Lily och Marodörerna läser Harry Potter och De Vises Sten.
GOD JUL! :D
Tack för alla reviews, uppe i 40 nu! Jag är verkligen tacksam för alla som har stannat och hållit sig fast än så länge, även om jag uppdaterar lite väl sällan (Jag veet att jag sa "upp till två veckor" i förra kapitlet, men jag räknade helt enkelt inte med att vi skulle ha prov och så... ^^' Jag ska nog inte lova något hädanefter). Jag har i alla fall inte övergivit berättelsen, jag det tänker jag inte göra heller. :D
Tog äntligen tag i att skriva det här kapitlet, för att ge er en liten julklapp. ;)
Svar till några (eller tja, en i alla fall) medlemmar:
Marodr47: Tack så mycket för tipset, men i min Disclaimer står det att jag redan gör det. ^^ Så även om jag bara behöver översätta det som är skrivet av Faye-The-BookWolf, så har jag även skrivit av rätt många sidor till varje kapitel. Ledsen om du hoppades att ditt tips skulle göra processen kortare, men det var bra i alla fall. :)
Disclaimer: Jag äger ingenting. Berättelsen är skriven av Faye-The-BookWolf, på engelska, men jag översätter den till svenska här. Jag rekommenderar att ni läser hennes berättelser också, och om det är något ni vill föreslå bör ni vända er till henne. Karaktärerna och allt citerat direkt ur boken tillhör J.K. Rowling. Boken jag har använt (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) är översatt av Lena Fries-Gedin.
Disclaimer: I own nothing. The story is written by Faye-The-BookWolf, in english, but I translate it to Swedish here. I recommend that you read her stories too, and if you want to suggest something you should write to her. The characters and everything directly quoted from the book belongs to J.K. Rowling. The book that I've used (Harry Potter och De Vises Sten, ofc) is translated by Lena Fries-Gedin.
Ser du någonting som låter fel i berättelsen (formulerat, översatt ...?)? Tveka inte att säga till, är jättetacksam för lite konstruktiv kritik! ;)
"Porten öppnades genast", började Sirius.
"Där stod en lång, svarthårig häxa i en smaragdgrön klädnad. Hon hade ett mycket strängt utseende och Harrys första tanke var att det här inte var någon som man satte sig upp mot."
Alla skrattade och nickade.
"'Förstaårseleverna, professor McGonagall', sade Hagrid.
'Tack, Hagrid. Jag för dem vidare härifrån.'
Hon sköt upp porten på vid gavel. Entréhallen var så stor att hela Dursleys hus hade kunnat få rum i den."
"Och mer."
"Stenväggarna lystes upp av flammande facklor precis som hos Gringotts, taket var för högt för att man ens skulle kunna urskilja det, och en ståtlig marmortrappa mittemot dem ledde upp till de övre våningarna."
"Det är fantastiskt vid första ögonkastet", sa Lily och log mjukt.
"De följde efter McGonagall över det stenlagda golvet. Harry kunde höra surret av hundratals röster från en dörröppning till vänster – resten av skolan måste redan vara här – men professor McGonagall visade in förstaårseleverna i ett tomt litet rum intill hallen. De trängde in sig där, stod lite närmare varandra än de annars skulle ha gjort och kikade nervöst omkring sig."
"Ah, Förstingar", sa Sirius tillgivet, "så bedårande."
Lily och Remus himlade med ögonen medan James skrockade.
"'Välkomna till Hogwarts', sade professor McGonagall. 'Banketten inför terminsstarten börjar alldeles strax, men innan ni intar era platser i Stora Salen, ska ni sorteras in i era elevhem. Sorteringen är en mycket viktig ceremoni, därför att så länge ni är här kommer ert elevhem att vara ungefär som en familj för er inom Hogwarts väggar. Ni kommer att ha lektioner tillsammans med de övriga i ert hem, sova i hemmets sovsal och tillbringa er lediga tid i hemmets sällskapsrum."
"Och ha fester", insköt Sirius glatt.
"De fyra elevhemmen heter Gryffindor"
James och Sirius jublade.
"Hufflepuff, Ravenclaw och Slytherin."
Remus suckade irriterat när Sirius och James buade.
"Varje hem har sin egen förnämliga historia och vart och ett av dem har frambringat berömda häxor och trollkarlar. Under er tid som elever här på Hogwarts kommer era framgångar att vinna poäng åt ert elevhem, medan däremot alla era brott mot reglerna får det att förlora poäng."
"Jag tror inte att de där två riktigt förstod vad hon menade", kommenterade Lily torrt. Hon kastade en blick på de två marodörerna hon syftade på, som för tillfället bar änglalika leenden.
"I slutet av året belönas det hem som har flest poäng med elevhemspokalen – en stor ära. Jag hoppas att ni var och en ska bli till heder för det hem ni tillhör, vilket det än blir.
Sorteringsceremonin äger rum om ett par minuter inför alla övriga i skolan. Jag föreslår att ni allesammans snyggar till er så mycket ni kan medan ni väntar.'
Hennes blick dröjde en kort sekund vid Nevilles mantel, som var fastknäppt under hans vänstra öra,"
"Hur lyckades han göra det?" skrattade Sirius.
