"vi kan väll bara fortsätta. Tryck på knappen"

Lupin öppnade dörren och jag såg på honom och gick in. Vi satte oss framför brasan, och jag såg mig runt i rummet. Det var väldigt mysigt inrett.
"Så vad kan jag hjälpa fröken Riddle med?" frågade han och väntade på ett svar. Jag såg ut genom fönstret och tog ett djupt andetag.
"Jag vill fråga professorn en sak." började jag och han nickade uppmuntrande. "Är professorn varulv?" Lupin såg på mig, och det märktes att det inte var vad han hade väntat sig att jag skulle fråga. Han öppnade munnen, men visste inte vad han skulle svara. Han såg in i brasan och tog sedan ett djupt andetag. "Hur fick du reda på det?" sa han tillslut och jag såg häpet på honom, jag hade inte varit säker. "Severus gav oss en läxa om varulvar och när jag läste texten stämde en del in på dig och sedan hade vi boggarten, men jag var inte säker professorn." svarade jag och såg på honom. "Snape kommer bli överlycklig över att någon listade ut det." mumlade professorn till svar och jag såg på honom. "Snape visste?" frågade jag honom förvånat och han nickade. "Snape hare vetat det ett bra tag. Och det är väll en av anledningarna till att han hatar mig så." Lupin såg på mig och jag la huvudet på sned. "Jag vet faktiskt inte. Han och jag pratar inte så mycket om hans skoltid." svarade jag honom och log lätt. Lupin nickade och gav mig en kopp tea. "Det är ganska förståeligt." svarade han och log halvhjärtat. "Professorn, jag har en annan fråga." sa jag och såg på honom, han verkade lite försjunken i tankar och ryckte till. "Ja visst, självklart." svarade han och jag kunde inte låta bli att le. "Professorn behöver inte oroa sig över att jag ska berätta. Jag är ganska bra på att dölja saker." skrattade jag lätt. "Ja du är ju det. förresten vad var det där med Lucas?" frågade han och jag såg undrande på honom, innan jag berättade hela historien med Lucas och han nickade. "Ja jag antar att du har en del fiender som du inte vet om." svarade Lupin och jag nickade. "Snacka om att jag ska döda pappa för att han inte sa något till mig, när han kommer tillbaka." sa jag allvarligt och Lupin skrattade. "Jag är glad att jag inte är i du-vet-vems skor. Men det var något du ville fråga mig om?" sa min lärare och jag nickade. "Jo det gäller Black. Jag vet att ni var bra vänner alla fyra så jag undrar varför känner inte Harry, Black?" jag såg undrande på min professor som suckade lite. "Antagligen för att de aldrig träffades så att Harry kommer ihåg det. Du-vet-vem försökte döda Harry första gången när han var ett år men misslyckades, James skrek åt Sirius "Jag trodde aldrig vi skulle bli förrådda av…" längre han hann inte innan de försvann, vi såg på Sirius med häpna ögon, vi trodde aldrig han skulle förråda Lily och James, men han gjorde det. vi försökte fånga Sirius men han försvann och ingen såg honom på tio år. Nästa gång han syntes till var strax efter att Potters hade dött. Harry var tack och lov inte kvar där, men Black gick runt i huset och brydde sig inte om deras lik. Sedan försvann han från platsen och letade upp Peter. Jag vet inte riktigt varför men det slutade med att han sprängde gatan i luften. Trolldomsministeriet kom strax därpå och grep honom. Han hade tillbringat de senaste två åren i Azkaban." avslutade Lupin och jag såg på honom. Han såg mer bedrövad ut än innan. Och jag förstod att det måste varit jobbigt för honom att förlora alla sina vänner, på ett eller annat sätt. Jag såg in i elden och funderade. Det är fortfarande något som inte stämmer. Jag vet bara inte vad! "Var ni säkra på att det var Black som förrådde dem? Jag menar ni vet ju aldrig vad James skulle sagt?" jag såg in i varulvens ögon och det verkade som han tänkt på det mycket. "Nej säkra kan vi väll inte vara, men Sirius var deras hemlighetsväktare och han var den enda som visste vart Potters gömde sig." förklarade Lupin och jag nickade förstående. "Jag är ledsen att jag fick dig att prata om allt igen." svarade jag honom uppriktigt och han såg på mig. "Det gör inget. Jag tänker ändå på det och prata hjälper ju ibland." sa han och log. "Tack för teat och pratstunden. Men jag tror mina vänner letar efter mig. Hejdå professorn" sa jag och reste mig Lupin nickade och jag lämnade rummet. Jag började gå upp mot Gryffindortornet. Jag gick in och satte mig i ett hörn. Så Lupin är en varulv, Black försökte döda Harrys familj två gånger, och sedan dödade han deras tredje kompis. Det är så ologiskt. Även galna människor har någon sorts logik och hela berättelsen saknar logik. Jag ger upp. Förhoppnings vis får jag några svar längre fram annars kan jag ju alltid fråga pappa, när han kommer tillbaka. Hermione och Ron kom in genom porträttet och slog sig ner hos mig.
