Förlåt så mycket för den sena uppdateringen! Har faktiskt fullständigt glömt bort att över huvud taget vara inne på datorn på senaste tiden! Jag skäms... men bättre sent än aldrig, eller?
9. En återförening
Draco vaknade bara tjugo minuter efter det att Harry försvunnit. (A/N: Fast det säger vi väl inte till honom, eller hur?) Han var kall, och kände att något saknades, men kunde inte riktigt placera ut vad, eftersom hans trötta hjärna inte hade börjat fungera ordentligt än.
När han sedan satt sig sömnigt upp, kom han fram till att han inte låg i Potters tält, utan i ett rum gjort av trä, någonstans. Underligt. Hur kom han hit?
Så stelnade han plötsligt till; Allting från föregående kväll kom tillbaka till honom. Hur de flytt från dödsätarna i tältet, och hamnat rakt i armarna på dödsätarna i Hogsmeade istället. Hur Harry Potter avvärjt dementorerna, och de smitit undan från dödsätarna. Hur de hamnat i Spökande Stugan. Vad de hade haft för sig i Spökande Stugan...
Intressant...
När allt var ihoppusslat fanns det bara en sak Draco funderade över: Var fasen hade guldpojken tagit vägen? Han undrade även varför Harry hade övergivit honom, om han var okej, vad han höll på med och vad som hänt mitt i natten som var så pass viktigt att han bara var tvungen att gå utan att ens väcka sin... pojkvän...? Det sista lät skumt, men ändå på ett rätt så bra sätt. Jaja, poängen var ju att om han fick svaret på den första frågan, kunde han antagligen själv räkna ut resten.
Och tanken på att den andre tonårige trollkarlen blivit attackerad föll honom inte in; varför alltid förvänta sig det värsta? Dessutom verkade hela idén med attacken långsökt: Hur skulle någon kunna se Harry, men inte honom, ligga och sova på golvet härinne? Nej, Pojken-som-överlevde-och-skulle-göra-det-mycket-längre-till-om-Draco-fick-vara-med-och-bestämma måste ha gått självmant, och tagit manteln med sig.
Men VAR i Merlins namn var han?!
Draco reste sig på vingliga ben – det knakade obehagligt i hans ryggrad när han sträckte den – och såg sig om i rummet. Enda utvägen verkade vara en dörr som ledde vidare genom stugan, såvida han inte ville gå ut samma väg som han kom, det vill säga hamna i Hogsmeade igen. Och varför skulle Harry vilja det, när han ville till Hogwarts?
Så Draco öppnade dörren och gick igenom den till nästa rum. Nästan direkt såg han att en golvplanka var lös eftersom den bara till hälften täckte vad som verkade vara ett hål i marken. En tunnel! Men borde inte Harry ha känt till den om han nu varit i Spökande Stugan så ofta? Nåja, antagligen var det här som han försvunnit i alla fall, och det räckte för den bleke mannen.
Han tog sig ner igenom tunneln, och började snubbla fram där ner i mörkret. Typiskt att han inte hade sin Hjälpande Hand här nu!
Han lyckades i alla fall på något sätt ta sig fram en bra bit, men halvvägs genom tunneln fanns en förgrening; tunneln delade sig nu i två. Okej, vilket håll skulle han nu ta? Svänga in, eller fortsätta framåt?
--
Under tiden hade Harry fastnat i tunneln.
De hade svängt in i en ny tunnel som definitivt inte funnits där sist han var där, och efter att ha stapplat genom den i vad som kändes som en halv evighet, hade Neville och kompani plötsligt tvärstannat, och hyssjat på Harry. Någon eller några var på väg mot dem i motsatt riktning!
Harry hade hört två par fötter långsamt komma närmre, men han såg inget, det var omöjligt eftersom han var längst bak i ledet. När de var nära nog, såg däremot både Neville – som hade tagit täten igen – och Dean vilka de var, för båda flämtade till.
"Ron?"
"Hermione?!" Harry kände ett mentalt knivhugg i bröstkorgen, av att ha blivit påmind om sina två bästa vänner så brutalt.
Figurerna i sin tur utbrast:
"Neville! Dean!" i kör.
"Vad gör ni båda här?" undrade Seamus, uppenbart lättad, även om han inte såg de två nykomlingarna.
"Seamus?" undrade Ron förundrat, medan Hermione istället började förklara: "Vi hörde, när vi kom in på skolan, att ni tre höll i ner-med-Snape-och-störta-Carrows-möten, och tänkte att eftersom ni var den enda motståndsgrupp på skolan, så..."