"och på Rons smutsiga näsa. Harry försökte nervöst släta till håret."
"Kommer inte att fungera", suckade James, och körde handen genom sitt egna rufsiga hår. "Det är lönlöst."
Lily skakade lätt på huvudet och tog tag i hans handled. "Gör inte så", suckade hon. "Det är irriterande."
"Okej", sa James genast och log mot henne.
Lily rodnade lätt och släppte taget om hans handled.
"'Jag kommer tillbaka när vi är färdiga att ta emot er', sade professor McGonagall. 'Var snälla och vänta här tyst och stilla.'
Hon lämnade rummet. Harry svalde.
'Exakt hur går det till att sortera in oss i elevhemmen?' frågade han Ron.
'Nåt slags prov, tror jag. Fred sa att det gör vändigt ont, men jag tror han skojade.'"
Sirius och James skrattade åt detta.
"Harrys hjärta hoppade nästan ur bröstet på honom. Ett prov? Inför hela skolan? Men han kunde inga trollkonster än – vad i all världen skulle han bli tvungen att göra? Han hade inte väntat sig någonting sådant här i samma stund de anlände. Han tittade sig ängsligt omkring och märkte att alla andra också såg skräckslagna ut. Ingen sade just någonting utom Hermione Granger, som viskade mycket fort om alla trollformler hon hade lärt sig och undrade vilken hon skulle behöva."
Sirius himlade med ögonen.
"Harry ansträngde sig hårt för att inte lyssna på henne. Han hade aldrig varit nervösare, aldrig, inte ens den gången han kom hem till Dursleys med en rapport från skolan om att han på något vis hade förvandlat sin lärares hår till blått."
Alla skrattade lätt åt det, fast Lily såg kluven ut.
"Han höll ögonen fästa på dörren. Vilket ögonblick som helst nu skulle professor McGonagall komma tillbaka och föra honom till hans undergång."
"Wow. Bara lite dramatisk?"
"Hallå. Låt honom vara, Tramptass.
"Sedan hände något som fick honom att hoppa högt upp i luften – flera stycken bakom honom började skrika."
"Troligen spökena", antog Remus och nickade.
"'Vad i hela …?'
Han flämtade till. Och det gjorde alla runt omkring honom också. Ett tjugotal spöken hade just kommit inströmmande genom väggen längst bak. Pärlvita och lätt genomskinliga gled de genom rummet medan de pratade med varandra utan att kasta så mycket som en blick på förstaårseleverna. De verkade gräla. Ett av dem som såg ut som en tjock liten munk sade just:
'Förlåta och glömma, tycker jag, vi borde ge honom en ny chans …'"
"Peeves", nickade de tre marodörerna och Lily tittade nyfiket på dem.
"'Min käre munkbroder, har vi inte gett Peeves alla chanser han förtjänar? Han ger oss allesammans dåligt rykte och ni vet ju att han inte ens är ett riktigt spöke – vad gör ni här förresten?'"
"Har fest, förstod du inte det?" frågade Sirius oskyldigt.
"Ett spöke som bar pipkrage och åtsittande byxor hade plötsligt lagt märke till förstaårseleverna.
Ingen svarade.
'Nya elever!' sade Tjocke Munkbrodern och log brett mot dem allesammans. 'Ni väntar väl på att bli sorterade, antar jag?'"
"Varför frågar de så uppenbara frågor?" suckade Sirius.
"De försöker vara trevliga, Black."
"Några nickade stumt.
'Hoppas få se er i Hufflepuff!' sade Munkbrodern. 'Mitt gamla elevhem.'
'Raska på och kom med nu', sade en skarp röst. 'Sorteringsceremonin ska just börja.'
Professor McGonagall var tillbaka. Ett i taget svävade spökena bort genom väggen mittemot.
'Ställ upp er på led', sade professor McGonagall till förstaårseleverna, 'och följ mig.'
Harry, som tyckte det kändes som om hans ben på något mystiskt sätt hade förvandlats till bly, föll in i ledet efter en pojke med sandfärgat hår, med Ron bakom sig, och de tågade ut ur rummet, tillbaka tvärs över hallen och genom ett par dubbeldörrar in i Stora Salen.
Harry hade aldrig ens kunnat föreställa sig en sådan förunderlig och praktfull plats."
Lily log instämmande. Hon hade känt det likadant i hennes första år.
"Den var upplyst av tusentals och åter tusentals levande ljus som svävade uppe i luften över fyra långa bord, där resten av eleverna satt. Borden var dukade med glänsande guldtallrikar och guldbägare. Längst upp i salen stod ytterligare ett långt bord där lärarna satt. Professor McGonagall ledde fram förstaårseleverna dit, så att de kom att stanna på ett led öga mot öga med de andra eleverna och med lärarna bakom sig. De hundratals ansiktena som stirrade på dem såg ut som bleka lyktor i det fladdrande skenet från ljusen. Fläckvis utspridda här och där bland eleverna lyste spökena som matt silver. Mest för att undvika alla de stirrande ögonen tittade Harry uppåt och såg ett sammetsliknande svart tak översållat med stjärnor. Han hörde Hermione viska:
'Det är förtrollat, så att det ska se ut som himlen utanför. Jag har läst om det i Hogwarts, en historisk beskrivning.'"