"Jag hatar Snape." sa Ron och jag såg på honom. "Han har inte rätt att ge oss läxa! Jag menar han var bara vikarie!" på pekade han och jag kunde inte låta bli att le lite.
"Men Ron läxan är…." Började Mioni men Ron avbröt henne.
"Vi kan ju inget om varulvar. Det är så orättvist" klagade han och jag bara såg på honom.
"Jag har redan gjort min. och vem vet ni kanske upptäcker något intressant." sa jag och log för mig själv.
"Men Cara kan du inte prata med Snape. Säg till honom att skippa läxan." sa Ron och gjorde hundögon. Jag såg på honom och himlade med ögonen.
"God natt." svarade jag och gick upp till mitt rum och satte mig framför brasan och somnade.

Vi kan hoppa över en bit. Jag menar det är inte allt för kul för er att höra vad jag gör på varje lektion. Klassen klagade över läxan och de slapp att göra den, han har lovat att hjälpa Harry lära sig att skapa en patronus efter jullovet. Ravenclaw slår Hufflepuff i quidditchmatchen vilket betyder att vi inte var ute ur leken och Oliver tog upp den hårda träningen igen. Och alla lärare har börjat jul pynta och vi ska på ännu ett besök i trollkarlsbyn och ja vi kan väll börja där. Vi är i trollkarlsbyn inne i godisbaronen och försöker välja något godis att köpa till Harry.

"Vad tror ni om den här?" frågade ron och höll upp en slickepinne som såg ut att vara doppad i blod.
"Nej, vad jag vet är inte Harry vampyr." skrattade Mioni och jag nickade instämmande.
"De här då?" frågade Ron och höll upp en burk med kackerlaksböner
"Nej absolut inte" hörde vi Harry säga och Ron tappade nästan burken. Och jag skrattade lite åt honom.
"Wow… jag menar hej… Vad gör du här?" Fick Mioni fram tillslut och vi såg på Harry. Han sänkte rösten och berättade om Marodörkartan.
"Hur kommer det sig att Fred och George inte gav den till mig?" frågade Ron och jag hörde inte Harrys svar. Marodör, jag känner igen det. Men från vart? Långt borta hörde jag hur mina vänner diskuterade vad de skulle göra med kartan och vad de skulle göra med Black. Jag såg på dem och plockade ihop lite godis, jag såg på en av de där klubborna som såg ut att vara dränkta i blod och tog en. Sedan gick jag och betalade och väntade på mina vänner vid dörren. När de var klara steg vi ut i snövirvlet och jag tyckte Hogsmeade påminde om ett julkort. Hermione och Ron pekade ut en massa ställen för Harry som nickade och försökte hänga med.
"Vad säg om att ta en hognungsöl på Tre kvastar innan ni spränger Harrys huvud med information?" avbröt jag dem och Harry log instämmande. Ron och Hermione såg lite besvikna ut men innan de han säga något hade jag tagit tag i Harrys arm och börjat gå mot det lilla värdshuset. Vi steg in och det var proppfullt med folk, bullrigt, rökigt, varmt och helt underbart mysigt. Ron rodnade när han såg på madam Rosmerta som ägde värdshuset, han mumlade något om att beställa och försvann och vi tre gick och satte oss vid ett bord längst bak. Jag såg mig runt i lokalen som var vackert jul pyntad och log sedan åt Ron när han kom tillbaka med honungsölen, jag tog drycken och drack en klunk och kände genast värmen komma tillbaka. Plötsligt kom en vindpust och jag såg bort mot dörren som öppnats, McGonagall, Hagrid, Flitwick hade precis kommit in genom dörren i sällskap med Fudge och vi tryckte ner Harry underbordet. Lärarna såg på oss och Hermione viftade lätt med trollstaven och placerade en julgran framför vårt bord. Lärarna slog sig ner vid bordet närmast oss och snart kom Rosmerta med deras beställningar och hon slog sig ner hos dem.