Det smärtade, än en gång, till inom Harry, av att höra att de två tydligen var fullt villiga att riskera liv och lem för en liten skolförening, men absolut inte vågade hjälpa sin bästa vän, men han sa fortfarande inget.
"Vem sa det?" undrade Dean skarpt.
"Parvati", svarade båda i korus igen.
"Bra, hon är okej, vi litar på henne", pustade han ut. "Bara så att det inte har nått slytherinares öron, ni vet."
"Men vänta lite..." började Neville, uppenbart förvirrad. "In på skolan? Hur lyckades ni bli intagna igen? Du är ju mugglarfödd, Hermione! Ta inte illa upp", tillade han.
"Ron har ju varit 'förfärligt sjuk i drakkoppor'", hon gjorde citationstecken runt uttrycket, även om det inte syntes så tydligt i mörkret, "... så vi sa bara att han hade tillfrisknat. Och, tja, jag transformerade mig själv att likna Ginny, för hon är ju lika mycket renblod som alla andra Weasleys..."
Tredje knivhugget var värst: Ginny! Harry hade inte tänkt på henne sedan Draco tröstat honom när han hållit på att bli dödad tack vare sin före detta kärlek. Att han nu skulle bli påmind om henne på det här sättet, när han för mindre än fyra timmar sedan hånglat med Draco Malfoy (vilket aldrig fick lämna det rum de nyss delat i Spökande Stugan!)... det sved.
"... Av någon underlig anledning, gick vår plan faktiskt igenom", babblade Hermione på. "Snape såg misstroget på mig, och det var så underligt – minns du det Ron? Jag var helt säker på att han på något sätt visste att det var jag, men efter ett tag krökte han bara på nacken, räckte oss våra scheman, och sa åt oss att det var bäst att vi inte smittade några andra elever om utifall att vi inte var helt friska." Hermione tycktes äntligen ha pratat klart, och Seamus tog tillfället i akt att fråga:
"Vad gör ni här nu? Jag menar", förtydligade han, "varför kom inte alla tre samtidigt?"
"Samtidigt?" Hermione rynkade pannan i tydlig förvirring, och Ron undrade: "Vad menar du?"
"Ja, ni har väl ändå jobbat tillsammans mot Ni-vet-vem?"
Ron harklade sig besvärat, och Hermione skruvade på sig där hon stod.
"Ähum, tja, om vi ska vara helt uppriktiga", började den brunhåriga flickan igen, "så har vi inte varit ute och kämpat särskilt mycket... Harry gav sig ut själv..." Nu började den glasögonprydde ifråga att känna sig arg. Som om han hade valt att leta horrokruxer själva, som om han sagt åt dem att det var för farligt... tja, det hade han ju, men de hade insisterat på att följa med, och förberett allt, och Harry hade börjat vänja sig vid idén när de plötsligt fått kalla fötter! Och det här med att inte ha kämpat så mycket... de hade ju gått under jorden, för Merlins skull!
Ron fortsatte. "Ja, och var än Harry är just nu, så vet vi inte hur pass långt han har kommit med uppdraget..."
"Va?" Neville talade för alla när han yttrade det ordet. Även om Harry inte kunde se det, kände han på sig att Seamus och Dean sneglade förvirrat bak mot honom. "Men Harry är ju..."
"Här", klippte han snabbt av Neville, när han kände att det var dags att göra sin röst hörd.
Hermione och Ron flämtade till när han sade det, och när han klev fram utbrast de båda: "Harry!" som om de behövde bekräfta det för sig själva innan de trodde på det.
För ovanlighetens skull, var Ron den som först hämtade sig efter att ha fått höra något så chockerande.
"Är... är det verkligen du? Vad gör du här?"
"Ja, Ron, det är jag. Jag mår bra, tackar som frågar", lät han, kallare än vad han tänkt sig, men inte mer än vad han kände att de förtjänade. "Och för er information jobbar jag här på uppdraget – jag har kommit rätt så långt på det själv, så oroa er inte; Bara två kvar, och sedan behöver ni förhoppningsvis inte gömma er längre."
Neville, Dean och Seamus förstod antagligen att det var ett laddat ögonblick, för de sa inget även om de såg ut som levande frågetecken.
"Harry, förlåt oss!" utbrast Hermione, närmast panikartat. "Vi ville följa med dig, men Molly..."
