Jag sitter och skrattar åt de snabba vändningarna här, men jag hoppas att ni står ut med det! Jag var (eller är?) ganska.... dramatisk när jag var yngre. Sedan varnar jag för ett långt kapitel, för 3000 ord känns väldigtväldigt långt, för mig i alla fall.

Enjoy!

/ Mikaela


Kapitel 9

Uppehållsrummet var nästan öde. Bara tre sjundeårselever satt där och skrev med sina fjäderpennorna med en brinnande iver. Elden i brasan gav kusliga skuggor på väggarna, som om något försökte klättra upp men inte lyckades. Klockan började närma sig midnatt och några få ugglor hördes i från uggletornet, annars var det så gott som tyst.
Stearinljuset på bordet gav ett skimmer över deras pergament och bläcket hade börjat torka. Men James, Sirius och Remus hade alla tre bestämt sig för att få klart uppsatsen om Felix Felcis-elixiret som Snigelhorn givit dem i straffkommendering. Så nu hade dem tillbringat hela eftermiddagen i det kvava rummet och skrivit. James hade fått en glimt av Lily vid frukosten, men eftersom deras scheman var olika så hade han inte sett till henne på hela dagen. Och han hade mycket väl kunnat missat henne när hon kommit in i uppehållsrummet eftersom han varit så koncentrerad med läxan.

Efter många strykningar och hopskrynklade papper som låg utspridda över golvet gäspade Sirius medan han la ner fjäderpennan, slöt ögonen och lutade sig tillbaka i fåtöljen med en lätt duns.

"Jag trodde att den här uppsatsen aldrig skulle bli klar," stönade han.

"Du är inte den enda," mumlade James uppgivet.

"Äh, kom igen nu. Så farligt är det inte, bara man har kommit på hur man ska krossa sopoforusbönan..."

"Sluta med förläsningen Måntand," suckade Sirius," det var jobbigt nog att skriva om det, tvinga mig inte att lära mig det också."

Remus svar dränktes i ljudet från att någon skrattades kom in genom porträtthålet och sa i en viskande ton;

"Vi ses sen då Dave."

Alla tre marodör frös till när de hörde rösten och deras blickar vändes mot öppningen där en flicka med skimrande rött hår stod och log i halvmånens sken, fast hennes leende stelnade när hon insåg vilka som studerade henne.

"Jag borde nog dra mig till sängs," mumlade Sirius och rafsade ihop alla sina saker.

"Jag hänger med," sa Remus med panik i rösten.

När ljudet av deras snabba steg försvann från trapprummet blev tystnaden slående i rummet och James hade vänt blicken till pergamentet, även om han inte skrev. Lily stod nervöst vid fönstret medan hon pillade med en röd hårslinga.

"Vad har du varit då?" frågade James med kylig stämma.

Lily vred nervöst på sig innan hon svarade;

"Jag hjälpte Dave med uppsatsen om Felix Felcis-elixiret som vi fick i läxa och ni i straffkommendering."

Även om James ville tro på henne så gick det inte, utan han reste sig häftigt och utbröt;

"Så du menar att du satt med Dave i biblioteket i fem timmar utan att ha en tanke på att hjälpa mig?"

"Om du nu så gärna vill veta, så är det faktiskt så att jag hjälpte honom med läxor redan innan vi två blev tillsammans."

"Så du tycker att vi är tillsammans? Jag kommer inte ens ihåg hur länge sedan det är vi umgåtts, bara du och jag, eller när du inte störtade iväg med en urusel ursäkt. Du har undvikit mig i nästan tre veckor, och imorse var första gången på tre dagar som jag såg dig. Kallar du det ett förhållande?" Sa James med förargad röst.

Lily tittade chockat på honom, och försökte få orden att smälta in. Och när de väl gjorde det så bröt hon ihop och snyftade fram;

"James, det här funkar inte. Vi funkar inte längre. Jag gillade dig i början, så tro inte att jag har lurat dig. Men nu går det bara inte. Jag gillar dig inte på det sättet längre och jag har svårt att tro att jag kommer göra det igen. Vet du hur länge jag har velat säga det här? Jag vet att du har trånat efter mig i flera år, så jag vill inte ta död på din dröm bara så där."

Hennes snyftningar hade upphört medan hon hade satt sig bredvid James. Brasan gav hennes hår en rödare nyans lade James märke till medan han studerade henne noga under tystnaden. Hon hade nerböjt huvud när hon inte vågade möta hans blick eftersom hon var rädd för vad som skulle hända. Men han visste innerst inne att hon hade rätt. De var inte menade för varandra. Visst hade det varit en härlig förälskelse, men han kunde inte se dem tillsammans i framtiden.
Lily började nervöst trumma med fingrarna mot låren och James la sina händer över dem. Försiktigt kramade han om dem innan han drog upp hennes händer till sin mun och gav dem en lätt kyss innan han sa;

"Du har rätt Lily. Jag kommer alltid att minnas dig med glädje, men vi slutar nog här. Och jag vill inte höra något trams om att vara vänner, för du vet lika väl som jag att det inte funkar."

