"Du ser ut som någon dött." Ginny Weasley avbröt tystnaden. Hon och Hermione Granger satt ensamma i Ginnys lilla, slitna sängkammare i Kråkboet. "Gick det så dåligt?"

Hermione granskade sina välmanikyrerade, ljusrosa naglar. Flickorna hade haft ett litet hemmaspa, och turats om att måla naglarna på varandra, lägga ansiktsmask och tända väldoftande ljus. Det var kvällen efter middagen hos Malfoy. Hon hade inte sagt så mycket, låtsas som ingenting hänt, där borta på herrgården. Men Ginny var inte lätt att lura, hon anade förstås något. "Nej, inte direkt… Maten var fantastiskt, speciellt efterrätten, en slags vaniljmousse med blåbärssås och vit choklad, du skulle sett hur de dekorerat den, Gin, eller de var väl husalferna som slavat, förstås…"

"Gud, jag kan inte fatta att du varit på middag hos Malfoys!" fnittrade Ginny samtidigt som hon omsorgsfullt la på ytterliggare ett lager genomskinligt lack på sina naglar. "Det känns så osannolikt bara, du vet vad jag menar?"

"Mhm."

"Jag kan inte säga att jag litar på Draco, eller hans familj." började Ginny oberört samtidigt som hon blåste lätt på naglarna för att få dem att torka snabbare; "Jag vet liksom inte, det är för tidigt än, jag tycker att du ska vara… försiktig bara." fortsatte hon neutralt.

Hermione lade sig tillrätta i den skrangliga, extrasängen som var uppställd brevid Ginnys lilla himlasäng, Det var otroligt trångt i det lilla sovrummet, men hemtrevligt. "Jag ska bara öppna ett fönster…" mumlade Hermione, som reste sig och öppnade ett av de två tillgängliga. Iskall luft strömmande snabbt in i det annars så sömniga rummet. De starka doftångorna från ljusen mattades ut och ersattes av friskt syre. "Åh vad skönt med lite luft!" utbrast Ginny belåtet; "Man märker det inte, eller hur? Det är förrädiskt, det där. Luft!"

Plötsligt hördes vingslag ute i natten, en ståtlig hornuggla i bleka kaffefärger kom inflaxandes genom det öppna fönstret. "Oj, vi har fått brev!" sade Ginny förvånat och skyndade att lossa den pergamentrulle som satt fast vid ugglans högra ben; "Det är till dig…" skyndade hon sig att tillägga efter att ha läst brevets framsida.

Hermione tog snabbt emot det lilla stycket, på framsidan kunde hon urskilja en handskriven , enkel text;

Ms. Granger

Hermione vecklade försiktigt upp brevet, samtidigt blev Ginny plötsligt väldigt intresserad av att gulla med den väntande ugglan, som inte såg alltför förtjust ut vid mänsklig beröring.

Jag vill be om ursäkt om det skedde något olämpligt när Ni var ensam med min son och dennes kamrater i vederbörandes sängkammare, igår kväll. Det var förstås opassande att skicka upp en tjänsteflicka att närvara och hålla er sällskap, men jag garanterar Er, att jag hade Ert bästa i åtanke. I egenskap av väninna till min son, Draco, ligger Ert välbefinnande och välmående mig varmt om hjärtat. Pojkar är pojkar, och det var med den ursäkten jag beslöt att sända upp en av flickorna att underhålla pojkarna. För Er heder och ära, fröken , och jag hoppas att Ni inte tagit illa vid Er.

Mina varmaste lyckohälsningar i dessa kalla tider,

Mr. Lucius Malfoy m. familj

Hermione svalde hårt. Hade Draco diskuterat händelsen med sin far? Vad hade hänt inne i Lucius arbetsrum när hon blivit eskorterad till lilla salongen för ett glas vitt? Hur skulle hon svara på det här brevet? Tillfredställande och artigt? Argt och sårat? Ginny kikade på henne i smyg, men när Hermione inte sa något, och inte erbjöd henne att läsa brevet, så vände hon återigen uppmärksamheten mot ugglan.

