A/N Det här kapitlet är delat mellan Harry och Ginnys POV. Hoppas ingen blir förvirrad!
Efter att även Ginny gett sig av var inte stämningen på topp på Grimmaldiplan. Harry sa knappt ett ord på hemvägen, och Ron var även han försjunken i sina tankar. Harry kunde inte minnas att han känt så här förut. Det var som om en del av honom hade slitits bort och lämnat ett stort gapande hål inne i honom. Han skulle aldrig erkänna det för Ron, men han kände sig hela tiden på väg att börja gråta. Därför höll han sig så tyst som möjligt och försökte att tänka på annat.
Problemet var bara att alla lyckliga minnen han hade var på något sätt förknippade med Ginny. Första gången han red på en kvast – Ginny var bra på att flyga. Minnet av hans föräldrar – Hans mors hår hade lika gärna kunnat vara Ginnys. Kråkboet – Ginnys hem. Hogwarts – där Ginny var nu, och skulle vara kvar ett helt år. Harry drog handen genom håret. Det här var ju löjligt. Om han inte kunde koncentrera sig på alla lyckliga minnen han hade, så var han ju tvungen att gå igenom de svårare, men det fick ju honom inte direkt att må bättre.
Rons uggla Piggelin flög runt i rummet och hoade glatt. Det verkade som om hon var den enda som inte påverkats av den dystra stämningen. Han tänkte på Hedwig och hur mycket han saknade henne. Vilket inte bättrade på hans humör det minsta. Men då dök plötsligt en idé upp i hans huvud.
"Ron?" Ron vände sig om såg på Harry, med en likgiltig min.
"Vad?"
"Kan jag få låna Piggy? Jag behöver skriva ett brev."
Ron bara rykte på axlarna och stirrade tillbaka in i elden. "Visst, jag har ingen att skriva brev till." Harry visslade på Piggy, som lydigt flög ned och satte sig på hans axel. Utan att slösa någon tid sprang han uppför trapporna och in på sitt rum. Från en låda under skrivbordet tog han fram en bit pergament och en fjäderpenna. Hastigt krafsade han ner sitt brev, och knöt fast det på Piggys ben.
"Det här är till Ginny, Piggy. Hon är på Hogwarts. Jag vet att det är långt att flyga, men kan du skynda dig?" Piggy stirrade tillbaka på honom, flaxade på vingarna och flög iväg ut genom fönstret. Lite lättare om hjärtat gick Harry tillbaka ned till Ron. Om han mådde dåligt så kunde han bara drömma hur Ron mådde. Det var ju en sak att veta att Ginny var säker på Hogwarts, men hade hon varit på andra sidan jorden, helt ensam, var Harry inte säker på att han skulle ha klarat det.
Då Ginny vuxit upp med sex äldre bröder, var hon inte så van vid typiskt "tjejiga" saker. Hon hade aldrig i sitt liv ägt en docka (och om hon hade det hade hon antagligen aldrig rört vid den), hon hade alltid avskytt att ha på sig klänning, hon förstod inte vitsen med att fåna sig inför pojkar och hon avskydde skvaller. Det var innan hon började på Hogwarts. Då gick hon från att inte riktigt förstå det hela, till att verkligen avsky det. Och det verkade som om det bara blev värre med tiden!
Visst, första året hade börjat helt okej. Hon hade till och med börjat bli riktigt bra vän med flera personer. Men sen kom liksom hela grejen med Dolders dagbok i vägen. Den satte lite käppar i hjulet för hela träffa-nya-vänner köret. Och när hon väl blivit av med den, var det inte till någon vidare hjälp att hon räddats från en säker död i Hemligheternas Kammare, av Harry Potter. Även om hon fortfarande tänkte tillbaka på det minnet som en av sina bästa, var hon på det klara med att det kanske inte var det bästa rent socialt. Visst fick hon en massa uppmärksamhet. Det var nästan ett skämt! Det var knappt att hon fick en gnutta sömn den där sista veckan på terminen. Vart hon än gick bombarderades hon med tusen frågor. "Hur var han? Varför räddade han dig? Är han kär i dig? Känner ni varandra bra?" Det var inte till någon större hjälp för hennes självförtroende när hon för femtioelfte gången var tvungen att förklara att Harry bara gjort det därför att hon var Rons syster. Hon hade varit så mycket gladare om hon bara fått vara ifred och kunnat få fantisera ihop en alldeles egen version av det hela. En där Harry kommer till undsättning, just för att det var hon som låg där. Att han gjorde det för att han tyckte om henne, bara henne och ingen annan. Och när ingen tycktes förstå henne, tog dem det som att hon var högfärdig och såg sig som bättre än alla andra.
