- Va?!
- Det är bara så det är. Och jag vet om det. Även om jag inte gillar det så vet jag att det är den vägen jag måste gå. Jag ber dig bara om en sak Harry.
- Vad?
- Jag vill stå öga mot öga med Tom och fråga honom varför.
- Okej. Det ska väl gå att ordna. Men tänk om han döda dig.
- Som jag sa, nån måste göra det.
Pandora reser sig och går mot dörren. Innan hon öppnar den vänder hon sig mot Harry.
- Jag ber dig inte att bli min vän eller något sådan nu bara för att du känner min hemlighet. Jag vet att du kommer att berätta för Ron och Hermione, kanske för Ginny också. Men det gör inget. Det enda jag ber om är att du inte visa något medlidande för mig. Inte du, inte någon annan. Det kommer bara att göra det svårare i slutändan. Svårare för oss båda. Men jag vill att du ska veta att när slutet kommer så kommer jag att stå på din sida.
Harry tittar på henne och verkar inte riktigt veta hur han sak reagera på allt han fått reda på.
- Okej. Vi får se vad som händer.
Pandora ler snett mot honom. Sen tittar hon upp på Dumbledore.
- Jag har berättat delar av detta för Severus. Slutet vill jag vänta med att berätta tills rätt ögonblick. Inom kort kommer jag även att berätta för Draco. Han förtjänar att veta, och jag vet att jag kan lita på honom.
- Du har givetvis rätt att berätta för vem du vill. Men ta det försiktigt. I dagsläget vet man aldrig vem man kan lita på.
- Självklart Dumbledore. God natt.
Hon öppnar dörren och lämnar Harry och Dumbledore bakom sig. Hon misstänker att Dumbledore kommer att förklara mer för Harry om vad allt som nyss har uppdagats betyder.
Hon drar fötterna efter sig när hon går tillbaka till uppehållsrummet. Trots att hon nyss berättat allt om sig själv för Harry känner hon ändå en klump i magen. Hon är inte längre ensam om vetskapen om sitt slutliga öde, men det tynger henne ändå. Dagen innan hade hon berättat sin hemlighet för Snape. Dock kunde hon inte förmå sig att berätta om slutet. Inte nu när hon funnit honom igen. Han vet bara delar av hennes öde. Att hon är dödsdömt tänker hon inte berätta än. Inte förrän hon är redo. Inte förrän hon vet att han är redo att förlora henne för alltid, om han nu kan bli det.
Hon kommer fram till uppehållsrummet och går in. Precis som hon misstänkt är det bara Draco som är uppe. Han sitter ensam i soffan framför elden och tittar på lågorna. Hon ler för sig själv innan hon säger något.
- Du väntade på mig igen.
Han vänder sig inte mot henne utan stirrar intensivt in i elden.
- Du säger att du litar på mig, att du kan säga allt. Men trots det så berättar du inte den hemlighet som styr dig, som snart kommer att uppdagas vare sig du vill eller inte. Du säger det till andra, men inte till mig. Jag går vid din sida hela tiden. Jag tar emot dig om du trampar fel. Men ändå håller du mig i ovishet. Jag har suttit här varje kväll som du försvinner. Sitter och väntar på att du ska komma tillbaka och kanske, bara kanske berätta vad det är som tynger dig. Och varje kväll går jag till sängs lika besviken. Du slingrar dig undan med dina svar. Men jag sitter kvar här och hoppas, och tror att du en dag ska ändra dig och berätta allt. Och jag kommer att sitta här tills den dagen kommer.
Pandora går fram till honom och stryker honom över håret. Sen lutar hon sig mot honom och viskar i hans öra:
- Du ska slippa vänta längre. Jag ska berätta allt.
Han tittar på henne och hon kan se att tårarna är nära i hans blick. Hon ler svagt mot honom och sätter sig ner i soffan. Sen börjar hon berätta allt för honom.

Då hon berättat klart har tårarna rullar ner över Dracos kinder och lämnat spår efter sig. Pandora drar försiktigt med sin hand över hans kind och tokar bort det sista av dem.
- Du behöver inte gråta Draco. Jag gör inte det. Inte längre.
- Jag är ledsen för din skull. Hur kan de leva med den vetskapen?
- Jag behöver inte leva så länge till med den.
- Det är inget att skämta om.
- Jag vet, men det känns mindre allvarlig om man kan le åt det.
- Allt du sagt känns så, så, så surrealistiskt.
- Jag vet.
- Då menar du alltså att du kände min pappa när han gick i skolan.
- Självklart gjorde jag det. Vi var inte direkt vänner. Man skulle kunna säga att vi var ytliga bekanta.
Plötsligt går det upp för Pandora, något som hon borde sagt tidigare, innan hon började berätta.
- Du måste lova att inte säga något till din pappa om det jag har sagt. Voldemort skulle ge vad som helst för upplysningar om var jag finns.
- Jag lovar. Jag har sagt att du kan lita på mig Pandora, så jag ska inte säga något till någon.
- Tack.
Pandora ger Draco en kram innan hon reser sig. De säger god natt till varandra och går skilda vägar till sina respektive sovsalar. Pandora kommer till flickornas sovsal och möts av de andra tjejernas tunga andetag. Från Pansys säng hör hon mumlanden, som vanligt. Hon klär av sig och kryper ner i sin säng. Nu känner hon sig lite lättare till sinnes. Hon somnar, men får ingen lugn sömn. Så fort sömnen fått henne i sitt grepp kommer drömmarna. De onda drömmarna. Hon är i en mörk sal. Ett kallt skratt ekar. Hon letar efter vägen ut. Men hon hittar inga dörrar, inga fönster. Skrattet kommer närmare. Hon känner händer som letar sig fram efter henne. Kalla, vita händer. De griper efter henne. Hon slingrar sig undan. Hon snubblar. Faller. Hon slår i marken. Kan inte röra sig. Något slingrar sig runt hennes ben. Håller henne fast. Det slingrar sig längre upp över hennes kropp. Hon känner igen ormen. Den håller henne fast. Händerna kommer närmare. Letar sig fram till henne. Skrattet blir högre. Händerna tar tag i hennes axlar. Hon ser ett par ögon. Röda ögon. Precis ovanför henne. Röda ögon som ler. Skrattet ökar i styrka. De vita händerna griper tag i henne. Drar henne mot sig. Hon försöker skrika. Men inget ljud kommer över hennes läppar. Hon försöker kämpa sig loss. Men hon är helt förlamad i kroppen.
Med ett ryck sätter hon sig upp. Kallsvetten rinner längs hennes kropp. Ormen var där igen. Ormen, skrattet och händerna. Och först nu förstår hon vad drömmen innebär, vad alla hennes mardrömmar innebär. De förebådar slutet.