"Kan jag... få låna lite skrivpapper?" mumlade Hermione lågt. Ginny nickade lite nyfiket, och pekade på översta skrivbordslådan. Hermione drog öppnade den och möttes av ett hav av glitterpennor, kuvert och papper i regnbågens färger. Hon övervägde färgvalen i ett par sekunder, innan hon slutligen valde ett enkelt vitt pergamentstycke med matchande kuvert samt en svart gåspenna. Omsorgsfullt skrev hon med sin finaste skrivstil;

Till familjen Malfoy

Hon la ifrån sig kuvertet, la pappret mot en hård bokrygg där hon satt i sin säng, och fortsatte försiktigt skriva;

Ödmjukaste tack för bjudningen den 24/12, maten var utsökt! Ni har ett fantastiskt hem, jag är hedrad att få ha närvarat vid ett så speciellt tillfälle i Ert hem. Vad beträffar händelsen med Er tjänsteflicka, så roades jag till den grad av litteraturen i Dracos sovrum att jag underhölls helt på egen hand, och hur än situationen skulle sett ut för de övriga sällskapet under tiden, angår förstås inte mig. Ni behöver m.a.o inte oroa er för att något oanständigt skulle ha inträffat.

Avslutningsvis skulle jag fräckt vilja komma med ett litet förslag, om Draco får och vill, skulle jag gärna fira nyårsafton med honom hemma hos mig. Med Er välsignelse naturligtvis.

Varma hälsningar,

Ms. Hermione Granger.

Din vidriga fegis, tänkte Hermione äcklat om sig själv. Men hon vek snabbt ihop brevet i kuvertet, och satte fast det på hornugglans högra fot. "Till Malfoy…" sade hon lågt till djuret, som majestätiskt fällde ut sina väldiga vingar och flaxade ut ur sovrumsfönstret.

"Så du får kärleksbrev nu…?" log Ginny hemlighetsfullt sekunderna efter ugglan försvunnit utom synhåll på den mörka himlen.

"Hehe… Han ville bara kolla hur jag mådde, och jag passade på att bjuda… hem honom till mig. På nyår, jag har ändå lovat mamma och pappa att vara hemma." Hermione kunde inte förmå sig att avslöja att det var Lucius som skrivit till henne. Hon undrade hur ärliga hans avsikter varit i brevet. Hade Draco tvingat honom att skriva? Narcissa? Hade han skrivit det helt själv? Ville han förnedra henne? Visste han att att hon tvingats bevittna en gruppvåldtäkt? Trodde han att hon också deltagit? Hermione äcklade sig själv, förbannade sin svaghet. Förbannade sin kärlek till Draco – allting var på något sätt ändå för hans skull, allting.

Det hördes plötsligt en mjuk knackning på dörren och Mrs Weasleys välbekanta stämma ljöd; "Seså flickor, sängdags! Klockan är efter midnatt, det blir vackert väder imorgon så se till att få lite sömn nu."

Hermione tillbringade ett par kalla mellandagar i Kråkboet, fyllda med snöbollskrig och het choklad framför den levande brasan. Ginny hade börjat smyga iväg med Harry Potter och kvar lämnades Hermione och Ginnys äldre bror, och Hermiones gamle vän, Ron Weasley, helt ensamma. Hermione hade inte hört något från Malfoys, och började nästan ge upp hoppet när den välbekanta hornugglan kom inflaxandes en synnerligen frostig morgon. Det var bara hon och Ron uppe och Ron hade nyfiket kikat på brevet adresserat till "Ms. Granger".

"Det är från mina föräldrar, de har börjat använda ugglepost!" hade Hermione snabbt kastat ur sig och fick med den lögnen, läsa brevet för sig själv. Ron svalde den ursäkten lika enkelt och snabbt, som han svalde sin frukost bestående av flera skivor rostat bröd med jordgubbsmarmelad och kokta ägg.

Det var ett kort meddelande.

Jag är olyckligtvis redan bortbjuden.

Draco

Hermione kände tårarna bränna. Var det verkligen Draco som skrivit det där? Så kallt… Det var hans skrivstil. Hade han blivit tvingad? Varför hade det tagit så lång tid att skicka det där brevet?

"Vad ville de?" smaskade Ron belåtet från sin sida av bordet, han hade nästan ätit upp hela sin frukost medans Hermione knappt smakat på sin.