"Vad har hon inte läst?" sa Sirius uttråkat.
"Jag undrar vilket hem hon hamnar i", funderade Remus.
"Är inte det uppenbart? Ravenclaw", fnös Sirius och James nickade instämmande.
"Ska vi slå vad?" frågade Remus. "Jag tror att hon hamnar i Gryffindor."
"Jag också", log Lily.
"Okej", sa Sirius kaxigt. "2 galleoner var?"
De andra nickade i samtycke.
"Det var svårt att tro att det fanns ett tak där över huvud taget och att Stora Salen inte helt enkelt öppnade sig mot himlen.
Harry tittade hastigt ner igen då professor McGonagall tyst placerade en fyrbent pall framför förstaårseleverna. Ovanpå pallen ställde hon en spetsig trollkarlshatt. Hatten var lagad och nött och förfärligt smutsig. Moster Petunia skulle inte ha släppt den innanför sina väggar.
Kanske de måste försöka förtrolla fram en kanin ur den, tänkte Harry uppjagat, det verkade vara den sortens hatt –"
"Va?" frågade James förbryllat.
"Mugglarmagiker gör det som ett trick", förklarade Lily och James höjde ett ögonbryn, men kommenterade det inte.
"och eftersom han märkte att alla i salen nu stirrade på hatten, stirrade även han på den. Under ett par ögonblick rådde det fullständig tystnad. Sedan ryckte hatten till. En lång reva nära brättet öppnades på vid gavel som en mun – och hatten började sjunga:"
"Nej, sjung det inte!" skrek James.
Sirius flinade och började sjunga:
"Ni tycker kanske inte jag är vacker,
Men döm ej efter vad ni ser idag,
Jag lovar äta upp mig själv om ni
Kan finna någon hatt mer klok än jag.
Behåll ni gärna era svarta plommonstop,
Och era höga hattar som ser fina ut
För jag är Hogwartshatten Som Sorterar
Och därför slår jag alla andra utan prut.
Det finns ej något dolt i era tankar
Som inte genast jag kan uppenbara,
Sätt mig på huvudet, och jag skall säga
I vilket hem ni helst bör vara.
Ni kanske passar bäst i Gryffindor,
Där folk med mod i bröstet lever,
Vars djärvhet, kraft och tapperhet
Dem skiljet ut från mängden av elever;
Ni kanske hemma hör i Hufflepuff,
Där rättvisa och sanning styr,
Ja, Hufflepuffarna är trogna och lojala
Och aldrig någon möda skyr;
Måhända är ert hem det visa Ravenclaw,
Ty den som lärd och kvicktänkt är
Och har ett gott och klart förstånd
Skall alltid sina likar finna där;
Eller måhända är ni i Slytherin
Skall era sanna vänner finna,
Där sluga rävar nyttjar alla knep
Att sina mål och syften vinna.
Så sätt nu hatten på! Förfäras ej!
Grips ej av frossa! Ty jag kan lova
Att (fast jag inga har) ni är i säkra händer,
För jag, jag är en Hatt Med Tankegåva!"
Sirius avslutade stolt och brast ut i skratt när han såg sina vänner med händerna pressade mot sina öron, och ryckningar i ögonlocken.
"Det där … det lät som en katt som blev strypt!" skrek Lily.
"Snarare en klagovålnad", muttrade Remus.
"Du måste åtminstone inte höra hans tjutande varje dag, Lils. Han sjunger alltid högt i duschen och det får mina öron att blöda", stönade James.
Sirius blängde tjurigt på honom.
"Hela salen bröt ut i smattrande applåder då hatten avslutade sin sång. Den bugade för vart och ett av de fyra borden och blev sedan alldeles stilla igen.
'Så det enda vi behöver göra är att prova hatten!' viskade Ron till Harry. 'Jag ska döda Fred, han höll på och dillade om att slåss mot ett troll.'"
Sirius kunde inte hjälpa att skrocka lite.
"Harry log svagt. Ja, att prova en hatt var mycket bättre än att behöva utföra en trollkonst, men han önskade ändå att de kunde fått prova den utan att alla tittade på. Hatten verkade begära en hel del; för ögonblicket kände sig Harry varken modig eller kvicktänkt eller någonting alls åt det hållet. Om bara hatten hade nämnt ett elevhem för folk som kände sig lite illa till mods, skulle det ha varit det rätta för honom."
"Då skulle alla vara i det elevhemmet", log Lily.
"Professor McGonagall steg nu fram med en lång pergamentrulle i handen.
'När jag ropar upp ert namn, sätter ni på er hatten och slår er ner på pallen för att bli sorterad', sade hon. 'Abbot, Hannah!'"
"Måste vara hemskt att vara först", skrattade Sirius.
"Skratta inte, Sirius", skällde Lily och Sirius himlade med ögonen som svar.
"En flicka med rosigt ansikte och blonda råttsvansar snubblade fram ur ledet, tog på sig hatten, som föll rakt ner över ögonen på henne, och satte sig på pallen. Ett ögonblicks paus …
'HUFFLEPUFF!' ropade hatten.
