Original:Harry Potter and the Children of the Future av Ahja Reyn
Klassificering: M för språk, sexuellt tema, våld, alternativa livsstilar.
KAPITEL 10: K U N G Ö R E L S E R
Då Harry vaknade följande morgon undrade han varför han kände sig så bedrövlig. Förvirringen gick snabbt över till ilska då minnen från föregående kväll kom tillbaka.
'Jävla Slytherin.'
Som tur dansade Ron in i rummet i just det ögonblicket, iklädd i endast en handduk, uppenbarligen nyduschad och fräsch, vilket distraherade den grubblande pojken från de dystra tankarna.
"Antingen är Chudley-kanonerna bjudna till frukosten eller så såg Hermione dig i duschen och kastade sig över dig. Vilkendera är det frågan om?" frågade Harry.
"Tja… det är inte det första…" mumlade Ron och fick en härlig röd färg på kinderna.
Harry tappade hakan av chock. "Så hon såg dig i duschen och-"
"NEJ! Nej! Det är inte det heller!" avbröt Ron kvickt. "Och kan du vara lite tystare!"
"Vad händer?" frågade en sömnig Seamus bakom sängdraperiet.
"Ron var i duschen då han-mmph." Harry blängde på Ron vars vänstra hand var tryckt över munnen på honom, innan han slickade den.
"UJ! Vad äckligt!" Ron ryckte bort handen. "Jag vet inte ens var du har haft din tunga!"
"Jaså? Jag vet inte heller var din hand…" Harrys röst dog ut då han insåg att Ron nyss kommit ut ur duschen. Eller dansat ut, självklart med Hermione i tankarna. Nyduschad. Med tankar om Hermione. Duschen. Tankar om Hermione.
Harry fick kväljningar och rusade till badrummet för att tvätta tänderna, och lämnade efter sig ett sovrum fyllt av skrattande pojkar.
"Jag är högerhänt, dummer!" ropade Ron efter Harry.
"Så hur kommer det sig att du är så glad den här morgonen?" frågade Neville skyggt och sträckte sig efter sina strumpor. Han var ännu osäker på vad Ron ansåg om att han skulle gifta sig med Ginny, och tyckte att Ron var för tillfället rätt skrämmande, trots det goda humöret.
Ron svarade med ett leende och gick fram till sin garderob och drog fram sin skoluniform.
"Var inte fånig, Neville" sa Dean och slängde en dyna på honom. "Han kommer självklart inte att berätta innan Harry kommer tillbaka."
"Där har du rätt." bekräftade Ron medan han klädde på sig.
"Hey Ron." sa Seamus då han klev ur sängen. "Är det sant, det som den där ungen sa igår? Att Harry är med Malfoy?"
Ron vände sig plötsligt om, och hans goda humör mörknade hotfullt. "Inte ett ord om det där då Harry är i närheten, uppfattat? Det är nu redan ett känsligt ämne och nämner du det igen slår jag skiten ur dig."
Neville kved till och gömde sig under täcket medan Seamus och Dean stirrade på Ron med hakorna i golvet.
"Så… jag antar att det är sant då?" frågade Seamus med ett halv-flin på läpparna.
"Vad är sant?" frågade Harry som återvände från badrummet.
"Det var på tiden att du kom tillbaka!" sa Dean och stängde garderobsdörrarna ljudligare än nödvändigt. "Nu kan Ron dela med sig av sina goda nyheter."
"Ja, berätta på, Ron." skrattade Harry. "Och bäst att det är bra, med tanke på att du skuttade in med bara en handduk runt dig."
"Nå, om ni verkligen vill veta, är jag (betydande paus) inte längre singel." sa Ron dramatiskt.
Pojkarna hurrade, men tystnade snabbt då Ron fortsatte.
"Och den lyckliga tjejen som nu har de här underbara blå ögonens fulla uppmärksamhet," han duckade för en dyna som kastades mot honom, "är ingen annan än den förtjusande fröken Hermione Granger."
"Det var på tiden!" utropades i kör, följd av en skrattsalva.
Ron rynkade pannan. "Det är meningen att ni ska gratulera mig, och inte skälla ut mig."
