Linneagb: Det gör inget att du glömde, det är sommar trots allt. Jag är glad att du gilla att sanningen om den lektionen såg ut. Och det gör inget att du inte kommer på något att säga, det är lugnt. Du får också ha det bra.
Emilia: Jag är glad att du gillade kapitlet och jag hoppas att du kommer njuta av sjuan så mycket som jag gjorde, jag var livrädd när jag började, mest för att bli mobbad eftersom jag läspar men det är en del av mig och jag har insett det nu, så jag skiter i vad andra har att säga om det. Så jag har fullt förtroende för att det kommer gå bra för dig nu och du kommer ha kul. Åh, de bryr sig fortfarande jag vet det men de vet att jag kommer svara nu "ni förstår ändå inte", så vi har en tyst överrenskommelse om att de inte frågar och jag slipper bli irriterad över för många frågor eller försöka få dem förstå mina förklaringar. Visst är utställning otrolig, jag skulle kunna gå den igen. Jag är nu avundsjuk, jag vill också ha marodörkartan men jag fick bara köpa en sak så det blev halsduken. Ouch, vilken otur att det blev den första smaken och jag hoppas att du inte tappade smaken för det finns en del goda, jag själv spydde när jag fick den smaken. Jag var själv på kolmården för inte så länge sen men vi körde aldrig in i en giraff, hoppas att den inte fick ont, dock tror jag nog att jag föredrog när man körde med bilar i safariparken, vi kom mycket närmare djuren. Tillexempel gick en lejonhanne cirka en meter ifrån bilen så min lillebror knackar på fönstret och lejonet vänder på huvudet och stirrar oss rakt in i ögon, det var en fantastisk upplevelse.
Dy fyller år, jag ska försöka få upp det tills då, men lova att inte bli för arg ifall jag misslyckas, kram Lea.
PS: tyvärr kom inte din emalj med, man måste sätta mellanrum. I princip så här: lealover1 (snabbelA) hotmail. Com, men uppenbarligen med din adress istället för min.
PS2: Jag hann, Grattis på födelsedagen Emilia
Emilia01love: Jag har fått hela Boggarten i klädskåpet kapitlet ja, du vet jag skickar ett mejl så du får veta redan nu. Hejdå.
Hnna: Tack så mycket och jag ska försöka skriva varje dag för det här kapitlet. Får jag ta en vild chansning förresten och gissa att du tänkte skriva Hanna men missade ett A, jag kan självklart ha fel och rätta mig gärna i så fall.
Vem: Oroa dig inte över att reviewn kommer försent, jag hoppas att du hade kul på Harry Potter utställningen, jag fann det intressant och väldigt kul även om jag upptäckte en del fel, hörde du att de uttalade Hermiones namn fel, de uttalade verkligen varje bokstav i hennes namn på ett ställe. Åh, du har gått med i Pottermore, vad heter du? Mitt namn är NightElm18015 och jag är en Gryffindor, min bästa vän är i Ravenclaw och heter DreamJinx2663, så ifall du behöver vänner är det bara att skicka förfrågan. Och du må vara en Ravenclaw men en liten del av dig är Slytherin, om det muntrar upp dig tänk på det här "Vilken är mest Slytherin, den som hamnar i Slytherins elevhem där alla kommer hålla ögonen på dig eller den som hamnar i ett annat elevhem men är en Slytherin i allt utom namn, vad verkar mest Slytherin aktigt?"
Thalia: Ja, det tog en stund att läsa igenom, gjorde det inte? För än gångs skull siktade jag inte på att försöka skriva så långt som möjligt, jag brukar försöka pressa mig själv att skriva längre varje gång men för en gångs skull behövde jag inte det utan det bara dök upp på pappret, metaforiskt talat. Och oroa dig inte Thalia, förbannelsen är inte bruten jag planerar att låta Harry få lida mer, gud vad sadistisk och elak jag låter, jag håller på att bli som Bella :O. Nej, men den kommer hänga kvar minst halvvägs in i fjärde boken och troligtvist mycket längre, jag har själv föreställt honom bli torterad framför alla i skolan, det är vad jag har planerat för tillfället men än är det en lång tid kvar till dess så vi får se vad som händer.
Jag ska ha din idé i mina tankar när jag skriver om det sen, har sparat den och allt men jag lovar inte att jag kommer ta med det, jag kanske använder idén utav det och ändrar orden men vi får se. Vad du hade skrivit först låter lite klichéaktigt, förlåt mig. Hur ser Rambo ut? Jag får en bild utav en liten hund med någon slags brunaktig päls. Ah musik, påverkar oss alltid på ett eller annat sätt, det ger mig alltid inspiration om jag sitter fast.
Cjutiepaj: Först, jag ska göra mitt bästa för att skriva så fort som möjligt den här gången. Mitt mål är lördag men vi får se. Andra, tyvärr så måste Harry behöva genomgå den hemska pärsen, även känd som att gå till "doktorn" för undersökningar, och det kommer nog att ske ett besök till minst med hans tur och som du säger, de gör det för hans egna bästa. Jag kommer hålla dig till det löftet, du har nu gjort en pakt med djävulen. Nej, men min största rädsla när det gäller det här är att alla kommer tappa intresset innan bokserien är över eftersom det kommer pågå över en sådan lång period och jag förstå ifall ni tröttnar på det, men jag kommer inte ge upp för det, kommer det göra mig ledsen, självklart men det är bara att försöka komma över det, jag vekar få nya läsare hela tiden. Jag kommer att avsluta serien ifall det tar allt jag har och jag håller med dig om den gränsen, det är så jobbigt när man får vänta flera år på slutet och jag blir inte arg ifall du sticker ifall jag skulle råka ta en sådan paus, vilket jag tvivlar men vem vet livet är ett mysterium. Oroa dig inte, jag förstår precis vad du menar och för mig är allt du har sagt logiskt och metaforerna är logiska med. Förresten, vad gör du vaken klockan fyra på morgonen, du måste vara helt utmattad.
Jag vill tacka Emlia01love för att vara så vänlig att hon skrev ut hela boktexten åt mig, det hjälpte mig verkligen. Det här kapitlet är för dig.
Vanligt
Sirius
tankar
boktext
"Du… öh… Colin, är ditt namn va?" bad Tonks medan hon såg på pojken som nickade ivrigt. "Bra, ge inte boken till någon. Jag har redan behövt vänta över fyrtio kapitel på att få läsa, det är min tur nu", sade hon bestämt. "Nej, skicka inte över boken, jag kommer och hämtar den. Jag litar inte på att de där två inte ska sno boken ur luften", hon knyckte med huvudet mot Fred och George som flinade oskyldigt men en glimt i deras ögon avslöjade för alla att det var något de skulle ha gjort.
Tonks reste sig upp och gick över för att hämta boken från den roade pojken och efter att hon fått sina händer på den vände hon sig snabbt om och började gå tillbaka till sin plats men hon kom inte långt förrän hon lyckades snubbla på en stenplatta som var en aning högre än alla andra och hon föll pladask ner på golvet. Alla i ordern bet sig i läppen för att försöka förhindra sina skratt att slippa ut men gav upp efter ett par korta sekunder och skratten spred sig som en sjukdom genom salen, ingen lyckades undgå det.
"Och du faller igen", sade Charlie med en väsande ton pågrund utav sitt skratt.
"Nej, golvet behövde bara en kram", protesterade Tonks medan hon satte sig upp, en svag rodnad på hennes kinder och hennes hår en aning mörkare än sin vanliga bubbelgumsrosa färg.
"Okej, så det är därför du har tårar i dina ögon?" retades Bill och Tonks korsade armarna framför bröstet.
"Det var en väldigt känslosam tid", protesterade hon.
"Jag är säker på att det var det", fnös Remus och ett lätt leende lekte på hans läppar. "Skadade du dig?"
"Nahe, det händer för ofta för att jag ska kunna bli skadad", suckade Tonks tungt medan hon tillslut slog sig ner på sin plats igen.
"För att vara rättvis har du inte varit så klumpig de senaste dagarna, det är första gången jag ser dig ramla sen du kom hit", påpekade Fred fundersamt.
"Men hon har haft ner saker från bord och råka slå till folk, fast det har hänt ganska sällan för att vara dig", påpekade George flinande.
"Åh, ni lilla små… vänta bara tills ni är ensamma, åt skogen med er och era upptåg. Ni kommer aldrig se min hämnd komma förrän det är försent."
"Hur sjutton är du en auror!" frågade Dean högt för att stoppa tvillingarna från att svara på hennes hot, han var inte på humör för att höra en diskussion med de två inblandade.
"Det undrar även vi ibland pojk", grymtade Moody medan han muttrade om för uppmärksamma personer.
"Jag må vara en aning klumpig, men jag är bra på mitt jobb", utbrast Tonks. "Jag har kommit längre än alla trodde sen jag började, jag är Kingsleys partner för guds skull, en position nästan varje auror vill ha…"
"Okej, Tonks. Jag tror de fattar vinken." skrattade Dorea och avbröt sin släkting. "Det är din svaghet men du har andra egenskaper som gör upp för det, men just nu vill jag höra mer om min sonson."
Tonks nickade en aning motvilligt, hon visste att hon var klumpig och pågrund utav det var alla inne på Ministeriet säkra på att hon inte skulle ta sig någonstans med sin karriär, just utav den anledningen hade det blivit ett känsligt ämne när de valde att dra upp hennes jobb efter att ha gjort något klumpigt. Hon var bara tacksam att hon hade kunnat komma förbi alla förhinder hon stött på och nått den position hon hade, trots allt hade hon nu en av topp positionerna efter bara tre år, det var något att vara stolt över, även om hon hade haft en hel del tur utöver hennes talang. Hon öppnade boken och hennes hår blev en nyfiken gul färg när hon läste titeln.
"Det här låter riktigt intressant, Boggarten i klädskåpet", läste hon högt. "Låter som om vi kommer få höra om Remus första lektion."
"Tro oss den var otrolig. Den pratades om i dagar, även bland oss Slytherins", försäkrade Daphne med ett lätt leende, flera andra nickade instämmande och Snapes mördande blick som var riktad emot Remus undgick allas uppmärksamhet.
Malfoy dök inte upp på lektionerna igen förrän sent på torsdagsförmiddagen,
"Hur kommer det sig?" frågade Eleanor. "Det är inte som om han var så skadad att madam Pomfrey inte kunde hela honom."
"Han hade en perfekt ursäkt till att slippa lektioner, vilken idiot som helst skulle ta den chansen", suckade Lee medgivet.
"Jag hoppas sannerligen inte att du har gjort något sådant, Mr Jordan." sade McGonagall strängt.
"Lyssnade du inte, jag sade vilken idiot som helst."
"Jag hörde dig klart och tydligt", McGonagalls läppar ryckte lätt och alla brast ut i skratt över den chockade blicken som dykt upp i Lees ansikte.
"Well, damn". skrattade Oliver. "Jag sade ju att ni skulle få tillbaka för allt besvär ni skapat, jag trodde bara inte att det skulle vara framför alla."
"Åh tyst Ollie", sade Alicia med ett leende. "Men han har en poäng pojkar" hon såg på tvillingarna och Lee."Professor McGonagall måste ha lärt sig ett och annat efter alla upptågsmakare, det var bara förväntat att hon skulle säga något sådant."
"Det får mig att hoppas att hon säger något liknade till Umbridge." påpekade Ginny fundersamt.
"Tja, i den här takten kommer det hända, men om det händer i boken eller här kan jag inte säga", sade Luna medan hon stirrade upp på den gråa himlen ovanför dem.
när Slytherin och Gryffindoreleverna var halvvägs genom dubbeltimmen i trolldryckskonst. Han kom insvassande i fängelsehålan med den bandagerade högerarmen i en mitella och uppförde sig, enligt Harrys mening, som om han var en krigshjälte som vände hem efter någon fruktansvärd strid.
"Drama Queen", sade Harry hostandes och Dean fnös ljudligt av skratt.
"Menar du inte Drama King?" krävde Fay frågandes med ett vetande leende.
"Nej", svarade Harry flinandes. "Jag menade vad jag sade", han visste mycket väl om att Fay vetat det men använt det som en ursäkt för att försöka förnedra Malfoy, eller åtminstone göra honom förlägen.
"Jag minns det", fnittrade Sinistra. "Poppy klagade för mig att hon var frestad att ge honom en djupgående Levande död-brygd för att han klagade så mycket hela natten."
"Det gav oss i alla fall något att prata om under rasterna", påpekade Babbling optimistsikt.
"Hur känns det, Draco?" frågade Pansy Parkinson med en orolig min. "Gör det mycket ont?"
"Jaa", svarade Malfoy och såg tappert lidande ut. Men Harry såg hur han blinkade åt Crabbe och Goyle när Pansy tittade bort.