Hufflepuffarna vid bordet till höger jublade och klappade i händerna då Hanna gick och satte sig hos dem. Harry såg att Tjocke Munkbroderns spöke vinkade glatt till henne.
'Bones, Susan!'
'HUFFLEPUFF!' ropade hatten igen, och Susan skuttade i väg och satte sig bredvid Hannah.
'Boot, Terry!'
'RAVENCLAW!'
Bord nummer två från vänster applåderade den här gången; flera medlemmar i Ravenclaw reste sig upp och skakade hand med Terry då han anslöt sig till dem.
'Brocklehurst, Mandy' kom också till Ravenclaw men 'Brown, Lavender' blev den första nya Gryffindoraren"
Marodörerna började jubla åt det och till och med Lily tillät sig själv att applådera lite.
" och bordet längst bort till vänster bröt ut i vilda hejarop; Harry kunde se hur Rons tvillingbröder busvisslade.
Efter dem kom 'Bulstrode, Millicent', som hamnade i Slytherin."
"BUUU!" vrålade Sirius och James.
"Kanske det var inbillning från Harrys sida, efter allt han hade hört om Slytherin, men han tyckte att de såg ut att vara en otrevlig skara."
"Det är inte din inbillning", sa Sirius dystert.
"Han började känna sig illamående nu. Han kom ihåg hur han hade valts ut till tävlingslagen under idrottslektionerna i sin gamla skola. Han hade alltid valts sist, inte för att han inte dög, utan för att ingen ville tro att Dudley skulle tro att de gillade honom."
Lily och James såg med ens bistra ut, Lily var upprörd över hur hemskt Harrys liv hade varit. James tog hennes hand och kramade den mjukt, vilket fick Lily att le lätt.
"'Finch-Fletchley, Justin!'
'HUFFLEPUFF!'
Ibland, lade Harry märke till, ropade Hatten ut elevhemmet med en gång, men andra gånger tog det en liten stund för den att avgöra saken. 'Finnigan, Seamus', den sandhårige pojken närmast Harry i ledet, satt nästan en hel minut på pallen innan hatten förklarade honom vara en Gryffindorare."
Alla jublade igen.
"'Granger, Hermione!'"
Sirius flinade. "Ah, sanningens ögonblick." Han läste några rader i förväg och stönade. "Inte en chans…"
"Hermione nästan sprang fram till pallen och drog ivrigt ner hatten över huvudet.
'GRYFFINDOR!' ropade hatten. Ron stönade."
James och Sirius gjorde likadant när de lämnade över sina pengar.
"En hemsk tanke slog Harry, så som hemska tankar alltid gör när man är väldigt nervös. Tänk om han inte blev vald över huvud taget?"
"Det kommer du att bli", sa Lily lugnande.
"Tänk om han bara satt där med hatten över ögonen i evigheter, tills professor McGonagall slet av den från huvudet på honom och sade att det tydligen hade skett ett misstad och det var bäst att han tog tåget tillbaka?
När Neville Longbottom, pojken som hela tiden tappade bort sin padda, ropades upp, ramlade han omkull på väg till pallen. Det tog en lång stund för hatten att bestämma vart Neville hörde. När den till sist ropade 'GRYFFINDOR' sprang Neville iväg med hatten kvar på huvudet och fick lov att överlämna den till 'MacDougal, Morag.'"
Marodörerna började skratta.
"Påminner mig om vad Peter gjorde", flinade Sirius och Lily började också skratta; Peter hade gjort samma sak som Neville, men hade snubblat över sina egna fötter när han sprang för att lämna tillbaka hatten, utbredd på marken inför hela Stora Salen.
"Malfoy kom framsvassande när hans namn ropades ut och fick omedelbart sin önskan uppfylld. Hatten hade nätt och jämnt rört vid hans huvud förrän den vrålade: 'SLYTHERIN!'"
"BUU!" skrek James och Sirius och Lily skakade på huvudet.
"Malfoy gick bort och förenade sig med sina vänner Crabbe och Goyle med en självbelåten min.
Det var inte många personer kvar nu.
Moon …, Nott …, Parkinson …, sedan ett par tvillingsystrar, 'Patil', och 'Patil' …, sedan 'Perks, Sally-Anne' … och sedan, äntligen …
'Potter, Harry!'"
"Gryffindor", sa James direkt.
"Då Harry steg fram, bröt det plötsligt ut viskningar som små väsande eldar runtom i hela salen.
'Var det Potter hon sa?'
'Den Harry Potter?'"
"Jepp", flinade James.
"Det sista Harry såt innan hatten föll ner över ögonen på honom var hur alla i hela salen sträckte på halsen för att få sig en ordentlig titt på honom. I nästa sekund tittade han på den svarta insidan av hatten. Han väntade.
'Hmm', sade en tunn röst i hans öra. 'Svårt. Mycket svårt."
"Nej, det är det inte", sa James med en gång. "Gryffindor."
"Massor med mod, ser jag. Inget dåligt huvud heller. Det finns begåvning, ja, du store tid, det vill jag lova – och en stark längtan att visa sin duglighet, det var verkligen intressant … Så var ska jag placera dig?'"
"Gryffindor", insisterade Sirius och James.
