Kapitel 9; En dödsätarkväll, en bror och en gudmor.
Hokay, bli inte aggressiva nu, men det visade att Drac ljög när det gällde att "inget särskilt hände" under den här tiden. Mellan Zack och Hogwarts så... kinda... hände TVÅ saker som är ganska så viktiga för mer framtida händelser.
Hur jag fick reda på det? Jag satt och pressade henne på detaljer om vad som hänt henne den senaste tiden så kom sanningen minsann fram. Hon berättade något som lät helt obegripligt, och så var hon tvungen att förklara, och då råkade hon nämna lite vad som hänt.
Jag är bara bäst på att gräva fram historier!
Ja, nästa kapitel kommer hon hamna på hoggy i alla fall, var så säkra >. o;
Drac visste inte hur hon hamnat i den här förbannade skogen.
Kanske hade hon bara yrat runt som en rattfull höna och frågat fel människor om vägen, vad vet jag?
Hon var i vilket fall som helst lika vilse som en yr mullvad i en labyrint.
Det var tyst. Kusligt tyst.
Barren som fallit ned från tallarna dämpade hennes fotsteg. Och alla andras också.
Det gjorde henne nervös. Hon kanske inte var ensam i den här skogen, men hon kunde inte veta säkert.
Inga fotspår syns i ett hav av barr.
Och dimman gjorde inte saken bättre.
Det kändes som om hon hade gått i flera timmar. Hennes mjuka läderstövlar var genomblöta av fukten från dimman, hon hade antagligen en hel fotbollsplan med grus i dom och hon hade fått barr innanför kläderna. Det krävdes en stor självbehärskning för att hon inte skulle rycka av en stor gren och köra in den innanför tröjan för att få bort dom irriterande kliframkallande stickorna.
Hon svor varje gång hon snubblade till över en rot.
Precis efter att hon slagit i tån i en liten stubbe såg hon ett ljus framför sig.
Och hon hörde äntligen något annat än sina egna andetag.
Sprakandet från stora eldar, människor som skrek och skrattade.
Vilken klok liten flicka som helst hade låtit bli att gå närmare, men Drac lät nyfikenheten ta över. Kort sagt så gick hon närmare.
När hon var kanske hundra meter ifrån eldskenet såg hon att allt utspelade sig i en stor glänta.
Eldar hade tänts på flera ställen, och svartklädda människor var överallt och skrattade åt något hon inte sov.
Om möjligt ännu mer nyfiken gick hon ännu närmare.
Hon gick in i gläntan och såg sig omkring på allt folk.
Ibland såg hon glimtar av ansikten. Hon kände igen flera stycken, dom kom från VSÄV. Vampyrer.
Men alla kunde inte vara vampyrer.
- Drac! Vad gör du här?
Drac vände sig om. En person som var välbekant för henne kom fram och log glatt. Han hade tjockt, brunt hår, mörka ögon, såg ut att vara omkring tjugo och var en väldigt stilig pojke. Men han var förbjudet område för henne, dels var han gift och dels var han släkting till henne. Noggrannare sagt hennes brorsonsonsonson. Julian.
- Jag bara gick förbi, svarade hon. Vad gör ni?
- Festar, mest, sa Julian och såg sig över axeln. Dom verkar ha tagit fångar eller nåt.
- Va? Varför det?
Julian ryckte på axlarna.
- Dom ställde till med bråk. Är du inte Dödsätare?
Drac fick en kall känsla i magen. Samtidigt pirrade det till. Dödsätarna hade hon allt hört talas om.
- Nej.
- Då har du två alternativ: Antingen bli det nu eller försvinna härifrån innan nån icke-vampyr ser dej.
Drac skulle just välja det andra när det plötsligt blev försent.
- Vem är det?
En flicka kom just fram. Hon såg väldigt ung ut, men Drac undrade inte så mycket över det.
- ... Drac.