Charlie och Bill brast ut i skratt. "Han vill bara ha sympatisex! Och hon spelar honom rakt i händerna", får Charlie ur sig mellan skratten.
"Jag slår vad om tre galleoner att de gifter sig och skaffar barn", skrattade Bill.
"Jag skulle uppskatta ifall ni inte pratade så om min son", väste Narcissa och blängde irriterat. Under tiden hade Pansy vänt sig om och blängde mordiskt på Malfoy.
"Jag kan inte fatta att du ljög för mig!" skrek hon. "Du fick mig att tro att du var seriöst skadad, jag oroade mig för dig och det hela var en lögn för att få sympati! Vad har du mer ljugit om för mig? Huh, borde jag har lyssnat på Daphne och ignorerat dig…"
"Lugna ner dig Pansy, det var inget allvarligt", Malfoy himlade med ögonen och de flesta som inte gjorde det någon hemlighet att de lyssnade på dem ryckte till eller skakade på huvudet.
"Åh, inget allvarligt! Du ljög mig rakt upp i ansiktet, och det är inte första gången. Hur många gånger hörde jag dig inte klaga om Potter och de här böckerna visar att du gett dig efter honom? Så säg mig Draco raring", hennes röst var silkeslen och farlig, "har du något mer du vill berätta?"
"Lägg av Pansy, du skämmer ut oss", väste Malfoy medan han såg sig om på alla ivriga ansikten runt om i salen.
"Han verka gilla att gräva sin egna grav", påpekade Ron med ett leende.
"Och det är illa när även Ron inser det, stackars kille han har ingen chans", suckade Lavender och skakade på huvudet.
"Skämmer ut oss? Nåja, Draco, vi kan ha den här konversationen senare bakom låsta dörrar… ja, det är nog bättre, vi vill ju inte att någon ser något de inte borde se…" hon log ett förtjusande leende men hennes ögon lovade att han skulle få ångra det.
"Jag ville inte veta det, jag vill inte ens tänka på att de har ett sexliv." Terry rös.
"Jag tror inte att Pansy pratar om det, hon kan vara lite irriterande och uppenbar men Merlin vet att när det krävs så är hon en sann Slytherin in till benen. Malfoy kan förvänta sig en rejäl överraskning i form av en örfil", förklarade Tracy medan hon såg på sin ilskna klasskamrat.
"Tracy har rätt, trots alla sina brister så gillar Pansy verkligen Malfoy, att höra att han ljugit för henne när hon var orolig för honom måste såra henne", medgav Daphne med en suck.
"Lugna er nu och prata inte så mycket", sade professor Snape förstrött.
"Det är vad du säger när din elev kommer försent till din lektion?" ber mrs Weasley misstroget.
"Mr Malfoy hade befunnit sig i sjukhusflygen, hans försening var inte hans fel", sade Snape kort till svar.
"Med andra ord, ifall det var någon från något annat hus än Slytherin skulle den förlora poäng, få straffkommendering eller båda för att komma försent oavsett orsak", översatte Peeves skrockandes ovanför allas huvuden, vid hans ord tappade alla hakan.
"Vem lärde honom att vara smart?" flämtade Terry och såg på poltergeisten med stora ögon.
"Ingen, någon, vem. Rengarenga!" skrockade Peeves lyckligt.
"Han har förlorat det. Rengarenga, vad ska det ens betyda?" utbrast Su Li.
"Tja, det gör mig lättad, han är inte så smart trots allt", suckade Terry lättat och upptågsmakarna försökte att inte himla med ögonen, alla underskattade alltid poltergeisten, det var uppenbart att han behövde vara i alla fall någorlunda smart för att komma på allt han gjorde när han skapade problem.
Harry och Ron tittade bistert på varandra. Professor Snape skulle minsann inte bara ha sagt "lugna er nu", om det var de som hade kommit in sent på lektionen, han skulle ha gett dem strafftjänstgöring.
"Favorisering", påpekade McGonagall kallt.
"Åh sluta låtsas vara så gudomlig", väste Snape. "Du gör samma sak själv, ger Potter sökarpositionen i hans första år."
"Oja, för det är ingen skillnad det är på situationerna. Låta en elvaåring delta i ett spel eller favorisera ett hus och låta dem komma undan med praktiskt taget allt medan ge motsatt behandling till resten av skolan", fnös McGonagall.
"Dessutom ändrades reglerna när Minerva bad om det", påpekade madam Hooch. "Alla förstaårseleverna har en chans att gå med lagen men endast om de visat den talang som krävs, så du knappast vara irriterad över det Severus… om det nu inte är så att du är avundsjuk på talangen Potter har. Tänka sig att du kunde ha haft den talangen på ditt team om han gjort ett annorlunda val vid sorteringen eller ifall Mr Malfoy inte tagit mr Longbottoms minnesalt."
"Knappast", hånade Snape.
Men Malfoy hade alltid sluppit lindrigt undan vad han än gjorde på Snapes lektioner. Snape var föreståndare för Slytherins elevhem och brukade favorisera sina egna elever före alla andra.
"Och jag tvivlar inte på att det hjälper att han är Malfoys gudfar samt att han uppenbarligen väljer favoriter?" frågade madam Bones oskyldigt.
"Uppenbarligen har vissa personer… talang… för ämnet, det är bara väntat… att läraren föredrar att undervisa dem." Snapes ton var långsam när han talade och oavsett hur mycket folk ogillade honom var de tvungna att medge att han hade en talang för att fånga ens uppmärksamhet.
"Minsann Mr Snape", sade madam Bones kyligt till svar.
De framställde ett nytt elixir i dag, en krympningsdryck. Malfoy ställde upp sin kokkittel bredvid Harrys och Rons, så att de måste förbereda ingredienserna vid samma bord.
"Han kommer försöka skapa problem, kommer han inte?" suckade Percy.
"Du har ingen aning."
"Professor Snape!" ropade Malfoy. "Jag behöver hjälp med att hacka de här tusenskönerötterna, på grund av min arm ..."
"Jag hoppas sannerligen inte att du kommer gå på den där skiten", sade Katrina Winslet, en sjätteårselev från Hufflepuff, med en aning utmanande ton.
"Weasley, hacka Malfoys rötter åt honom", sade Snape utan att se upp.
"Jag visste det",
"Ingen sade något annat", skrattade Oliver och knuffade till sin vän med axeln.
"Han köpte det. Åh för all… och vi litar på att den mannen ska lära oss, kan inte upptäcka en lögn… löjligt." Katrina fortsatte att muttra argt för sig själv och de närmaste flyttade sig sakta och försiktigt en bit bort ifrån henne.
Ron blev knallröd i ansiktet. "Det är inget fel på din arm", väste han åt Malfoy.
"Verkligen? Du kan inte vara seriös! Nej, jag vägrar tro dig, det är ingen chans…"
"Okej, det räcker med sarkasmen Fay, den praktiskt taget exploderar ut från dig", skrattade Parvati och drog retsamt i sin sovsalskamrats fläta.
Malfoy hånlog tvärs över bordet.'"Weasley, du hörde vad professor Snape sa, hacka de här rötterna."
"Så väldigt Slytherinaktigt utav honom", Katrina flinade. "En riktig orm pojken är, är han inte?"
"Du är ett år äldre än honom Trina", skrattade Susan. "Du kan knappast kallan honom pojke."
"Men det är fullt att ljuga, han är en pojke, är han inte?"
Ron tog sin kniv, drog till sig Malfoys rötter och började hacka dem grovt och slarvigt, så att alla bitarna blev olika stora.
"Det där är ingen bra idé, du kommer få ångra det", suckade Ginny.
Dorea ryckte till. "Försiktigt, det kan orsaka en hel del problem med drycken."
"Vem bryr sig?" frågade Ron. "Det är bara Malfoy och han hade förtjänat det."
"Först och främst så kunde drycken ha exploderat och skadat dig och Harry, för det andra vill du inte se honom död. Du är inte den slags människan."
"Hur kan du veta det? Du har känt mig i vad tre timmar", protesterade Ron, även om han nickat först för att visa att han höll med henne.
"Jag anser mig själv bra på att läsa av människor."
"Professorn", sade Malfoy i sin släpiga ton. "Weasley håller på att förstöra mina rötter."
Snape kom fram till deras bord, stirrade ner över sin krokiga näsa på rötterna och gav sedan Ron ett obehagligt leende, halvt dolt bakom det långa, flottiga, svarta håret.
Hermione suckade högt över de dåligt dolda skratten som gömde sig bakom fnysningar och hostningar. "Det är aldrig ett gott tecken, det betyder alltid problem för en Gryffindor."
"Eller en Hufflepuff", muttrade tjocka munkbrodern. "Han tar alltid poäng från deras brygder eller ger dem orättvisa straffkommenderingar.
"Byt rötter med Malfoy, Weasley."
"Men professorn ...!"
Ron hade tillbringat den senaste kvarten med att omsorgsfullt skära sina rötter i exakt lika stora bitar
"Jävligt orättvist", muttrade Ron ilsket.
"Heliske", suckade Dorea. "Nu kommer inte din dryck att bli rätt och du kommer troligtvis få en nolla för dagen."
"Det låter rätt", sade Harry med en nickning på huvudet. "Å andra sidan är det nästan varje dag i trolldryck så det är ingen nyhet."
"Nu med detsamma", sade Snape i sin mest hotfulla ton.
Dumbledore suckade sorgset, det verkade som om han skulle behöva prata med Serverus snart. Denna ovilja började spåra ut.
"Mehe, inte den farligaste eller mest hotfulla tonen jag hört, ja top tio… nog top fem när jag tänker efter, Vernon, Voldemort, Snape, Mione…"
"Vänta, Hermione Granger är på din top fem lista över mest hotfulla toner?" avbröt Daphne med ett skratt.
"Skämta inte om det kvinna. Du har ingen aning om hur skrämmande hon kan vara", utbrast Ron en aning förfärat medan han gömde sig från Hermiones blick. "Varför blänger du på mig, det är på Harrys lista som du är på!"
"Det stämmer", hon vände sig emot Harry som svalde och vinkade nervöst. "Läs", mimade han till Tonks som skrattandes gjorde som han bad.
Ron sköt sina egna vackert skurna rötter tvärs över bordet mot Malfoy och tog sedan upp kniven igen.
"Och, professorn, jag behöver hjälp med att skala det här skrumpfikonet", sade Malfoy med elakt skratt i rösten.
"Och självklart dras även Harry in i det", suckade Ginny.
Tonks lade ner boken på bordet. "Varför kommer han undan med allt? Jag kom inte undan med något sådant, och det intresserar mig verkligen. Är det för han är din gudson eller finns det en annan anledning, för att enbart läsa dessa få meningar gör mig otroligt frustrerad."
"Försök inte ens att förstå Tonks", sade Charlie med ett leende. "Det kommer bara att hindra dig ännu mer när du väl hör resonemanget."
"Potter, du kan skala Malfoys skrumpfikon", sade Snape och gav Harry den hatfyllda blick so han alltid reserverade just för honom.
"Det är inte sant Harry", avbröt George.
"Ja, vi såg honom faktiskt ge Remus den blicken i början av kapitlet." tillade Fred glatt.
"Glad att jag kunde vara till hjälp", sade Remus sarkastiskt.
"Tja, om det är den blicken så är det inte bara du", sade Charlus i en för glad ton. "Uppenbarligen vet du att Remus också får den blicken, men både Sirius och James brukade också få den många gånger, och jag såg det bara på tågstationen. Tydligen så är det en blick han planerar att använda på hela vår familj."
"Hela vår familj!" frågade madam Bones misstroget. "Hur kan ni kalla Black familj efter ni hört vad han sagt."
"Oskyldig till bevisad skyldig. Ni har inte gett oss något bevis bortsett från era ord och Sirius skulle aldrig göra det ni hävdar, så ja, vi kallar honom familj för det är vad han är", Charlus ton var en aning frostigare än innan.
Harry tog Malfoys skrumpfikon medan Ron satte igång att försöka reparera skadan på rötterna som han nu måste använda. Harry skalade skrumpfikonet så snabbt han kunde och slängde tillbaka det tvärs över bordet till Malfoy utan att säga ett ord. Malfoy flinade hånfullare än någonsin.
"Jag visste inte att han kunde flina, jag trodde bara han kunde göra det där ondskefulla nästan leendet", sade Neville förvånat. "Eller bara se hånande ut."
"Lita på mig, de blickarna du beskrev är bättre än det hånfulla flinet", försäkrade Harry honom i en klok ton.
"Du borde ha klappat till honom i ansiktet", Charlie flinade. "Det skulle ha gjort det till en mycket underhållande lektion."
"Jag vet att det skulle kunna ha gjort det, men Snape skulle ha gett mig straffkommendering för resten av mitt liv för det och dessutom gillar jag inte att slå människor."