"Grattis, Ron!" sa Harry och slog sin vän på ryggen. "Delar du med dig av de saftiga detaljerna?"
Ron flinade fånigt. "Tja, efter att hon drog mig ut ur rummet började hon skrika åt mig."
"Det var ju nåt nytt." inflikade Seamus.
Ron väntade tålamodigt på att skrattet tystnade innan han fortsatte. "Och då hon var klar stannade båda två, istället för att den ena går iväg som vi brukar, och jag bara frågade."
"Och hon sa ja?" frågade Neville.
"Klart hon sa ja!" sa Dean. "Så det var det? Inget hångel?"
Ron rodnade litet. "Jag brukar inte skryta med sånt här."
"Ha! Så ni hånglade!"
Ron rodnade ännu mer.
"Ni hånglade en hel del, tydligen!" skrattade Seamus.
"Så hur var hon?" frågade Dean.
"Hey!" avbröt Harry äntligen. "Det är min bästa vän ni pratar om! Fler liknande frågor och jag är tvungen att slå in lite vett i er."
"F'låt Harry." hördes flera röster.
I det ögonblicket öppnades dörren och Mack steg in i rummet. "Hej killar! Nån som är hungrig?"
"Goda nyheter, pojken min!" sa Ron och knöt sin slips. "Jag har äntligen frågat ut din blivande mamma!"
Mack bara rullade med ögonen. "Utmärkt."
"Hey, du borde vara glad för min skull! Det krävde mycket mod!" sa Ron.
"Visst, men vad är det för idé med det? Ni kommer ändå att glömma bort allt så fort vi försvinner." sa Mack.
Ron tappade hakan och släppte ur sig en ström av svordomar medan gruppen följde Mack ner för trapporna.
"Hey, bli inte arg nu!" sa Mack snabbt. "Mamma är glad ändå! Hon väntar på dig i uppehållsrummet, ser du?"
Rons kinder blev ljusröda då han såg Hermione hoppa upp från stolen nära elden och snabbt komma fram till dem.
"Hej."
"Öh… hej." löd Rons stammande svar.
Harry kunde inte låta bli att le då han såg på sina två bästa vänner. "Äh, ni två är så…"
"Så vadå?" frågade Hermione och höjde på ena ögonbrynet.
"Inget." småskrattade Harry. "Men jag måste säga att jag är glad för er skull. Ni har en ljus framtid framför er, och eftersom ni inte kommer att minnas det här borde ni njuta av det då ni kan."
"Åh Harry, men hur är det med-" Hermione avslutade meningen tvärt då hon såg blicken i Harrys ögon. De avspeglade glädje, men hon kunde också se att han kände sig sårad.
"Ärligt talat, farbror Harry," Mack tog tag i hans arm och drog honom med sig till utgången, "det där lät som ett slags bröllopstal. De bara dejtar ännu. Och troligen gör de inte det så värst länge ens."
Harry log svagt och såg bakom sig och såg att Ron och Hermione hade en lätt rodnad på kinderna. Han undrade varför tills han märkte att de höll varandra i handen.
'Tack Merlin att jag inte behöver gå igenom nåt sånt där.'
Harry rynkade pannan då han kom ihåg vad han var tvungen att gå igenom och svor över sig själv för den tanken. Han lovade sig själv bara glada tankar från och med det här året, för helvete! Så klart måste Malfoy strula till hans beslut.
Med en suck tvingade Harry bort de tankarna då han insåg att han inte hade sett sin son på hela morgonen.
"Hey Mack, har du sett till Gabe?" frågade han.
"Inte sen igår kväll." svarade Mack obesvärat.
Harry såg på honom. "Är du inte orolig?"
"Inte egentligen. Han gick antagligen till Slytherins sovsal med farbror Draco."
"Men är han inte i Gryffindor?"
Mack ryckte på axlarna. "Visst, men vi har fått lov att vara i de andra elevhemmen om våra föräldrar är i ett annat elevhem än vi. Som ett slags tröst."
"Åh." var allt Harry sa och undrade hur mycket tröst någon kunde få av att sova i fängelsehålorna.