- Jag känner inte igen henne, sa flickan och rynkade pannan. Är du Dödsätare?
- Nej, sa Drac, men när hon såg flickans ansiktsuttryck skyndade hon sig att lägga till; men jag vill bli det.
- Vill du?
Flickan såg plötsligt gladare ut. Men hon verkade fortfarande misstänksam.
- Varför det?
Drac märkte att Julian försökte dölja att han var förvånad. Hon förstod att om hon svarade fel på flickans fråga så skulle dom döda henne. Så hon övervägde noga sitt svar.
- För att få hämnas på alla människor som behandlat mig illa under åren.
Det var dels sant. Hur hon än inte ville det, så längtade en del av henne efter hämnd.
Flickan verkade nöja sig med svaret.
- Kom, sa hon och drog med sig henne genom mängden. Du också, Julian.
En plötslig explosion hördes en bit bort, följt av flera skratt. Drac kände sig en aning oroad.
Flickan stannade framför en lång, gänglig man med benvit hud. Hans ögon var glödande röda och han hade springor till näsborrar. Drac förstod att det måste vara Voldemort, han som ägnade sitt liv till att ha död på så många icke-magiska människor som möjligt.
Voldemort vände sin blick mot henne, och hon fick en egendomlig känsla av att han läste av hennes tankar som en öppen bok.
- Herre, sa flickan respektfullt och föll ned på knä framför honom. Det är en som vill bli en av oss.
Voldemort såg på Drac. Hans röda ögon glödde.
- Varför? sa han tillslut med kall röst som fick nackhåret att resa sig.
- För att få hämnas på alla människor som behandlat mig illa under åren.
När Drac sa det den här gången kände hon att det var sant. Hon ljög inte, hon ville hämnas för alla gånger hon tvingats flytta på grund av att någon fått reda på hur det gått till.
Voldemort såg på henne. Drac kände plötsligt att han kunde se alla hennes minnen, hon själv såg bilder blixtra förbi, korta glimtar av hennes förflutna.
- Sträck fram din vänstra arm, Hayn, sa han efter en stund.
Drac gjorde som han sa. Han sträckte fram sin trollstav och tryckte med spetsen på insidan av hennes överarm.
En brännande smärta sköt igenom henne, sen dök en bild upp på stället trollstaven hade vidrört henne. En dödskalle med en orm som tunga.
Hon såg så nyfiket på den att hon inte märkte att Voldemort och flickan försvann iväg. Julian försvann också i mängden.
Plötsligt fick hon en känsla av att någon tittade på henne, så hon såg upp.
En nästan genomskinlig flicka som skimrade med ett silveraktigt ljus såg på henne med sorgsen blick. Hon hade en T-shirt och ett par jeans på sig, hon såg helt normal ut förutom det att hon liksom var självlysande och svävade en bit ovanför marken.
Ett spöke.
- Dom dödade mej, sa flickan uttryckslöst. Jag bara gick förbi.
Hon kastade en ofrivillig blick mot en kropp en bit bort. Hennes kropp. Hennes ögon var vidöppna och hennes mun gapade lätt.
En bit längre bort stid en bur. Flera av Dödsätarna hade samlats runt omkring den.
Inuti stod flera personer, men en av dom kände Drac igen.
- Drac! ropade en till synes åttaårig tjej med gult hår som stod som blixtar åt alla håll och hoppade upp och ned av ilska. Få ut mej härifrån!
Några av dom andra dödsätarna såg konstigt på Drac när hon trängde sig fram till buren.
- Hur hamnade du därinne? frågade hon när hon kom fram.
- Försökte försvara en tjej dom hade ihjäl, svarade Nicki trumpet. Få ut mej härifrån innan jag blir arg!
Drac suckade, fällde ut ett par svarta, långa klor och snärtade till mot gallret.
Det delades och föll av. Nicki och dom andra klev ut.
- DOM RYMMER! skrek någon i mängden. STOPPA DOM!