"Du slår mig hela tiden. Vad är jag, en alien?" protesterade Ron.
"Du räknas inte", Harry viftade bort orden. "Mellan oss är det på skoj, vi är inte ute efter att skada varandra så det är lugnt."
"Alldeles för sant", Ron flinade. "Men för ett ögonblick trodde jag verkligen att du inte räkna mig som människa."
"Strunt i det, vad jag vill veta är hur du vet vad en Alien är", avbröt Justin, en aning förvånad.
"Vem vem inte vad en alien är? Vi har haft besök av dem flera gånger." kontrade Ron med en förvånad ton.
"Du menar att de existerar!" skrek en flicka förskräckt .
"Självklart. Första gången de syntes var 1873 i norra England, den fjortonde augusti", informerade Hermione och de mugglarfödda fick genast panik medan de renblodiga och halvbloden såg förvirrade ut, de kunde inte förstå varför de mugglarfödda var så rädda.
"Åh gud. Vi är körda, de kommer attackera. Jag måste varna mina föräldrar." muttrar Colin och Dennis nickade oroligt, det är vid den här tidpunkten som Gyllene Trion brast ut i hysteriskt skratt.
"Jag kan inte… fatta att ni… gick på det…", flämtade Harry.
"Så Aliens existerar inte? Men hur visste Weasley om det?" krävde en pojke med hård ton.
"Jag är bästa vän med två personer som växte upp i mugglarvärlden, bor i närheten av en mugglarby och utöver det är min pappa besatt utav mugglare. Hur skulle jag inte kunna veta om Aliens? Så vitt vi vet existerar inte Aliens, men å andra sidan vet inte mugglarna om att vi existerar."
"Jag skulle vilja möta en Alien, tänk på all information de skulle kunna ha", suckade Fred drömmandes och hans föräldrar och lärare hoppades alla att han aldrig skulle få träffa en Alien ifall de existerade, för allas säkerhet.
"Har ni träffat er vän Hagrid nyligen?" frågade han lågmält.
"Det angår dig inte", sade Ron stötigt utan att titta upp.
Kingsley skakade på huvudet. "Försök inte att försvara dig själv eller svara. Han vill bara få en reaktion ifrån er och få er hamna i trubbel."
"Jag vet inte, Harry brukar kunna ta sig ur situationer utan problem. Han fick inte ens poängavdrag för bilen", påpekade Lee.
"Men det är Snape vi snackar om, han skulle aldrig låta en chans att placera Harry i trubbel och försöka göra honom olycklig smita undan." sade Alicia med en grimas.
"Jag är rädd att han inte kommer att få undervisa mycket längre", sade Malfoy i en låtsad medlidsam ton."Pappa är ganska upprörd över min skada …"
"Vilken skada?" utbrast Oliver. "Det är en skråma! Det är inte som om han behövde ta bort en lem och fästa en ny i dess ställe!"
"Visste han att du var en idiot och du inte var uppmärksam?" snäste Hermione samtidigt.
Ron såg på Harry och båda tänkte samma sak, men visste bättre än att säga det.
Remus visste dock inte det. "Hermione? Du inser att du pratar med en bok, eller hur?" Han lutade sig bakåt från den kraftfulla blängningen hon gav honom vilket fick Sirius skratt att höras genom det förtrollade pergamentet.
"Jag hade inte tillfälle att säga det till honom vid den tidpunkten, så jag frågar honom nu", väste Hermione medan hon höll blicken fäst på Malfoy.
"Sluta skratta Sirius, jag svär att för ett ögonblick var det Lily som blängde på mig."
"Hermione har bemästrat Evans-blicken? Oh Merlin, hur är det möjligt, de har inte ens träffats… å andra sidan kanske det är positivt, mellan Lily, Jasmine och Hermione skulle alla vara dömda."
"Um, Evans-blicken?" frågade Harry roat.
"Låt oss bara säga att din mamma var ytterst bra på att blänga på folk, hade alla pojkarna rädda för den blicken, lärde den till Jasmine med." skrattade Charlus.
"Prata du bara, Malfoy, så ska jag nog ge dig en riktig skada att oja dig över", snäste Ron.
Seamus flinade. "Gör det, du vet att du vill det."
"Tyvärr gjorde jag inte som du vet", suckade Ron. "Jag skulle säkerligen ha blivit relegerad."
"Han har klagat för skolans styrelse. Och för Trolldomsministeriet. Pappa har stort inflytande, ska ni veta.
"Det kan alltid ändras efter de här böckerna", påpekade Padma med en axelryckning.
Och en varaktig skada som den här ..." Han gav ifrån sig en djup, tillgjord suck. "Vem vet om min arm nånsin kommer att fungera igen?"
"Hugg honom bara i nacken och få det överstökat. Han drar ut det alldeles för länge nu, det var bara en skråma och han vet det", stönade Anthony och undvek Narcissas anklagande blick.
"Jaså, det är därför du håller på och apar dig på det där viset", sade Harry, som råkade hugga huvudet av en död larv,
"Tja, den var redan död", tvillingarna och Lee ryckte på axlarna.
för han var så arg att hans händer skakade.
Ginny ryckte till. "Påminn mig om att aldrig göra dig förbannad när du har ett vasst föremål till hands."
"Dean och Seamus har lärt sig den lektionen på den hårda vägen", skrattade Hermione.
"Vi har lärt oss det. Vem var det som han skicka Hedwig efter?" krävde Dean med höjt ögonbryn.
"Till mitt försvar trodde jag inte att hon faktiskt skulle hacka på deras händer så mycket", protesterade Harry.
"Ursäkta mig. Du menar att din uggla har skadat folk", Umbridges leende var större än vad det varit på hela förmiddagen. "Jag är rädd att vi kommer behöva avlägsna ugglan från skolan för all framtid, det är helt enkelt för riskabelt att ha kvar den."
"Över min döda kropp", väste Harry. "Du rör inte Hedwig."
"Vi kan inte låta ett farligt djur fortsätta existera…" om möjligt blev hennes leende bredare.
"Hedwig, Harrys uggla har inte attackerat någon på skolan. Händelsen vi pratade om hände under sommarlovet. Hon är helt säker", försäkrade Ron hårt, han visste att ifall paddan tog ifrån Harry sin älskade snöuggla skulle Harry ge upp eller begå mord, han var inte säker på vad som var värst.
"Vi kan intyga det", försäkrade resten av hans sovsalskompisar samt flickorna.
"De har rätt Dolores, vi har aldrig sett eller hört om att Hedwig ska ha attackerat någon så det finns ingen anledning att avlägsna henne från skolan", sade McGonagall strängt och Umbridge gav sig till slut.
"För att få Hagrid avskedad."
"Jag tror inte att det är det enda skälet", kommenterade Cho torrt.
"Tja", sade Malfoy och sänkte rösten till en viskning, "delvis därför, Potter. Men det finns också andra fördelar med det. Weasley, hacka mina larver åt mig."
"Att vara en jättebebis har sin fördelar", viskade Alisa ljust till Malfoy som rodnade när han hör det.
Ett par kittlar längre bort var Neville i knipa.
"Ge oss en nyhet istället", suckade Neville och Ron klappade honom medlidande på axeln.
"Varför förvånar inte det mig?" muttrade madam Pince. "Du attackerar den stackars pojken som om han försökt mörda dig i sömnen."
Neville bröt allt som oftast samman på lektionerna i trolldryckkonst; det var hans sämsta ämne, och hans stora rädsla för professor Snape gjorde det hela tio gånger värre. Hans elixir, som egentligen skulle ha blivit klart giftgrön, hade istället blivit ...
Neville ryckte till när han mindes den dagen.
"Orange, Longbottom", sade Snape och slevade upp lite, som han sedan lät plaska tillbaka ner i kitteln, så att alla kunde se.
"Men det är enkelt att fixa", argumenterade Dorea, hon hade trots allt varit en helare medan hon levde och visste en hel del om trolldrycker. "Allt du behöver göra är att göra om det sista steget och det kommer att ändra färg."
"Det kommer att späda ut drycken i sig", hånade Snape.
"Det är sant", sade Dorea som började tappa humöret, hon kunde se varför hennes barn ogillat den mannen så mycket. "Men det kommer inte förstöra den så det skulle inte få honom att misslyckas den dagen."
"Orange, säg mig, pojk, finns det över huvudtaget nånting som kan tränga in i din tjocka skalle?
"Severus! Du ska hjälpa och utbilda studenter, inte förolämpa dem!" skällde McGonagall och en aning av hennes skotska dialekt slank in i hennes tal.
Snape mumlade tyst om att det är "samma sak med Longbottom", något som gav honom ogillande blickar från resten av lärarestaben.
Hörde du mig inte säga högt och tydligt att det bara behövdes EN råttmjälte? Gjorde jag det inte helt klart att bara en liten skvätt blodigelsaft var tillräckligt? Vad ska jag göra för att få dig att fatta, Longbottom?"
"Försök att vara trevlig och inte hacka på mig hela tiden?" sade Neville föreslående i en tapper ton.
"Du säger det Neville", jublade DA högt, nåja Marietta, Zacharias och Michael släppte inte ifrån sig ett ljud.
Neville var röd om kinderna och darrade. Han såg ut som om han var på gråtens rand.
Parvati och Lavender suckade ilsket, de kunde enkelt minnas alla gånger som Snape hade fått den stackars pojken att gråta.
"Snälla professorn", sade Hermione, "jag kan kanske hjälpa Neville att rätta till det …"
"Jag kan inte påminna mig att jag bett dig visa dig på styva linan, miss Granger", sade Snape kallt, och Hermione blev lika röd om kinderna som Neville.
Percy tappade hakan. "Är du seriös? Allt hon ville göra var att hjälpa en klasskamrat, inte visa upp sin förmåga att slutföra drycken på rätt sätt! Wow, du är en större idiot än jag trodde", han skakade på huvudet misstroget.
"Jag trodde aldrig jag skulle vara så stolt över något Percy sade", viskade Fred imponerat och såg på sin äldre bror med beundrande ögon.
"Han är på väg tillbaka", sjöng George i en låg och lugn röst.
"Tja, världen ska veta att Percy aldrig varit rädd att säga sin mening." skrattade Ginny.
"Longbottom, i slutet av lektionen ska vi ge några droppar av det här elixiret till din padda och se vad som händer. Det kanske kan sporra dig till att göra ditt arbete ordentligt."
Snapes blick var fäst vid en punkt högt över marken på stenväggen längst ifrån honom för att undvika alla bligar han fick från alla runt om i salen.
Snape gick därifrån och lämnade Neville andlös av skräck.
"Ursäkta mig!" utbrast Dorea. "Du är en lärare! Vem är du att göra något sådant mot en försvarslös varelse? Du borde skämmas."
"Hjälp mig!" stönade han till Hermione.
"Du, Harry har du hört det senaste?" sade Seamus Finnigan och lutade sig fram för att låna Harrys mässingsvåg. "Det stod i The Daily Prophet i morse- de tror att Sirius Black har blivit sedd."
Ron suckade. "Tror ni att det finns någon chans att vi kan klara av ett kapitel utan att vi hör hans namn?"
Remus såg fundersam ut. "Med tanke på att boken verkar cirkulera delvis runt honom tvivlar jag det, dessutom sade han alltid att han ville se sitt namn i tidningarna."
"Jag tvivlar att det var för att vara en galen fånge", skrattade Tonks. "Om jag förstått rätt från mammas berättelser hade det nog varit för hans utseende eller något liknande."
"Tyvärr så är och har alltid bara den första delen varit sann", suckade Remus beklagande och han kunde praktiskt taget känna Sirius brännande blick, trots allt kunde Sirius inte protestera utan att det verkade misstänksamt, något Remus fann ytterst roande.
"Var då?" sade Harry och Rom i kör. På andra sidan av bordet tittade Malfoy upp och lyssnade spänt.
"Inte så långt härifrån", sade Seamus, som såg upphetsad ut. "Det var en mugglare som såg honom. Hon förstod förstås inte riktigt. Mugglarna tror ju att han bara är en vanlig brottsling, eller hur? Så hon ringde till direktlinjen. Men då Trolldomsministeriet kom dit var han försvunnen."
Hermione skrattade hånfullt. "Vi lever i ett samhälle där pizzaleveranspojken kommer fram snabbare till oss än vad polisen gör."
"Vilken tröstande tanke det är Mione", anmärkte Ron. "Fast jag antar att det är något positivt för de som flyr lagen och vill undvika att bli fångade."
"Ministeriet borde kanske ta ett par tips från pizzaleveranspojkarna i så fall, för att förbättra deras arbetsprecision så klart", sade Harry och såg rakt på ministern.
"Inte så långt bort ...", upprepade Ron och såg menande på Harry. Han vände sig om och såg att Malfoy stod och lyssnade. "Vad är det, Malfoy? Är det nåt mer du vill ha skalat?"
