A/N: Måste skynda mig att skriva, har tre läxor att göra. BORING! Iaf så kommer kapitel 9 nu. Det är roligare, JAY! Undrar hur mina lärare skulle reagera om dem läste det där.

(Lucy Draco)

You should have lied

It doesn´t matter

That you had the courage to tell me

You should have lied

Cause' your stupid mistake

Made my world crash down

Now it´s goodbye

No you can´t take it back

Once the truth has come out of your mouth

So you tried to be honest

Bur honesty blew it this time

You should have lied

You could have lied

Anonyma föräldrar avslöjas

Jullovet hade precis börjat. Hogwarts expressen skulle avgå om tre timmar. Lucy satt i Slytherins sällskapsrum. Hon hade dagboken i sitt knä.

Jag har haft tur. Jerry och Mac har ingen aning om vart Novella är, och dem verkar inte vilja lura Lucy. Men James borde komma hit. Han får ju vara här på loven och… han kanske vill lura Lucy. Jag menar, han är ju faktiskt en av dem. Jag vill fly från dem, men ändå behöver jag prata med dem. Jag vill veta exakt vad som hände med Catarin. Samtidigt får dem inte misstänka mig, eller få lust att döda mig.

Lucy öppnade sin dagbok. Hon hade skrivigt av dikten från boken. Änglaspöken. Hon läste dikten om och om igen. Det var synd att hon inte hunnit läsa mer i boken, Lucy hade nämligen blivigt (nästan bokstavligt) bombarderad med läxor.

"Själen isande blå som blänker, Månljus kyler ner och stänker. Droppar av isande blod och tårar, Rinner tillsammans i en bäck som pålar. Snön den gnistrar otroligt klar, frosten biter underbar. Skönhet fagra änglaspöken, går ensamma i vägens möten. Hjärtat kallt helt av is, frosten gnistrar av en bris. Solen dör ingen tröst du finner, Alla dör bara änglarna hinner." läste hon högt för sig själv.

Några såg på henen som om hon var ett freak. Dem var rädda för henne. Den senaste tiden så upprepade Lucy dem meningarna, om och om igen. Det hände sällan att hon sa något annat, och då så pratade hon med sig själv eller skrek åt någon. Lucy bläddrade bakåt en sida och läste vad hon skrivigt i dagboken dagen innan:

Hej!

Idag så kom någon från Ravenclaw, en kille i min ålder. Det vill säja att han gick i fjärde året. Han försökte kyssa mig, men jag slog honom i magen och skrek åt honom. Jag blir bara mer och mer aggressiv, han utan namn måste åka hem under julen annars… jag vet inte vad som kommer hända.

Lucy stängde dagboken. Hon upprepade dikten ännu en gång (som hon för länge sedan lärt sig utantill).

"När kommer han?" hörde hon en av tvillingarna fråga.

"När tåget kommer såklart!" sa den andra.

Lucy vände sig åt deras håll just i tid att se Mac slå till Jerry i huvudet med en bok.

"Aje! De kan väll inte du veta, han kanske tar sig hit på nåt annat sätt!" sa Jerry surt och höll handen där boken träffat hans huvud.

"Hur då hade du tänkt?" frågade Mac och slog honom i huvudet igen.

"Hey! Lägg av med de där!" skrek Jerry och flög på Mac.

Lucy suckade och vände sig mot brasan igen. Hon försökte att tänka på en läxa som hon fått, men det var näst intill omöjligt eftersom att Mac och Jerry hade en brottningsmatch bakom henne. Hon suckade igen och skrek:

"Sluta bråka!"

Varken Jerry eller Mac svarade. Hon ställde sig upp och gick runt soffan. Sen satte hon sig på knä bredvid dem. Innan dem han reagera tog hon tag i deras hår och dängde huvudena i varandra.

"Aje!" skrek Jerry och slog efter henne.

"Håll käften!" skrek hon åt dem och flyttade sig precis i tid för att undvika ett slag från Mac.

Men Mac han inte reagera på att hon flyttat på sig vilket gjorde att han slog Blaise på smalbenet.

"Va fan gör du?" sa han irriterat och sparkade till honom.

Det dröjde inte länge förrän alla fyra var indragna i ett slagsmål. Men det var mest killarna som slogs. Lucy var nämligen både snabb och smidig och lyckades undkomma dem flesta attackerna. Plötsligt fick hon ett hårt slag i huvudet och allt blev svart.

Låt mig vara död nu! Låt mig vara död!

