"Jag är naturligt blond!", skrek hon, högre än nödvändigt. Hela kafeterian vände sig om för att kolla.
"Rosalie, lugna ner dig.", morrade Edward. Jag var klar. Jag tog min handväska, reste mig och slängde min lunch. Jag gick till biologin, efter jag hade varit i badrummet. Jag kom lite sent, och jag såg Edward stå utanför. Jag gav honom ett litet leende, men han rynkade pannan. Inte bra.
BPOV~
Jag gick fram till honom, och han kom närmare mig. Jag klarade inte att se honom så... ledsen. Jag kände mig riktigt dålig, för att jag fick honom ledsen, och jag hatade mig själv för det.
"Bella, jag ber om ursäkt för Rosalies beteende, jag är verkligen ledsen.", sa han efter en stund. Jag la min hand på hans axel och suckade, bara för att han inte var arg på mig.
"Edward, varför ber du om ursäkt, det borde vara jag. Jag skulle aldrig ha frågat den där frågan alls.", sa jag och kollade ner, jag skämdes. Han tog min hand från sin axel och flinade.
"Vill du skippa lektionen?", frågade han. Jag kollade mot dörren, och vi var redan sena, så jag bara ryckte på axlarna, och nickade.
"Kom då.", sa jag. Han ledde mig ut från byggnaden och in i hans bil.
"Så, vi ska skolka i din bil?", frågade jag när han öppnade dörren för mig.
"Nej, vi åker i min bil om det går bra?", frågade han.
"Vänta... min bil då?", frågade jag. Jag såg Alice komma ut ur byggnaden, och studsade mot oss.
"Jag kör din bil, om det går bra? Jag lämnar av den så fort jag tar den hem, och Edward får hämta upp mig, när han har lämnat dig, så ring mig.", förslog hon. Jag gav henne nycklarna från min väska och hoppade in i passagerarsätet, vilken Edward öppnade dörren till.
"Tackar, sir.", sa jag med en gammal engelsk accent.
"Det var så liteså, min dam.", sa han med samma accent. Vi båda skrattade medan Alice sa hejdå och gick.
"Så, vart vill du åka?", frågade han.
"Ehm… du vet skogen?" Han nickade stelt.
"Det finns en vacker glänta inte så långt från spåret.", sa jag. Han kollade, nej, stirrade på mig i chock.
"Hur vet du om den?", frågade han.
"Drew berättade om den för mig, och jag ville se den. Han fotvandrade och såg den för ett tag sen.", sa jag. Sanningen var att jag hörde Edward tänka på den, och när jag gav Alice nycklarna tänkte hon på den också.
"Så, du har aldrig varit där?", frågade han, och vände bilen.
"Nej, bara hört om den." Bokstavligen.
"Åh, så du vill åka dit?", frågade han.
"Ja.", sa jag.
"Okej, så gläntan blir det.", han svängde vänster, från skolan och följde spåret.
"Så, Edward. Berätta om dig själv.", sa jag, när jag rotade bland hans CDs.
"Jag tvivlar på att du hittar något du gillar.", sa han lite blygt. Jag letade igenom och hittade en jag verkligen gillade. Jag satte på den och Debussy fyllde bilen.
"Gillar du det?", frågade han.
"Ja, det får mig att slappna av, jag lyssnar på det när jag blir arg... eller något.", sa jag.
"Bella, det som Rosalie sa..."
"Edward, du vet, det var inte hennes fel. Det var mitt.", sa jag och kollade ut.
"Nej de var det inte.", argumenterade han, och började bli arg.
"Edward, hon hatar mig.", sa jag i en strikt ton. Edward suckade och stoppade bilen vid slutet av spåret. Före jag kunde öppna dörren sprang Edward och öppnade dörren för mig.
"Edward, jag har händer.", sa jag och tog hans hand. Jag kände någon sorts stöt gå igenom mig.
"Jag vet, men det känns rätt.", sa han. Jag vet inte vad han menade.
"Mm, det här,", jag lyfte våra händer till ansiktsnivå."känns rätt.", sa jag och log inuti mig. Han stannade och kollade på mig, som om han såg rakt igenom mig.
"Kom nu, vi måste gå en mil eller så." Vi började gå, och höll händer.
"Vi kan ta vår tid; jag kan åka till Montana någon annan helg.", sa jag blygt.
"Va? Vad menar du?", frågade han flinande.
"Vadå? Kan jag inte spendera min tid med dig?", frågade jag leende.
"Åh, jag är smickrad.", sa han, och la sin högra hand på sitt bröst. Vi gick i en komfortabel tystnad, och ibland bröt jag den genom att klaga, och någon annan gång skrattade han åt att mitt hår var en röra. Åh, om han menade det så skulle detta vara den sista gången han någonsin såg mig... Skojar.
