Kap. 9

Efter långt om länge som kom de tillslut hem, fortfarande dyblöta. Och han, fortfarande generad.

Varför hade han varit tvungen att berätta för Snape? Det var väl ändå onödigt.

Till en början så hade han mest känt sig lättad. Eller ja, först hade han ju naturligtvis varit förfärad över att han sagt fel, men sen…

Han hade till och med börjat fundera på om, nu när Severus tog det så bra, han inte skulle klara av att berätta för Ron och Hermione. Ron och Neville var egentligen de han var mest oroliga för. Hermione och Ginny skulle alltid gå att övertala i värsta fall. Ron och Neville… han suckade.

Han hade alltid tänkt sig att han skulle ha en pojkvän när han skulle berätta för dem. Pojkvännen skulle naturligtvis vara jättesnygg, lång, kanske blond, och med jättevackra blå ögon. Och innan så skulle hans älskade pojkvän säga att hur hans vänner än tog det så skulle han alltid stå vid hans sida.

Hm, och så skulle hans pojkvän heta något gulligt, typ Adam, och jobba med något snällt… Helare!

Jo, och så skulle de åka hem till Ron och Hermione och så skulle han berätta, och sen skulle han kyssa sin blonda Adam som var helare, bara för att visa att det var sant.

Hermione skulle omedelbart tycka att de var jättegulliga, och bli förtjust i hur smart och snäll Adam var, och börja prata med honom, medan Ron drog honom avsides. Ron skulle fråga om han var lycklig, och när han svarade ja så skulle Ron säga att det var allt han brydde sig om, så skulle de gå tillbaka till Adam och Hermione och leva lyckliga i alla sina dagar.

Det var drömversionen.

I verkliga livet, som inte alls hade rosa blommor i kanterna skulle han bli överlycklig om scenariot såg ut som så att Hermione accepterade det utan vidare, medan Ron vägrade prata med honom på två månader, och sen lät sig övertalas av Hermione att prata med honom igen. Sen skulle han kanske kunna få Ron att bli vän med honom igen.

Han hade, som sagt var, börjat fundera.

Dock hade han inte hunnit mycket längre än till funderingarna innan Snape börjat titta snett på honom.

Det hade känts som om någon kört en kniv i ryggen på honom när han märkt att Snape tittat på honom och rynkat på näsan. Strax där efter hade kniven fått sällskap då Slytherinaren vänt sig undan och ryst av avsmak.

Han såg olyckligt på Snape som stod irriterad vid hans sida i vardagsrummet. Det hade börjat bildas en liten pöl på golvet runt deras fötter av vattnet som droppade av deras kläder.

"Jag går och duschar", sa han lågt, och drog, utan att tänka sig för, av sig sitt dyngsura linne.

Det var först när han såg hur Severus stelnade till bredvid honom som han insåg vad han gjort.

Han var knappt medveten om att han tagit ett så hårt tag om sitt linne när han vände sig mot Snape att det började droppa på golvet igen.

"Snape, jag är ledsen att jag besvärar dig", så skyndade han sig upp mot duschen innan Snape skulle se tårarna som trängde fram i hans ögon.

Värdelöst, det var inte såhär han hade tänkt sig att den han berättade för skulle ta det. Han försökte trösta sig med att det bara var Snape, men det hjälpte inte.

Faktum var att det bara blev värre.

--

Han sjönk ner i soffan med en tung suck.

Att han var blöt orkade han inte bry sig om för tillfället. Även fast hans trollstav lår tre decimeter från hans hand.

Han var äcklig. Och vidrig. Förmodligen skulle han också klassas som pervers.

Han var trettionio, Potter var nitton. Det var tjugo år i åldersskillnad.

Det hade knappt fallit honom in när han "gift" sig med Potter från början. Nu verkade problemet närmast ofantligt. Inte minst för att Potter aldrig skulle kära ner sig i en gammal gubbe.

Han suckade och stirrade på väggen framför sig. Tänk om han varit tjugo år yngre.

Och snygg.

Och trevlig.

Och tjej.

Nej, visst ja, det sista var inte nödvändigt.

Hursomhälst så kanske Potter skulle ha tyckte om honom på riktigt då.

"Blödiga idiot", mumlade han för sig själv.

Efter tio minuter kunde man förvånas över att det inte var hål i väggen efter hans stirrande.

Han behövde parata med någon.

Han tittade ner på sig själv.

Nej, han behövde duscha, sen prata med någon.

Någon som inte var Potter. Och inte yngre än honom själv. Och inte på något sätt attraktiv.

Han skulle ta flammpulvret till Dumbledore efter han tvättat av sig.

Han reste sig långsamt från sin plats och tog trollstaven från bordet.

Kunde trappor växa? Han hade aldrig varit med om att en trappa varit så lång innan. Den gav honom alldeles för lång tid att tänka på.

Kunde man anmäla någon för att ta över ens hjärna?

Han började förstrött dra av sig klädnaden för att få av sig den, medan han tryckte ner handtaget till badrummet.

Någonstans när dörren var halvöppen insåg han vad han hade glömt.

Tyvärr hann inte hans hjärna påminna hans hand om vad han hade glömt, så hans hand fortsatte glatt öppna dörren.

Någonstans långt bak i sin hjärna förbannade han den dumma jävel som bestämt sig för att han skulle ha glasdörrar på sin dusch.

