- Ne men ser man på, är de inte mugglarna som lyssnar igen. Haha jaja ni vet vad ni ska göra.

Dörren åkte långsamt upp jag kunde teoretiskt sätt vända, fast pappa har lärt mig att aldrig backa ut. Ja lika bra att göra det jag kom hit för. Huset var betydligt större än vad de gav sken av men det förvånade mig inte eftersom det är en trollkarls hus. Framför brasan satt en man han var inte jätte gammal men jag skulle inte vilja kalla honom ung heller. På bordet stod två koppar tea så jag antog att han visste att jag skulle komma.
- Jag hoppas att det inte gör något att jag kommer så sent? Sa jag o kollade på mannen.
- Nej, o det är inte sär skilt sent. Kom o sätt dig. Svarade han jag gick långsant fram till den andra fåtöljen, det var faktiskt första gången jag var nervös o lite rädd sen är det inte varje dag man sitter hos en person som kan vara ens riktiga släkting. Jag kollade på mina händer de darrar är det här verkligen jag?
- Lugna dig lite, här ta lite tea. Sa Merlin jag log o tog i mot koppen drack lätt vanilj o apelsin tea.
- Förlåt jag brukar inte vara sån här o jag brukar inte komma hem till folk mitt i natten heller det är bara det att… glöm det. Sa jag. Hur berättar man att man kan vara nåns släkting.
- Du hoppas att jag är din morfar. Svarade manen o log.
- Hur, hur visste du det? jag kollade undrande på honom, har han lagt något i teat som gör att han vet saker, att jag aldrig lär mig att inte dricka saker hur många gånger sa inte pappa o Snape det?
- Nej jag har inte lagt något i teat, fast din pappa o den där Snape har rätt man ska inte dricka saker som främlingar bjuder på. Log han mystiskt.
- Heeej, du läser mina tankar! Jag trodde jag var den ända som kunde det, Severus var jätte förvånad.
- Jaså du påstår att du kan läsa tankar. Försök läsa mina. Sa han
- Ä du kommer bara stänga din hjärna. Svarade jag.
- Nej, inte om du försöker. Sa han o log, han ler nästan lika mycket som Dumbledore. Men de skadar inte att försöka, koncentrera dig tänk på mannen framför dig.
- Du tänker på ugglor o nån bok med konstig bokstäver på. Sa jag o log.
- Du kan verkligen läsa tankar. Bokstäverna är runor o kommer från fornsvenskan, användbart. Han skrattade lite o jag slappnade av lite men bara lite.
- Är det många som kan läsa tankar? Jag kollare nyfiket på honom.
- Inte utan hjälp av magi, de flesta i trollkarls världen kan läsa tankar med hjälp av magi, det kallas omluckemering men de kan inte läsa dina tankar hur mycket de än försöker, du har ett slags skydd mot det. Trollkarlen drack av teat.
- Nå tror du jag kan vara ditt barnbarn? Jag kollade undrande på honom.
- Jag vet inte. Det är många år sedan jag såg lilla Cara. Svarade han.
- Så det var du som gav mig namnet? De andra barnen retade mig för det. Sa jag o kollade ner lite.
- Om du är mitt barnbarn så var de jag som gav dig namnet. O de var inte snällt av de andra barnen o reta dig pågrund av ditt namn, det är vackert tycker jag. Han trollade fram en macka o började äta på den.
- Jag gillar faktiskt det också är eget. Jag log lite o lekte med medaljongen.
- Men vi kan säkert ta reda på om jag är din morfar. Kan du inte berätta lite om dig? Han kollade undrande på mig.
- Ja jag antar det. jag bodde på det där hemska barnhemmet tills jag var fem då jag blev "adopterad" o flyttade hem till pappa i Little Hangleton, när jag var 7 fick jag en privat lärare, Snape han är också en av mina bästa vänner o lärare på Hogwarts där jag går sen ett år tillbaka, det är väll korta drag. Sa jag o log lite.
- Adopterad säger du, jag antar att de är en trollkarl, är det nån jag känner till? Han höjde ögonbrynen lite.
- Nja, kanske. Sa jag lite oroligt.
- Det är ingen fara jag vet redan att de är Voldemort. Han fnissade lite.
- Hur visste du det? jag tänkte aldrig hans namn. Sa jag skockat.
- Jag har följt dig hela tiden sen jag lämnade dig på barnhemmet. Svarade han enkelt.
- O du har aldrig tagit kontakt med mig? Sa jag surt.
- Jag kan ju knappast rusa in i ditt liv, tror inte Voldemort skulle gilla det. kom det från Merlin.
- Du hade aldrig behövt sätta mig på barnhemmet. Nu var jag riktigt sur.
- Jag kunde inte ta hand om dig här, de hade dödat dig o de ville jag inte riskera, fast du verkar vara ganska bra på det själv. Han blinkade med ena ögat.
- Nja kanske lite, men du kunde ändå ha varit en del av mitt liv, pappa hade nog inte sagt så mycket. Sa jag lite gladare.
- Inte om en liten Cara hade fått bestämma, jag vet att du har ganska mycket makt över honom mer än du tror. Han fnissade lite till.
- Jag hade de ja. Men pappa listade väll ut att du var min morfar? Varför besökte han dig inte? Undrade jag
