Susan Bones

"Visste ni att 78 % av alla 17-åriga tjejer är missnöjda med sin kropp?" Susan viftade med flygbladen under näsan på två tjejer i femte årskursen. "Utseendeidealen som tonårstjejer idag förväntas leva upp till är…"

"Vi är inte intresserade", avbröt den ena tjejen. Hon och hennes kompis krokade arm med varandra och tågade därifrån med näsorna i vädret. Susan tyckte sig höra en av dem viska till den andra att Susan minsann måste tillhöra de där 78 procenten. Deras skratt ekade i entréhallen.

Det var lunchrast, och i vanlig ordning stod Susan utanför Stora salen och delade ut flygblad. Hela veckan hade hon ägnat åt att sätta upp affischer, trycka upp flyers och försöka starta diskussioner. Hon var fast besluten att bevisa för Hannah, Daphne och Ginny (men kanske framförallt för sig själv) att man minsann inte behövde bryta några skolregler för att göra skillnad. Varje lunchrast sedan katastrofmötet förra veckan då hon rusat ut ur bilioteket med tårar i ögonen hade hon därför delat ut flygblad i entréhallen.

I början hade hon tröstat sig själv med att folk skulle bli intresserade av vad hon hade att säga om hon bara var tillräckligt ihärdig. Efter sju dagar av suckar, irriterade blickar och bortvända ansikten började hon få svårt att hålla motivationen uppe.

Särskilt svårt var det när hon tvingades dela sovsal med Hannah, som ignorerat henne fullständigt sedan mötet. Susan visste att hon, Ginny och Daphne menat allvar med det de sagt om att klottra, och hon antog att de nu var i full färd att göra upp planer. Under ett hämndlystet ögonblick mitt i natten hade Susan övervägt att berätta för Professor Sprout vad de andra tjejerna planerade att göra, men det hade självklart inte varit mer än en barnslig fantasi. Hon tillhörde trots allt Hufflepuff, elevhemmet som värdesatte lojalitet.

Men det var svårt att vara lojal när de andra hade möten utan henne. Det var svårt att vara lojal ingen brydde sig om vad hon hade att säga. Det var svårt att vara lojal när Hannah, den enda hon någonsin räknat som sin kompis, låtsades att hon inte fanns.

Susan suckade och gav upp. Det var fortfarande en kvart tills lektionen i försvar mot svartkonster började, men hon hade ingen lust att stå kvar här och bli skrattad åt. Hon knölade ned flygbladen i skolväskan och gav sig av mot klassrummet.

Försvar mot svartkonster var inte ett av hennes favoritämnen. Hon hade alltid föredragit teoretiska ämnen, som talmagi och trollkonsthistoria, framför praktiska. Dock var det nödvändigt för henne att läsa försvar mot svartkonster. När hon tagit sina F.U.T.T.-examen skulle hon ansöka till Trolldomsministeriets juristutbildning, precis som hennes faster Amelia hade gjort, och till det krävdes bland annat en examen i försvar mot svartkonster.

Till hennes förskräckelse stod Hannah och väntade utanför klassrumsdörren tillsammans med Justin och Ernie. Båda killarna hälsade på Susan, men Hannah gav henne inte så mycket som en blick.

Susan gjorde sitt bästa för att inte låtsas om henne. För att ha någonting att göra drog hon upp ett stycke pergament ur väskan. Trots att Ginny och Hannah hade sågat förslaget tyckte hon fortfarande att det var en bra idé att gå runt i klasserna och hålla föredrag om ojämställdhet och feminism. Hon hade börjat skissa på en inledning igår kväll. Nu när hon läste igenom det kände hon sig hoppfull igen. Kanske hade flygbladen inte fungerat, men det hon hade skrivit var bra.

Det gäller bara att få folk att lyssna, tänkte hon. När de hör vad jag har att säga kan de inte förneka att samhället är ojämnställt.

Professor Snape kom svepande genom korridoren en minut innan lektionen började. Han låste upp dörren, och Susan tog som vanligt en plats på främsta raden. För det mesta satte sig Hannah, Ernie och Justin precis bakom henne, men idag släpade Hannah med killare till bakersta raden.

Skolklockan ringde, och de sista eleverna tog plats i klassrummet. Professor Snape såg ut över klassen med läpparna krökta i ett leende.

"Tysta", sa han lågt, och pratet som fyllt klassrummet dog genast ut. "Idag ska vi prata om inferier, som det på sista tiden gått rykten om på skolan. Många fruktar att Mörkrets Herre använder sig av dessa varelser för att sprida skräck och terror. Tidigare har inferier utgjort en betydande del av hans armé och varit ansvariga för många dödsfall. Idag vet inte ens Trolldomsminister själv ifall Mörkrets Herre använder sig av inferier. Ministeriet har hittills inte fått in några rapporter ifrån ögonvittnen, men detta kan mycket väl bero på att de som stött på inferier inte tagit sig därifrån med livet i behåll."