Efter sommaren hade det mesta av skvallret dött ut. Men nu hade alla funnit sin grupp som de var med. Och om hon hade lärt sig något om tjejer var det att de hade svårt att vara fler än två. Så hon höll sig till pojkarna i hennes årskurs istället, de visste hon i alla fall hur hon skulle vara med.
Sommaren innan hennes tredje år skulle starta bjöd Ron in Harry och Hermione till Kråkboet. För första gången fick Ginny en tjejkompis som hon kunde anförtro sig åt, och prata om saker som killar inte skulle förstå. Och hon behövde inte oroa sig för fånigt skvaller, eller dumma frågor och kommentarer. Hon berättade för Hermione och sina känslor för Harry, och blev mycket generad när hon fick till svar att alla redan visste, inklusive Harry. Hermione gav henne rådet att bara vara sig själv, gå ut med några andra och inte tänka så mycket på honom. Vänta tills han mognat till sig lite. Hon var först lite motvilligt till det hela, men då Hermione antagligen var den person som förstod Harrys känslomässiga liv bäst, var det kanske värt en chans. Inte långt därefter hade Michael Corner bjudit ut henne på en dejt, och inom kort var de ihop.
Under fjärde året blev hon, delvis genom DA allt närmre vän med Luna. Och hon om någon kan inte beskrivas som en normal flicka. Men Ginny kunde ändå inte stå emot hennes annorlunda sätt och underliga vanor. Det var avslappnande på något sätt. Hon behövde inte tänka så mycket på vad hon sa eller gjorde i hennes närhet. Hon kunde vara sig själv utan att det någonsin blev pinsamt.
Men inget av det hon tidigare känt av gick att jämföra med det som mötte henne den kvällen. Inte ens de där sista veckorna under hennes femte år, när Harry kysst henne mitt i ett fullproppat uppehållsrum, gick upp mot det här. Hon hade knappt hunnit innanför dörren, när ett dussin händer flög fram och drog henne till mitten av sovsalen. De andra flickorna i hennes årskurs satt i en ring på golvet, iförda sina pyjamasar. Någon hade förtrollat en mängd parfymerade ljus i pastellfärger, att sakta sväva runt i rummet. Det hela gjorde att rummet dränktes i en tung odör som fick henne att tänka på Professor Trelawneys klassrum.
"Så," sa Lisa, en liten smal svarthårig flicka iförd långrandig rosa pyjamas. "berätta allt för oss."
"Om vad?" frågade Ginny och låtsades att hon inte visste. I själva verket visste hon mycket väl i vilken riktning det här samtalet skulle gå.
"Om din sommar såklart! Vi vill veta allt!" sa Julie, en vanligtvis ganska tyst flicka, men vars ögon nu lyste av förväntan.
"Hon menar Harry." Jessica tog som vanligt tag i diskussionen och förde den som hon ville. Hon slängde sitt långa bruna hår över axlarna, och låtsades vara oberörd.
Men Ginny hade ingen lust att anförtro sig åt någon av dem. "Det finns inte så mycket att berätta. Det mesta har ni väl läst om i tidningarna."
"Äh, kom igen, var inte en sån glädjedödare! Vi berättar ju allt för dig!"
"Men det har jag ju aldrig bett er om. Jag har ingen nytta av skvaller, jag klarar mig bättre utan."
"Men snälla Ginny, bli inte arg!"
"Det här är ju första kvällen på vårat sista år, kan vi inte ha lite mysigt. Du behöver inte berätta något för oss om du inte vill." sa Julie, som alltid snabbt hoppade in för att lösa konflikter. Jessica försökte diskret nypa henne i armen, men Ginny märkte det.
Men Ginny var inte helt nöjd över sin reaktion. Hon hade ingen rätt att ta ut sin frustration på dem. "Förlåt mig om jag lät otrevlig. Det var inte min mening. Jag är bara trött, det är allt."