Vi var framme vid vår destination och den var vacker. Den nästan helt runda cirkeln var omgiven av blommor, och den fräscha doften av regn fyllde denna lilla himlen.
"Wow, du måste ta mig hit oftare. Det är så vackert.", sa jag.
"Inte som dig." mumlade han, men bara för vampyröron.
"Du smickrar mycket. Vet du det?", sa jag. Han spärrade upp ögonen.
"Hörde du det?", frågade han.
"Bara "inte som dig" delen, eller var det mer?", log jag.
"Um… Bella, kan vi prata om vad som hände på lunchen?", sa han.
"Måste vi prata om detta?", muttrade jag, och Edward skrattade. Han satte sig ner och lutade sig mot ett träd vid slutet av gläntan, han drog mig ner med honom och jag la mig ner med huvudet i hans knä. Han hade ett sånt perfekt ansikte, perfekt käke, nacke, leende, ögon, näsa och öron. Och så mycket mer. Jag stönade nästan högt. Nästan.
"Så, vad menade du med att hon inte är... mänsklig?", frågade han.
"Inte bara hon.", mumlade jag samtidigt som jag inspekterade hans hand. Han stelnade.
"Vad menar du?", frågade han.
"Måste vi prata om detta?", frågade jag igen.
"Det beror på.", sa han.
"På..?", frågade jag.
"Svara på min fråga.", sa han. Jag suckade.
"Okej"
"Varför är du inte rädd för Rosalie?", frågade han. Jag skrattade högt och han kollade på mig.
"Förlåt, jag skulle inte ha gjort det."
'Bella, svara mig."
"Okej, okej."
"Bella…"
"Jag är inte rädd för att allt hon är rädd för är att ha problem med familjen. Och jag är ingen tankeläsare, men jag tror att hon är avundsjuk.", sa jag.
"Du har rätt om båda sakerna.", sa han och la en slinga av mitt hår bakom mitt öra.
"Tackar, nästa fråga.", sa jag.
"Okej, tror du på vad Rosalie sa?", frågade han oroligt, som om han var rädd för mitt svar.
"Ja, jag menar, jag är ingen expert, men det finns något sant i varje lögn.", sa jag.
"Så du tror på att vi inte är människor?", frågade han nervöst.
"Vampyrer kan inte vara människor.", sa jag. Nu kollade han på mig som om att tyst säga VAD I HELVETE?
"Edward, chilla. Jag kommer inte berätta.", lugnade jag honom genom att smeka hans arm. Edward hade rättigheterna att vara rädd och allt, jag menar han tror att jag är bara en människa som vet att han är en blodtörstig vampyr.
"Är du inte rädd?", frågade han.
"Nej, det är inte som om du dricker mänskligt blod.", flinade jag.
"Hur mycket vet du?", frågade han.
"Du glittrar i solen, du dricker från djur, för att döda dig måste man slita dig i stycken och bränna delarna... Jag tror att det var allt.", sa jag, även om det inte var det.
"Du kan dina fakta, hur länge kan vi andas under vattnet?", flinade han.
"För alltid, och ni kan springa superfort och ni hör mer än en människa, kan inte äta mänsklig mat, ögonen ändras efter dieten ni väljer, varulvar är era fiender, och kan prata så lågt så att bara andra vampyrer hör er.", flinade jag.
"Imponerande, och du är inte rädd?", frågade han.
"Nej, jag bryr mig inte.", sa jag och ryckte på axlarna.
"Jag kan döda dig nu och du är inte rädd, du bryr dig inte.", sa han lite argt. Jag förstod det. Jag ställde mig up - nu eller aldrig - och han gjorde det med.
"Tror du att du kan klättra upp för det där trädet före mig?", frågade jag.
"Jag vet att jag kan det.", sa han.
"3…2..1..KÖR.", ropade jag och hoppade snabbt upp i trädet och klättrade upp väldigt fort. Jag kollade bakom mig för att se Edward stå på samma ställe jag lämnade honom på. Jag visste att jag skulle få en reaktion som den.
"Kom igen, du vet att du kan slå mig.", retades jag. Han återhämtade sig från chocken och klättrade upp med samma fart.
"Hur…g-gjorde... d-du det?", frågade han. Kan vampyrer få hjärtattacker?
"Mhm, jag har mina hemligheter.", sa jag och kollade på sjön som inte låg så långt bort.
"Vadå för hemligheter?", frågade han och kom närmre.
"Lova att du inte berättar för någon, inte ens din familj.", sa jag. Jag bröt redan mot reglerna, även om Drew sa att det var okej, jag vet att om min far nuddade vid någon av dem skulle han komma på det. Men jag tror inte att han vet att han har en dotter ens med sitt vampyr-minne.