"Var försiktig med vad ni säger till honom", morrade Moody. "Oavsett vad ni säger så kan han vända på det och mata det till dödsätarna."
"Min son är ingen dödsätare, Alastor", fräste Narcissa.
"Det är bara en tidsfråga innan de sätter klorna i honom helt och hållet", hånade Moody och Narcissa knöt händerna så hennes långa naglar borrade sig in i handflatorna.
Men Malfoys ögon lyste illvilligt och han stirrade envist på Harry. Han lutade sig fram över bordet.
"Tänker du gå på jakt efter Black alldeles själv, Potter?"
"Nja, jag vet inte. Känner inte riktigt för det", Harry gäspade överdrivet. "Det var för jobbigt."
"Så du gick efter honom, du sade att det var för jobbigt", frågade Angelina en aning nervöst.
"Jag funderade på det ett tag ja, men i slutändan bestämde jag mig för att inte leta efter honom."
"Ja, det stämmer", sade Harry nonchalant.
Gyllene trion delade ett leende mellan sig; de fångade Sirius även om det var en smärtsam process, för att inte tala om det faktum att de inte hade haft hela historien vid den tidpunkten.
"Varför delade ni ett leende. Harry, ljög du för oss?" frågade Katie misstänksamt.
"Jag lovar på hedersord att jag inte gick efter honom."
Malfoys smala läppar kröktes i ett elakt leende.
"Om det var jag", sade han med låg röst, "skulle jag förstås ha gjort nånting åt det för länge sen. Jag skulle inte stanna på skolans område som en snäll pojke, jag skulle ge mig i väg ut och leta efter honom."
"Det skulle du inte Draco", avbröt Narcissa lugnt. "Jag kan försäkra dig om att du skulle hamna i problem med mig ifall du så mycket som försökte leta reda på en galen mördare. Inga ursäkter skulle godtas."
"Vad är det du snackar om, Malfoy?" utbrast Ron i hård ton.
"Vet du inte det Potter?" viskade Malfoy och knep ihop sina bleka ögon.
"Det är klart han skulle veta", stönade Tonks. "Han försöker få dig att söka hämnd, egga på dig."
"No kidding", kommenterade Harry en aning sarkastiskt. "Det är i princip det enda han någonsin gör."
"Vet vad då?"
Malfoy gav ifrån sig ett lågt, hånfullt skratt.
"Varför bryr du dig ens om att fråga honom?" frågade Fay förvirrat.
"Han verkade ha information, jag ville ha den."
"Du kanske inte vill riskera nacken", sade han. "Du vill hellre överlämna det åt dementorerna, va? Men om det var jag, skulle jag vilja hämnas. Jag skulle själv ge mig ut efter honom."
"Som om han skulle ha modet", fnös George.
"Och du skulle ha det?" hånade Ginny.
"Jag vet inte riktigt", George ryckte på axlarna. "Om det var Fred han var ute efter, ingen tvekan om saken men jag tror samtidigt inte att jag skulle lämna skolan, mer som om jag inte skulle släppa Fred ur sikte och vara redo för när han kom och slå till då."
"Underskatta aldrig bandet mellan de två", mumlade Ron mjukt.
"Vad talar du om?" sade Harry ilsket, men i samma ögonblick ropade Snape:
"Det var synd att vi aldrig fick den informationen…"
"Jag vet inte, vi fick den senare Ron", påpekade Harry. "Jag föredrar nog att inte ha fått den utav Malfoy."
"Nu borde ni vara klara med alla ingredienserna, så ni kan stoppa dem i kitteln. Det här elixiret behöver stå och småkoka innan det kan drickas. Plocka undan efter er medan det puttrar och sen ska vi pröva Longbottoms ..."
Charlie bet sig i läppen. "Det är bäst att Trevor var okej, Snape, för jag har inga problem med att förhäxa dig in i obliviation eftersom du insisterar på att vara en hemsk person emot studenter och djur."
"Att du skulle förhäxa honom är hans minsta problem", avbröt Dorea. "Ifall den paddan blir skadad så kan Neville och hans familj få Snape sparkad för att ha mördat pojkens husdjur."
Crabbe och Goyle skrattade för full hals då de såg hur Neville febrilt rörde om sitt elixir medan svetten dröp om honom. Hermione mumlade instruktioner åt honom ur mungipan, så att Snape inte skulle se.
"Tack förresten", sade Neville till Hermione som ryckte på axlarna.
"Du har hjälpt mig i Örtlära några gånger, dessutom är du min vän."
Harry och Ron stuvade undan sina oanvända ingredienser och gick för att tvätta händerna och slevarna i stenvasken i hörnet.
"Vad menade Malfoy?" mumlade Harry till Ron medan han stack händerna under den iskalla strålen som sprutade ut ur den fula munnen på stenansiktet uppe på väggen. "Varför skulle jag vilja hämnas på Black? Han har inte gjort mig nånting ... än."
"Och jag kommer aldrig", tänkte Sirius skarpt medan han betraktade ministeriearbetarna.
"Varför säger du att han inte har gjort något än?" frågade Padma intresserat.
"Tja, såvitt jag visste så hade han inte gjort något emot mig vid det tillfället men jag visste att han var ute efter mig så jag förväntade mig att han skulle försöka ge sig efter mig och döda mig."
"Hur kan du prata så lugnt om att någon vill döda dig?" flämtade Terry chockat.
"Um, flera stycken vill se mig död. Det är gamla nyheter och efter att Voldemort gett sig efter mig så många gånger så tappar det lite den skrämmande känslan, visst jag är skräckslagen just då men nu när jag sitter i en upplyst sal mitt på dagen, inte speciellt.
"Han hittar bara på", sade Ron ursinnigt. "Han försöker få dig att göra något dumt."
"Säg mig Potter, hade du gått efter honom om jag berättat?" ropade Malfoy tvärs över salen.
"Inte vet jag. Det spelar ändå ingen roll nu."
"Varför har jag en känsla av att vi har missat något stort?" mumlade en flicka till sin pojkvän som ryckte på axlarna uppgivet.
Slutet på lektionen närmade sig och Snape stegade fram till Neville, som stod och darrade vid sin kittel.
"Vilken Gryffindor du är, Longbottom!" hånade Zacharias.
"Du har ingen aning om hur modig Neville är, Merlin ska veta att han är betydligt mer modigare än dig", sade Harry i en enkel ton som om han nyss bara hade kommenterat hur vädret var.
"Kom och ställ er runt omkring här allesammans, så ska ni få se vad som händer med Longbottoms padda", sade Snape med glittrande, svarta ögon. "Om han har lyckats med att framställa en krympningsdryck, kommer den att krympa ihop till en grodlarv. Om han däremot har gjort nåt galet, vilket inte skulle förvåna mig, kommer paddan att bli förgiftad."
Vid det här laget så blängde de kvinnliga professorerna så kraftfullt på Snape att Harry halvt förväntade sig att hans hår skulle fatta eld vilket ögonblick som helst på grund av intensiteten i deras blickar.
"Det där är bara elakt och onödigt Severus", Sinistra skakade på huvudet. "Det försvarslösa djuret gjorde inget mot dig och inte heller gjorde Longbottom det."
Gryffindoreleverna tittade ängsligt på. Alla från Slytherin såg däremot förtjusta och upphetsade ut.
"Skitstövlar", väste Dean. "Helt och hållet skitstövlar och jävlar."
Snape lyfte upp paddan Trevor i den vänstra handen och droppade en liten sked i Nevilles elixir, som nu var grönt. Han hällde ner ett par droppar i halsen på Trevor. Det blev ett ögonblicks dämpad tystnad medan de såg hur Trevor svalde. Sedan hördes ett litet plopp , och grodlarven Trevor vred sig i Snapes hand.
Det fanns en kollektiv suck av lättnad, även från de som redan sett det, speciellt från Neville. Han visste att Trevor hade klarat sig och att han inte var mycket, men han var allt han hade.
"Ja", jublade Charlie. "I ditt ansikte Snape!"
Snape blängde ilsket. "Vakta din tunga innan jag gör det för dig, och jag försäkrar dig, du kommer inte vara nöjd med resultatet."
Gryffindoreleverna började applådera. Snape, som såg sur ut, drog fram en liten flaska ur fickan på sin klädnad, hällde ett par droppar på Trevors huvud och plötsligt var han åter en fullvuxen padda.
"Det är ganska häftigt", anmärkte Kingsley. "Att vända på åldern och sedan få det återgå till det normala igen."
Dorea log. "Trolldryckskonst är ett riktigt roligt ämne, min professor var ganska vag med vad han ville att vi skulle göra men det gjorde att lärandet blev så mycket roligare."
"Fem poängs avdrag för Gryffindor", sade Snape,
"Varför det?" skrek de Gryffindors som inte hade hört talas om det, Ginny, Fred och George högre än alla andra.
vilket fick leendet att försvinna från deras ansikten. "Jag sade ju åt dig att inte hjälpa honom, Granger. Ni kan gå, lektionen är slut."
"Så du tog bort poäng eftersom drycken var rätt?" frågade Fred misstroget och såg på Snape.
"Skulle du ha tagit bort poäng om den var fel gjord?" krävde George samtidigt.
"Hur visste du att hon hjälpte till?" frågade Sirius en sekund senare. "Han kunde bara ha haft en bra dag och fixat drycken."
Neville hostade över fnissningarna som spred sig vid mannens ord. "Jag uppskattar förtroendet du verkar ha för mig men helvetet skulle frysa över innan det skulle hända."
Harry, Ron och Hermione klev uppför trappan till entréhallen. Harry funderade fortfarande på vad Malfoy hade sagt, medan Ron sjöd av ilska mot Snape.
"Fem poängs avdrag för Gryffindor för att elixiret var som det skulle vara!
"Jag håller med Ron", fräste Fred, det var en sak att hamna i problem för att ha gjort något fel, men att faktiskt hamna i problem för att ha gjort något rätt…
Varför ljög du inte, Hermione? Du skulle ha sagt att Neville gjorde alltihop själv!"
"Bra att hon inte gjorde det, vi skulle bara ha förlorat mer poäng", påpekade Dean. "Ledsen Neville."
"Det är sanningen."
Hermione svarade inte. Ron såg sig omkring. "Var är hon?"
"VA?" krävde nästan alla på samma gång.
"Det är väl inte ett till monster, ett som kidnappar istället för förstenar den här gången?" frågade Dennis ängsligt.
"De enda monstren på skolans grunder det året var dementorerna." svarade Harry mörkt. Under tiden hade Kingsley knipit ihop sina bruna ögon, något fuffens pågick och han hoppades att Hermione inte hade vad han trodde att hon hade sin besittning.
Harry vände sig också om. De stannade överst på trappan nu medan resten av klassen passerade dem på väg mot lunchen i stora salen.
"Var hon inte bakom er nyss?" sade Katie undrande och rynkade pannan något.
"Hon var ju alldeles bakom oss", sade Ron och rynkade pannan.
Malfoy gick förbi dem, mellan Crabbe och Goyle. Han flinade tillgjort mot Harry och försvann.
"Okej, bli inte arg nu", sade Leanne nervöst. "Men det låter verkligen som om Malfoy är kär i dig."
Harry ryste medan Malfoy såg ut som om han skulle spy. "I så fall synd för honom för jag är inte homosexuell, inte för att jag har något emot dem men jag föredrar flickor."
"Jag är inte kär i Potter!" utbrast Malfoy högt i en arg ton.
"Där är hon", sade Harry.
Hermione kom skyndande uppför trappan, lät flåsande och med väskan i ena handen medan hon verkade stoppa ner någonting innanför klädnaden med andra handen.
Remus såg på flickan, han visste vad det var hon gömde, hade känt till det sen innan jullovet det året.
"Hur bar du dig åt för att göra det där?"
"Vilket då?" sade Hermione, som nu var framme hos dem.
"Svara inte på en fråga med en fråga, det är bara irriterande", stönade Angelina
"Kom igen, så irriterande är det inte", protesterade Hermione innan hon tystnade när alla sjundeårselever blängde på henne.
"Det är jäkligt irriterande när du hör tvillingarna svara på allt med en egen fråga i två dygn i sträck", muttrade Stephen Cornfoot som en förklaring och tvillingarna log oskyldigt.
"Ena minuten var du alldeles bakom oss, och nästa ögonblick var du tillbaka vid foten av trappan igen."
"Vad då?" Hermione såg lätt förvirrad ut. "Å, jag var tvungen att gå tillbaka och hämta en sak. O, nej…"
"Huh, för en gångs skull är det inte Harry som har hemligheter."
"Varför tror alla att jag har hemligheter?"
"Um, har du lyssnat på böckerna, vi visste inte ens hälften av vad du visste och du vet hur snabbt Hogwarts rykten sprider sig."