"Jag var helt okej med att ni inte följde med mig, och det är jag fortfarande, om det hade varit för att hålla er undan fara – som ni sa, och som jag ville att ni skulle göra – men vad i Merlins namn gör ni här då?"
"Vi... ångrade oss", mumlade Ron.
"Åh, det var ju nytt", snäste Harry irriterat.
"Harry, snälla var inte förargad! Så fort du hade rest ville vi följa efter, men..."
"Men då var det ju för sent, eller hur?" fyllde han i Hermiones mening. När han såg hur skärrade de faktiskt verkade, lugnade han sig dock. "Så, när kom ni fram till att det var bäst att återvända till Hogwarts, då? När ni fick höra om Ginny?"
"Vaddå om Ginny?" undrade Ron genast. Harry skrattade nästan till.
"Är det så konstigt att jag ställer den frågan, Ron? Du var alltså helt okej med att din syster blev en dödsätare för att skydda er, medan du själv-"
"Hon blev VAD?!" Det var först nu det gick upp för Harry att Ginny kanske, på något mirakulöst vis, lyckats undanhålla sitt jobb som dubbelagent för resten av familjen.
"Harry, vad i Merlins kalsongers namn är det du säger?!" Ingen tog någon notis om Hermiones vulgära språk.
"Ginny. Är. En. Dödsätare", förklarade han långsamt och tydligt. "Visste ni inte det?" undrade han sedan, totalt i onödan att döma av deras chockade reaktioner. "Undrade ni aldrig vart hon tog vägen när hon försvann mitt i allting på dagar och nätter?" Det var en chansning att dottern Weasley hade varit ute mer än en gång, men det var rimligtvis så, och Ron verkade veta vad han pratade om.
"Hon har varit ute på uppdraget att hjälpa försvarslösa mugglarfamiljer! Jag vet inte hur du vet att hon varit borta, men så är det i alla fall! Jag förstår att du är sur på oss, men att kasta ur dig anklagelser om min familj, Harry, var att gå för långt, jävligt för långt!" Ytterligare onödig information skulle vara att Ronald Weasley nu hade förlorat kontrollen över sitt temperament, och vrålade för full hals. "Ginny är INGEN dödsätare!!"
"Det är hon visst Ron, jag har sett henne!" gormade Harry för att överrösta Ron.
"Hallå? Vi smyger här!" påpekade Dean i en väsning som ingen av de två männen hörde.
"Ronald, håll käften!" Ron blev så häpen över Hermiones skrik – att hans egen flickvän kunde våga säga något sådant! – att han genast avtrubbades. "Harry... SETT HENNE?! Vad i helvete menar du med det?"
De båda argumenterande trollkarlarna stirrade stint på Hermione, som om hon precis erkänt att hon var gift med Voldemort och hade fyra barn. Harry återtog ordet, lugnt och relativt sansat, när han insåg vad han hållit på att informera dem om.
"Ginny har, motvilligt, blivit en dödsätare. De har antagligen hotat att göra slut på dig Ron, och din familj, om hon inte gör det. Detta vet jag, eftersom hon höll på att döda mig när jag var hos Xenophilius Lovegood, och skulle ta reda på vad tecknet på boken du fick, Hermione, betydde."
"Det skulle hon aldrig göra!" Ron skrek förvisso inte längre, men han väste rentav åt Harry för att understryka hur lite han trodde på historien.
"Jag säger inte att hon gjorde det frivilligt, Ron, och rent tekniskt var det ju inte hon som skulle döda mig om jag blev fast, det var ju dödsätarna eller Du-vet-vem, men hon skulle ha fått mig dödad."
Ron skakade förfärat på huvudet, i ett desperat försök till förnekelse. "Nej. Nej, inte Ginny. Ginny kan inte vara en... en av dem... Nej!" Man hörde nu klart och tydligt tvivlet i hans röst, och med ens översköljdes Harry av ett starkt medlidande mot sin vän.
"Ron, jag... jag kan väl säga att jag vet hur det känns", började han.
"Hur kan du veta hur det känns?" Nu lät det på Ron precis som om det var Harrys fel att det hänt, bara för att det var han som meddelat om det. "Det här är som om jag har förlorat min syster, Harry! Du kan omöjligt veta hur det känns att förlora...!"
"En familj?" fyllde den svarthåriga uppskakat i. "Vet inte jag hur det känns att förlora en familj?!"