"Nu då jag tänker på det, har jag inte sett Rama sedan vi kom hit." mumlade Mack för sig själv.
"Vem är Rama?" frågade Harry, och försökte hålla tankarna från allt som hade med Slytherin att göra.
"Bästa vän." löd svaret.
"Och du har inte sett den här personen sedan ni anlände till den här tiden?" Harry ansåg tydligen att det här var något att bli orolig över.
"Nej. Jag trodde att han skulle stanna med oss eftersom hans pappa gick ut skolan för länge sedan. Han har ingen annanstans att gå direkt."
"Och du är inte orolig? Tänk om nåt gick fel med tidsresan?"
"Farbror Harry, du borde verkligen lita mer på dina kunskaper. Jag är säker på att han bara bor med sin storebror i Rawenclaw eller nåt." sa Mack. "Dessutom, han klarar av att ta hand om sig själv mer än väl även om han skulle bli felplacerad."
"Men om han skulle bli felplacerad, skulle det inte vara rätt jobbigt att försöka hitta honom?"
"Sannolikheten att du skulle felplacera en elev av trehundra är mycket liten. Du borde inte vara så orolig över det. Han dyker säkert upp snart. Förresten, hur slutade det igår efter att vi gick?"
Harry mörknade. "Jag vill inte prata om det."
"Men kom igen, det kan inte ha varit så illa."
"Det var det. Jag menar, några av de sakerna Malfoy sa-"
"Som vaddå?" hördes en gäll röst bakom dem.
Gruppen vände sig om och såg ingen annan än Pansy Parkinson stå bakom dem, så arg att hon skakade.
"Åh men vänta, jag vet. Jag slår vad om att han sa att han älskade dig och ville knulla skiten ur dig!"
"Det var inte-"
"Du tror du är så cool då du tar ifrån mig min Draco sådär, Potter!" skrek Pansy och fick alla inom hörhåll att vända sig om och stirra.
"Inte egent-"
"Vi skulle gå ut skolan och sen gifta oss! Det var mig han skulle dela resten av sitt liv med!"
"Nå du-"
"Men i stället," Pansys röst blev långsamt starkare, "får jag nöja mig med att spendera resten av mitt liv med Goyle och ha en idiot till son med honom!"
"Varför skulle du vilja gifta dig med nån gorilla som inte kan bilda en mening på mer än två ord?" sa Ron.
"DRA ÅT HELVETE, WEASLEY! SOM OM JAG HADE NÅGOT VAL! DRACO SKA VARA MIN FÖR HELVETE! DET SKULLE VARA VI TVÅ!"
"Tydligen int-" började Mack.
"MEN SEN KOMMER DU OCH FÖRSTÖR ALLTING OCH… OCH…" kved Pansy medan hon sprang iväg.
Harry stod kvar och blinkade. Han hade försökt berätta för flickan att hon mer än gärna fick ta honom eftersom han själv inte hade några avsikter att söka Malfoys sällskap, men hon lät honom inte säga sin sak och sprang iväg. Det här var precis varför han inte själv jagade flickorna. De pratar alltid på om sina saker på sitt eget konstiga sätt, sen drar de sina egna slutsatser då du inte lyckas klura ut vad de försökte säga innan de rusar ut.
Han antog att han i varje fall borde vara tacksam för att Malfoy sade vad han menade och inte rusade ut efteråt. Men, hade inte Harry varit den som rusat ut? Shit, betydde det att han var flickan i förhållandet?
Harry slutade gå och bleknade.
Var det han som låg under?
Som tur avbröts Harrys tankegångar då han satt ner vid frukostbordet. Han hade egentligen inte fått i sig mycket av middagen kvällen före och insåg nu att han var utsvulten.
Ron såg upp från sin lilla hög av korv och såg Harry gömma sig bakom en stor hög av äggröra.
"Hungrig, kompis?"
"Låt honom vara, Ron. Han åt inte mycket igår kväll." sa Hermione.
"Ah visst." sa Ron. "Tror du att Gabe och Harry äter frukost på samma sätt? Och var håller han hus då?"