"Varför?", frågade hon och kom ännu närmare. Jag såg honom rakt i ögonen och lutade mig mot honom.
"Det är en hemlighet, inte något publikt.", sa jag sakta, letade efter de rätta orden. "Och min far skulle inte bara döda mig, utan också min bror för att vi släppte ut hemligheten."
"Okej, jag ska inte berätta.", sa han. Om det betyder så mycket för henne, ska jag inte berätta. Inte ens för min familj om det betyder att hennes liv står på spel. Jag log åt hans tankar.
"Tack du." Jag tog ett djupt andetad. "Jag är halvt vampyr och halvt människa."
"Va? Är det ens möjligt? Hur?" Han frågade allt samtidigt.
"Jag är en halvvampyr för att min mamma var mänsklig och min pappa en vampyr när de hade sex.", svarade jag och rös av bara tanken. Jag kände Edward göra detsamma.
"Vad heter de?", frågade han och tänkte på något. Jag kollade bort, försökte att inte svara.
"The Volturi är liksom min familj, Aro är min far och min mamma är Renee.", sa jag sorgset.
"Oj, fan, så du är typ som en prinsessa av Volterra, eftersom att din far är kungen.", sa han.
"Nej, och du behöver inte ge honom någon respekt.", jag sa det sista kallt.
"Vad menar du?"
"jag menar, jag är kanske hans dotter, men vad jag än sa vid lunchen var sant. De har totalt glömt mig. Hoppas jag." Jag viskade fram det sista.
"Varför hoppas du det? Vill du inte ha dina föräldrar?", frågade han.
"Nej, inte några som de, jag önskar bara att jag kunde varit född som en riktig vampyr istället. Ingen i Volturi har någonsin kollat på mig på samma sätt som Drew.", sa jag argt.
"Vad är så speciellt med honom?", frågade han.
"Han har krafter som de trodde att jag inte hade.", flinade jag.
"Så, du har krafter? Jag visste det.", sa han stolt.
"Ja, de vet bara inte. Jag visste, men jag låtsades att jag inte hade det, tills en dag då Drew fick reda på sina när han tränade."
"Vad för krafter har du och dina kära bror?", frågade han.
"Vi är telepatiska, både fysiska och psykiska sköldar, det är därför du inte kan höra våra tankar, och det är därför Alice inte kan se vår framtid och Jasper inte kan känna våra känslor fullt ut. Jag har kraften min pappa har, det vill säga, om jag nuddar någon kan jag höra vad personen har tänkt och tänker. Drew kan teleportera och jag kan orsaka en person smärta och visa bilder som skrämmer dem.", avslutade jag.
"Så, vart är Drew?", frågade han.
"Det var sant, det som jag berättade på lunchen. Han är i Pennsylvania. Och jagar galna nyfödda.", sa jag, uttråkad.
"Hur gammal är du?", frågade han.
"Jag var född 1987, lite utanför Italien."
"Så, du blir 18 snart, och du har gått i lågstadiet och mellanstadiet också?", frågade han.
"Nej, för misstänksamt. Jag var fysiskt 17 när jag var 5 eller 6. Vi växer upp väldigt snabbt och moget.", sa jag och var lite uttråkad så jag hade en idé.
"Du har inte frågat den mest viktiga frågan än.", sa jag. Jag undrar hur han kommer att reagera.
"Vilken?", frågade han.
"Du vill inte veta vad jag äter?", frågade jag sarkastiskt.
"Oh,", mumlade han och kollade bort. "så?"
"Ja, fråga mig.", sa jag.
"Okej? Så vad äter du?", frågade han.
"Ehm, jag kan äta människomat, men inte för mycket, och bara typ äpplen, chips, och skräpmat. Inte kalkon, kyckling och sånt.", svarade jag.
"Så, inget blod?", frågade han.
"Såklart, jo, jag måste dricka blod, men bara djurblod, likaså Drew."
"Så du skulle jaga i Montana?", frågade han.
"Ja, men lovamig att du inte berättar för din familj om detta. Mitt liv suger redan. Drew har en massa promblem, jag menar, det suger.", sa jag och skrattade. Jag vände mig om och hoppade ner på den närmaste grenen och till marken. Edward följde efter, efter att han hade kollat så att det inte var några spår av oss i trädet.
"Så, vill du jaga?", frågade jag, mindes varför jag fick honom att fråga om min diet.
Så... Var det bra? Det tycker jag. Jag älskar denna fan-fictionen. Haha, kan man säga så? Aja, i alla fall, ni kan ju kika in till PlayboysGirl och ge henne en review. Och så gör det inget om ni reviewar till mig med. :)
xoxo, Gossip Girl. Haha, nej.
Håll er uppdaterade för nästa kapitel.