Snape gjorde en konstpaus. Tystnaden som bredde ut sig i klassrummet var tryckande.

"På grund av rådande omständigheter är skolans rektor mycket angelägen om att ni lär er inferiers egenskaper, kännetecken och svagheter snarast möjligt. Första halvan av lektionen kommer ni därför lära er att identifiera inferier, och andra halven att bekämpa dem. Till nästa vecka ska ni sammanfatta era anteckningar, komplettera dem med fakta från läroboken och sedan lämna in det till mig. Är det förstått?"

Klassen mumlade fram ett "ja".

"Då undrar jag: vad är det som skiljer en inferie från ett spöke?"

Lektionen var ovanligt intressant för en försvar mot svartkonster-lektion, tyckte Susan. Hon visste inte särskilt mycket om inferier och antecknade flitigt. Mest spännande var biten om att bekämpa dem.

"Inferier är varelser som föredrar att leva i mörker och kyla", berättade Professor Snape medan ljudet av fjäderpennor som skrapade mot pergament fyllde rummet. "Därför ska man utsätta inferier för värme och ljus när man ska förgöra dem. Det mest effektiva sättet att göra detta på är självklart att trolla fram en eld, men även solljus kan fungera."

Susan räckte upp handen. "Professorn, jag har en fråga."

"Ja, Miss Bones?"

"Skulle det inte vara bättre att bara använda sig av envanlig lamslagningsbesvärjelse?"

"Oh, jag förstår." Professor Snapes röst dröp av kall sarkasm. "Miss Bones vet förstås bättre än läroboken, Trolldomsministeriet och samtliga inferie-experter tillsammans. Förklara för mig, Miss Bones, på vilket sätt skulle en lamslagningsbesvärjelse vara bättre?"

Susan kunde känna hur kinderna hettade. Hon greppade tag i sin fläta och snurrade den runt fingrarna. "Jag… jag menade bara… En eld kräver väldig mycket energi att trolla fram, och därför kanske en lamslagningsbesvärjelse skulle vara…" Hennes röst dog bort under blicken Snape gav henne.

"Om du hade lyssnat på mig skulle du ha hört att inferier inte är levande varelser med ett eget medvetande och påverkas därför inte av vanliga besvärjelser. En lamslagningsbesvärjelse måste kastas på magikern som styr inferierna för att ha någon effekt. Annars gör den ungefär lika mycket nytta som flygbladen du envisas med att dela ut, sötnos."

Några i klassen fnittrade till. Snapes svarta ögon glittrade av skadeglädje. Susan fann sig oförmögen att möte hans blick.

Resten av lektionen tog Susan inte anteckningar (vilket var första gången sedan hon började på Hogwarts). Istället tillbringade hon den resterande kvarten med att riva föredraget om feminism hon börjat skriva i små, små bitar.

När klockan ringde ut hade hon bestämt sig. Utan att se på någon packade hon snabbt ihop sina saker och gick raka vägen fram till Hannah, som flinade åt någonting Justin eller Ernie sagt.

Jag behöver prata med dig", sa Susan med så stadig röst hon kunde uppbåda.

Leendet blekande från Hannahs ansikte. Hon gav Susan en skeptisk blick innan hon vände sig till Justin och Ernie. "Gå ni så länge. Jag kommer strax."

Susan väntade tills killarna lämnat klassrummet. "Ni hade rätt, du, Daphne och Ginny. Det går inte att påverka någonting om man inte vågar bryta mot reglerna ibland. Och jag skiter i dem nu. Jag skiter i reglerna." Hon drog ett djupt andetag. "Jag tänker följa med er. Jag följer med er och klottrar."

Ginny Weasley

Musiken dunkade i uppehållsrummet. Ginny pressade honungsölsflaskan mot läpparna och tömde den i några klunkar. Givetvis var det inte vanlig honungsöl, utan hon hade blandat ned några droppar drakgift som Seamus haft med sig. Hur han lyckats få tag på det ville hon inte ens veta, för det förbjöds inte bara av skolreglarna utan också av lagen (om man inte fått speciellt tillstånd av Ministeriet det vill säga, men att Seamus hade det var ungefär lika troligt som att Chudley Canons skulle vinna årets quidditchliga).

"Ta det lugnt med drickan." Dean såg ut som om han inte visste ifall han borde vara orolig eller stolt. "Drakgift är starka grejer, vet du."

Ginny ställde ned den tomma flaskan på bordet med en smäll. "Jag tål fan mer sprit än du."

"Hon har en poäng, kompis", flinade Seamus. "Minns du Halloween?"

Deans ansikte mulnade. "Jag har ju redan sagt att jag var magsjuk!"

Ginny och Seamus såg menande på varandra. "Om du med magsjuk menar dyngrak, så visst."

"Äh, håll käften", muttrade Dean.

De hade vunnit quidditchmatchen mot Slytherin. Eller snarare – de hade krossat Slytherin med 250 poäng, och Ginny hade gjort sex av Gryffindors tio mål. Hela elevhemmet hade samlats i uppehållsrummet för att fira, festa och dansa, och förstås för att bevittna hur hennes sprängstjärtskrabba till bror försökte svälja Lavender Brown i en tugga.