Lily tittade upp och tårarna i hennes ögon glittrade i skenet från stearinljuset på bordet.

"Det är inte dig det är fel på James. Det är mig det är fel på," sa hon med ett svagt leende.

"Jag vet," sa James och flinade.

Lily slog till honom med en soffkudde innan hon reste sig upp och sa med ett sorgset leende;

"Du och jag James, det var bara menat för en kraftig förälskelse, men det är nog den bästa jag någonsin kommer ha."

Sedan vandrade hon upp till sovsalen där hon föll ihop på sängen och för första gången i sitt liv utan att gråta när det var slut med en kille.


Dagarna gick medan jullovet började visa sig bakom hörnet. Snön låg som ett täcke över Hogwarts och årets mörkaste årstid hade påbörjat sitt välde. Sjunde årseleverna började pusta ut och väntade spänt på chansen att få sova ut under lovet.
Lily och James hade inte pratat sedan uppbrottet, men det var ingen av dem som sörjde det. De hade skiljt som vänner och det var det absolut viktigaste.
Lily hade gått ut med Dave några gånger, men hon kunde inte känna samma känsla som hon hade gjort med James i början. Och på den tredje dejten när Dave hade försökt kyssa henne hade hon slingrat sig ur och med ett par stakiga ord avvisat honom - de hade inte pratat med varandra sedan dess.
James däremot hade inte skaffat sig någon ny, inte vad Lily visste. Och på något sätt kändes det bra. Att han inte skyndade sig iväg när han var fri bara för att få sig ett strul under några veckor.
Men den känslan skulle snart ändras.

När trolldryckskonsten var slut trängde sig Lily fram genom mängden av elever och lyckades tappa alla sina böcker som blev utspridda lite överallt på det iskalla stengolvet. Hon plockade upp dem svärandes och lyckades proppa ner alla i väskan genom en styrkeförtrollning. Men synen hon fick se när hon tittade upp fick henne att inse att hennes liv inte var så perfekt som hon intalat sig själv de senaste veckorna. Utan hon saknade något i det. Något oerhört viktigt, hennes tvillingsjäl.
Hennes James.

Mot väggen framför henne såg hon hur James tunga letade sig runt i Veronicas mun samtidigt som hon höll om honom på ett kärleksfullt vis, på det sättet hon själv ville hålla om James. Men hon visste att det inte gick. Hon hade gjort slut. Hon hade fått ett slut på det, för alltid.
Så med ett ansträngt leende trängde hon sig förbi dem och lyckades få en skymt av James sårade och lätt skrämda blick innan hon försvann upp till entréhallen. Hon hade inget minne av hur hon tog sig upp till uppehållsrummet, men där blev hon stoppad av Sirius som med en orolig uppsyn sa;

"Så du vet om det nu?"

Hon nickade och blinkade bort tårarna innan hon gav honom ett falskt leende.

"Det är okej, jag blev bara lite chockad."

"Det är inte okej Lily. Jag förstår inte varför du och James gjorde slut i överhuvudtaget, ni två var som gjorda för varandra."

Och med de orden lät han Lily rusa in till sin sovsal där hon för första gången i sitt liv grät över att hon hade förlorat James.


Hans hand letade sig upp för Veronicas rygg och han kunde inte slut le. Han var lycklig, ja, det var han verkligen. Och det bästa med det, han var faktiskt kär.
Grejen med Veronica var att hon skrattade åt marodörernas skämt på det sättet Lily aldrig skulle göra, hon hade samma brinnande intresse för Quidditch som honom och de hade båda bristande aptit på skolan.
Fast han visste att marodörerna gillade Lily bättre, men det hade att göra med hans tidigare besatthet av henne. Även om de inte hade fallit för Veronica ännu, kunde inte James låta bli att le varje gång hon skrattade, eller känna sig nedstämd när hon var ledsen. Och han älskade att inte ha något att göra med henne, eftersom på något sätt kändes det rätt att ligga och halvsova i uppehållsrummet med henne under en söndagseftermiddag.
Men det oroade honom att han jämförde alltid Veronica med Lily. För Lily var historia, hon ville gå vidare. Varför skulle inte han göra detsamma?


Den värsta lektionen? Den visste Lily hur lätt som helst, det var Försvar mot Svartkonster. Förut hade bara Wilkins ständiga oförskämdhet under dessa lektioner fått henne att bli irriterad, men eftersom det var det enda ämnet James och Veronica hade tillsammans fick hon nuförtiden ofta kämpa för att gömma sina tårar. Deras klängande på varandra och viskade under lektionerna visade bara att båda var störtförälskade, och fick Lily att vilja lägga sig ner på stengolvet och gråta varje gång hon såg dem tillsammans.
Men hon hade i alla fall Sirius hjälp under de lektionerna. Eftersom även han blev lidande när James ögon var som fastklistrade på Veronica, var han den som brukade stanna uppe halva natten med henne för att hon inte ville gå till sovsalen och gråta sig till sömns.

