Kapitel 10 – Pantern och höken

Nebi reste sig när hon såg Haru komma flygande. Han landade elegant på bröstvärnet och stirrade på henne med sina intensiva ögon.

Det kryllar av dödsätare.

"Som vi trodde då. Var är trollkarlarna som ministeriet skickade hit?"

De beter sig som om de inte ser dödsätarna. Imperiusförbannelsen, skulle jag tro. Det är nog bäst om vi undviker dem också.

Nebi suckade. Det var inte alls likt Nathaniel att ge dem ett så viktigt, för att inte säga farligt, uppdrag. Hon älskade honom, men det här.. Det var över hennes nivå.

Haru måste ha känt hur hon tvekade, för han tänkte: Du behöver inte göra det här. Jag kan flyga in där själv och ta den.

Hon tittade tacksamt på Haru och skakade på huvudet. "Jag kan inte låta dig gå in där själv.. Och jag vill inte svika Nathaniel nu när han äntligen litar på oss."

Han kommer aldrig att lita på någon.

"Han tror åtminstone att vi kan klara av att det här, det är alltid en början."

Haru förvandlade sig till människa igen. Det var svårt att tänka på människospråk när de var i djurform, Nebi kunde knappt få ihop sammanhängande meningar, trots att hon övat så mycket. Haru, å andra sidan, hade lärt sig ganska snabbt. Fast han var ju förstås naturbegåvning på allting.

"Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han skickat oss i döden."

"Du vet att Nathaniel aldrig skulle göra något sånt," sa Nebi, häpen över Harus ord.

"Nej, men han verkar inte tänka klart just nu."

"Han har mycket att göra på lite tid. Vem som helst skulle bli förvirrad i hans skor." Haru tänkte svara, och att döma av hans ansiktsuttryck tänkte han säga något spydigt, men Nebi avbröt honom. "Du är väl inte rädd?" Hon log retsamt. Det var löjligt lätt att få honom på andra tankar.

"Var inte löjlig!" Han gled ned från bröstvärnet och blev stående bredvid henne, med blicken mot borggården nedanför dem. "Det ser ganska tomt ut just nu. Ska vi gå?"

Nebi nickade och gick tillbaka till sin originalform. Det kändes bättre, mer naturligt. Oron hon känt innan försvann med ens. Djur kände trots allt inte oro på samma sätt som människor. Djur kände fara, och fara skärpte ens sinnen.

Haru lyfte och flög en bra bit upp i luften. Han cirklade över borggården och när han bekräftat att det var fritt fram störtdök han, för att sedan stiga igen. Det var signalen. Nebi sköt fram som ett skott över borggården och fram till porten. Där förvandlade hon sig till människa för att kunna öppna porten så ljudlöst som möjligt. När de båda slunkit in stängde hon och förvandlade sig igen.

Skolan var sorgligt mörk. Visserligen var det bra, för hennes svarta päls smälte in perfekt bland de svarta väggarna, golven, möblerna och pelarna. Här och var hängde väldiga gobelänger med mörkrets märke i någon typ av vapensköld som hon inte sett innan. Eleverna på Blackfield hade fått Voldemorts budskap inpräntat redan från början, det gick inte att missa.

Haru visade henne, snarare än berättade, att objektet de letade efter skulle finnas i en monter i korridoren ovanför dem. Det var så skönt att kunna förmedla det man tänkte med bilder, utan att först behöva omvandla bilderna till ord och sedan uttala dem. Människorna kanske tyckte att språket var till deras fördel, men de hade fel. De visste helt inte bättre.

Ljudet av fotsteg på väg emot dem fick Nebi att tvärstanna. Från ett hörn såg dem ljuset från en trollstav bli allt starkare. Haru vände snabbt och flög in i en sidokorridor där han landade på golvet. Hon sprang efter så fort hon kunde.

Det hördes en tyst duns. "Vad stannar du för?"

"Sssh, jag tyckte att jag såg något."