Nicki svor och kröp ihop. Sekunden senare slängde hon iväg en elektrisk kraftladdning som exploderade mitt i folkhavet och gav alla inom femtio meters omkrets en kraftig stöt.
Hälften av Nickis cellkompisar hade flytt in i skogen, resten slog tillbaka dödsätarna.
Drac var en av dom. Hur kunde ni gissa det?
Ja, sen gick det rätt illa. Jag hoppas att ni minns Julian? Han hade blivit träffad av en Imperiusförbannelse. Alla vet väl vad den gör? Bra.
Ja, han använde Cruciatusförbannelsen på Drac. Hur många gissade det?
Stackars Julian var helt förkrossad efteråt, men som Drac själv säger kunde han inte hjälpa det, eller hur?
Så, alla som läser det här: D E T V A R I N T E J U L I A N S F E L !
Nu tillbaks till berättelsen.
Drac slängdes omkull av förbannelsen och började såklart skrika av smärta (om igen, det var INTE hans fel), när det lade sig låg hon kvar på marken tillräckligt länge för att flickan som nyss gjort henne till dödsätare skulle hinna binda henne med magiska rep.
När hon låg där, helt fastbunden, och fattade att Julian hade torterat henne (INTEhansfel, men Drac visste ju inte det då), och dessutom såg hur Nicki utsattes för samma sak, kände hon att allt var för jäigt och att hon inte orkade mer.
Så; Hon... begick självmord.
Hur gör man det fastbunden?
Ja, man läser en formel och POFF, så är man borta!
Nicki väckte henne sen igen, när alla dödsätare hade stuckit, och Drac kom nedflygandes på en pegas med regnbågsfärgade vingar och Drac själv hade vingar och det var en massa bakgrundsmusik och sånt.
Hon och Nicki stack iväg till ett ställe som jag har fått tystnadsplikt om, så jag berättar inte var det ligger eller ens vad det är för nåt.
Ja. Sen stack Drac till sitt älskade Transsylvanien.
Det var då hon fick reda på att hon hade en gudmor.
Hon vandrade runt nånstans som vanligt och sparkade kottar under ilskna muttrande, och så fick hon syn på en stuga framför sig.
Hon stirrade på den en stund, sen öppnades dörren och en medelålders kvinna med lysande, blå ögon och spetsiga öron kom ut. Hon såg på Drac ett par sekunder, sedan log hon milt.
- Jag trodde väl att du skulle komma förr eller senare. Kom in, Dark är redan här.
Kvinnan försvann in i stugan igen, och Drac stod kvar, helt fastfrusen.
Dark? Hennes bror? Här?
Hon fick lust att fly, men precis innan hon gjorde det öppnades dörren igen, och en välbekant figur stack ut huvudet.
Darks hår var lika svart som för femtio år sen, hans ögon påminde fortfarande om sin fars och han var fortfarande mörk runt ögonen men annars blek som en vaxdocka.
Drac och Dark stirrade på varandra ett par sekunder, sedan steg Dark ut och gick långsamt fram till henne.
- Hallå, sa han lika långsamt som han gick och såg spänt på henne.
- Hej, svarade hon och såg vaksamt tillbaka.
Han stannade kanske någon meter ifrån henne och såg på henne. Han var mycket längre än henne, såg ut att vara i kanske artonårsåldern och var gänglig och mager.
Konstigt, eller hur? Hon är två år äldre än honom, och ändå är han fyra år äldre än henne.
Now THAT'S weird.
- Du... jag...
Drac avbröt sitt stammande. Hon stirrade som hypnotiserad in i hans ögon.
Dark verkade läsa hennes tankar på samma sätt som Voldemort.
- Drac, jag är inte min far. Vi är två olika personer. Jag kommer inte låsa in dej i en cell i hundra år.
Drac öppnade och stängde munnen. Som en guldfisk, ja.