"Harry grep hårt om kanterna på pallen och tänkte: Inte Slytherin, inte Slytherin."
"Det är rätt, Harry. Sätt den där Hatten på plats!"
"'Jaså, inte Slytherin?' sade den tunna rösten. 'Är du säker på det? Du skulle kunna bli stor, ska du veta, allt som krävs finns här i ditt huvud, och Slytherin skulle kunna hjälpa dig på vägen till storhet, det är det ingen tvekan om – nej? Nåja, om du är säker på det … är det bäst att det blir GRYFFINDOR!'"
James sjönk lättad tillbaka i sin stol, sen hoppade han och Sirius upp och jublade.
Lily fnissade och Remus flinade lite.
"Harry hörde hur hatten ropade ut det sista ordet till hela salen. Han tog av sig den och gick på ostadiga ben mot Gryffindorbordet. Han var så lättad över att över huvud taget ha blivit vald och inte placerad i Slytherin att han knappt märkte att han fick det högsta bifallet hittills. Prefekten Percy steg upp och skakade kraftigt hans hand, medan Weasleytvillingarna skrek:
'Vi fick Potter! Vi fick Potter!'"
Sirius och James skrattade glatt.
"Harry slog sig ner mitt emot spöket i pipkragen som han hade sett tidigare. Spöket klappade honom på armen och gav Harry en plötslig, hemsk känsla av att just ha dykit ner i en hink med iskallt vatten."
"Jag avskyr den känslan", sa Lily och rös.
"Han kunde se Honnörsbordet tydligt nu. Vid änden närmast honom satt Hagrid, som fångade hans blick och gjorde tummen upp åt honom. Harry log brett tillbaka. Och där, i mitten av Honnörsbordet, i en stor guldstol, satt Albus Dumbledore. Harry kände genast igen honom från kortet han dragit fram ur Chokladgrodan på tåget. Dumbledores silverhår var det enda i hela salen som lyste lika ljust som spökena. Harry upptäckte också professor Quirrell, den nervöse unge mannen från Den Läckande Kitteln. Han såg mycket speciell ut i en stor purpurfärgad turban."
"Eh … Vad var det om?" frågade Sirius flinande.
"Vem vet?" suckade Remus, och skakade på huvudet åt hundanimagusen.
"Och nu var det bara tre stycken kvar som skulle sorteras in. 'Thomas, Dean', en svart pojke som till och med var längre än Ron, anslöt sig till Harry vid Gryffindorbordet.
'Turpin, Lisa' fick bli en Ravenclaware och sedan var det Rons tur. Han var grönblek vid det här laget."
"Kom igen Ron!" hejade James och Sirius.
"Harry korsade fingrarna under bordet och en sekund senare hade hatten ropat: 'GRYFFINDOR!'"
"WHOHOOO!"
"'Bra gjort, Ron, alldeles utmärkt', sade Percy Weasley pompöst ochj böjde sig fram över Harry"
"Vilken jobbig typ."
"Sirius!"
"medan 'Zabini, Blaise' utropades till Slytherinare. Professor McGonagall rullade ihop sitt pergamentpapper och tog med sig Sorteringshatten därifrån.
Harry tittade ner på sin tomma guldtallrik. Han hade först nu insett hur hungrig han var. Pumpapastejerna kändes som evigheter sedan.
Albus Dumbledore hade rest sig upp. Han strålade mot eleverna och slog brett ut med armarna, som om ingenting kunde ha gjort honom gladare än att se dem alla där."
"Det är nog sant. Professor Dumbledore älskar alla sina elever", log Remus.
"'Välkomna!' sade han. 'Välkomna till ett nytt år på Hogwarts! Innan vi börjar vår festmåltid, skulle jag vilja säga ett par ord. Och så här lyder de: Dumbom! Lipsill! Stolle! Tokskalle!"
Alla skrattade åt Dumbledores originella ordval.
"'Tack ska ni ha!'
Han satte sig ner igen. Alla klappade i händerna och jublade. Harry visste inte om han skulle skratta eller inte.
'Är han … lite tokig?' frågade han Percy tvekande.
'Tokig?' sade Percy obekymrat. 'Han är ett geni! Den avgjort bäste trollkarlen i hela världen! Men visst är han lite tokig. Potatis, Harry?'
Harry bara gapade. Serveringsfaten framför honom dignade nu av mat. Han hade aldrig sett så många rätter han tyckte om på ett enda bord: rostbiff, stekt kyckling, fläskkotletter och lammkotletter, korvar, bacon och stekt kött, kokt potatis, stekt potatis, pommes frites, Yorkshirepuddingar, ärtor, morötter, köttsås, ketchup och, av någon underlig anledning, pepparmintskarameller."
Sirius stönade. "Jag är hungrig", gnällde han.
De andra himlade med ögonen.
"Dursleys hade aldrig låtit Harry svälta precis,"
"Bra", muttrade Lily och James.
"men han hade aldrig fått lov att äta så mycket han önskade. Allt som Harry verkligen ville ha hade Dudley tagit, även om det gjorde honom illamående. Harry lassade på sin tallrik med en smakbit av allting utom pepparmintskaramellerna och började äta. Alltsammans smakade härligt.