"Eh, de ville försäkra sig om att jag kommer hem till nyår, så det är bäst att jag packar ikväll." svarade Hermione så oberört hon kunde; "Det är ju nyårsafton imorgon, Ron!" tillade hon när hon upptäckte Ron förvånade uppsyn.

"Justja! Synd att du inte kan stanna, Fred och George har byggt en massa raketer, en ska tydligen vara jävligt fräck. De vill inte berätta exakt vad men den ska vara något helt fantastiskt!" suckade Ron nöjt och klappade sig på magen; "Ska vi väcka de andra nu, eller?"

"Nu när det inte finns någon frukost kvar va?" svarade Hermione skämtsamt. Det hjälpte att inte tänka på Draco, att förtränga minnena med honom. Hon hade börjat ursäkta hans beteende i sovrummet, han hade ju druckit. En massa eldwhiskey – alla killar hade druckit. De var inte sina vanliga jag, dessutom var de inte ens myndiga. De var de vuxna på festen som borde hindrat övergreppen. Istället lät sig männen underhållas. Hermione fick en ofrivillig bild i huvudet på professor Serverus Snape med en halvnaken flicka, lika gammal som eleverna han undervisade på Hogwarts, i knät. Och kvinnorna var inte bättre, Mrs Pritchard som så ömt talat om sin lilla dotters framsteg i skolan, lät samtidigt sin något äldre son delta i en gruppvåldtäkt, för att "pojkar är pojkar". Husflickorna på herrgården var någon annans små döttrar. Hermione tvingade sig att stänga av, radera all känslig information, hon kunde inte fortsätta tänka på det som hänt. Det skulle förstöra henne.

Den kvällen packade hon tungt sin koffert, det var både en lättnad, och en börda, att lämna familjen Weasley. Ginny syntes inte till, antagligen var hon och Harry ensamma någonstans, med bara ögon för varandra. Hermione saknade den känslan. Tänk om Draco skulle varit en Weasley, då skulle ingenting hindra deras kärlek. Ingenting. Nu fanns en osynlig mur mellan dem, en mur byggd på urgamla seder och bruk. På traditioner, som inte omfattade henne.

"Är du ledsen?" frågade en mjuk röst. Hermione kände hur någon kommit upp bakom henne, hon vände sig hastigt om. Ron såg bekymrad ut, uppriktigt orolig för henne.

"Nejdå…" svarade hon när rösten svek henne och bröts.

"Var inte ledsen, Mione, var inte ledsen…" Ron hyschade henne försiktigt, sen kramade han henne. Hårt, kärleksfullt. "Åh, Ron!" sade Hermione tyst, och så kände hon det – hans hårda stånd. Sekunden därefter böjde han sig ner och kysste henne. Hans mjuka, varma läppar mot hennes. Hermione gjorde lite svagt motstånd, försökte protestera lätt, men Ron hyschade bara på henne. De kysstes ett tag. Hermione kände att hon behövde det, behövde känna någon som kärleksfullt omfamnade henne. Som älskade henne.

Var hon otrogen nu? Draco hade kysst, och tafsat på andra flickor under senhösten. En högst vänskaplig kyss med en gammal vän kunde ingen neka henne, tänkte Hermione. Det var inte speciellt rationellt, men hon kunde inte agera logiskt längre.

"Förlåt." mumlade Ron.

"Det gör inget." mumlade Hermione generat tillbaka. Rons trånande blickar fick henne att rodna.

"Det, eh, är nog bäst om jag, ja… går nu."

Hermione såg honom gå ut, vända sig vid dörröppningen och le. Lyckligt.

Resterande tiden av jullovet gick snabbt, Hermione firade nyår hemma hos sina föräldrar som hon lovat - men såg till att snabbt återvända till Hogwarts. Draco syntes förstås inte till de första dagarna men allteftersom terminsstarten närmade sig, började elever strömma in i slottet och en dag var han bara där. I stora salen, vid Slytherins långbord, omringad av sina närmaste, och runt dem beundrande elever. Hermione hade nästan stannat upp, mitt i salen, när hon fått syn på honom. Men värdigt fortsatte hon till Gryffindorbordet, med huvudet högt. Hon vägrade att titta åt hans håll och åt sin lunch under tystnad. Draco hade inte ens tittat åt hennes håll. Vad var det som hände? Det var en obekväm, konstig stämning mellan dem. Ingen av dem sa något åt varandra, när de hamnade ett par meter ifrån varandra i en trappa. Han ignorerade henne, och hon honom.