Istället för att svara blickade Harry över Slytherinbordet. Snabbt hittade han Malfoy och Gabe sitta tillsammans. De hade likadana bistra miner och högg maten framför sig med sina bestick.
Harry märkte att han undrade om närheten av en medlem av familjen Malfoy orsakade en naturlig förvridning av ens ansiktsuttryck till något otäckt, och om det någonsin skulle hända honom om han blev tillsammans med Malfoy.
Han skakade på huvudet för att bli av med sina tankar och återuppmärksammade tallriken framför sig.
Draco stack missmodigt sina ägg och såg med en viss tillfredsställelse på då gulan rann ut på tallriken.
'Jävla Potter.'
Kvällen före, hade Gabriels ord påverkat honom mer än han ville. Hade han blivit lämnad ifred skulle han ha ignorerat det, men pojken hade insisterat på att hållas nära sin far och sova i hans rum.
Då han hörde ljudet av Gabriel som andades mjukt, kunde Draco inte låta bli att grubbla över det som hade hänt mindre än en timme tidigare.
Hans värsta misstankar hade blivit bekräftade. Han och Potter var förälskade. Men bara för att det hade blivit bekräftat var det inte bevis på att det var sant. Draco såg upp i taket, rynkade pannan och beslöt att aldrig tro på ett så löjligt påstående om han inte med sina egna ögon såg bevis på det.
Nöjd med slutsatsen gick Draco vidare till meningen som hade ekat i hans huvud ända sedan Gabriel hade ropat ut det.
"För att han kan ge dig det enda som ingen annan kan!"
Ville Draco verkligen ha detta av Potter? Han antog att han ville, med tanke på att det var det framtiden i princip redan hade berättat åt honom. Trots det kunde Draco helt enkelt inte förstå hur något sådant kunde hända, särskilt under de givna förhållandena.
Han skulle bli en dödsätare och göra Potter till sin svurna fiende. De skulle kriga mot varandra och slåss på olika sidor av slagfältet, för helvete. Hur blev det till att leva ett fridfullt liv och bilda familj med rivalen ifråga?
Inte bara det, men vad skulle få Potter att ens ge honom en chans? Inte för att han vill ha en, märk väl, han var bara nyfiken. Egentligen gav det hela honom en konstig känsla i huvudet.
Då han inte kunde svara på frågorna kvällen före, märkte Draco att han fortfarande funderade på det medan han stack sina ägg ännu en gång. Allt var egentligen helt obegripligt och det störde honom som bara den. Det här var inte ett problem som kunde lösas genom att smyga runt i slottet, vilket skrämde blondinen.
Han gick än en gång igenom gårdagens samtal för att hitta en möjlig ledtråd, och plötsligt stannade han till. Potter hade sagt att han var vacker.
Ett leende spelade på Dracos läppar.
Potter tyckte att han, Draco Malfoy, var vacker.
Men sedan vände det jävla helgonet det hela till en förolämpning genom att kalla skönheten förrädisk.
Malfoy hånlog och fortsatte hugga sin frukost. Hans utseende var inte förrädiskt! Utan helt naturligt! I samband med den aristokratiska smaken var han nästan en gud. Kvinnor, och flera män, kastade sig för hans fötter får att få en chans att vara med honom!
Potter hade ingen rätt att vända på en sådan underbar komplimang på det där viset!
"Uhm… Far?"
Draco vaknade till och stirrade på Gabriel. "Vad?"
Med ett litet flin sträckte Gabriel ut handen och lade den på sin fars lyfta gaffel.
"Jag är säker på att den är död nu."
Draco rynkade pannan, såg ner på sin frukost och märkte att hela brickan var genomvåt av gul sörja och vanställd till den grad att det inte längre var aptitretande.
Trots att Harry var hungrig som en varg tog han sig genom måltiden aningen halvhjärtat. Salen verkade av någon konstig orsak vara tystare än vanligt, men den svarthårige pojken kunde inte förmå sig själv att lyfta på huvudet för att söka orsaken. Han visste att allt han skulle hitta var viskningar och blickar kastade åt hans eller Malfoys håll.
Så han höll ögonen på maten framför sig och lyssnade på samtalet mellan Hermione, Mack och Ron.