'Det där ser verkligen gott ut', sade spöket i pipkragen sorgset och såg på när Harry skar upp sitt kött."
"Han beter sig alltid sådär", skrockade James.
"'Kan ni inte …?'
'Jag har inte ätit på nästan fyra hundra år', sade spöket. 'Jag behöver förstås inte göra det, men man saknar det verkligen. Jag har visst inte presenterat mig? Sir Nicholas de Mimsy-Porpington till din tjänst. Spöke hemmahörande i Gryffindortornet.'
'Jag vet vem ni är!' sade Ron plötsligt. 'Mina bröder har berättat för mig om er, ni är Nästan Huvudlöse Nick!'"
"Han hatar det där", flinade Sirius.
"'Jag skulle föredra att ni kallar mig Sir Nicholas de Mimsy …', började spöket stelt, men den rödblonde Seamus Finnigan avbröt honom.
'Nästan huvudlös? Hur kan ni vara nästan huvudlös?'"
Lily såg lite illamående ut, hon mindes ett speciellt tillfälle då hennes vän Alice Smith hade frågat samma fråga.
"Sir Nicholas såg ytterst sur ut, som om deras lilla samtal inte alls tog den riktning han ville.
'Så här', sade han irriterat. Han grep tag i sitt vänsteröra och drog. Hela huvudet vippade av från halsen och föll ner på axeln som om det satt på gångjärn. Någon hade tydligen försökt halshugga honom, men inte gjort det ordentligt. Med en belåten min då han såg deras förbluffade ansiktsuttryck knyckte Nästan Huvudlöse Nick tillbaka huvudet på halsen, hostade och sade:
'Jaha ja, ni nya Gryffindorare! Jag hoppas ni tänker hjälpa oss att vinna elevhemsmästerskapen i år? Gryffindor har aldrig varit utan seger under en så lång tid. Slytherin har vunnit pokalen sex år i rad!"
"VA?" vrålade James och Sirius.
"Skandalöst!"
"Befängt!"
"Fruktansvärt!"
"Omöjligt!"
"Gräsligt!"
"Obeskrivligt!"
"O-"
"Vi FATTAR!" skrek Lily, och såg extremt irriterad ut.
"Blodige Baronen håller på att bli nästan outhärdlig – han är Slytherins spöke.'
Harry tittade bort mot Slytherinbordet och såg ett fasansfullt spöke sitta där, med tomma stirrande ögon, ihåligt ansikte och en klädnad fläckad av silverfärgat blod."
"Jag har alltid undrat varför han ser ut så…" funderade Lily.
"Vi frågade honom en gång", kommenterade Sirius.
"Verkligen? Berättade han?" frågade Lily cyniskt.
"Nej", sa Sirius och putade tjurigt med underläppen, "det gjorde han inte."
"Han satt närmast intill Malfoy som inte såg särskilt belåten ut med bordsplaceringen, vilket gladde Harry.
'Hur har han blivit så nerblodad?' frågade Seamus ytterst intresserat.
'Jag har aldrig frågat', sade Nästan Huvudlöse Nick finkänsligt.
När alla hade ätit så mycket de orkade, försvann resterna av maten från tallrikarna och lämnade dem lika skinande rena som innan. Ett ögonblick senare dök efterrätterna upp. Glassportioner i alla smaker man kunde tänka sig, äppelpajer, sirapstårtor, chokladbakelser och syltmunkar, sockerkaka med vaniljkräm och grädde, jordgubbar, brylépudding, rispudding …"
Sirius putade ännu mer med underläppen när hans mage började kurra men var ignorerad av de andra.
"Medan Harry tog för sig av sirapstårtan, övergick samtalsämnet till deras familjer.
'Jag är hälften av varje', sade Seamus. 'Min pappa är en Mugglare. Mamma talade inte om för honom att hon var en häxa förrän de redan var gifta. Ganska otäck chock för honom.'"
James och Sirius skrattade men Lily suckade sorgset, med Severus Snape i tankarna.
"De andra skrattade.
'Och du då, Neville, hur är det med din familj?', sade Ron.
'Jo, jag har växt upp hos min farmor och hon är en häxa', sade Neville,"
"Men vad hände med Frank och hans fru?" frågade Lily oroat, hon misstänkte nämligen att hans fru var Alice.
"'men familjen trodde jättelänge att jag var helt och hållet en Mugglare. Gammelfarbror Algie försökte hela tiden överrumpla mig och tvinga fram lite magi ur mig – han knuffade ner mig från änden på piren i Blackpool en gång, jag var nära att drunkna – men ingenting hände förrän jag var åtta år. Gammelfarbror Algie kom hem på te och han höll mig hängande i vristerna utanför ett fönster på övervåningen när min gammelmoster Enid bjöd honom på en maräng och han oavsiktligt släppte taget. Men jag studsade, hela vägen ner genom trädgården och ut på vägen. De blev verkligt förtjusta allihop, Farmor grät, så glad var hon."
"Så hemskt!"
"Och ni skulle ha sett deras ansikten när jag blev antagen här, de trodde att jag kanske inte hade tillräcklig magisk kraft för att få komma in, förstår ni. Farbror Algie blev så belåten att han köpte en padda åt mig."