"Men ska vi ta och krypa ner i sängarna, så kan vi ligga ned och prata då?" frågade Johanna och reste sig upp. "Jag tar hand om ljusen."
Väl nere i sin säng kände sig Ginny än mer generad. Det var ju inte deras fel vad det stod i tidningarna. Och om hon inte berättade hur det verkligen var, kanske fler skulle börja tro på vad som stod i dem. "Du, Ginny…" hon kunde höra Lisas röst i mörkret.
"Ja." viskade hon tillbaks.
"Kan jag bara få fråga en sak?"
"Visst, det är okej."
"Jo, jag läste i Häxornas Värld att du och Harry i hemlighet förlovat er, och att ni ska gifta er i höst. Men det stämmer inte, va?"
Hon kunde höra hur flera par kroppar vred på sig för att höra bättre. "Nej. Och om det gjorde det så har han glömt att tala om det för mig." Hon kunde höra ett fniss, men inte från vilka det kom.
"Är det min tur nu?" Julies röst darrade lite.
"Kör på bara."
"Hur var det att vara med i tidningen? Är det inte konstigt att se sig själv och läsa om vad man gjort?"
Äntligen en lite vettigare fråga. "Jättekonstigt. Men om jag ska vara ärlig har jag inte läst så mycket. Inte om mig själv i alla fall. Jag tror inte det skulle vara bra för mitt ego. Eller mitt självförtroende, beroende på vad som skrivs." Mer fnitter hördes.
"Hur är det att vara med Harry Potter? Jag menar, vad pratar man med honom om?" Hon kunde höra att Johanna satte sig upp bredvid henne. "Får du inte mindervärdeskomplex?"
Hon log för sig själv i mörkret. "Det problemet har jag faktiskt aldrig haft. Eller, nu ljuger jag. Jag var livrädd för honom när jag var liten. Men nu är han liksom Harry. Bara Harry. Visst är han…" Hon avbröt sig just som hon hörde en lätt knackning på fönsterrutan. Hon kunde höra tassande steg, och att fönstret öppnades. Sen skrek någon till och ett hest hoande hördes. Hon kände en lätt duns vid fotändan av sin säng. Ginny drog fort fram sin stav och i ljuset av den kunde hon se…"Piggy! Vad gör du här?" Hon höll den lilla ugglan mellan sina händer. "Har du flugit ända från London. Har du med dig ett brev till mig?" Lydigt sträckte ugglan fram benet. Hon såg trött, men mycket stolt ut. Ginny lossade brevet och vecklade ut det. Hon läste det och ett leende spred sig snabbt över hennes ansikte.
Möt mig i uppehållsrummet. Skicka ett svar med DA galleonen när Piggy kommit fram.
Brevet var inte undertecknat, men Ginny kunde känna igen den handstilen överallt.
"Vad stod det i brevet?"
"Vem var det från?"
"Åh, det är klart det var från Harry, ser du inte hur hon ler."
Ginny kastade sig snabbt ner från sängen och öppnade sin koffert. Hon fick leta en stund innan hon fann det hon sökte efter. Hon drog fram den fejkade galleonen. Hon skickade iväg sitt meddelande, och när hon kände hur den glödde slog hennes hjärta en glädjevolt. Hon drog på sig sin morgonrock över pyjamasen och gick bort mot dörren.
"Vart ska du gå någonstans?"
"Jag ska bara ner till uppehållsrummet. Jag kommer sen."
"Ska han möta dig där? Åh, det här är så romantiskt att jag nästan dör!"
A/N Dum Dum Duh! Cliffhanger! Nåja, den fluffiga varianten iaf. Så, vad tycker ni? Jag fick en plötslig önskan att skriva lite om de andra tjejerna i Ginnys årskurs. Fatta vad med skvaller det ska finnas om henne! Och sen fick jag chansen att få svar på några frågor som jag alltid undrat över. FYI, om jag pratade med Harry, skulle jag ha seriösa mindervärdeskomplex! Ett nytt kapitel kommer snart. Vill ni ha det ännu snabbare, så rekommenderar jag att kommentera. Inget får mig att skriva snabbare...