- Han lever fortfarande så du har kvar makten även om du inte kan använda den på samma sätt. Jodå han listade allt ut det, men han var väll rädd att jag då skulle kräva att vara en del av ditt liv. Du är väll det ända han är rädd om. Sa han o log mot mig.
- Jag antar det. men jag hatar när folk ska bestämma över mitt liv, jag kan bestämma själv. Sa jag strängt.
- Jo det vet jag att du kan, det var därför jag visste att du skulle komma hit utan att tala om det för nån, du värkar lite trött på folk där hemma? Sa han medlidande.
- De kan man lätt säga, men du vet ju redan allt, frästen hur vet du allt om mig? Undrade jag.
- Ett slags band nått i blodet. Sa han o ryckte på axlarna.
- Toppen en till som vet allt om mig o vill ha koll på mig. Muttrade jag. Nu var det Merlins tur att säga
- Heeej, jag såg inte till att bandet fans där o jag har inte lagt mig i något eller hur?
- De är ju sant, du är nog den bästa vuxna jag någonsin träffat. Jag log glatt mott honom. Plötsligt flyger dörren upp o Snape kommer in rusande.
- Vad har du gjort med henne? säger han argt till Merlin som bara ler.
- Han har inte gjort nått mer än pratat med mig. Sa jag argt o reste mig upp.
- Nu kommer du med hem unga dam. Sa Snape argt.
- Släpp mig, jag vill inte med hem, o jag stannar så länge jag vill o så länge Merlin vill ha mig här. Kan du sluta att bestämma vad jag ska göra. vet du vad Snape du är bara i vägen o jag önskar att du kunde låta mig vara o bara lämna mig ifred, du kan väll återvända till dina trolldrycker o plåga dem i stället! Skrek jag på honom. Jag såg hur ledsen han blev men han måste få höra det, han vände sig om o gick ut ur dörren. Jag satte mig ner o håll hårt i medaljongen. Merlin kollade på mig.
- Vad? Sa jag argt.
- Jag vet att du är arg o skrik så mycket du vill på mig, men han bryr sig bara om dig o han är rädd att du ska lämna honom om inte för att Voldemort kommer tillbaka utan även att du vill stanna hos mig. Förklarade han.
- Hur kan han tror nått sånt de skulle jag aldrig göra, ta inte illa upp. Sa jag
- Ingen fara, men vad tror du? Han kollade på mig.
- Lily? Var allt jag kunde svara o han nickade.
- Jag måste prata med honom, ledsen att jag måste gå, får jag komma tillbaka en annan dag morfar? Sa jag o log.
- Klart du får så ofta du vill, mitt barn. Sa han o log, jag gav honom en kram o sprang ut genom dörren. Vart har han tagit vägen, jag kollar på den leriga gatan uppåt knappast inte om han vill vara osedd, ner åt då, jag började springa o struntade i alla vattenpölar, byn försvann bakom mig o ersattes av skog. De var betydligt mörkare här än i byn så det var knappt att jag såg Snape.
- Snape vänta. Skrek jag han stannade o kollade på mig, jag han i fatt honom lätt andfådd.
- Jag är ledsen att jag skrek på dig. Sa jag o kollade på honom han mötte min blick o visste inte vad han skulle säga, jag bestämde mig för att ge honom en kram han tog i mot den o blev genast gladare.
- Men du måste förstå att jag kan klara mig själv annars kommer jag till dig, o du kan inte lägga dig i allt jag gör, vissa saker behöver jag göra själv som det här. Han kollade på mig o nickade, o sa sen
- Jag är ledsen Cara men jag har så svårt att förstå att du klarar dig mesta dels utan mig. Sa han.
- Du får försöka, o jag kommer inte lämna dig. Sa jag o log.
- Hur visste du att jag tänkte det? han kollade förvånat på mig.
- Jag fick lite hjälp, men kom nu så åker vi hem kl ar faktiskt redan 7. Sa jag o log.
- Men ska du inte stanna? Undrade Severus
- Nej jag kommer tillbaka en annan dag dessutom är Merlin alltid med mig. Sa jag o log Severus log tillbaka o vi transfererade oss till skolan eller utanför eftersom Snape inte kan transferera sig innan för. Vi gick upp till slottet under tystnad väl framme skildes vi åt, han gick ner till sig o jag satte mig vid trappan för att vänta på mina kompisar som kom 10 minuter senare, först kom Hermione sen kom Draco o Blaise.
- Cara vi trodde du hade rymt o inte skulle komma tillbaka. sa Blaise.
- Trevligt att ni har så höga tankar om mig, fick ni inte mitt brev? Jag kollade på dem.
- Jo men det var svårt att förstå, vi fattade inte vad du menade. Sa Draco.
- Hur svårt var de att tyda, jag sa ju att jag skulle komma tillbaka senast söndag, men de gick fortare än väntat eller nja vi säger så. Sa jag o skrattade lite.
- Men förklara nu. sa Hermione, det märktes på henne att hon inte gillade att inte försåt, jag kanske ska dra ut på det? nej det är elakt lika bra att berätta.
- Jag har varit tillbaka på medeltiden eller nästan, så nära man kan komma, där träffade jag Merlin eller ska jag säga morfar…?

- Hur mina kompisar o nån som inte skulle fått veta reagerade får ni veta nästa gång, men nu ska jag gå o läsa. O ni gör bäst i att pysa ni vill väll inte vara kvar i närheten av en familj med elaka magiker? Hahaha

*Kash*