En söm hade gått upp i Hermiones väska. Harry blev inte förvånad; han kunde se att den var fullproppad med minst ett dussin stora och tunga böcker.
Susan rynkade på pannan, varför bar Hermione omkring på alla dessa böcker hela tiden?
Hermione rodnade, hon läste mycket och hade aldrig varit bra på att hålla hemligheter, men hon trodde inte att hon var så dålig att det var så uppenbart.
"Varför släpar du omkring med alla de där böckerna?" Frågade Ron.
"Ni vet ju hur många ämnen jag läser", sade Hermione andlöst. "Skulle du kunna hålla i de här åt mig?"
"Men ni har samma schema", påpekade Hannah tyst. "Så varför skulle du ha fler böcker än Harry och Ron?"
Kingsley suckade. "Jag tror jag vet vad som händer, men jag hoppas verkligen att jag har fel."
"Men…" Ron stod och kikade på titlarna på böckerna hon hade räckt honom. "Du har ju inga av de här ämnena i dag. Vi har bara en lektion i försvar mot svartkonster i eftermiddag."
Återigen fick Remus en hel del leenden samt två blängande blickar, en från Snape och en Umbridge respektive.
"Å, javisst", sade Hermione svävande, men hon packade ändå ner alla böckerna i väskan igen. "Jag hoppas vi får nåt gott till lunchen, jag är jättehungrig", tillade hon och började gå mot stora salen.
"Bra ändring på samtalsämne, ingen kommer att ana något", sade Parvati sarkastiskt.
"Har inte du en känsla av att Hermione döljer nånting för oss?" Sade Ron till Harry.
"No shit Sherlock", svarade tvillingarna i kör med gäckande ton.
Professor Lupin var inte där när de kom till hans första lektion i försvar mot svartkonster.
"Sen till din första lektion? Skäms på dig professorn", retades Sirius glatt.
"Äh, håll klaffen är du snäll. Jag vill tro att jag gjorde upp för det."
Alla satte sig ner, tog fram sina böcker, fjäderpennor och pergament och började småprata. Så trädde han äntligen in i klassrummet.
Alla som inte hade haft den lektionen flinade, ivriga att se vad Remus hade planerat, Umbridge själv hoppades att det var något hon kunde fängsla honom för.
Han log vagt mot dem och lade sin slitna gamla portfölj på katedern. Han var lika luggsliten som tidigare, men han såg bättre ut än han hade gjort på tåget, som om han hade fått i sig ett par rejäla mål mat.
"Det och det faktum att madam Pomfrey trängde in mig i ett hörn efter välkomstfesten och drog upp mig till sjukhusvingeln", tillade Remus. "Jag svär på att hon gillar att mig där alldeles för mycket."
"Välkommen till klubben", erbjöd Harry med en suck.
"God middag", sade han. "Vill ni vara snälla att lägga tillbaka era böcker i era väskor. I dag ska vi ha en praktisk lektion. Ni behöver bara era trollstavar."
"Oh, det är en bra start", sade Narcissa entusiastiskt.
"Varför får jag en känsla av att mellan dig och honom", han knyckte med huvudet emot det svävande pergamentet, "så kommer jag få höra något sådant varje gång en av mina lektioner nämns", frågade Remus allvarligt.
"För att det antagligen är sanningen."
"Lucky me", mumlade Remus till svar.
"Men det är en väldigt bra idé, Remus", påpekade Tonks. "Att ha en lektion som inte innefattar läroboken är en lektion som blir en minnesvärd och det kommer göra dig till en omtyckt lärare."
"Alla som han hade pratar fortfarande om honom", sade Lisa Turpin.
"Hon säger sanningen, vi önskar verkligen att du kunde komma tillbaka sir, vi lärde oss verkligen mycket i dina lektioner", kommenterade Lavender.
"Ni behöver inte kalla mig sir, Lavender", skrattade Remus med en ledsam blick var i hans ögon. "Ni har redan en professor som lär er och jag tvivlar att jag skulle få jobbet ifall det var ledigt."
Eleverna utbytte undrande blickar medan de stoppade undan sina böcker. De hade aldrig tidigare haft någon praktisk undervisning i försvar mot svartkonster, om man bortsåg från den oförglömliga lektion året innan när deras förre lärare, Gyllenroy Lockman, hade haft med sig en bur full med pixi-gnomer som han släppte lösa i klassrummet.
"Vi räknar inte det som undervisning. Mer kaos."
Kingsley fnös. "Förhoppningsvis är du inte så ivrig på att förstöra ditt namn och ditt ryckte genom att föra in något sådant."
"Då så", sade professor Lupin när alla var klara. "Då kan ni följa med mig."
"Vi var väldigt förvirrad vid den tidpunkten", erkände Neville. "Vi hade aldrig haft en lektion utanför klassrummet förut."
Eleverna reste sig, förbryllade men nyfikna, och följde efter professor Lupin ut ur klassrummet. Han förde dem genom en övergiven korridor och runt ett hörn, där det första de fick syn på var poltergeisten Peeves, som svävade uppochner i luften, i full färd med att stoppa tuggummi i det närmaste nyckelhålet.
Remus skakade på huvudet, det hade varit kul att träffa Peeves igen men han hade försökt vara en professor och inte en i gänget, självklart borde han ha förstått att det aldrig skulle lyckas med Peeves i närheten, det var dömt redan från början.
Peeves tittade inte upp dörren professor Lupin var en halv meter ifrån honom. Då vickade han på sina krokiga tår och brast ut i sång.
Dorea dolde ett leende bakom en elegant hand. "Är det?"
Remus suckade. "Tyvärr ja."
"Löjliga, lömska Lupin", sjöng Peeves. "Löjliga, lömska Lupin, löjliga, lömska Lupin …"
"Jag kan inte förstå att han kom ihåg det", skrockade Charlus. "Man skulle tro att han skulle glömma bort det."
"Hur skulle han kunna göra det när din son och Sirius gick runt sjöng den i en vecka bara för att irritera mig", muttrade Remus och Harry log.
"Så det var de som lärde honom det", sade Hermione funderande. "Jag har frågat Peeves tidigare men han sade alltid att det var en hemlighet."
Även om han nästan alltid var oförskämd och svårhanterlig, brukade Peeves ändå visa skolans lärare en viss respekt.
"Det är för att han vet vad för slags problem du brukade hamna i", fnös McGonagall.
"Jag? Jag tror du menar de problem som vi brukade hamna i. Jag var alltid oskyldig. Jag blev bara indragen i det."
"Visst, det är inte så att du tänkte ut en tredjedel av alla upptågen och såg till att de genomfördes utan någon chans för oss att åka fast", tänkte Sirius roat.
Alla tittade hastigt på professor Lupin för att se hur han skulle ta det. Till deras förvåning log han fortfarande.
"Jag undrade alltid över det. Jag var säker på att du skulle ha blivit förolämpad", erkände Fay.
"Det påminde mig om mina skolår och Peeves var alltid en vän till mig och mina vänner. Jag misstänker att Peeves bara ville välkomna mig tillbaka."
"Och vad skulle man förvänta sig från en före detta upptågsmakare?" frågade Charlus med ett flin.
"Jag skulle inte direkt säga upptågsmakare, jag tog bara en del tillfällen i akt", svarade Remus försiktigt och lärarna såg på honom misstroget.
"Jag skulle ta ut det där tuggummit ut nyckelhålet om jag var du, Peeves", sade han vänligt. "Mr Filch kan inte komma in till sina kvastar."
"Som om du skulle bry dig, jag hörde att du gjorde samma sak en gång", anmärkte Kingsley.
McGonagall såg på Remus. "Du var anledningen till varför Filch var på så dåligt humör den veckan i ditt andra år?" Under tiden hade Filch knutit händerna hårt och hans smutsiga naglar borrade in sig i huden medan han blängde på mannen som varit delaktig i att förpesta hans liv.
Remus var inte säker på ifall han skulle ljuga eller tala sanning. "Ähh… inga kommentarer?"
"Bästa läraren någonsin", skrattade Lee lågt.
"Och det skulle vara ett sådant lidande för Filch", sade Tonks i en påpekande muttring. "Han skulle skylla det på någon elev, ge dem straffkommendering och hans dag skulle vara bättre än tidigare."
Kingsley skrattade. "Du tänker då alltid på andra Tonks."
Filch var Hogwarts vaktmästare, en argsint, misslyckad trollkarl, som förde ett konstant krig mot eleverna och inte minst mot Peeves. Men Peeves brydde sig inte om vad professor Lupin sade. I stället gav han ifrån sig ett högt, vått pruttljud.
Peeves kacklande skratt ekade igenom hela salen men ingen kunde se var han hade gömt sig.
Professor Lupin suckade lätt och tog fram sin trollstav.
"Jag ville verkligen inte förhäxa honom", sade Remus med en axelryckning.
"Varför gjorde du det då?"
"Jag var professor, det är inte som om jag kunde ignorera det framför er."
"Du hade fått vår respekt… å andra sidan var din metod väldigt imponerande, så du fick den i alla fall", sade Dean fundersamt och lärarna utbytte en aning skrämda blickar, exakt vad hade Remus gjort mot Peeves framför sina elever för att vinna deras respekt?
"Det här är en nyttig liten besvärjelse", sade han över axeln till eleverna. "Titta noga på nu."
Snape fnös i avsmak, Lupin var en patetisk professor och eleverna tyckte bara om honom för att han aldrig drog rank när han borde ha gjort det.
Han höjde staven i axelhöjd, pekade på Peeves med den och sade: "waddiwasi!"
Som skjuten ur en kanon for tuggummiklumpen ut ur nyckelhålet och rakt upp i Peeves vänstra näsborre. Han virvlade uppåt med huvudet före och susade svärande iväg.
Bill skrattade högt. "Otroligt!"
"Det var riktigt roligt", skrattade Ron. "Jag tror verkligen att det var det som först gjorde att en hel del av oss respekterade honom som lärare."
"Lektionerna vann över resten av oss", sade Fay med ett leende.
"Remus, jag har undrat. Vad är det där för trollformel? Jag har försökt hitta den i alla möjliga slags böcker men jag har aldrig lyckats."
"Det är inte konstigt, jag var med och skapade den", Remus log vänligt medan Hermione tappade hakan.
"Du skapade den! När?"
"När jag gick i skolan, jag och mina vänner blev uttråkad ibland och hade vi inget bättre för oss så experimenterade vi."
Professorerna grimaserade vid de orden, marodörernas experiment slutade sällan bra för resten av slottets befolkning och skapade mer jobb för professorerna när de behövde försöka sätta stopp eller upphäva marodörernas upptåg.
"Häftigt, professorn!" Sade Dean Thomas häpet.
"Tack ska du ha, Dean", sade professor Lupin och stoppade undan trollstaven igen. "Ska vi gå vidare?"
"Professorn känner redan till deras namn! Du är redan bättre än de två andra professorerna."
"Hur kommer det sig att du kalla oss vid våra förnamn, ingen annan har gjort det." påpekade Alisa intresserat.
"Ni behövde kunna lita på mig för att jag skulle kunna undervisa på det sättet jag föredrog och det lättast var att anpassa mig till er, att inte verka ha en så mycket högre position än er."
De fortsatte medan eleverna tittade på den luggslitne professor Lupin med ökad respekt.
"Det är imponerande att man lyckas få deras respekt så snabbt", sade McGonagall gillande. "Och från vad jag hörde det året så var du en utmärkt lärare. Du bör överväga att undervisa igen, Remus."
"Ja, när allt kommer omkring är jag inte säker på att det är en bra idé", alla hans tidigare elevers ansikten föll, för ett kort ögonblick hade de hopp. "Jag skulle vilja, men…" hans blick drogs till Umbridge
"Däremot skulle jag ha föredragit om du inte vunnit deras respekt på det sättet", avslutade hon bestämt.
"Jag gjorde Filch en tjänst. Ni borde tacka mig, ni slapp höra honom klaga över det", sade Remus lätt med ett retsamt leende.
Han ledde dem genom en ny korridor och stannade mitt utanför lärarrummet.
"Var så goda och kliv in", sade professor Lupin och höll upp dörren åt dem. Lärarrummet, ett avlångt rum med höga paneler och fyllt med gamla stolar av olika slag,
"Du vet, man skulle tro att ni skulle ha renoverat det på ett bättre sätt istället för att praktisk taget göra en kopia", påpekade Lee.
"Det var inte vårt val. Guvernörerna tog över renoveringen utav rummet", förklarade Sprout en aning irriterat.
var tomt så när som på en enda lärare.
"Varför var du observerad?" frågade Babbling förvirrat. "Det brukar inte hända förrän du kommit förbi tre månader."
Professor Snape satt i en låg fåtölj, och han såg sig om då klassen tågade in på rad.
"Av nyfikenhet Snape, väntade du medvetet på att vi skulle komma in?" undrade Remus men Snape gav honom inget svar.
