innan han fortsatte utskällningen. "Men du, som den tjockskalle du bara MÅSTE vara, beslöt att inte märka det, utan istället försöka förvärra hans liv på så många sätt du bara kan!"
"Det är klart. Det är min uppgift som ärkerival." sa Malfoy och ignorerade det föregående påståendet samt alla förolämpningar som slängdes på honom.
"Merlin, och jag som trodde att farbror Ron bara var envis! Jag börjar tro att han hade rätt på vissa punkter!" sa Gabe argt.
"Fint. Då kan du sticka iväg med den glada gyllene trion och anmäla dig till deras 'Jag hatar Slytherin'-demonstrationer."
"Pappa, var inte så här." sa Gabe med en plötslig mjukhet i rösten. "Jag känner dig. Du behöver inte bygga upp dina murar med mig."
"Jag vet inte vad du pratar om." sa Malfoy och ändrade ställning där han satt.
Gabe rynkade ögonbrynen. "Varför envisas du med att vara så besvärlig?"
"Det är inte jag som är besvärlig. Potter är den som stormade ut genom dörren. Vet inte varför han tog mina beslut så personligt." sa Malfoy envist.
"'Varför?' Vill du veta VARFÖR?" utmanade Gabe.
"Det var en retorisk fråg-."
"LÅT MIG FÖRKLARA VARFÖR! Det är för att han i hela sitt liv aldrig har haft något liknande! Hans föräldrar dog innan han ens kunde minnas dem! Han tvingades växa upp med släktingar som hatade honom! Hans gudfar, det närmaste han hade till en riktig far, dog så fort pappa hittade honom!" Gabe pausade för att snabbt dra andan.
"Det närmaste han har till en familj är nu sin bäste väns familj, och inte heller det är detsamma! Och nu får han reda på att han har en möjlighet att känna verklig kärlek och skapa en egen familj utan att behöva dela den med någon och DU bara sitter där och säger att det inte finns en chans!"
"Och?" ifrågasatte Malfoy.
"Och! OCH! Och du tar ifrån honom det enda han verkligen längtar efter! Hur skulle du känna dig om samma sak hände dig!" skrek Gabe.
"Hur som helst. Jag är trött. Kommer du?" sa Malfoy och steg upp för att hämta sin trollstav.
Gabe släppte ur sig ett frustrerat vrål och följde sin far till Slytherins sovsalar medan han kämpade mot lusten att förtrolla honom bakom hans rygg.