Och han tycker att jag beter mig som en slampa, tänkte Ginny medan hon klappade pygmépuffen Arnold som satt på hennes axel, men hon kunde inte bli arg på Ron. Inte på riktigt. Hon var alldeles för rusig av drakgiftet och Gryffindors seger.

Hon sneglade på Deans armbandur. Det var dags. Hon reste sig från hans knä där hon hade suttit, stadig på fötterna trots drakgiftet. "Jag kommer strax", sa hon och började bana sig fram genom uppehållsrummet.

Halvvägs till porträtthålet krockade hon med Harry.

"Förlåt!" utbrast han generat.

"Ingen fara." Ginny rättade till Arnold på sin axel. "Letar du efter Ron? Han är där borta, den hycklaren." Hon nickade mot hörnet där Ron stod med armarna om Lavender. "Det ser ut som om han försöker äta hennes ansikte, visst? Men jag antar att han måste öva sig någonstans. Bra spelat, Harry." Hon klappade honom på armen innan hon armbågade sig fram till porträtthålet och klev ut genom det.

Den svala slottsluften fick hennes tankar att klarna. I ett ögonblick stannade hon till för att stoppa ned Arnold i sin ficka. Sedan började hon gå mot städskrubben med snabba steg.

Susan, Hannah och Daphne väntade redan utanför den lilla skrubben där de träffats de två senaste veckorna för att planera.

"Har du dem?" frågade Susan så fort hon fick syn på Ginny.

Till svar knyckte Ginny på huvudet mot städskrubben.

Hannah drog upp dörren. "Coolt", utbrast hon.

Därinne stod ett helt flak sprayburkar av märket Weasleys vassa varor. Färgen var av den sorten som höll i flera veckor och som motstod alla borttagningsmedel, magiska så väl som icke-magiska. Fred och George hade motvilligt gett henne burkarna för halva priset efter hon svurit på pygmépuffen Arnolds liv att inte åka fast. Av vissa kanske detta skulle tolkas omtanke, men Ginny visste bättre. Ifall hon blev påkommen skulle alla, inklusive Mrs Weasley, få reda var sprayfärgen kom ifrån, vilket tvillingarna mycket väl var medvetna om. Vad de också var medvetna om var att deras mor antagligen skulle göra bobotubvar av dem ifall det kom fram att hennes söner sålt sprayfärg till hennes yngsta dotter.

"Burkarna kom i morse", förklarade Ginny för de andra tjejerna. "Jag tänkte att jag skulle visa er direkt. Fred och George skickade flaket förklädd som en låda exklusiva hårprodukter, så Filch misstänker ingenting."

"Behöver vi verkligen så många?" undrade Susan.

"Nej, men jag tänkte att det var lika bra att bunkra upp."

De såg på varandra.

Hannah harklade sig. "Det är alltså på tisdag det gäller."

"Det är på tisdag det gäller", viskade Daphne.

Susan greppade tag i sin fläta och tvinnade den runt fingrarna. "Vi borde gå igenom planen igen. Så att vi verkligen kan den. Om någoting går fel…"

"Vi kan planen", sa Ginny. "Och ingenting kommer gå fel, så länge vi håller oss till den."

Susan nickade, men slutade inte snurra sin fläta. Ginny gav henne ett leende. Hon var glad att Susan var tillbaka. Hon hade inte menat att säga så elaka saker till henne, men av någon anledning hade orden låtit mycket värre i verkligheten än de hade gjort i hennes huvud.

Dessutom hade det inte känts rätt att ha möten utan Susan.

Ginny slog igen städskrubbsdörren igen. "Jag måste dra. Jag har en seger att fira." Hon gav Daphne en retsam knuff.

"Vi hade faktiskt vunnit ifall Draco inte blivit sjuk." Daphne lade armarna i kors och försökte se sur ut, men lyckades inte hålla tillbaka leendet.

"Ha. Det är mer troligt att Severus Snape börjar tvätta håret. Vi ses på tisdag!" Hon vinkade åt dem innan hon vände sig om och strövade tillbaka till porträtthålet.

Hon precis beslutat sig för att svepa ännu en flaska honungsöl och drakgift så fort hon kom fram när någonting med väldigt mycket burrigt, brunt hår kom utstörtande från ett tomt klassrum och kolliderade med henne.

"Hermione?"

Hermione såg förskräcklig ut. Tårarna strömmade ned för hennes kinder och fick håret att klibba mot ansiktet. Ögonen var plufsiga men blicken var vild.

Det tog en sekund innan Ginny insåg vad som hade hänt. Merlins beniga rumpa. Ron. Hon lade en arm runt Hermiones axlar.

"Kom. Vi går upp till min sovsal. Det är tomt där."

Fest och honungsöl i all ära, men när hennes bästa vän var ledsen fanns det inget på jorden som kunde hindra Ginny från att trösta henne.