"-vet inte hur han tänker hålla det här hemligt, om han inte tänker stoppa -"
"Kan han ens göra det? Nog måste han ju få klagomål om det. Brott mot våra rättigheter!" konstaterade Mack.
"Hur menar du 'våra rättigheter'?" fnös Ron. "Vem fan hade du tänkt skriva åt?"
"Ron! Akta ditt språk i närheten av vår son!"
"Men snälla, Herm! Jag har sagt sån't sen vårt andra år här!"
"Men du växte upp med fem storebröder! Mack -"
"Det är okej mamma!" avbröt Mack då han kände ett hotande gräl. "Han är ännu tonåring. Jag och mina kompisar pratar dessutom likadant hela tiden!"
I stället för att lugna ner Hermione hade det motsatt effekt.
"Men då så!" utbrast Hermione stött. "Kanske du inte borde vara med dina vänner då. Antingen det, eller så tar jag mig en pratstund med deras föräldrar!"
Mack bara skrattade. "Tja, jag vet inte om det är till någon nytta med tanke på att Gabe och jag har varit oskiljaktiga sen vi var babyn. Ramas pappa är antagligen på andra sidan jordklotet just nu, och lycka till med att be farbror Draco vårda sitt språk..!"
Pojkarna småskrattade åt Macks kommentar medan Hermione blängde på honom en stund innan hennes ögon vidgades.
"Vänta lite, ta om det där. Sa du nyss att du och Gabe har varit tillsammans sen ni var babyn?" frågade hon.
Mack ryckte på axlarna. "Japp. Har varit vänner så länge jag kan minnas. Hur så?"
Hermione såg ängsligt på Harry innan hon ställde frågan. "Tja, hur skulle du ha känt Gabe om Harry… ja… om Harry inte fanns där?"
Samtalet hade nu fått Harrys hela uppmärksamhet och han såg på Mack och väntade på svaret.
Som tur räddades den rödhårige pojken av Dumbledores dånande röst.
"Elever, kunde jag få dra er uppmärksamhet ifrån era fat för en liten stund?"
Stora salen tystnade och alla såg på rektorn.
"Som några av er säkert har märkt är uggleposten rätt sen idag. Detta för att jag har stoppat all inkommande och utgående post."
Protester ropades ut från många håll och kanter innan den gamle trollkarlen hade en möjlighet att berätta färdigt.
"Orsaken är," Dumbledore ropade över oljudet som småningom tystnade, "orsaken för detta är att försäkra att inget läcker ut till pressen eller ministeriet, eller någon annan heller för den delen, eftersom följderna kan vara rätt ödesdigra."
Harry var säker på att han såg rektorn blicka mellan honom och Malfoy, och sedan på Gabe innan han igen blickade ut över hela salen.
"Nu då vi har det undanstökat, har jag en särskild kungörelse som ni säkerligen kommer att njuta av allesamman. För att fira att många av era framtida barn besöker oss här på Hogwarts, har personalen och jag beslutat att ge våra framtida par en tjuvstart till sina förhållanden med hjälp av en bal."
Reaktionen var mycket bättre den här gången. Flickorna skrika omedelbart till och började prata sinsemellan medan de flesta av det manliga könet dystrade till.
Harrys gaffel föll ner till fatet och han tappade hakan. På andra sidan salen hade Malfoys typiska flin bytts ut mot chock.
Och Gabe, tja, för honom hade julen precis kommit tidigt.
Dumbledore harklade för att återuppmärksamma eleverna. "Balen hålls imorgon kväll, eftersom vi inte vet hur länge vårt sällskap stannar. Hoppeligen har ni tillräckligt med tid att hitta era rätta makar. Om de inte är här får ni även be någon annan till balen eller komma ensamma. Och för våra gäster…"
Dumbledore gjorde en paus och blickade de folkfyllda borden. Barnen såg alla ut att hålla andan.
"De får gärna delta och se det som en vanlig fest."
Hogwarts framtida besökare hurrade. Harry hann precis lägga märke till de rebelliska blickarna flera av lärarna gav rektorn, innan han gömde ansiktet i händerna och stönade, "Varför jag?"