Som på given signal spurtade Nebi och Haru nedför korridoren de ljust sprungit in i. De två trollkarlarna sprang efter. De rundade ännu ett hörn, och sedan ett till, så att de kom ut i den första korridoren igen, och sprang uppför trappan. Väl uppe stannade de och lyssnade. De kunde höra hur männen gick runt nedanför och muttrade, men de verkade ha kommit undan, i alla fall för stunden.

Haru lyfte från trappsteget och gled tyst vidare i labyrinten av korridorer som utgjorde andra våningen. Nathaniel hade målat en karta åt honom som han lärt sig utantill, och han tvekade inte för ett ögonblick på vart han skulle. Korridoren blev plötsligt bredare, och månljus sken in igenom de enorma fönster som fanns på båda sidorna. De var i gången som förband huvudbyggnaden med sovsalarna. Båda sidorna av gången kantades av montrar fyllda med allt möjligt krimskrams.

Fara.

Nebi tittade upp och såg samma sak som Haru lagt märke till. I slutet av gången stod en man med armarna i kors, lutad mot väggen. Han hade inte lagt märke till dem än. De kunde omöjligt ta amuletten utan att han upptäckte dem.

Flyga.

Det skulle aldrig gå. För att få tag på amuletten skulle de bli tvungna att krossa glaset till montern, och innan han fått tag på amuletten och flugit ut med den skulle mannen redan ha hindrat dem.

Attackera.

Nu var det Nebis tur att komma med förslag. En överraskningsmanöver kunde möjligtvis funka. Haru instämde inte, men han protesterade inte och kom inte heller med några andra idéer, så Nebi antog att det var fritt fram att göra som hon ville.

Hon pressade tassarna mot golvet och fick en flygande start genom gången. Mannen stirrade på henne, oförmögen att reagera. Allt han hann göra var att gurgla innan Nebi krossade hans struphuvud med sina kraftiga käkar. Så fort mannen dött släppte hon och sprang fram till montern som Haru visade henne. Hon förvandlade sig till människa och drämde näven genom glaset. Ljudet verkade mycket högre än det egentligen var, eftersom det var knäpptyst i resten av slottet, men hon hade inte tid att reflektera över det. De två männen de stött på tidigare var på väg dit, och hon kunde höra snabba steg från sovsalarna närma sig. Hon ryckte åt sig den enda amulett hon såg. Med en snabb rörelse kastade hon upp den i luften. Haru fångade den i klorna och cirklade runt henne, utan att veta vad han skulle ta sig till.

"Flyg!" skrek hon, men han vägrade. "Flyg din värdelösa pippi, jag klarar mig!"

Den här gången lyssnade han. Han använde korridoren för att få upp fart, och flög sedan rakt genom fönstret. Nebi höll andan, men hennes oro var onödig. Haru verkade helt opåverkad av kraschen, och försvann fort på den becksvarta himlen.

De var nästan framme vid henne nu. Hon förvandlade sig till panter igen, och gjorde sig redo att slåss. Enda chansen hon hade att fly var att ta sig igenom de två männen och sedan ut på borggården igen, så hon gjorde en 180° vändning och sprang efter sitt eget doftspår. De två männen kom med trollstavarna dragna uppför trappan, och hon sprang emellan dem. Hon trodde att hon skulle klara det, men den snabbare av männen högg tag i hennes svans, och hon kände förvånat hur det tog tvärstopp, och hörde det illavarslande knaket när kotorna i svansen sträcktes ut. Genast kastade de båda trollkarlarna formler över henne som gjorde det omöjligt för henne att ta sig ur deras grepp. Det gjorde ont, och sedan blev det mörkt.

(Det här skulle egentligen ha varit med i förra kapitlet, men jag tyckte att det blev lite långt. Haru och O'Sullivan är definitivt mina favoritkaraktärer. Tack för att ni läser! Ni vet väl att alla älskar reviews? :P)