"Så vad har fört er hit?" Frågade Rosmerta med sin ljusa röst.
"Sirius Black. Jag antar att ni har hört om vad som hände på skolan på allhelgonaafton?" frågade Fudge och Rosmerta svarade
"Rykten ja. Tror ni han fortfarande är kvar här?" frågade Rosmerta
"Det är jag säker på och det är därför dementorerna är här. En försiktighets åtgärd. Jag har just träffat några av dem och de är rasande på Dumbledore som inte vill släppa in dem på skolan" svarade Fudge och McGonagall tog till orda
"Men självklart inte. Hur skulle vi kunna undervisa om vi hade de där hemskheterna svävade runt omkring oss?"
"Instämmer helt" pep Flitwick men Fudge svarade dem skarpt
"De är ju där för att skydda er från något mycket värre. Vi vet alla vad Black är i stånd till…"
"Vet ni vad? Jag har fortfarande svårt att tro det. Av alla de som gick över till den mörka sidan är Black den sista jag skulle misstänka för det. Jag minns ju honom när han gick på skolan och om ni hade talat om för mig då vad han skulle sluta som hade jag sagt att ni fått för mycket att dricka." svarade Rosmerta och jag hörde en sorgsen ton i hennes röst.
"Och ni vet inte ens hälften av vad han gjort. Hans värsta gärningar är inte kända för allmänheten" sa Fudge bedrövat och jag visste vad de pratade om.
"Hans värsta gärningar? Värre än att mörda de där stackars människorna?" frågade Rosmerta nyfiket och Fudge måste ha nickat för Rosmerta fortsatte. "Det kan jag inte tro. Vad kan vara värre?"
"Ni säger att ni kommer ihåg Black från hans skoltid. Kommer ni ihåg vem som var hans bästa vän?" frågade McGonagall lågt
"Självklart" sa Rosmerta med ett litet skratt. "Man såg ju aldrig den ena utan den andra. Och tänk så många gånger som jag hade de som gäster här inne… de kunde verkligen få mig att skratta. De var ett skönt par Sirius Black och James Potter."
Harry tappade sin bägare på golvet och Ron gav honom en spark, jag såg argt på Ron och kröp sedan ner under bordet och såg på Harry. Han såg bedrövad ut och jag satte mig bredvid honom. Han såg på mig och jag tog lätt hans hand för jag visste vad de skulle säga, jag visste att de skulle berätta vad Black hade gjort.
"Precis, Black och Potter. De två ledarna för sitt lilla gäng. Båda var väldigt begåvade men jag har aldrig sätt maken till upptågsmakare på skolan." sa McGonagall.
"Jag vet inte de jag. Fred och George Weasley kan nog ta upp konkurrensen." skrockade Hagrid
"Man kunde tro att Black och Potter var bröder. De var oskiljaktiga" inföll Flitwick
"Ja visst och inget ändrades när de lämnade skolan. James litade mer på Black än någon av hans andra vänner. Black var bröllopsmarskalk när James och Lily gifte sig. Senare bad de honom bli Harrys gudfar. Harry vet så klart inte om det här. Ni kan ju tänka er hur det skulle plåga honom." sa Fudge, och jag såg förvånat på honom, var Sirius Harrys gudfar? Harry bara stirrade ut i tomma luften och jag kramade hans hand när de vuxna fortsatte.
"Därför att Black visade sig vara i förbund med Ni-vet-vem?" frågade Rosmerta och Fudge skakade på huvudet.
"Ännu värre en så, kära vän…" Fudge sänkte rösten att vi knappt förde vad han sa. "Det är inte många som vet att han-som-inte-får-nämnas-vid-namn var ute efter dem. Dumbledore fick reda på det strax före det första mordförsöket, de var så de lyckades fly. Men Ni-vet-vem är inte så lätt att gömma sig för, så Dumbledore rådde dem att använda en Fideliusbesvärjelse." Rosmerta var på väg att fråga hur den fungerar och Fudge kände sig på det och fortsatte. "Jo det är en enorm invecklad besvärjelse. Det innebär att hemligheten det rör sig om hålls dold inuti en annan levande varelse, och den personen blir hemlighetsväktare och är omöjlig att finna såvida inte hemlighetsväktaren själv väljer att avslöja hemligheten. Så länge väktaren inte säger något hade Ni-vet-vem kunnat söka igenom byn där Potters bodde och inte finna dem även om han stod rakt framför dem."