"Vilken present", muttrade Sirius och Lily blängde på honom.
"På andra sidan av Harry pratade Percy Weasley och Hermione om lektioner ('Jag hoppas verkligen att de börjar med detsamma, det finns så mycket att lära sig, jag är särskilt intresserad av Förvandlingskonst, du vet, att förvandla nånting till nånting annat, det lär vara särskilt svårt förstås … Man börjar i liten skala, bara tändstickor till nålar och såna saker …')
Harry, som började känna sig varm och sömnig, tittade upp mot Honnörsbordet igen. Hagrid tog djupa klunkar ur sin bägare. Professor McGonagall pratade med professor Dumbledore. Professor Quirrell, i sin löjliga turban, pratade med en lärare med flottigt svart hår,"
"Nej."
"krokig näsa,"
"Nej."
"och gul hy."
"Nej!" skrek James och Sirius panikartat.
"Det hände väldigt plötsligt. Den kroknäste läraren tittade förbi Quirrells turban rakt in i Harrys ögon, och en skarp, brännande smärta sköt tvärs genom ärret på Harrys panna."
"Det var konstigt", muttrade James, som fortfarande inte hade kommit över chocken.
"Det kan inte vara Snorgärsen", försökte Sirius försäkra sig själv.
"'Aj!' Harry satte hastigt handen för pannan.
'Vad är det?' frågade Percy.
'Ing-ingenting.'
Smärtan hade försvunnit lika snabbt som den kommit. Svårare att skaka av sig var känslan Harry hade fått när han såg lärarens blick, en känsla av att han inte alls tyckte om Harry.
'Vem är den där läraren som talar med professor Quirrell?' frågade han Percy.
'Jaså, känner du redan professor Quirrell? Inte konstigt att han ser så nervös ut, för det där är professor Snape."
"NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!" vrålade James och Sirius.
Lily skakade på huvudet.
"Han undervisar i Trolldryckskonst, men han vill egentligen inte göra det – alla vet att han är ute efter Quirrells jobb. Han vet en förfärlig massa om Svartkonster, Snape.'"
"Det håller jag med om", muttrade Sirius. James skulle precis lägga till något när han såg den ledsna blicken i sin flickväns ansikte och la då istället armen runt henne.
"Harry betraktade honom en stund, men Snape såg inte på honom någon mer gång.
Till slut försvann efterrätterna också och professor Dumbledore reste sig igen. Det blev tyst i salen.
'Ähum … bara ett par ord till nu när vi alla fått näring och blivit vattnade. Jag har några saker att meddela er inför terminsstarten. Förstaårseleverna bör lägga märke till att skogen på området är förbjuden mark för alla elever. Och det skulle inte skada några av våra äldre elever att också komma ihåg det."
Marodörerna flinade glatt.
"Dumbledores gnistrande ögon blixtrade till i riktning mot tvillingarna.
'Jag har också blivit ombedd av vaktmästaren, mr Filch, att påminna er alla om att inga trollkonster bör utövas i korridorerna på rasterna.
Uttagningarna till Quidditchlagen kommer att göras under andra veckan på terminen. Alla som är intresserade av att spela för sitt elevhem kontaktar madam Hooch.
Och till sist måste jag tala om för er att i år är tredje våningens korridor på höger sida förbjudet område för alla som inte vill dö en mycket plågsam död."
"Ehm… det var något nytt", kommenterade Sirius, och höjde ett ögonbryn.
"Harry skrattade, men han var en av de få som gjorde det.
'Han är väl inte seriös?'"
"Självklart inte, det är jag", flinade Sirius och hans vänner stönade åt den överanvända ordvitsen.
"mumlade han till Percy.
'Det är han säkert', sade Percy och såg ogillande på Dumbledore. 'Det är konstigt, för han brukar alltid ge oss ett skäl till varför vi inte är tillåtna att gå någonstans – skogen är fylld av farliga vilddjur, det vet alla. Jag tycker verkligen att han kunde ha talat om det för oss prefekter åtminstone.'
'Och låt oss nu, innan vi går och lägger oss, sjunga skolsången!' ropade Dumbledore. Harry lade märke till att de andra lärarnas leenden hade blivit ganska stela."
"Sirius sjung inte!" skrek de andra tre eleverna, rädda att deras trumhinnor skulle förstöras.
"Dumbledore svängde lätt med sin trollstav som om han försökte skaka av en fluga från änden och ett långt gyllene vand flög ut från den. Det höjde sig i luften ovanför borden och snodde sig som en orm till ord.
'Alla väljer sin älsklingsmelodi', sade Dumbledore, 'och så sätter vi igång!'
Och skolan skrålade:"
Tillsammans med Sirius, till Lilys, James och Remus förtvivlan.
"'Hogwarts, Hogwarts, Hoggy Warty Hogwarts
Vare sig vi är gamla och flintis
Eller unga med skrubbsår på knäna,
Var snäll och se till att vi nånting oss lär.
Med saker som är intressanta för oss
Behöver vi fylla vårt huvud och sinne
För nu är där tomt, ja, mest bara luft
Och fluglik och tussar av dam där inne.