Hon slog upp ögonen och fann sig själv ligga på golvet i sällskapsrummet. Det var tomt på människor. Inte en ända var där. Lucy satte sig upp och såg sig om igen. Tomt, inte för att hon förväntade sig att det skulle vara fullt andra gången hon kollade. Helt plötsligt stod en förstaårselev och betraktade henne bortifrån ett hörn.

"Hörru, vart är alla andra?" frågade hon.

Förstaårseleven ryckte till och såg konstigt på henne, men sa inget. Sen dök det upp en ny person. En tredjeårselev, tjej.

"Vet du vad som händer?" frågade Lucy.

"Hon beter sig som att hon inte ser." sa flickan till luften bredvid henne.

Sen poppade det upp en person där. Troligen flickans kompis. För dem viskade lite med varandra.

"Hallå? Hör ni mig?" skrek hon åt en ny person.

Det var en kille från sjunde året. Han stod bara och flinade åt henne.

"Vad är det som är så roligt? Hur kan ni bara dyka upp?" frågade hon med panik i rösten.

När killen åter inte sa något ställde hon sig upp och gick fram till honom. Han såg förvånad ut men flinade snabbt igen. Lucy stod en halv meter ifrån honom men skrek ändå:

"Hör du mig eller?"

Killen ryckte till och höll för öronen. När hon slutade skrika så såg han på henne och frågade:

"Ser du inte?"

"Jo, jag ser dig!" sa Lucy surt.

Någon tog tag i hennes axel bakifrån och vände på henne.

"Kom här." Det var Draco.

Lucy stirrade chockat på honom och ryckte sig fri från hans grepp.

"Vad är det?" frågade han.

"Jag, kan inte."

Draco suckade och drog henen med sig. Lucy kämpade emot, men han var starkare. Han drog henne ut ur sällskapsrummet och ställde henne mot väggen i korridoren utanför.

"Gå ingenstans nu." sa han.

Lucy nickade diskret och satte sig på golvet. Draco suckade och satte sig mitt emot (inte mot väggen på andra sidan, utan framför henne).

"Vad vill du? Vad hände?" frågade Lucy tyst.

"Du kunde inte se, så jag hjälpte dig därifrån." sa Draco lugnt.

"Jag såg visst! Men alla var så konstiga, först så var det tomt, sen poppade det upp massa slytherinare, en efter en." sa Lucy surt.

"Precis." sa Draco fortfarande lugnt.

Lucy flämtade till. Det stämde, hon såg inte dem andra.

"Men nu ser jag, så om det var allt…" började Lucy och ställde sig upp.

"Nej det var det inte." sa Draco och drog ner henne på golvet igen.

"Vad är det då?" frågade hon.

"Det kan jag inte säga här." sa Draco och ställde sig upp.

"Var du tvungen att dra ner mig på golvet om vi ändå skulle gå någon annan stans?" morrade Lucy ilsket och ställde sig upp hon också.

Draco ignorerade hennes fråga. Han tog ett hårt grepp om hennes handled och började springa.

"Varför har vi så bråttom?" frågade Lucy hysteriskt.

"Därför att tåget går om en timme, och jag ska med det." sa Draco.

Dem sprang ganska länge. Men tillslut stannade Draco. Lucy pustade ut. Dem befann sig ute på skolområdet, bakom skolan. Lucy hade aldrig varit där förut.

"Jag måste prata med dig om ditt utseende." sa Draco och satte sig på en sten.

Lucy nickade och ställde sig framför honom.

"Du skulle ju förändra utseende när du var redo att veta att du var en dödsätare…"

Vid dem orden orkade hon inte mer. Lucy föll ner på marken och tårarna rann längst hennes kinder.

"Novella!" ropade han och satte sig bredvid henen på marken.

"Nej inte Novella, Lucy Cooper." sa hon argt mellan snyftningarna.

"Nej inte Lucy Cooper, Celine…" sa Draco och han precis stoppa sig innan han sa efternamnet.

"Celine?" frågade hon.

"Ja, du skulle också få veta. När det hände. Så skulle du få veta att du förändrades av att ditt dna ändrades. Du är inte en Malfoy längre." sa Draco sorgligt.

"Inte… en… Malfoy." upprepade hon.

"Då är inte vi syskon längre." sa hon efter en liten stund.

"Jag vet, och du heter inte Novella längre, inte heller Lucy. Om du vill heta det måste du fråga…" men han avbröt sig.

"Vilka är mina föräldrar?" frågade Lucy snabbt.

Draco slöt ögonen och en tår rann ner för hans kind.

"Berätta." sa Lucy med sådan stor panik i rösten att den inte gick att missa.

Draco vägrade att säga ett ord. Tårarna rann ner för hans kinder och han skakade på huvudet.