Så småningom kickade vårterminen igång och de sysslolösa dagarna var snart inget mer än ett minne blott för eleverna på Hogwarts. Lektioner och ständiga läxförhör fyllde snabbt allas scheman och tankar på obesvarad kärlek förblev vilande. Ron var ständigt vid Hermiones sida, de talade inte om kyssen på Kråkboet, men han försökte ständigt muntra upp henne och drog sina dåliga skämt och vitsar konstant. Det hade så småningom blivit dags för en delad lektion för Gryffindorare och Slytherinare – professor Snape undervisade i trolldryckshistoria nere i fängelsehålorna en kall januaridag.

"Så… idag ska ni få äran att försöka tillreda den häpnadsväckande fridsdrogen! Dess egenskaper stillar oro, en felaktigt bryggd dryck kan orsaka mycket djup sömn så koncentrera er nu. Det skulle faktiskt förvåna mig oerhört om någon av er klarade av att tillaga den här fantastiska trolldrycken…" professors Snapes släpiga röst ekade i salen.

Hermione hade omsorgsfullt börjat tillreda sin fridsdrog, böckerna låg prydligt uppslagna brevid den kokande kitteln, när hon kände att någon tittade på henne. Hon höjde förvirrat blicken och mötte Dracos kalla, grå ögon. Han tecknade åt henne att komma till honom. Men Hermione vände bort blicken. En hög smäll hördes vilket fick samtliga elever i fängelsehålan att titta upp.

"Lugna ner dig, Draco." väste professor Snape ogillande när Draco uppstudsigt kastat iväg ytterliggare en bok i väggen. Draco ryckte ursinnigt åt sin väska och lämnade demonstrativt salen. Professor Snape betraktade honom under tystnad. Ingen annan elev skulle förstås inte våga drömma om att ställa till en sån scen under en trolldryckslektion med professor Snape, men Draco Malfoy var ett undantag.

"Så, om ingen av er andra har lust att få Dracos straffkommendering…" väste professor Snape vasst, och hann inte fullfölja hotet förens alla elever hastigt återgått till sina brygder. Hermione undrade stilla om det var hon som orsakat Dracos lilla utbrott, han hade kastat böckerna bara sekunderna efter hon vikt undan sin blick. Vad var han så förbannad på? Var det hennes fel? Vad hade hon gjort för fel egentligen? Förutom att hon inte kom springandes, som en lydig liten hund, så fort det passade Draco? Hermione skakade av sig tanken på honom, och koncentrerade sig istället på sin sin fridsdrog vars silverfärgade ånga börjat glittra förföriskt.

När trolldryckslektionen äntligt lett mot sitt slut, och eleverna packat ihop sina saker, lagt tillbaka överflödiga ingredienser, fått de obligatoriska utskällningarna av professor Snape och tagit sina skolväskor under armarna för att gå på lunch, hade Hermione blivit stoppad. Hon hade knappt gått ut ur salen, upp för trapporna från fängelsehålorna och in i den korridor som ledde till stora salen, när Draco ställt sig framför henne. Hon hade nästan gått på honom, så plötsligt hade han dykt upp. Nu stod han där, så snygg, så sexig och så mäktig. Det gjorde ont i henne att bara se på honom.

"Granger." sade Draco hånfullt och spände sina gråa ögon i Hermione.

"Malfoy." svarade hon kallt.

Dracos ögon vilade ett par sekunder i urringningen på Hermione. "Ska du inte knäppa några knappar? Eller du gillar ju uppmärksamheten!" sade han vasst. Han lät nästan lite sårad.

"Malfoy!" morrade någon bakom Hermione. Ron hade sett dem och kom nu stormandes.

"Weasley." sade Draco surt.

"Har du ingen annan att plåga? Det är en ganska stor skola, du kan säkert hitta någon annan..." fräste Ron.

"Lustigt, Weasley, det är ganska stor skola ja – och hade min far fått sin vilja igenom hade du inte gått här… terminsavgifter du vet!" det sista sa Draco med en extra överlägsen ton; "Hur går det med ekonomin i din familj nuförtiden? Kanske dags att låta din syster gå på gatan… eller det gör hon väl redan?"

