Från den blå-gråa himmelen föll snöflingor, alla olika. Vatten kristaller i olika former och strukturer, så lika varandra men ändå så identiska. Allt detta fick mig att tänka. Jag visste att jag ofta blev ledsen, besviken på en snudd till lätt deprimerad när jag tänkte, men denna gången ångrade jag ingenting.

Jag hade kommit underfund med hur min omvärld såg ut, hur människor var, betedde sig. Vi var alla idioter ibland och så även jag. Men det var inte tid att gå in på misstag. Det var inte tid att göra uppror. Upproret var redan förbi och nu behövde jag bara flyta med strömmen. Det räckte att någon tyckte illa om mig och det var ömsesidigt. Ändå visste jag att jag hade folk som höll mig om ryggen, folk som egentligen inte kände mig men som var emot Pansy, och det räckte.

Allt som räckte var att jag visste varför jag handlat som jag gjort, för de två sista veckorna som Pansys vän hade bara en tanke gått runt i huvudet på mig. Nu visste jag, att jag hade varit mer ensam i hennes närvaro än vad jag var nu. Lyssnandes på hennes prat om Draco, om hennes liv. Hon var solen allt kretsade runt och inget tycktes komma i hennes väg. Hon var hertiginnan, herren på täppan, Hjärter ess, jordens mitt. Hon hade kontrollen och befogenheten, och att bara vara utnyttjad och aldrig riktigt uppskattad fick mig att känna mig mer ensam än jag skulle ha känt mig i en av Azkabans mörkaste celler. Pansy var uppmärksamhetsberoende. Och när någon stal hennes uppmärksamhet, då spelade ingenting roll längre. Hon var envis, hemsk men taktisk. På snudd till galen? Kanske, men hon visste inte hur riktiga livet var. Att alltid få allt hon ville ha. Det fungerade inte så sen. Hon hade ingen aning, hon visste inte hur det var att känna sig utanför, att känna riktig vänskap. Inte nuförtiden. Megan och Sarah, dom var mer patetiska än jag varit. Att få vad man vill ha funkar inte så. Dom skulle aldrig bli populära, aldrig uppskattade. Inte av henne i alla fall. För när hon bara pratar på, då blir man bortglömd, vilsen och bortglömd. Hon skulle inte tveka att förnedra en om det fick henne att vara rolig, om så bara för ett ögonblick. Men jag kunde inte tycka synd om dom, dom hade sig själva att skylla…

Jag hade under hela tiden av vår vänskap fått höra "Jag älskar dig", men det funkar inte så längre. Det spelar ingen roll hur många gånger en person säger de orden, inte om de saknar mening, inte om man visar något annat. Jag hade förstått det, jag hade varit tillräkligt stark. Och ja, jag kände mig stark där jag lutad mot de kalla fönsterrutorna och blickade ut över trädgården en sista gång innan det var dags att återvända till Hogwarts.

Jag hade inte upplevt någon gång att hon varit uppriktigt glad för min skull. Var jag bättre på något än henne var det fel, hade jag misslyckats med en uppgift var det fel. Småsaker som förtrollningar och hemuppgifter hade jag inte tagit så hårt åt mig av men när det gällde större och viktigare grejer, så som att behålla en vän vid livet, en vän som övervägt att ta sitt liv… Då förstår jag inte hur jag kunde stå ut med henne. Det var alltid allt om henne. Oräkneliga gånger hade hon förnedrat mig, bara för att verka tuff och rolig för någon. Speciellt Draco. Jag visste inte om jag ville veta vad för saker hon sagt men jag litade så pass mycket på honom att jag kunde tro att han inte skulle tro på alla dumheter hon smällde i honom. Inte döma mig för något jag inte längre stod för, inte bli dömd för en förvriden sanning. För Pansy skulle inte ge upp.

Alla brev sen, alla somrar. Alltid jag som skrev först, alltid jag som frågade hur hon hade det. Även i verkligheten. Satt hon och log frågade jag vad det var som var så underbart, när hon grät frågade jag vad som var fel, hon hade aldrig gjort det samma för mig, aldrig tröstat mig helhjärtat. Vi hade en vänskap som innebar att hon tog och jag gav.

Saker hon sagt – på skoj. Saker jag tagit illa vid när jag hörde. "Du är så jävla blåst, Brooke." sådana saker kunde hon kasta ur sig för att sedan klistra på ett sockersött leende och fortsätta med "Haha, skojade bara.". Hon hade bara sårat mg en gång riktigt djupt, när jag satt införsjunken i mina egna tankar och var frånvarande. Hon hade knackat mig på axeln och i spydig ton sagt "Vad tänker du på? Du ser ju ut som värsta mentalpersonen.". Jag hade aldrig blivit så förolämpad av något hon sagt förut och då hade vi ändå varit vänner i 4 år. Men jag skulle inte gå in på minnen, inte när dom får mig att känna ilska, arga tårar över min egen dumhet, brinnande förakt lång inne i mitten av kroppen.

Alla dessa saker hon gjort under åren. Allt som fått mig att känna mig så kränkt, allt detta hade jag tänkt då jag låg på min säng för ungefär en månad sen, inte ont anad om att Pansy, för sista gången, skulle komma och kräva mina anteckningar. Jag hade inte förstått då att jag skulle må så mycket bättre utan henne, det hade bara varit en chansning. En risk jag inte visste om den var värd att ta. Men jag hade gått förbi alla stadier, inga dalar av sorg, berg av ilska, inget av det var kvar att passera. Det var som att börja om på nytt bara att vi nu inte var vänner, vi var nu ovänner. Och jag, jag var självständig, jag var fri.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tack Sara för inspirationen, jag vet att det som hänt dig är tragiskt men det hjälpte mig att få tillbaka den här storyn på rätt spår33