Ge oss tillbaka allt det som vi glömt
Och lär oss sånt som till nytta kan bli,
Så ska vi plugga tills ögonen blöder.
Gör bara ditt bästa, och resten gör vi.'"
Sirius avslutade långsamt sången och flinade åt sina något stela vänner.
"Alla avslutade sången olika fort. Till sist var det bara Weasleytvillingarna kvar som tillsammans sjöng en långsam begravningsmarsch. Dumbledore dirigerade de sista raderna de sjöng med sin trollstav, och när de hade slutat, var han en av dem som applåderade högst.
'Å, musik', sade han och torkade sig i ögonen. 'En förtrollning som går utanpå allt annat vi gör här. Och nu är det dags för sängen. Kila iväg med er!'
Gryffindors nybörjarelever följde efter Percy genom den sorlande mängden, ut ur Stora Salen och uppför marmortrappan. Harrys ben kändes som bly igen, men bara för att han var så trött och fylld med mat. Han var för sömnig för att ens bli förvånad över att folk på porträtten längs korridorerna viskade och pekade då de gick förbi, eller över att Percy två gånger ledde dem genom dörröppningar dolda bakom skjutbara paneler och hängdraperier. De klev uppför fler trappor, gäspande och släpande fötterna efter sig, och Harry undrade just hur mycket längre de måste gå när de plötsligt tvärstannade.
En bunt promenadkäppar svävade omkring uppe i luften framför dem och då Percy tog ett steg framåt började de kasta sig mot honom."
"Peeves", skrockade James och Sirius. Remus grimaserade.
"'Peeves', viskade Percy till förstaårseleverna. 'En poltergeist.' Han höjde rösten: 'Peeves - visa dig.'
Ett högt, ofint ljud, som när man släpper luften ur en ballong, hördes till svar.
'Vill du att jag ska gå till Blodige Baronen?'"
"Glädjedödare."
"Det hördes en lätt knall och en liten man med elaka mörka ögon och bred mun dök upp, svävande i luften med korslagda ben och med promenadkäpparna i ett stadigt grepp.
'Ooooooo!' sade han med ett obehagligt kacklande skratt. 'De små söta Förstisarna! Vad skojigt!'
Han dök plötsligt ner mot dem. De böjde sig hastigt undan allesammans.
'Ge dig i väg, Peeves, annars ska minsann Baronen få veta det här, och jag menar vad jag säger!' röt Percy."
"Tråkmåns."
"Peeves räckte ut tungan och försvann samtidigt som han släppte ner käpparna på Nevilles huvud."
"Stackars Neville", sa Lily och skakade på huvudet.
"De hörde hur han susade iväg och hur han fick vapensköldar att rassla då han svepte förbi.
'Ni måste se upp för Peeves', sade Percy då de fortsatte igen. 'Blodige Baronen är den ende som kan hålla honom i schack, han lyder inte ens oss prefekter. Nu är vi framme."
"Självklart inte", fnös Sirius.
"Längst bort i änden på korridoren hängde ett porträtt av en mycket tjock kvinna i skär sidenklänning.
'Lösenord', sade hon.
'Caput Draconis', sade Percy, och porträttet svängde ut från väggen och avslöjade ett runt hål i den. De kravlade sig genom det allesammans – Neville behövde en hjälpande hand – och befann sig i Gryffindors sällskapsrum, ett hemtrevligt, runt rum fyllt med mjuka fåtöljer.
Percy dirigerade flickorna genom en dörr som ledde till deras sovsal och pojkarna genom en annan. På toppen av en spiraltrappa – de befann sig tydligen i ett av tornen – fann de till sist sina bäddar: fem himmelssängar med djupröda sammetsförhängen omkring. Deras koffertar hade redan burits upp. Alltför trötta för att prata drog de på sig sina pyjamasar och trillade i säng.
'Visst var det jättegod mat?' mumlade Ron till Harry genom förhängena. 'Låt bli, Scabbers! Han tuggar på mina lakan.'"
Marodörerna skrattade tyst.
"Harry hade tänkt fråga Ron om han hade ätit av sirapstårtan, men han somnade nästan med detsamma.
Kanske hade Harry ätit en aning för mycket, för han drömde en väldigt underlig dröm. Han hade på sig Quirrells turban, som hela tiden talade till honom och sade till honom att han omedelbart måste flytta över till Slytherin, därför att det var hans öde."
"Nej", sa James ögonblickligen.
"Harry sade åt turbanen att han inte ville vara i Slytherin; den blev tyngre och tyngre; han försökte dra av sig den men den klämde åt allt hårdare så att det gjorde ont, och där var Malfoy, som skrattade åt honom medan han kämpade med den, sedan förvandlades Malfoy till den kroknäste läraren, Snape, vars skratt blev högt och isande – ett grönt ljus blixtrade till och Harry vaknade, darrande och badande i svett."
"Ehm … intressant dröm", skrockade Sirius.
"Han vände sig på andra sidan och somnade om, och när han vaknade dagen därpå kom han inte alls ihåg drömmen."
"Det var allt", flinade Sirius och gav boken till James som öppnade den och började läsa.
"Trolldrycksläraren."
Än en gång, god jul på er alla! :D