"Så Black var alltså familjen Potters hemlighetsväktare?" frågade Rosmerta
"Självklart. Han var det båda gångerna. Även om de blev förråda första gången vägrade James byta. Han sa att Sirius inte hade förrått dem och att han hellre skulle dö. Sirius gömde sig men Voldemort fann Potters snart första gången och han flydde. Men James hade envisats med att behålla Sirius som hemlighetsväktare. Jag minns att Dumbledore erbjöd sig att vara hemlighetsväktare." Sa McGonagall
"Misstänkte han Black?" frågade Rosmerta
"Han var säker på att någon som stod familjen Potter nära hade gett upplysningar till Ni-vet-vem. Han misstänkte att någon på vår sida gav upplysningar till Ni-vet-vem." sa Minivera dystert.
"Men James insisterade på att använda Black?" frågade Rosmerta
"Ja det gjorde han och det gick tio år utan att något hände. Vi trodde nästan det var över. Mörkrets herre hade legat lågt i nästan sex år men det visade sig att han hade planerat det här noga och ja vi vet ju vad som hände. Black förrådde dem, han var trött på sin roll som dubbelagent. Och förklarade öppet sitt stöd till ni-vet-vem, och han planerade att göra det genom Potters död. Men det blev inte riktigt som han hade tänkt. Harry överlevde och Ni-vet-vem förlorade sin makt och var tvungen att fly, och Black som hade visat sitt rätta jag hade inget annat val än att fly han också" sa Fudge och Hagrid morrade till och började prata en mass om att han hade träffat Sirius när han hämtat den avsvimmade Harry och hur Black hade låtsas sörja sina vänner innan han begav sig iväg för att mörda de där mugglarna. McGonagall tystade honom när de andra gästerna började se åt deras håll.
"Men ni fick ju tag på Black?" sa Rosmerta
"Jag önskar att det hade varit vi som hittade honom, men det var Peter Pettigrew. Han ställde Black mot väggen och Black dödade honom och hela gatan med ögonvittnen. Jag minns hur chockad jag blev när jag möttes av scenen. Det låg döda personer överallt, och mitt i allt stod Black och skrattade. Det krävdes tjugo medlemmar ur magisk lag-och ordningspatrullen för att arrestera honom. Pettigrew fick tilldelad sig Merlinorden av första graden och Black hamnade i Azkaban." sa Fudge och såg på de andra vid bordet.
"Är det sant att han är galen?" viskade värdshus värdinnan
"Jag önskar att jag kunde säga det. att spränga gatan och mörda Pettigrew var en desperat mans verk. Men jag träffade Black på mitt senaste besök i fängelset. Ni vet ju att de flesta fångar förlorar förståndet och sitter och mumlar för sig själva, men Black verkade förbluffat normal. Han pratade helt förnuftigt med mig och han verkade nästan uttråkad. Han frågade till och med om han kunde få min tidning när jag var klar. Han saknade att lösa korsorden, sa han. Jag måste erkänna att jag blev förvånad över hur lite effekt dementorerna verkade ha på honom och han är en av de mest bevakade fångarna." sa Fudge förvånat
"Men vad tror ni han tänker göra nu? Kommer han försöka ansluta sig till Ni-vet-vem?" frågade Rosmerta skrämt.
"Jag tror det är hans slutliga plan. Och jag vill inte ens tänka på det. Ni-vet-vem utan vänner är en sak men tänk om han får tillbaka sin mest hängivne tjänare. Jag får rysningar på hur snabbt han skulle få tillbaka sin makt. Nej jag hoppas verkligen vi får tag i honom innan det händer." Sa Fudge oroat. Vi hörde hur de ställde ner glasen på bordet.