Ögonen glittrade farligt på honom och ett försmädligt leende lekte på hans läppar.
"Naturligtvis", suckade Narcissa. "Han kan aldrig lämna någon ifred, han måste vara en idiot och göra några spydiga kommenterar som inte tjänar något annat syfte än att vara elak."
Då professor Lupin kom in och just skulle stänga dörren bakom sig sade Snape: "Låt den stå öppen, Lupin. Jag vill helst inte bevittna det här."
"Det var onödigt Severus", förmanade Dumbledore.
Han reste sig och marscherade förbi klassen med den svarta klädnaden böljande efter sig. I dörröppningen vände han sig tvärt om och sade: "Kanske ingen har varnat dig, Lupin, men i den här klassen finns Neville Longbottom. Jag skulle råda dig att inte be honom utföra något svårt. Om inte Hermione Granger viskar i örat på honom hur man ska göra, förstås."
"Severus!" förmanade McGonagall.
"Varför drar du inte Hermione och Neville i det?" krävde Sirius. "Är det här på grund av att Neville överbevisade dig i ditt egna klassrum?"
"Den paddan skulle ha varit död om det inte varit för Granger, han behöver lära sig att arbeta på sina egna trolldrycker själv", sade Snape hånande.
"Kanske skulle det vara lättare om du försökte hjälpa honom istället för att mobba honom", föreslog Dorea oskyldigt.
Neville blev blodröd. Harry blängde ilsket på Snape. Det var illa nog att han förföljde Neville på sina egna lektioner, men ännu mycket värre att han gjorde det inför en annan lärare.
Professor Lupin höjde på ögonbrynen.
"Någon kommer att få en diskret utskällning", skrattade Harry.
"Jag hoppades just att Neville skulle vilja assistera mig under första steget av vår verksamhet", sade han. "Och jag är säker på att han kommer att göra det på ett berömvärt sätt."
"Tack för att sålla ut mig så där", mumlade Neville lågt.
"Jag är ledsen Neville", bad Remus om ursäkt och Neville såg upp förvånad. Han hade inte förväntat sig att Lupin skulle höra honom… men han var en varulv trots allt.
Neville blev, om möjligt, ännu rödare i ansiktet. Snape knep ihop läpparna, men han gick ut och stängde dörren med en smäll.
"Stackars pojke", suckade madam Bones. "Var han nervös hela lektionen?"
Remus log. "Faktiskt så var han en mycket snabblärd elev i klassen och visade verkligt mod."
Neville rodnade igen när han hörde de orden, han var inte speciellt modig.
"Då sätter vi igång", sade professor Lupin och vinkade ner klassen till andra änden av rummet där det inte fanns någonting annat än ett gammalt klädskåp, som lärarna förvarade sina extra klädnader i.
"Och även en del raketer tydligen", skrattade Luna oskyldigt.
Då professor Lupin kom och ställde sig intill det, gjorde skåpet en plötslig överhalning och det hördes ett buller inifrån det.
"Vad är det där?" frågade Demelza nervöst.
Colin log. "Det kanske låter galet, men titeln på kapitlet kan ha gett dig några ledtrådar."
"Ingenting att oroa sig för ", sade professor Lupin lugnt då några av eleverna hoppade baklänges av förskräckelse. "Det är en boggart inuti skåpet."
"Ja, det är inget att oroa sig efter", anmärkte Ginny.
"Jag visste inte att det låg så långt efter", försvarade sig Remus. "Jag blev inte informerad om att de året innan lekt teater och lyssnat på nonsens och året innan det inte förstått sin professor."
"Vad jag vill veta är Nevilles rädsla något roligt?" frågade Bill. "Eller är det något som folk verkligen är rädda för?"
Hermione kämpade emot ett leende. "Åh nej, lita på mig om det här, boggarten som Neville möter är skrämmande."
De flesta eleverna verkade tycka att det faktiskt var någonting att oroa sig för. Neville gav professor Lupin en skräckslagen blick, och Seamus Finnigan stirrade misstänksamt på dörrhandtaget som nu skramlade förfärligt.
Madam Hooch himlade med ögonen. "Idiotiska lärare, kunde inte ens lära er att hantera en boggart. Ni bör åtminstone veta vad en boggart är och hur man hanterar en."
"En boggart gillar mörka, instängda ställen", sade professor Lupin. "Garderober, utrymmet under sängen, skåpen under diskbänken… En gång mötte jag en som hade slagit sig ner i ett golvur.
"Den var omöjligt att bli av med", muttrade Charlus. "Vi kunde inte få ut den för den åkte bara längre upp i klockan när dörren öppnades."
Just Den Här flyttade in igår eftermiddag, och jag frågade rektorn om den kunde få vara kvar ett tag så att jag kunde ge mina tredjeårselever lite praktisk övning. Den första frågan vi måste ställa oss nu är alltså: Vad är en boggart?"
"Tre gissningar på vem som har svaret", sade George retoriskt och Hermione blängde på honom.
Hermione räckte upp handen.
"Lägg av. Jag är så chockad!" sade Fred och fläktar sig fanatiskt med handen som om det skulle hindra honom från att svimma av överraskning.
"Det är en multi-form, det vill säga en som kan byta skepnad", sade hon. "Den kan anta vilken skepnad som helst och förvandla sig till det som den tror kan skrämma oss mest."
"Vad skulle hända ifall man var mest rädd för boggart av alla saker?" frågade Luna intresserat.
"Jag har faktiskt ingen aning, det är en väldigt bra fråga. Kanske sin sanna form", sade Remus fundersamt, det var en väldigt intressant och insiktsfull fråga.
"Jag kunde inte ha sagt det bättre själv", sade professor Lupin, och Hermiones kinder glödde av stolthet.
Hermione rodnade även nu något.
"Se upp Tonks, det ser ut som om du har konkurrens", viskade Kingsley retandes i Tonks öra, Tonks rodnade och knuffade bort sin partner samtidigt som hon undvek de nyfikna blickarna.
"Boggarten som sitter där inne i skåpet har ännu inte funnit sig nån passande skepnad. Han vet nämligen inte vad som kan tänkas skrämma personen på andra sidan dörren. Ingen vet hur en boggart ser ut när han är ensam, men när jag släpper ut honom, kommer han ögonblickligen att förvandla sig till det som vi fruktar mest av allt.
"Jag har alltid undrar vad du vet det, Monster ögat", Harry såg intresserat på den pensionerade auroren.
"Som ett röd demon-aktigt spöke. Det går inte riktigt beskriva men det är det närmaste som går att komma", grymtade Moody.
"Men vad händer om ens rädsla är något som inte kan ta form?" frågade Orla. "Tänk om du är rädd för framtiden eller något liknande."
Flitwick skakade på huvudet. "Det fungerar inte på det sättet Ms Quirke. Vi har alla en djupt rotad känsla som vi ibland inte ens är medvetna om, men boggarterna är medvetna om det och använder de emot dig."
Det betyder alltså", fortsatte professor Lupin utan att låtsas om Nevilles skräckslagna frustande, "att vi har ett mycket stort övertag över Boggarten redan innan vi börjar. Kan du räkna ut varför, Harry?"
"Varför frågade du Harry?" frågade Astoria.
"Jag vill veta ifall han var så avancerad som jag misstänkte att han var på försvar, dessutom såg det ut som om han inte riktigt var närvarande."
Harry rodnade. "Det är sant, jag tänkte på vad för slags form Boggarts skulle kunna tänka tas."
Att försöka besvara en fråga medan Hermione skuttade upp och ber bredvid honom och viftade med handen i luften var inte det lättaste, men Harry gjorde ett försök.
"Öh ... eftersom vi är så många vet den kanske inte vilken skepnad den ska välja?"
"Sant, men du borde ha försökt att få det låta som ett svar och inte en fråga", klagade Binns.
"Han lyssnar och bryr sig faktiskt. Helvetet måste nyss ha frusit över." sade Harry med breda ögon.
"Mer som om jordens undergång är här", fnös Oliver.
"Just det", sade professor Lupin medan Hermione tog ner handen med en lätt besviken min.
"Jag är ledsen", mumlade Hermione.
"Det är okej, du har blivit lite bättre", skrattade Harry till svar och gav henne en enarmad kram.
"Därför är det alltid bäst att vara några stycken när man har att göra med en boggart. Då blir han förvirrad. Vad ska han förvandla sig till, ett huvudlöst lik eller en köttätande jättesnigel? Jag såg en gång en boggart göra just det misstaget - han försökte skrämma två personer på en gång och slutade med att bli till en halv snigel. Det var inte det minsta skrämmande.
Sirius log i sina tankar, det hade varit fantastiskt.
"Vem hade snigeln?" frågade Parvati intresserat.
"James", skrattade Remus. "Han hade tydligen en dålig upplevelse när han var yngre när han somnade under ett träd och en snigel kröp in i hans öppna mun medan han snarkade."
"Han var ärrad för livet och vägrade att ha något att göra med något som påminde honom om sniglar", förklarade Dorea roat. "Det är delvis därför han hatade att gå till Snigelhorns snigelklubb partyn."
Besvärjelsen som driver en boggart på flykt är enkel, men den kräver ändå sinnesstyrka. Det som verkligen tar kål på en boggart, förstår ni, det är skratt. Man måste helt enkelt tvinga den att anta en skrattretande skepnad. Nu tar vi och övar oss på besvärjelsen utan trollstavar först. Säg efter mig: Riddikulus!"
"Enklaste besvärjelsen man behöver lära sig", sade Narcissa. "Fast jag minns att Ted att problem, trollformellära var inte hans bästa ämne."
Tonks suckade. "Nu vet jag vart jag fick det ifrån. Tack så mycket pappa", sade hon medan hon såg på dörren som om hennes pappa skulle kunna höra henne trots det otroliga avståndet mellan dem.
"Riddikulus!" Sade hela klassen i kör.
"Bra", sade professor Lupin. "Mycket bra. Men det är tyvärr bara den lätta delen. Enbart själva ordet räcker inte, förstår ni. Och det är här du ska hjälpa mig, Neville. "
"Det var nog inte det bästa sättet att säga det", funderade Remus.
"Kanske inte, men jag tror att allt funkade bra i slutändan, gjorde det inte professor?" frågade Neville glatt.
"Bättre än vad jag hade förväntat mig Neville, inte för att säga att jag inte hade fullt förtroende för dig men det blev roligare än vad jag förväntat mig."
Klädskåpet skakade igen, men inte på långt när lika mycket som Neville. Han såg ut som om han var på väg till galgen när han gick fram mot det.
"Jaha, Neville", sade professor Lupin. "Först och främst: Vad tycker du är det mest skrämmande i hela världen?"
"Vänta", madam Bones såg lite rädd ut. "Hans rädsla är inte en viss galen kvinna är det?"
"Jag hoppas inte det, det skulle vara svårt att förklara för en massa tredjeårselever", stönade Sirius och flera stycken såg nyfiket på Neville som undvek allas blickar.
Nevilles läppar rörde sig men inte ett ljud kom över dem.
"Förlåt, Neville, men jag uppfattade inte det där", sade professor Lupin muntert.
"Du hörde honom, eller hur?" frågade Harry och Remus log medan Snape blängde på honom.
"Ja, men jag tänkte att om jag kunde få honom, och även er, att skratta åt det i förväg så skulle det hjälpa till när han stod framför boggarten."
Neville log tacksamt. "Det gjorde det faktiskt."
Neville såg sig förtvivlat omkring som om han bönföll någon att hjälpa honom och viskade sedan knappt hörbart: "Professor Snape."
Nästan alla skrattade. Även Neville flinade ursäktande. Professor Lupin däremot såg eftertänksam ut.
Alla i salen skrattade högt och Narcissa var den första som återhämtade sig. "Du är en persons boggart? Severus! Det är hemskt men samtidigt så roligt."
"Professor Snape … hmmm … Neville, du bor hos din farmor, inte sant?"
Bill rös. "Låt inte den jävla saken förvandla sig till henne, hon är mer skrämmande än Snape på en dålig dag."
"Så det är okej att han finner henne skrämmande men inte jag, låter helt rättvist", muttrade Harry lekfullt.
"Jag tänkte på alla upptåg som Snape råkade åt för under sin skolgång som var roligt och undrade om, nej hur, jag skulle kunna tillämpa samma sak då", förklarade Remus.
"Vilket kom du att tänka på?" frågade madam Bones intresserat.
Remus log en aning skadeglatt. "Den gången då allt svart på honom ändrades till neonrosa."
"Men han hår är… han fick neonrosa hår. Vem gjorde det?" krävde Alicia med ett skratt.
"Marodörerna så klart."
"Öh …ja", sade Neville nervöst. "Men … jag vill inte att boggarten ska förvandla sig till henne heller."