Biblioteket var så gott som öde, de enda eleverna som satt kvar var Sirius och Lily. Men det ända de gjorde var att helt oengagerat skumma igen böckerna som låg uppslagna framför dem. De hade ingen orsak att sitta där i biblioteket och begrava sig i sina tankar. Men i uppehållsrummet fanns både James och Veronica, och varken Lily eller Sirius hade någon lust att smita upp till någon sovsal med tanke på konsekvenserna det skulle kunna medföra.
Stearinljusen på väggarna kastade skuggor över dem och klockan på väggen hade precis passerat tio. Tystnade runt Lily och Sirius var alltid behaglig tyckte hon. På något sätt kändes det aldrig tvunget att bryta den, utan att bara sitta där med Sirius var bland de få sakerna hon såg fram emot nu för tiden.


Han gick med ett belåtet flin genom korridoren med Veronica bredvid sig. Den extra insatta Quidditch träningen hade fungerat helt perfekt och chanserna på att ta hem pokalen i år var skyhög. Men när han såg att det var tänt i biblioteket blev hans leende större. Han hade inte kunnat sätta ditt några yngre elever på ett tag, och han tyckte det alltid var lika roligt att skrämma dem. Eftersom de alltid fick samma skräckslagna yttryck - på grund av hans rykte - och började stamma med nervös röst när de tvingades tala. Han kysste Veronica och sa att de skulle träffas senare uppe i uppehållsrummet, med andra ord hans sovsal.
När han hörde hur Veronicas steg ekade bort tog han försiktigt fram osynlighetsmantel och drog den vigt över sig med ett svep. Han smög in till biblioteket och tvärstannade när han såg vilka som satt därinne med under stearinljusens lågor. Han fick kippa efter andan flera gånger innan han tog stöd mot en hylla och lyckades få ner den kyliga luften ner i lungorna. Hans hjärta började banka fortare och hjärnan gick på högvarv. Varför satt Sirius här med Lily? Varför visste han inte om det?
Men den största chocken kom sen när Lily reste på sig.


Lily sträckte på sig samtidigt som hon gäspade. Luften i rummet var kvav och ljuset var dåligt så hon fick koncentrerar sina ögon till den graden så att hon fick ont i huvudet, och hon orkade inte kämpa mot den eller tröttheten längre.

"Jag tror nog jag går och lägger mig nu," viskade hon.

Egentligen var det inte nödvändigt att viska, eftersom madam Pince hade förtroende för Lily så hon lät henne stanna kvar efter stängningsdags. Men det var ändå något magiskt över biblioteket. Varje bok där inne behöll sin egen magiska kraft, varenda en i det stora rummet visste något om den oändliga kunskapen om magi. Och det fick Lily att stanna upp i läsandet och fundera över hur mycket kunskap den fanns om magi ändå, och hur mycket det var som de egentligen inte visste.
Sirius tittade upp med ett svagt leende. Hans lugg hade fallit framför hans ögon och den gråa blicken speglade vad han kände, och det var medlidande. Lily log tillbaka och kysste honom lätt på kinden, sedan gick hon ut från biblioteket med det långa, röda håret svajande efter sig.


James knöt nävarna, och den sekunden han inte kunde se Lily längre slängde han av sig manteln och väste;

"Så det är alltså det du håller på med, strular runt med Lily?"

Sirius hajade till direkt och såg först förvånad ut, innan paniken gjorde honom blek.

"Det är inte som det ser ut James," sa han med tunn röst.

"Nehej? Så du sitter här och har teparty med min gamla flickvän?"

"Nej James. Jag har inte rört henne, jag svär."

"Vad gör du då?" utropade James ursinnigt," sätter du på henne med?"

Sirius fick nog av James utbrott och drog upp trollstaven.

"Expelliarmus!"

Hans besvärjelse träffade och James flög iväg flera meter bakåt, innan kraften tog slut och han dundrande ner i golvet. Sirius höjde trollstaven återigen bara för att visa att det inte var någon lek. Sedan sa han med svag röst;

"Jag har inte rört Lily. Det enda jag har gjort är att hjälpa henne komma över dig. Men det är svårt när du håller på att strula runt med fru 'Jag är bättre än Lily' i varenda hörn i skolan. Jag har låtit henne gråta mot min axel till fyra på morgonen, jag har suttit med näsdukar och hållit hennes hand på toaletten, jag har lyssnat på henne varje gång hon har behövt prata. Och var har du varit James?"

Han spottade på marken innan han gav James ett ilsket ögon kast och lämnade sedan biblioteket med rasande fotsteg.