- ... jag vet att jag liknar honom, sa han en aning skamset. Och att du är rädd för honom, och därmed för mig... men...
Han tystnade.
- Jag skulle aldrig ens kunna drömma om att skada dig. Någonsin.
Fem sekunders tystnad, sedan en hjärtskärande omfamning. Drac grät floder över att hon fått tillbaka sin bror och Dark var själaglad över att han fått tillbaka sin syster.
Syster och bror var tillsammans igen.
Senare satt dom inne i stugan. Kvinnan, som faktiskt var alv och hette Meida, var Dracs gudmor. Hon bodde ensam i sin lilla stuga mitt ute i skogen, och fick då och då besök från vänner. Men helst ville hon vara ensam.
- Er mor är prinsessa över sin demonstam, berättade hon för syskonen över en kopp örtte. Hon sändes till er far för att mäkla fred, han var en hänsynslös mördare på den tiden... ja, han var mycket värre då.
Hon ryste till.
- Hur som helst blev er mor blixtförälskad i den gamle vampyren, och han i henne. Hon var, och är fortfarande, den vackraste av demonerna i nästan hela världen.
- Vänta, sa Drac och rynkade pannan. Du säger "är". Men mor är död.
- Nej, det är hon faktiskt inte, sa Meida vänligt. Var det nånsin någon som sade att hon var död?
Drac funderade lite.
- Njae... Nej, faktiskt inte.
Jaja, jag VET att jag skrev att hon var död i första kapitlet, men Drac håller käften om så mycket >. '
- Hon återvände till sin stam, fortsatte Media. Ni kan tyvvär inte komma dit, ni är bara halvblodsdemoner...
- Du också? sa Drac och såg förvånat på sin bror, som såg roat på henne.
- Vi har samma föräldrar, Draccie, påminde han milt.
- Åh. Ja... det bara...
- Det gör inget, jag förlåter dig, sa Dark med överdriven artighet.
Drac skrattade.
- I vilket fall som helst, fortsatte Meida och såg förebrående på Dark. Trots att ni två bara är halvblod, så är ni barn till henne. Vilket betyder...
- .. att vi är arvingar till två troner, avslutade Dark. Den demoniska och den Transsylvanska. Och därmed snuskigt rika.
Drac fnittrade till.
- Vad har du haft för dej sen vi sist möttes? undrade Dark.
- Lång historia, sa Drac (ska du säga). Du då?
- Ja, jag har varit lite överallt, sa han och kliade sig förstrött på hakan. Men på senare tid har jag letat efter dej.
- Varför det?
Dark såg på henne en stund innan han svarade.
- Far letar efter dig.
Drac bleknade.
- Va? Vad vill han?
Hennes bror ryckte på axlarna.
- Allt jag vet är att han letar efter dig.
Drac såg sig panikslaget omkring, som om hon väntade sig att hennes far skulle hoppa fram bakom en stol och skrika "BU!"
- Innan du springer iväg, sa Meida lugnt. Så har jag något till dig.
Hon reste sig upp, gick bort till en byrå av trä och drog fram ett halsband ur en låda. Halsbandet bestod av en blodröd, nästan glödande sten som hängde i en kedja.
- Ha alltid den på dig, instruerade hon. Ta aldrig av dig det, och ge inte bort det till någon.
- Varför det? undrade Drac samtidigt som hon tog på sig det.
- Din själ sitter inuti den där. Tar någon den så... jag vet inte vad. Jag vågar inte ha den här längre.
Drac såg på halsbandet en stund. Då visste hon inte att det faktiskt låg en förbannelse över det. Men NU vet hon det.
- Tack, sa hon, reste sig upp och gick fram till dörren.
- Drac, sa Dark och följde efter henne. Vänta, jag vet var du kan gömma dig.
Hon vände sig om.
- Vardå?
Dark log.
- Det finns en skola för människor som vill lära sig trollkonster. Har du hört talas om Hogwarts någon gång...?