Åh, javisst ja, det var ju han.

Hans ögon glade långsamt ner över Gryffindorarens nakna kropp. Potter stod för tillfället med ryggen mot honom, och ansiktet under vattenstrålen.

För tillfället var det dock inte Potters ansikte han tittade på. Snarare något lite längre ner.

Omedvetet så tippade han sitt huvud åt sidan för att få bättre… utsikt.

Hans dittills i princip oanvända fantasi gick för tillfället på högvarv för att, utan större svårigheter, hitta på alla möjliga saker man kunde göra med en naken Potter.

Ett ord lämnade plötsligt hans läppar. Ett ord som han aldrig borde säga högt. Speciellt inte med såna tankar i huvudet. Inte heller med en naken världs-räddare framför sig.

"… Harry…"

Potter vände sig omedelbart om.

Fick syn på honom.

Och skrek.

Han skrek också.

"AHHH!"
"AAH!"

"VAD GÖR DU HÄR!"

Tyvärr fick Potter för sig att det var nödvändigt att täcka för sitt skrev.

"JAG TÄNKTE DUSCHA!"

"MEN JAG ÄR JU HÄR!" Gastade Potter tillbaka.

"DET TÄNKTE VÄL INTE JAG PÅ!"

"HUR KOM DU IN!?"

"JAG ÖPPNADE DÖRREN!"

"HUR!?"

"JO, JAG TRYCKTE NER HANDTAGET OCH-!"

"JAG VET HUR MAN ÖPPNAR EN DÖRR, IDIOT, JAG MENAR VARFÖR VAR INTE DÖRREN LÅST?!"

Han stannade upp ett ögonblick och stirrade på Potter.

"PRECIS!" utbrast han sen.

"VAD MENAR DU MED DET!?"

"VARFÖR LÅSTE DU INTE DÖRREN!?"

"VARFÖR LÅSTE INTE DU DÖRREN!?"

"POTTER, HUR SKULLE JAG KUNNA LÅSA DÖRREN?!"

Potter stannade upp ett ögonblick för att tänka över detta.

Det gjorde han med.

"Vänta här nu… jag har inget lås på min dörr…" sa han, och kände för första gången sen de börjat skrika hur ont han hade i halsen.

"Varför har du inte det…?" Frågade Potter förvirrat.

Han hade faktiskt tänkt svara. Det hade han faktiskt. Och det skulle ha varit spydigt också.

Det var bara det att någon gång under själva skrikandet hade Potter tagit bort sina händer från sitt skrev.

Så plötsligt stod han och tittade på Potters… penis.

Av någon underlig anledning smalnade hans läppar av till ett streck. Förmodligen för att kompensera för hur runda hans ögon blev.

"SNAPE!" gormade Potter när han insåg vad han gjorde.

Då gick han.

(tidshopp)

(tidshopp, inte tidssnopp… hoppas inte jag var den enda som såg fel…)

En timme senare satt han och Potter, båda mycket spända, nere i vardagsrummet.

Han hade hoppat duschen, och kastat en förtrollning över sig istället.

Han slängde en blick på Potter som satt och läste i en tidning.

Efter deras lilla möte kändes det mer naturligt.

Han reste sig upp, tog sin trollstav och gick mot ytterdörren.

"Jag går ut Potter", sa han och tog tag i handtaget i väntan på Potters svar.

"Mmm…" kom det inifrån vardagsrummet där Gryffindoraren satt fördjupad i sin läsning.

Irriterad över att ingen ännu satt en lag på hur söt man fick vara så suckade han.

"Jag är på Hogwarts, Dumbledore ville tydligen något…" ljög han innan han öppnade dörren och gick ut.

Han behövde rädda sin mentala hälsa.

--

Femton minuter efter det att Severus lämnat huset och anlänt till Hogwarts så knackade det på dörren hemma hos Potters.

Harry slet sig ovilligt från sin artikel i Quidditch Times om nya lovade sökare och gick för att öppna dörren.

Utanför stod Vincent Crabbe, nervösare och fetare än någonsin.

"Öh… um… Hej, Potter..." Började Crabbe tveksamt.

Harry gjorde en utmärkt imitation av en guldfisk som svar.

Crabbe började sen, till guldfiskens förvåning, be om ursäkt.

Slytherinaren bad om ursäkt för allt han sagt och gjort mot honom under deras tid i skolan, och förklarade att han var ledsen för hur det hade blivit mellan dem. Naturligtvis med många fler "Eh" "Um" "Öm" "Öh" och "Äm…" och fler enstaviga bokstavskombinationer då.

Så räckte han fram en chokladask och förklarade stressat att han var tvungen att gå på ett förhör på ministeriet som skulle äga rum inom några minuter.

Harry stängde, efter att ha sagt adjö och tack, förbryllat dörren och återvände till sin fåtölj.

Harry Potter skulle säkert gladeligen ha berättat detta själv, om det inte var så att han, medan han fortsatt med sin läsning, förstrött stoppat in en chokladbit i munnen.

Och bara några sekunder efter det fallit ihop på golvet – orörlig.


Så, där har du ditt kapitel mizzy, som du bad om. ;)

Jag hann idag.

Eh, jo kapitlena här framöver kommer vara ganska korta, men jag hoppas det går bra ändå. Det går ju lite snabbare för dem att komma ut då... :)