"Berätta!" skrek Lucy och tog tag runt hans strupe.

Han reagerade inte. Lucy vart rasande. Hon tryckte hårdare.

"Novella, nej." sa han svagt.

Han fick ingen luft längre.

"Novella!" sa han så högt han kunde med tårarna rinnande längst kinderna.

"Nu!" skrek Lucy och tryckte hårdare.

Han kippade efter luft och vart blekare och blekare för varje sekund. Sen vart det som om Lucy vaknade upp.

"Draco." sa hon tyst men höll kvar händerna.

När han inte svarade släppte hon och backade samtidigt som hon skrek:

"Draco!"

Han rörde sig inte. Han andades inte.

"Draco!" skrek hon igen.

Men han reagerade inte nu heller. Tårarna pressade sig fram.

Vad har jag gjort? Är han död? Snälla hjälp mig!

Hon slängde sig ner på marken och skakade. Hon skakade för att hon grät. Plötsligt så slutade hon. Lucy stelnade till i hela kroppen, höll andan och stirrade framför sig. Anledningen var en hand som vilade på hennes axel.

"Var inte orolig, jag mår bra." det var Draco.

"Åh, jag trodde att du var död!" skrek hon och kastade sig i hans famn.

"Det gör inget, jag vet att du inte kan styra dig själv ibland. När du blir arg." sa han sorgset.

"Har… har det något med mina, mina föräldrar att göra?" frågade hon och svalde en snyftning.

"Ja." sa Draco.

Lucy drog sig ifrån honom och sa:

"Jag vet att du inte vill, men du måste berätta. Innan jag verkligen dödar dig."

Draco suckade och undvek hennes blick.

"Du förstår nog vems barn du är om du får veta ditt namn." sa Draco.

"Ja, berätta då." sa hon otåligt, men man kunde höra rädslan i hennes röst tydligt.

"Ce… Celine Do… Do… Dolder." Sa Draco sorgset.

Lucy (Celine, Novella, vad ni än vill kalla henne) kunde inte tro det. Hon förstod mycket väl vems dotter hon var. Hon Celine var Voldemorts dotter. Nu ville hon verkligen inte leva längre!

Nej! Det kan inte vara sant! Celine Dolder. Nu vill jag dö. Jag har fortfarande mördarna efter mig, deras ledare kommer om bara en halv timme. Jag lyckades nästan döda Draco den här gången. Min pappa är en mördare, och inte vilken mördare som helst, han var Lord Voldemort! Jag själv är dödsätare vilket jag har varigt sen jag var elva utan att veta om det. Efter jullovet så kommer jag gå i Gryffindor och dem lär inte vara så glada över att ha mig där plus att Mac och Jerry kommer fatta att jag är Novella när jag inte längre går i Slytherin! Varför jag? Varför måste allt hända mig?

"Varför berättade du?" frågade hon med tårarna rinnande längst kinderna.

"Förlåt… Jag tyckte… Jag tyckte att du… behövde… veta det." sa han mellan snyftningarna.

"Jag vet inte om jag kan förlåta, du har fått min värld att rasa samman." sa hon kallt.

"Novella, jag ville bara ditt bästa." försökte Draco.

"Det bästa? Ha! Är det här det bästa va? Att få veta att man är dotter till Vol…" började hon men blev avbruten av Draco som skrek:

"Säg inte hans namn!"

Dem stod tysta och såg på varandra.

"Ja… Jag måste gå nu." sa Draco efter ett tag som kändes som en evighet.

"Jag kan inte förlåta dig." sa Lucy och sprang.

Bort! Bort! Bort! Vad ska jag göra? Måste dö! Bli fri från allting. Jag trodde att jag hittat friheten förut. Men det visade sig vara värre. Vad ska jag göra Jag kommer inte undan! Måste fly, bli fri! Fri.

A/N: Ja, jag vet inte vad jag ska säja. Förutom att det kommer bli ganska komplicerat med alla namnen. Okej, Dracos syster heter Novella men kallar sig för Lucy. Men nu har hon fått veta att hon heter Celine. Så egentligen heter hon Celine, kallar sig Lucy och Draco vägrar släppa Novella. James, Mac och Jerry är mördarna på Hogwarts som ingen har lyckats sätta dit. Kelly är Catarins storasyster och Rose är Kellys bästa kompis. Louice och Roland är botarna som hon bor hos och ja, Amanda är flickan hon drömde om. Sen så kommer det att komma några fler nya namn, bland annat Anju, Ariel, och Mikkie. OM NI KOMMENTERAR SÅ SKRIVER JAG FORTARE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!