Kapitel nio – Brutna band

"Jag är rädd, Harry."

Han såg på den mörkhårige pojken intill honom och svalde hårt.

"Var inte det", svarade Harry. "Du fixar det."

"Men hon är så hemsk ibland!" gnydde Draco. "Fattar du vilket utbrott hon kommer få när jag... när jag...!"

"Du ska ju inte säga allt", sa Harry med en knyck på huvudet. "Du kan väl bara säga att du inte vill."

Draco såg ner i golvet. "Det är sant." Han vände sig för att ge Harry en snabb kyss på kinden, men kom av sig helt när värmen i ansiktet som dykt upp gjorde honom helt snurrig. "Öh... hursomhelst", sa han. "Jag går till uppehållsrummet, kollar om hon är där – vilket hon troligtvis är – och så säger jag till henne att... att jag..."

"Det blir bra, Draco", sa Harry leende. Han klappade honom vänligt på axeln. "Vi ses senare", sa han och gick iväg.

Draco stod kvar och kände hur varenda cell i hela kroppen inte ville gå ett steg mot Slytherins uppehållsrum. Men han hade ju lovat Harry att göra det här... Det var för Harrys skull. Och hans egen, om han ville vara med Harry. Inombords skrek han i protest, men han visste att nu var det så.

Han gick med snabba steg iväg mot Slytherins underjordiska uppehållsrum.

-

"Accio Dracos väska", mumlade Harry och såg sig omkring för att bekräfta att ingen skulle se när väskan kom flygande. När han såg den mörka väskan sväva mot honom, greppade han den i luften så fort han fick chansen.

Snabbt plockade han upp en hoprullad pergamentrulle ur sin mantel och stoppade ner den i väskan. Han styrde sina steg mot slottet igen, samtidigt som han kramade en andra pergamentrulle i sin andra mantelficka.

-

"Ursäkta?!" skrek Pansy vasst.

"Vad?" sa Draco.

"Vad sa du för något?!"

"Jag tror inte att det finns någonting som behöver upprepas, Pansy." Hans röst var kall.

Den något kortare flickan bet fast den sårade blicken i honom. Hon verkade liksom försöka stirra honom till att ändra sig. Det fungerade inte för fem öre.

"Din idiot!" fräste hon och vände på klacken och lämnade rummet.

Draco suckade djupt och sjönk ner i en fåtölj.

"Oj", mumlade han. "Jag klarade det."

Så kom han ihåg – Harry. Snabbt flög han upp ur fåtöljen och lämnade rummet.

Så fort han kom ut i korridoren fick han syn på Harry. Han smög fram bakom honom och högg till i hans sidor.

"Aah!" Harry ryckte till och snurrade runt. När han fick syn på Dracos leende, log han också.

"Du skrämde mig, Draco", sa han. "Hur gick det?"

"Finemang."

"Hur mår hon?"

"Förkrossad."

"Ja, vem skulle inte bli helt galen om en sån underbar person som du skulle..."

"Lägg av."

Harry skrattade. "Förlåt."

"Hur gick det med Cho?" frågade Draco.

"Öh... just det", sa Harry som verkade ha kommit av sig lite. "Jag... gav henne ett brev."

"Bra. Det här blir jättebra."

"Förresten", sa Harry och sträckte fram någonting. "Här är din väska. Du glömde den i ett klassrum."

Draco såg på väskan då han tog emot den. Glömt den...? Hade inte den legat i hans sovsal...?

"Tack, jag börjar nog bli lite klumpi--"

"Harry! Harry! Vad..."

Hermione Granger kom springande i korridoren och hamnade bredvid Harry. Hennes blick brände i Draco.

"Vad håller du på med?" frågade hon och såg på Harry.

"Jag... jag och Draco... han..."

"Vad har du nu gjort, din idiot?" sa hon till Draco.

"Jag har inte... ingenting", sa han med skrämd blick.

"Äh, Hermione. Skit i honom, vi går", sa Harry och snurrade runt Hermione. Med en sista blick på Draco gick han iväg med henne Den blicken hade sett sorgsen ut, som om det var sista gången de skulle ses någonsin.

Han skakade av sig tanken och gick till sovsalen för att lämna väskan.

När han anlänt till sovsalen, slog han sig ner på sin säng. Om han hade glömt väskan, var risken ganska stor att någon hade tagit något ur väskan...

Bäst att kolla, tänkte han och började rota igenom väskan. Några fjäderpennor och bläckhorn samt några pergamentbitar var det som låg där. Inget verkade rört. Så upptäckte han en pergamentrulle som låg nedtryckt i ytterfacket.

Han rullade upp rullen och såg på texten. Det var inte hans egen handstil.

Kära Draco,

jag har bestämt mig för att resa iväg, och kommer därför inte spendera mina sista två år på Hogwarts. Resan har ingenting med dig att göra, och du är inte anledningen till den heller.

Jag vill att du ska veta att mitt femte år på skolan – det här året – har varit det allra bästa. Utan dig hade det inte blivit det. Du får mig att le, Draco. Du framkallar en känsla inom mig som är helt underbar att känna.

Hade inte resan varit så avgörande och viktig, hade jag velat stanna med dig.

Och hade den inte varit så farlig, hade jag velat att du skulle komma med.

Jag reser ensam och jag gör det till skolavslutningen.

Chos brev innehöll informationen om att jag skulle resa bort och att hon inte får följa med. Nästan som det här.

Hoppas vi kan spendera den här tiden tillsammans på ett bra sätt.

Harry