"Harry!" Hermione var rädd för ännu ett bråk. "Snälla lugna ner dig! Och du också, Ron", tillade hon när den glasögonprydde var på väg att protestera. Båda tystnade, och bara stirrade stint på varann. De kom dock på andra tankar när Hermione påminde om att hur det än var, var de alla här för att bekämpa ondskan, och att de förslagsvis kunde börja med Mörkrets Herre, om Harry kunde vara så snäll att förklara och sätta de in i vad som hänt, och vad han nu var på väg att göra.
Den svarthårige trollkarlen kunde ju inte direkt protestera, så trion slöt fred igen, och tog sig gemensamt till slottet, ledda av Neville, Dean och Seamus.
Väl inne i Vid Behov-rummet ville alla höra Harrys allt annat än korta redogörelse för vad han hade haft för sig under den här långa tiden. Han sa att det inte fanns tid, att Ni-vet-vem kom allt närmare, och att det fanns en viktig sak att slutföra innan dess, som han tyvärr inte kunde berätta om. Med det sista sagt såg han menande på Ron och Hermione, vilka nickade i förståelse.
"Men Harry, vet du var den finns?" undrade Hermione med rynkad panna. Den grönögde ryckte på axlarna, och frågade sedan, rakt ut:
"Vet någon här var Ravenclaws försvunna diadem finns?"
"Eh, Harry... den där tiaran har varit försvunnen i hundratals år, det vet till och med jag..." började Seamus tveksamt, men han blev avbruten.
"Den kan inte ha varit försvunnen hela tiden, han har hittat den", förklarade Harry, och alla visste exakt vem han pratade om. "Det hjälper förstås inte mig särskilt mycket, eftersom han gömt undan den igen, och ingen vet var."
Hermione hade gjort stora ögon så fort han hade nämnt diademet, och var nu bara tvungen att fråga:
"Harry, är du säker på att det är diademet? Det här diademet?" Hon gjorde en svepande gest med staven, och frammanade en svävande, något suddig bild av föremålet. Pojken-som-inte-gav-upp-hoppet såg ett tag på bilden framför sig, och kände genast igen det någonstans ifrån.
"Ja, det är jag Hermione", försäkrade han. "Jag tror till och med att jag själv har sett det någonstans, finns det kanske en bild i 'Hogwarts Historia'?" undrade han.
Hermione rynkade tvivlande pannan. "Kanske, men jag har inte sett det därifrån. Jag har sett det i en annan bok, från biblioteket, 'Makalöst Mystiska Magiföremål'", informerade hon eftertänksamt. Ron ryckte på axlarna.
"Vi ska väl leta rätt på själva diademet, snarare än boken med en bild på det?" påminde han med sin fråga, och tog Hermione i armen för att leda henne mot dörren ut ur rummet. Tätt inpå följde Dean och Seamus, rädda att bli lämnade ensamma, och sedan gick även Neville mot utgången. Den Utvalde var själv den siste att lämna rummet, med osynlighetsmanteln i hand, redo att svepa den över sig.
Tråkigt kapitel? Roligt kapitel? You tell me, så jag vet vad jag ska förbättra!
Som sagt, hemskt ledsen för förseningen, och den här gången kan jag inte skylla på att ni inte påminde mig med reviewer, för det gjorde ni faktiskt, det var bara jag som var dum nog att inte ens logga in på datorn för att se dem... Men jag har faktiskt en ganska bra ursäkt ändå, om det är någon som bryr sig: Har varit sängliggande i hela förra veckan. Feber. 41 grader hög!! Usch, och sen kommer man till skolan och har saker att ta igen, prov att skriva och så vidare (stannade faktiskt kvar på skolan till fem igår för att skriva ett engelskaprov som min hopplösa lärare glömt bort att jag skulle skriva)! ... Om någon bryr sig...
Anyway, ett stort tack till alla dem som reviewat mitt senaste kapitel, fått mig att le och muntrat upp mig efter mina hemska veckor! Faktum är att you guys have all been so nice to me this week, så jag tänkte tacka er alla personligen! Tack till:
Kimberly (tack för berömmet, nu vet jag att jag lyckats :D),
:) (tack snälla för den komplimangen, det är sånt man aldrig hör för ofta ;)!),
A Girl (tack för reviewerna, även om de inte var till den här storyn),
ForgottenKiid (I haven't forgotten about you :p! Tack för att du favoriserat mig!!)
och DarkDesertDreams (håller med dig fullständigt, det var faktiskt det jag själv hakade upp mig på också! Tack för att du vågar skriva allt vad du tycker, och tack dessutom för vad du skrev.)
Och tack såklart, alla ni som tidigare reviewat här; det värmer hörni, så fortsätt med det :D!