"Men om vi ska äta middag med rektorn får vi nog be ge oss av Fudge." sa McGonagall och vi hörde hur de reste sig upp och lämnade värdshuset. Jag såg på Harry som satt bredvid mig och Mioni och Ron dök fram under bordet. Jag såg på Harry och visste inte vad jag skulle säga. Jag förstod honom till viss del eftersom min far hade förrått min mor, men jag skulle aldrig kunna tänka mig Severus försöka döda mig eller pappa för den delen. Jag kände hur arg jag blev på pappa. Varför var han tvungen att förstöra så många liv? Varför kunde han bara inte vara som en normal pappa? Jag vände återblicken mot Harry som bara stirrade rakt fram. Jag slog armarna runt honom och jag kände hur min axel blev blöt, Harry grät och jag förstod honom. Vi satt där en stund innan vi reste oss. Hermione och ron gick tillbaka mot slottet och jag bestämde mig för att följe med Harry genom den hemliga gången, rädd för att han inte skulle kunna komma fram själv. Jag vet inte riktigt hur jag fick med mig Harry tillbaka till slottet. Han var som ett tomt skal. Jag mötte de andra två i uppehållsrummet och vi gick upp till mitt rum. Harry sa inget utan han bara satt där. Jag slog mig ner i fåtöljen och såg på honom. "jag kan inte tro att ingen har berättat för mig om Black. Inte ens mina föräldrar." sa Harry tillslut och jag såg på honom. Jag kunde förstå hans föräldrar, Black hade varit på flykt i tio år och även om de litade på honom visste de väll inte vad de skulle säga. Det var antagligen bäst att låtsas att han inte fanns. Föräldrar gör alltid vad de tror är bäst utan att tänka sig för. Jag tänkte åter på pappa som inte sagt något om sitt liv. "Jag förstår hur det känns." svarade jag honom. "Det gör du inte alls!" skrek han tillbaka och jag såg lugnt på honom. "Harry min far såg till att få min mor avrättad, han försökte få mig dödad! Jag har en morfar som valde att inte ta hand om mig utan satte mig på barnhem. Folk har dolt saker för mig hela mitt liv." sa jag till honom och han såg på mig. "Förlåt Cara." var allt han kunde säga "Det gör inget." jag log uppmuntrande mot honom. Men sen fick jag dåligt samvete, jag döljer ju nästan hela mitt liv för Harry och Ron. Jag sköt undan de tankarna och såg på dem. Harry trollade fram ett fotoalbum som han fått av sina föräldrar och letade upp bilden från deras bröllop. Vi såg på bilden, där var han Sirius Black. Det gick inte att känna igen honom. Han såg så livlig ut, tänk vad tolv år kan göra. Nu ser han ut som ett spöke. "Tror ni han redan då jobbade för Voldemort?" frågade han oss och jag såg på bilden. Säg inte hans namn" bad ron och jag såg på dem. Jag tror fortfarande inte han jobbade för pappa. "Jag tror inte han jobbade för Voldemort. Det spelar ingen roll vad folk säger. Jag tror det är något som vi inte vet." protesterade jag och de såg på mig.
"Kan ni sluta säga hans namn?" skrek Ron men vi brydde oss inte om honom.
"Cara du hörde vad Fudge sa." protesterade Hermione och jag såg på henne och nickade.
"Ja jag hörde. Men förr trodde man att jorden var platt." sa jag och de såg undrande på mig.
"Allt jag menar är att vi bara har hört vad folk ha sagt. Ingen vet vad som hände egentligen." sa jag
"Vad tycker du vi ska göra då? Leta upp Black och fråga om hans variation?" frågade Ron och jag såg på honom.
"Nej. Allt jag säger är att vi inte vet vad som egentligen hände. Men jag tror vi alla behöver sova lite." sa jag vänligt och de nickade.
"Ni får sova här inne om ni vill." sa jag glatt mot dem.
"De gör vi gärna." svarade Ron och Hermione och jag såg på Harry som nickade svagt. Jag såg på min säng och svängde lätt med spöt så den blev större och Hermione o Ron la sig i sängen. Harry gjorde dem sällskap och jag släkte. Jag funderade en stund. Jag har pratat med alla jag känner som kan veta något om Black och de har alla sagt samma sak. Hur kommer det sig att det ändå känns fel? jag önskar nästan vi sprang på Black och kunde fråga honom. Jag slöt ögonen och somnade.

"Nu tycker jag ni har fått reda på en hel del och jag orkar inte sitta kvar här. Så nu ska jag besöka några vänner."

*kash*