"Se, han håller med mig. Och jag klandrar dig inte, hon verkar helt enkelt skräckinjagande. Jag tror nästan att Tommy skulle bli skrämd av henne."
"Tja, han har aldrig gått efter henne om det räknas som något", påpekade Neville en aning nervöst.
"Nej, nej, du missförstår mig", sade professor Lupin leende. "Jag undrar bara om du kan tala om för oss vilken sorts kläder din farmor brukar ha på sig?"
Sirius ansikte lyckades lysa upp trots att han var en hund. "Professor Remus, du är fantastisk och jag är så glad att kunna kalla dig min vän."
Neville såg häpen ut men sade: "Tjaa … alltid samma hatt en hög hatt med en uppstoppad gam överst. Och så har hon en lång klänning … den brukar vara grön … och ibland rävboa."
"Nu ser jag vart du ska med det här", skrattade Kingsley. "Den här lektionen blir bara bättre och bättre."
"Och en hanväska?" föreslog professor Lupin.
"Kommer du ihåg den gången hon av misstag slog till Frank?" skrockade Sirius.
"Och Alice skrattade åt honom i en hel vecka då han försökte övertyga henne att väskan var ute efter honom", skrattade Remus och Neville sörplade i sig berättelserna med lika mycket uppmärksamhet som Harry gjorde.
"En stor röd en", sade Neville.
"Fortsätt bara att lägga på mer bränsle på elden", fnissade Hermione. "Ni njöt av hans boggart mer än vi borde ha."
"Utmärkt", sade professor Lupin. "Kan du föreställa dig de där kläderna mycket tydligt, Neville? Kan du se dem framför dig inne i huvudet?"
Snape fortsatte att blänga ilsket på den före detta professorn, han visste att varulven hade gjort det med flit och det bevisade bara att han var en bättre kandidat för att lära ut försvar mot svartkonster än varulven.
"Jaa", svarade Neville osäkert; han undrade tydligen vad som skulle ske härnäst.
"Det gjorde vi alla Nev", erkände Lavender med ett leende.
"Vi var övertygade om att han tappat förståndet", tillade en annan elev och Remus himlade med ögonen medan han långsamt tyst räknade ner… tre… två… ett…
"Han har aldrig riktigt haft det förståndet, det verkar alltid försvinna flera gånger om året." sade Sirius retsamt och Remus skakade på huvudet, där var det.
"När boggarten rusar ut ur klädskåpet och får syn på dig, Neville, så kommer han att anta professor Snapes skepnad", sade Lupin.
"Du lugnade inte direkt hans farhågor för den lektionen när du sade det." sade Harry med ett leende.
"Ja, men det gjorde lektionen intressant med Neville så nervös och han lyckades ändå göra sin boggart så lustig", skrockade Ron.
"Och då ska du höja din trollstav - så här - och ropa 'Riddikulus' samtidigt som du koncentrerar dig hårt på bilden av din farmors kläder. Om allt går väl, kommer professor Snape att bli iförd hatten med den uppstoppade gamen, den gröna klänningen och den röda handväskan."
Tonks sänkte rösten så låg att ingen kunde höra vad hon sade efter "Snape att bli" och de såg alla irriterat på kvinnan.
"Kan du läsa om det där Tonks, vi hörde inte?"
"Inte en chans", protesterade Tonks med ett stort leende. "Ni får veta när Neville lyckas med uppdraget. Tro mig, ni kommer att uppskatta det hela mycket bättre då."
Alla började gapskratta. Klädskåpet vickade och skakade ännu häftigare.
Alla utom en viss professor och de som varit i den klassen var nu på kanterna av sina säten, väntandes på att se hur Neville hanterade det.
"Om Neville lyckas med uppgiften, kommer boggarten att vända sin uppmärksamhet mot oss andra i tur och ordning", sade professor Lupin.
"Och ifall han misslyckades?"
"Jag skulle ha tagit över lite snabbt och sen gett honom en ny chans om han önskade, annars hade någon annan fått försöka."
"Nu ber jag er alla att fundera ett ögonblick på vad som skrämmer er mest och föreställa er hur ni kan tvinga det att se komiskt ut …"
Kingsley såg fundersam ut. "Om du är rädd för dockor, hur kan du göra det komiskt?"
"Vem tror du är rädd för dockor?" frågade Katrina.
"Det är bara ett exempel", muttrade Kingsley med en röd nyans mot hans mörka kinder. "Men om någon var rädd, så skulle jag ha förståelse för det!"
Det blev tyst i rummet. Harry tänkte efter … vad var det som skrämde honom mest av allt? Hans första tanke var Lord Voldemort - en Voldemort som återfått sin fulla kraft. Men innan han ens hade börjat planera en tänkbar motattack mot en boggart i Voldemorts skepnad
"Vad skulle kunna göra honom rolig?" sade Hermione undrande och rös en aning.
"Tänk honom i en prinsessklänning", svarade George med en allvarlig min. Salen var tyst när alla tänkte på det innan en ny runda av skratt spred sig.
"Varför har jag en susning om att vad Harry har tänkt sig är mycket värre", frågade Lee en aning skrämt när han såg Harrys glimt i ögonen, han var skrämmande när han var arg och han visste hur han skulle få folk att betala för vad de gjort eller sagt samt få dem att ångra sig.
"Åh, jag gillar faktiskt George idé men jag har en del förändringar jag skulle lägga till."
"Så som?" frågade Ginny nyfiket medan hon lade en hårlock bakom örat.
Harry rodnade svagt och harklade sig. "Um… du vet jag fick en bild av honom jättetjock så att han inte orkade springa efter någon samt att istället för att vifta med sin trollstav så använder han ett kycklinglår…"
"Och du undrar var jag får allt ifrån", sade Lee häpet med ett överraskat skratt.
dök en hemsk bild upp i hans huvud …
"Vad kan vara värre än Du-ve…"
"Voldemort, Tom eller Tommy", avbröt Harry en aning irriterat.
"Fint, vad kan vara värre än Tommy?" frågade Vaneza. "Han måste var en av de få saker som skulle ge en person mardrömmar."
En ruttnande, glimmande hand som gled tillbaka in under en svart mantel … Ett långdraget, rosslande andetag från en osynlig mun … följt av en kyla så genomträngande att det kändes som att drunkna …
De flesta i salen såg illamående ut, dementorer var trots allt ingen picknick men för att det vara personers största rädsla så måste det var hemskt.
Harry ryste. Sedan såg han sig hastigt omkring och hoppades att ingen hade lagt märke till det. Men de flesta andra stod med tätt slutna ögon. Ron mumlade för sig själv: "Ta bort benen."
"Jag är ganska säker på att det fortfarande skulle vara skrämmande, skrämmande äckligt", stönade Ginny och ser illamående ut.
"Den gjorde inget emot dig. Du borde inte ta bort dens ben då", kommenterade Luna samtidigt.
Harry var helt säker på att han visste vad det rörde sig om. Ron var nämligen skräckslagen för spindlar.
"Tänk positivt Ron, du har överlevt ett möte med Aragogs familj, det måste räknas", påpekarde Luna glatt.
"Ja, jag är inte längre rädd för små spindlar, inte efter dem", sade Ron medan han rös ofrivilligt.
"Är alla klara?" Frågade professor Lupin.
"Trodde du att jag var redo?" frågade Harry.
Remus suckade. "Nej, ditt ansikte visade tydligt att du inte var redo. Jag vet att du är en otroligt modig trollkarl, jag visste det redan då och du har ett stort hjärta, men om Voldemort eller ens en dementor skulle dykt upp i det rummet och du frös, jag visste att du skulle bli hånad för det och jag ville inte det. Jag är ledsen."
"Det är okej, jag förstår dina anledningar, jag förlät dig för det för evigheter sen."
Harry känd en stöt av rädsla. Han var inte klar. Hur skulle man kunna göra en dementor mindre skräckinjagande? Men han ville inte be om mer tid, för alla andra nickade och kavlade upp ärmarna.
"Vi var alla rädda, även om vår rädsla inte är lika illa som din", sade Neville med ett medlidande leende.
"Neville, vi drar oss en bit bakåt och lämnar fältet fritt åt dig", sade professor Lupin. "När du är klar kallar jag fram näste man. Kliv bakåt nu allesammans, så att Neville kan sätta i gång …"
"Vi skulle inte vilja uppleva en halv Snape, skulle vi?" sade Luna lätt i en frågande ton och de andra visste inte om de skulle vara äcklad vid tanken på det eller roade.
Resten av klassen backade upp mot väggarna och lämnade Neville ensam framför klädskåpet. Han såg blek och skrämd ut, men han hade rullat upp ärmarna på klädnaden och höll trollstaven beredd.
Remus suckade. "Jag önskar att du inte hade sett så rädd ut, jag borde ha förklarat mer om hur en boggart inte kan skada dig fysiskt."
"När jag har räknat till tre, Neville", sade professor Lupin och riktade sin egen trollstav mot dörrhandtaget på skåpet. "Ett …två …tre …Nu!"
Bill och Charlie såg särskilt ivriga ut över att få höra hur Snape såg ut i kvinnokläder, de hade lyckats lista ut det.
Ett regn av gnistor sköt ut från änden på Lupins stav och träffade dörrhandtaget. Skåpdörren flög upp. Ut trädde professor Snape, kroknäst och hotande, med ögon som sköt blixtar mot Neville.
"Det här kommer bli bra", kacklade tvillingarna glatt, de visste självklart redan vad Neville skulle göra med boggarten, det hade varit skolans snack i evigheter och de såg väldigt mycket fram emot att få höra Harrys beskrivning utav händelsen.
Neville drog sig baklänges med höjd trollstav, mumlande ohörbara ord. Snape störtade sig mot honom och stack handen innanför klädnaden.
"Det skulle skrämma vem som helst", instämde Percy. "Men det viktigaste att komma ihåg är att han bara är så elak som du tillåter honom att vara."
"Om jag känner Snape rätt så blänger han just nu på med en dödsblängning på en stadig plats på väggen och det är nog skrämmande nog." sade Sirius påpekande och alla kunde höra leendet i hans röst.
"R… r… riddikulus!" skrek Neville gällt. Det hördes ett ljud som en pisksnärt. Snape snubblade; han var iförd en lång, spetskantad klänning och en jättehög hatt med en maläten gam på toppen och i handen svängde han en enorm mörk röd väska.
I samma ögonblick visades en bild på Snape i de kläderna upp på den stora skärmen och de krävdes bara en blick från alla på bilden innan de brast ner i hysteriskt skratt.
"Ta ner den!" skrek Snape ilsket, en ytterst svag rodnad på hans ursinniga ansikte. "Ta ner den eller så förstör jag skärmen!"
Tydligen så tog framtiden hotet som ett seriöst ett för det dröjde inte länge förrän bilden bleknade bort, men skadan var redan skedd. Alla hade sett Snape i kvinnokläderna och skratten dämpades inte ett dugg.
"Bra gjort Neville", skrek Charlus över skratten. "Jag visste att du hade det i dig!"
"Påminn mig om att imorgon be om din autograf. Vem som helst som kan få Snape att se ut som en kvinna är otrolig."
Neville rodnade när han hörde det, inte van vid den typen av uppmärksamhet eller beröm.
Eleverna började gapskratta. Boggarten hejdade sig förvirrad och professor Lupin ropade: "Parvati! Framåt!"
Parvati trädde fram med sammanbiten min. Snape svängde runt mot henne.
"Inte alls lika skrämmande som i vanliga fall", skrattade Parvati.
"Men det ger en helt annan effekt, blev mer dramatiskt blev det inte?" frågade Fay med ett skratt.
Det hördes en ny smäll, och i hans ställe stod nu en blodstänkt, inlindad mumie. Den vände sitt oseende ansikte mot Parvati och började mycket långsamt, med släpande steg, röra sig mot henne medan den höjde på de styva armarna …
"Vart fick du den rädslan ifrån?" frågade Ron nyfiket.
"Det var en mugglar film som skapades ett par år innan det och det var antagonisten i filmen, den gjorde mig skräckslagen."
"Men du är renblodig, hur vet du om filmen då?" protesterade Dennis.
"Vår mammas syster är gift med en mugglare och mina föräldrar ansåg att vi skulle uppfostras i båda världarna." förklarade Padma istället för sin syster.
"Riddikulus!" skrek Parvati. Bandagen började lossna och falla ner vid mumiens fötter. Den trasslade in sig i dem och ramlade på näsan, varefter huvudet rullade av.
"Klassiskt", kommenterade Lee.
"Um… hur… jag eh", stammade Cho. "Hur går det och gör det bättre?"
"Den var död, faran var över."
"Seamus!" vrålade professor Lupin.
Narcissa blinkade häpet. "Du kan vråla?"
"Jag hade övning på mina vänner under alla våra skolår", svarade Remus retsamt.
Seamus störtade förbi Parvati.