Rons öron hade blivit alldeles röda. I nästa ögonblick hände flera saker, Ron hade dragit fram trollstaven och ursinnigt vrålat "Det där ska du få ångra!Levicorpus"!

I samma sekund hade Draco dragit fram sin utropat "Furnunculus!". Deras båda förbannelser träffade varandra. Draco flög upp och ner i luften, som om en osynlig hand grabbat tag om hans vrist och höll honom hängandes samtidigt som han svor. I samma veva hade stora bölder börjat växa i ansiktet på Ron.

Hermione hade förtvivlat ropat "Protego!" och siktat mot de båda trollkarlarna för att hindra dem från att fortsätta.

" Finite Incantateum!" hördes plötsligt en vass röst bakom dem alla. Professor Snape hade hört dem och han kom gåendes i rask takt genom korridoren mot dem. Hans trollformel hade gett omedelbar effekt. Draco föll till golvet med ett brak, nya bölder i Rons ansikte slutade direkt att bildas – men de som redan uppstått var uppenbarligen där för att stanna. "I väg med dig till sjukflygeln, Weasley, Madame Pomfrey har sett värre." sade professor Snape kallt; "Vad står ni här och hänger för? Iväg med er alla!" fräste han till de elever som samlats kring Hermione, Draco och Ron.

Professor Snape vände sig till Hermione som om han var på väg att säga något, men ångrade sig. Istället vände han sig till Draco och väste lågt; "Nu är det nog, Draco!" sedan lämnade han dem, som en jättelik fladdermus stormade han iväg, rundade ett hörn och försvann utom synhåll.

"Draco! Åh Draco!" en gäll röst skärde igenom tystnaden efter professor Snape. Pansy Parkinsson kom rusande. "Åh Draco!" utbrast hon gång på gång. Hon hade dramatiskt kastat sig ner vid hans sida på golvet och ömt försökt omfamna honom.

"Det är ingen fara med mig." muttrade Draco surt. Hermione mötte hans blick. Pansy noterade det också, men sa ingenting om det, istället fortsatte hon muntert; "Åh jag såg allting, du hade krossat den där Weasley så lätt om inte professor Snape kommit till hans försvar, ja, jag säger just det! Jag såg allt, Draco, allt! Du är en sån naturbegåvning!" Pansy fortsatte med sitt smickrande pladder. Draco sa ingenting, men reste sig och lämnade korridoren med Pansy som sällskap.

Kvar stod Hermione, ensam.

Det hade hunnit bli kväll och Hermione var påväg till biblioteket, det var egentligen väldigt sent och Irma Pince, bibliotekarien, skulle sannolikt inte bli för lycklig över att släppa in henne så sent. Men hon brukade inte vara ensam, biblioteket var ofta halvfullt även på kvällarna. Ron hade fått en illaluktande salva av Madame Pomfrey, bölderna skulle försvinna på ett par dagar enligt henne; "Ett par dagar? Jag kan inte visa mig bland folk såhär!" hade Ron beklagat sig inne i Gryffindors uppehållsrum. Hermione hade noggrant tackat honom för hans ridderliga insats, han hade trots allt försökt försvara hennes heder. Att hon visade tacksamhet såg ut att tillfredställa Ron ur flera aspekter – han satt länge framför den levande brasan i uppehållsrummet med ett ytterst fånigt leende på läpparna, antagligen kände han att han nog satt Draco Malfoy ordentligt på plats tidigare på dagen…

Hermione var mitt uppe i sina egna tankar i en särskilt ödslig korridor i slottet, när hon fick en kraftig knuff bakifrån. Hon ramlade framlänges och slog ansiktet hårt i stengolvet, samtidigt som en dörr öppnades till en olåst sal precis brevid henne, någon eller några hade tagit tag i hennes ben och drog nu hastigt in henne i klassrummet och stängde dörren.

"Vad i helv…" började Hermione förvirrat, ansiktet dunkade av smärta och hon kände blodsmak i munnen.

"Din lilla slampa." avbröt en kall röst och i nästa ögonblick fick Hermione något kallt över sig.