Återigen, jättejätteotroligtmegakul med kommentarer! (:
Nu börjar vi också närma oss de nyskriva kapitlena, så konstruktiv kritik uppskattas verkligen!

KAPITEL 10

Slutet närmade sig med stormsteg. Månaderna hade passerat, julen, nyår, påsken och en oändlig rad av vanliga dagar hade gjort sitt och präntat kvar ett fåtal minnen. Framtiden låg som en synlig hägring framför dem, så nära att den nästa gick att röra, men ändå så långt bort att den inte gick att förtydliga. De flesta elever var överväldigade av den kommande sommaren, men Tara kunde inte hjälpa att paniken tog ett allt stadigare grepp runt hennes hals. Föregående år hade hon inte haft ett hem att återvända till, men det hade funnits en plats där hon haft tak över huvudet. Det som var besvärligt i år var väl att det huset inte stod kvar och att dess ägare inte existerade längre. Tara blev allt mer övertygad om att Jason skulle bli den enda fasta punkten hon skulle ha i sin tillvaro när Hogwarts stängde igen för sommaren.

Deras förhållande hade utvecklats något oerhört sedan den där natten i november, när Tara gett sig ut på okänd mark och faktiskt låtit en annan person komma nära. Förälskelsestadiet hade de inte passerat riktigt ännu, utan det skulle inte göra det förens om några månader. Men de hade redan hunnit utveckla rutiner. På morgonen fanns det alltid en kopp med kaffe perfekt tillgjord och bredvid den ett rostat bröd med marmelad som väntade på Tara när hon kom ner, och intill det satt Jason med en tidning samtidigt som han läste det som hänt i världen. Som belöning fick han en morgonkyss och det tog inte lång tid innan folk förstod att deras förhållande var allvarligt, inte en lek som de trott från början. Tara kunde redan se deras morgonritual utspela sig efter Hogwarts.
Hon kunde redan föreställa sig deras liv efter Hogwarts.
Hon visste bara inte hur hon skulle få det att hända.
Eller hur hon skulle berätta.

Tara hade även träffat Jasons föräldrar under påsklovet. De hade rest dit tillsammans och stannat under fyra dagar. Först hade hon varit nervös, svarat misstänksamt svävande om sin bakgrund och varit alldeles för blyg. Men mot slutet hade hon funnit sig att trivas där, med hans mamma som luktade såpa och gick runt i enplansvillan i utkanten av London utan att riktigt ha ett mål (kanske att fluffa upp kuddar) och pappan som drog anekdoter som bara blev sämre och sämre. Fast hon kunde inte komma underfund med om hon gillade dem som personer, eller om det var den bilden av en liten lycklig familj som de målade upp. De brydde sig oerhört mycket om Jason, nästan för mycket. Varje steg han tog skulle övervakas och de skämde nästan bort honom. Tara blev nästan förvånad över hur lat han blev så fort de kommit över tröskeln. När hon konfronterat honom med det hade han svagt mumlat "De blir lyckliga av det". Efter det hade hon inte orkat starta ett onödigt gräl, det var ju inte hennes problem. Sen hade hans valpögon kombinerat med de lätta kyssarna han placerat på hennes nacke inte gjort saken lättare . . .
När hon ändå varit i London hade hon tagit tillfället i akt att besöka sin mammas advokat. Mötet hade upprört mer känslor än hon trott och om inte Jason hade varit med hade hon förmodligen brutit ihop totalt. Men hon hade fått reda på det hon tvivlat på innan, att de få tillgångar hennes mamma lämnat efter sig tillföll henne, vilket inte var mer än drygt 500 pund och några värdelösa aktier. Det räckte inte på långa vägar till att köpa eller hyra en lägenhet, vare sig i andre eller tredje hand om det var möjligt.

De flesta F.U.T.T-proven var redan skriva och Tara hade bara det skriftliga i Försvar mot Svartkonster kvar, vilket var schemalagt till följande dag. Hon försökte spendera tiden tills dess med att memorera det mesta av skolan samtidigt som hon vandrade långsamt ner för den stora gräsplätten utanför entrén. Förstaårseleverna sprang runt efter varandra och kastade meningslösa formler. Den tillsynes populäraste var Aguamenti, som gick ut på att en vattenstråle flög ur trollstavens spets och blötte ner offret. Vrålet av de skrattande barnen studsade runt på den öppna ytan och Tara blundade. Hon ville minnas varje ljud, doft, bild och plats. En sorgklump samlades högt upp i hennes hals varje gång tanken om att hon inte skulle kunna minnas allt slog henne.
Vattnet kom utan att hon var beredd på det. Hon utgav ett gällt skrik, vände sig om för att se den skyldige och blev otroligt förvånad när det visades att det inte var en av de kringspringande förstaårseleverna. Jason stod nästan dubbelvikt av skratt med ett av sina vackra leenden utbrett över ansiktet. Trollstaven darrade lätt i hans hand och han fick flera blickar från förstaårseleverna. I deras värld höll inte sjundeårselever på med sådana hyss. De var coola. Mogna. Vackra. Fullärda. Perfekta. Men Tara visste mer än väl att de var allt annat än perfekta, och allt annat än fullärda.
Utan att egentligen veta hur hon skulle reagera, fortsatte hon gå medan hennes tidigare tankar försvann och ersattes med bilden av Jason, och bara några sekunder senare hördes hans röst genom luften:
"Tara! Vänta!"
Hon hade tänkt vänta, men hon hann aldrig riktigt sakta ner farten och stanna upp innan Jason låg över henne med ett, om möjligt, ännu större leende.
"Jag har de bästa nyheterna du kan tänka dig," och utan att vänta på hennes svar sa han," du får bo hos mina föräldrar tills vi hittar ett eget ställe."
Då insåg Tara att hon borde berätta om sin graviditet.