"Du var mer exalterad att gå upp mot boggarten än vad Snape är när det häller att dela ut straffkommenderingar till Gryffindors."
Pang! Där mumien hade stått stod nu en kvinna med svart hår som nådde till golvet och ett skelettaktigt, grönt ansikte - en klagovålnad. Hon öppnade munnen på vid gavel och rummet fylldes av ett ohyggligt ljud, ett långt, klagande skrik som fick Harrys nackhår att resa sig …
"Vart kommer den rädslan ifrån?" skrattade Bill.
"Många är från filmer eller berättelser som de måste ha hört när de var barn för att hindra dem från att göra vissa saker."
"Det är delvis anledningen, men mamma blev attackerad av en klagovålnad när jag var liten och blev riktigt skadad", sade Seamus med en suck, det hade varit hemskt.
"Riddikulus!" ropade Seamus. Klagovålnaden utstötte ett skärande läte och grep sig om strupen. Rösten var borta.
"Det är mer ironiskt än roligt", påpekade Ginny fundersamt
"Tja, den var inte skrämmande längre och det var huvudsaken", Seamus ryckte på axlarna.
Pang! Klagovålnaden blev till en råtta, som jagade runt i cirklar efter sin egen svans, och - pang! – råttan blev till en skallerorm som ringlade och vred sig innan den – pang! - blev till en ensam, blodig ögonglob.
Kingsley fnös. "En blod ögonglob? Jag tror jag skulle ta ormen över ögongloben."
"Vad händer om det var en docka över en ögonglob?" frågade Huvudlöse Nick med ett oskyldigt leende som inte lurade auroren.
"Och där har vi bevis för varför Nästan Huvudlöse Nick är Gryffindors spöke", skrattade Demelza.
"Han är förvirrad!" skrek Lupin. "Vi är snart där. Din tur, Dean!"
Narcissa log. "Du blir upphetsad. När du blir riktigt upphetsad eller brinner för något så brukar du bli mer högljudd."
Dean skyndade sig fram. Pang! Den blodiga ögongloben blev till en avhuggen hand, som vände sig på andra sidan och började krypa över golvet som en krabba.
"Nu det är bara äckligt", stönade Leanne.
Tonks själv såg lite sjuk ut. "Jag gillar inte den här lektionen väldigt mycket längre, allas rädslor är verkligen oroande."
"Riddikulus!" tjöt Dean.
"Du klarar dig jättebra Remus", madam Bones log. "Alla får kläm på det ganska snabbt och hittills så har ingen haft en panikattack."
Sirius blängde på henne, det var inte hans fel att han hade fått panikattack den enda gången. Han hade lärt sig att komma över den rädslan sen dess.
Det hördes ett klick och med ens satt handen fast i en råttfälla.
"Utmärkt! Ron, nu är det du!"
"Det sista slaget. Ronald Weasley VS The Spider!" ropade Lee upphetsat och Ron grimaserade emot honom, inte särskilt road alls.
Ron sprang fram. Pang! Flera av eleverna skrek till. En jättelik spindel, två meter hög och täckt med hår, närmade sig Ron medan den hotfullt rasslade med sina stora klor.
"Spindeln som plockade upp dig året innan?" frågade Luna intresserat och Ron nickade tyst.
Ett ögonblick trodde Harry att Ron hade förstenats av skräck. Sedan …
"Så lite tillit", grymtade Ron och blängde lekfullt på sin vän.
"Riddikulus!" vrålade Ron och på varje av spindelns ben så dök rollerblades upp och benen spreds åt alla håll så att odjuret gled runt på golvet. . Lavendel Brown skrek till och hoppade ur vägen för den. Till sist stannade framme vid Harrys fötter. Han höjde trollstaven, beredd att använda den, men …
"Vad skulle du ha gjort om du hade mött din rädsla?" frågade McGonagall nyfiket.
Harry ryckte på axlarna. "Jag är inte säker, vid den tidpunkten så gick mina tankar en mil i minuten och allt hände så snabbt. Jag kunde inte förstå någonting."
"Okej, ny fråga. Hur skulle du hantera den idag?" frågade Amanda Grayson nyfiket.
"Massor med rosa färg och glitter, balettkjol kanske… om inte det skulle funka kanske försöka sätta eld på den… eller ett sätt som ni kommer höra om senare i boken", sade Harry fundersamt till svar.
"Här!" ropade professor Lupin plötsligt och skyndade fram.
Remus suckade bättre. "Jag kunde ha hanterat det där bättre, men det var min första reaktion."
"Det är okej", försäkrade Harry. "Jag har mött en boggart flera gånger efter det trots allt. Och du har gjort upp för det."
"Varför hoppade du emellan?" frågade Dean nyfiket.
"Jag skulle tro att det kommer förklaras vid samma tidpunkt som första Hogsmeades resan", svarade Remus och en hel del elever såg besvikna ut över att de skulle behöva vänta på svaret.
Pang! Den benlösa spindeln hade försvunnit. Ett ögonblick såg sig eleverna skrämt omkring för att se var den fanns. I nästa ögonblick svävade där en silverskimrade klotrund kula i luften framför Lupin,
"Nu när jag ser tillbaka på det så var det ganska uppenbart…" funderade Harry.
"Vad trodde du att det var?" frågade madam Bones intresserat.
"Ni kommer få se."
som sade "Riddikulus" i nästan sömnig ton. Pang!
Umbridge såg alldeles för glad ut så Tonks ökade takten på läsningen.
"Fram med dig, Neville, och gör slut på honom!" sade Lupin då boggarten landade på golvet i skepnad av en kackerlacka. Pang! Snape var tillbaka.
Vid påminnelsen om Snape i kvinnokläderna brast de flesta ut i skratt igen.
Den här gången störtade Neville fram med ett beslutsamt ansiktsuttryck.
"Han vinner självförtroende. Det är vad en bra lärare gör, de ingjuter självförtroende i sina elever och får dem att känna sig trygga. Inte rädda för sitt liv eller livet för sina husdjur."
"Du var bara tvungen att smutskasta Snape, var du inte?" frågade Remus uppgivet.
"Riddikulus!" ropade han, och under bråkdelen av en sekundhann de se en skymt av Snape i sin spetsklänning innan Neville utstötte ett skallande "Haha!" som fick boggarten att explodera i tusen små rökvirvlar. Sedan var han borta.
"Wow", Charlus flinade. "Det är fantastiskt! Du fick en hel grupp av tredjeårselever att förstöra en boggart. Det är bara… obefintligt."
"Exakt mina tankar", Remus log. "Även om det gav mig ett par problem med resten utav årskursen, tack och lov kände jag en som hade en boggart vid tillfället så de andra eleverna också kunde få prova på att möta en boggart."
"Se vad han gjorde, pojken är inte längre rädd för mig", muttrade Snape irriterat.
"Åh jag skulle inte oroa mig Severus", sade Sinistra torrt. "Longbottom fruktar dig fortfarande."
"Bravo!" ropade professor Lupin medan hela klassen började applådera häftigt. "Utmärkt, Neville. Bra gjort allesammans. Låt mig se … Fem poäng till Gryffindor för varje elev som gick till angrepp mot boggarten, tio till Neville för att han gjorde det två gånger,
"Och där Neville, har du bevis för att du tillhör Gryffindor."
"Vad menar du? Jag förstår inte", sade Neville förvirrat.
"Nev, av allting i världen är du mest rädd för Snape och ändå så går du till hans lektioner, möter honom varje dag. Det är mod, äkta mod. Du går upp emot vad du är livrädd för varje dag utan att ge upp", sade Harry tålmodigt och alla drar efter andan när de hör det.
"Huh, jag har aldrig tänkt på det på det sättet", viskade Neville innan han började le. "Jag antar att jag verkligen hör hemma i Gryffindor."
fem var till Hermione och Harry."
"Inte för att ni inte förtjänar poängen", anmärkte Cho. "Men varför gav du Harry fem poäng?"
Hermione log. "Han svarade rätt på frågan, och jag tror att Remus kommer förklara det om ett ögonblick."
"Men jag gjorde ju ingenting", sade Harry.
"Du och Hermione besvarade mina frågor korrekt i början på timmen, Harry", sade Lupin i lätt ton.
"Det var också ett plus med professor Lupin, han delade alltid ut rättvisa poäng oavsett hus", förklarade en sjätteårselev för en andraårselev.
"Utmärkt, allesammans, det var en strålande lektion. I läxa får ni kapitlet om boggartar. Läs det och skriv ett referat och lämna sen in det till mig på måndag. Det var allt för idag."
"Aw, du gav dem läxor",
"Jag är, var en professor Tonks. Lärare ger ut läxor, det är så det fungerar."
"Men du skulle vara en cool lärare."
"Hörde du ens vad han gav dem i läxa?" frågade Kingsley misstroget."Det är bäst att de får full poäng eller så har ni utegångsförbud resten av era liv."
"Vem är du att ge oss utegångsförbud?" frågade Michael hånfullt.
Upprymt pratande lämnade eleverna lärarrummet. Men Harry kände sig inte glad. Professor Lupin hade avsiktligt hejdat honom innan han hann konfronteras med boggarten. Varför? Var det för att han hade sett Harry falla ihop på tåget och därför inte trodde att han dög mycket till? Hade han varit rädd för att Harry skulle svimma igen?
"Det är faktiskt bra frågor", påpekade Percy.
"Jag förklarar för Harry mina handlingar vid ett senare datum, och nej jag var inte rädd för att du skulle svimma igen", sade han och lade till den sista delen i eftertanke.
Men ingen annan verkade ha märkt något.
"Tack och lov", muttrade Harry. "Jag skulle hatat mer uppmärksamhet."
"Såg ni hur jag fixade den där klagovålnaden?" ropade Seamus.
"Och den avhuggna handen?" Sade Dean och viftade runt med sin egen.
Katrina stönade. "Naturligtvis skulle de finna det lustigt och prata om det som om det var den bästa saken i världen."
"Det är bara hur pojkar är Trina", skrattade Amanda. "De kommer aldrig över sin fascination för allt blodigt och störande."
"Och Snape i den där hatten!"
En ny omgång av skratt spred sig innan Snapes blängande blick fick tyst på alla igen.
"Och min mumie!"
"Snape i hatten!" skrattade Tonks. "Det skulle helt klart vara min favoritdel utav dagen."
"Det var det", skrattade Neville, han hade gillat den synen av Snape även om han fått betala för det senare.
"Jag undrar varför professor Lupin är rädd för kristallkulor?" Sade Lavender fundersamt.
"Jo, jag gillar inte dem heller", funderade Remus högt.
"Är det på grund av…?" Sirius röst bogserades bort när han kunde känna Remus blick på honom.
"Ja, det är det", svarade han och gnuggade bakhuvudet nästan omedvetet.
"Det var den bästa lektion vi nånsin haft i försvar mot svartkonster, tycker ni inte?" sade Ron upphetsat på vägen tillbaka till klassrummet, där de skulle hämta sina väskor.
"Det säger i och för sig inte så mycket", påpekade Kim Sloper. "Jämfört med de två förra lärarna så tar det inte mycket för att imponera."
"Jag tar vad jag kan få."
"Och du gjorde ett fantastiskt jobb för att vara första gången som professor", berömde McGonagall. "Jag är glad att jag fick höra om den så här."
"Hur mycket tror ni att det beror på att Snape blev förnedrad som hon gillar att höra om det?" viskade Ron med en fnissning.
"Han verkar vara en väldigt bra lärare", sade Hermione gillande. "Men jag önskar att jag också hade fått hjälpa till med boggarten …"
"Jag är glad att jag hade ditt godkännande, Hermione", sade Remus till henne, en blandning av uppriktighet och nöje i hans röst.
"Jag sade bara vad jag ansåg, och det var sanningen. De flesta här inne håller med mig", svarade Hermione en aning förläget.
"Vad skulle den förvandla sig till för att skrämma dig?" sade Ron och fnissade. "En hemuppgift som bara fick näst högsta betyget?"
"Håll käften", sade Hermione och tog tillfället i akt eftersom hon inte hade gjort det vid den tidpunkten.
Remus dolde ett leende när han mindes hennes boggart på slutprovet, den hade varit roande minsann.
AN: Jag vet att Mumien kom ut 1999, men vi låtsas att den kom ut tidigare nu, okej.
Okej, det här kapitlet kom ut snabbare än förväntat, tolv dagar bara. Anledningen är tyvärr inte att jag fick världens explosion utav kreativitet, jag var självklart tvungen att bli sjuk så jag lever i min säng just nu så bortsett från att se film så var att skriva det enda jag orka med och sen hjälpte Emilia01love väldigt mycke.
Åh, en sak till. Tack så hemskt mycket för allt stöd, redan upp i 103 reviewer och det här är bara det nionde kapitlet, sjunde om vi räknar kapitel som man läser i. NI är bäst.
