Förf. not: Det har tagit mig lång tid att skriva fortsättningen på denna historia. Delvis för att den visat sig vara på väg åt ett helt annat håll än jag en gång önskade. F'låt.
En gång var han en man. Vad han blivit visste han knappast själv längre. Med sinnet förvridet av hunger och psykisk påfrestelse var de tillfällen då tanken var ogrumlad få och osammanhängande, men de klara stunderna fanns. Han önskade att de inte funnits, ty det var i de stunderna som han såg sig själv i ljuset av vad han en gång varit; en man. Den krälande, krypande skugga som nu halvhjärtat klamrade sig fast vid livet kunde skällas för månget öknamn, men knappas längre kallas man, tänkte han. Att fortfarande vara medveten om var han stammade från och precis hur djupt han sjunkit var nog den största pinan; värre än av fysisk smärta vred han sig inombords av förödmjukelse och skam för varje spark, varje slag, varje skällsord. Orm var han bliven; av Gríma son av Gálmód fanns bara minnet kvar.
Alltsedan den dag då de lämnade Isengård hade han följt Saruman i spåren som en hund, i hopp om att trollkarlens beskydd skulle ge honom fri lejd och föra honom långt bort från Rohan. Och långt hade de i sanning vandrat, men den tillfälliga vapenvila som rått medan de fortfarande var instängda i Orthanc var förbi. Saruman skällde på sin Orm och satte honom att göra de mest otacksamma uppgifter, och dolken som en gång varit en mäktig mans stolthet och prydnad var nu ett befläckat redskap vars egg smakat allt för mycket blod. Halvt galen av hunger och smärta gjorde Sarumans Orm snart allt vad hans herre begärde, oförmögen att lämna hans sida. För varje illdåd växte skammen och övertygelsen om att ingen levande varelse skulle bjuda honom vänlighet eller beskydd, sådan som han nu var bliven. Och så, kuvad och bruten, förblev Sarumans Orm vid sin herres sida. Trollkarlens göromål ifrågasatte han snart inte längre. Sådan var han då de slutligen nådde fram till Fylke, hobernas hem.
Det hade tagit Imaén lång tid att finna vägen. Den länk hon så omsorgsfullt vävt till en överlöpares sinne hade orsakat henne samvetskval, och det enda sättet att hela den skada hon gjort var att åter söka upp honom och lyfta den trolldom med vilken hon skaffat sig en dörr till hans tankar. Att följa spåret efter en sådan länk var vanligtvis ingen svår sak; sinnena står i kontakt med varandra. För Imaéns inre blick var det som en spänd silvertråd som sträckte sig ut mot den man hon sökte, om hon koncentrerade sig kunde hon tydligt känna hur den drog henne närmare målet. Att han tycktes vara på väg bort från henne bekymrade inte Imaén till en början, avståndet ökade sällan från en dag till en annan, dessutom färdades hon på hästrygg och kunde tillryggalägga ansenliga sträckor varje resdag. Men som tiden gick blev spåret underligare; vissa dagar var det som om "tråden" hängde slappt och hon kunde inte alltid avgöra dess riktning. Efter hand kändes spåret svagare och svagare, fast det borde varit tvärtom. Ju närmare målet, desto starkare skulle bandet kännas, och Imaén började frukta att den skada hon kunde ha åsamkat mannen redan skulle vara för långt gången. Vissa dagar pulserade spåret klart och tydligt, andra dagar tappade hon helt bort det. Men så, just som hon nästan gett upp hoppet, förde spåret henne in mot mer bebyggda trakter, och rykten om främlingars framfart kunde föra henne rätt. Den dag då Imaén närmade sig Hobsala pulserade spåret endast stötvis, i korta glimtar.
Hon hade hört vad ryktet sagt om vad som försiggick i Fylke, men att se det med egna ögon var värre. Imaén svor mellan tänderna. Hon mindes väl det lättsamma folk hon sett vid Isengårds portar, bland dessa deras fränder fanns dock inte mycket lättsamhet kvar. Som varbölder i landskapet stod de byggnader som uppförts för packning och export av tobak och matvaror, och de förvildade män som satt hoberna i arbete fick Imaén att skära tänder av ilska vid minnet av den frimodighet som hon fordom förknippat vid detta folk. Den frimodighet med vilken de borde ha fått fortsätta sitt leverne framgent. Hon hade, sin vana trogen, funnit en någorlunda säker utkiksplats i ett högt beläget skogsparti. Sin häst hade hon lämnat på en gård vars invånare föreföll känna skillnaden mellan mat och arbetskraft, och hon var ganska säker på att den skulle vara trygg där tills vidare. Hon redde sig ett läger i ett träd med tätt grenverk, med ett rep fastbundet i bältet kunde hon slumra i skydd av mörkret. En alv hade knappast behövt sådana säkerhetsåtgärder, men Imaén tog inga risker. Som hon iakttog skeendet i Hobsala var hon alltjämt smygaren, och hon visste gott att undvika de vilda män som här satts på vakt.
Saruman hade intagit Fylke. Vilka trollkarlens motiv var kunde Imaén bara gissa, och vad hon skulle kunna göra åt saken var inte lätt att veta. Att obemärkt närma sig Saruman för att på något vis oskadliggöra honom var uteslutet, en främling som inte hörde till Sarumans hantlangare skulle ådra sig omedelbar uppmärksamhet. Och talets gåva är förslösad på dem som inte äger lyssnandets; Sarumans vakter skulle inte intressera sig för hennes ord. Imaén insåg sin begränsning. Hon måste koncentrera sig på den uppgift för vars skull hon kommit hit, att söka bryta den förtrollning hon lagt över mannen som kallades Ormstunga.
Inte heller han tyckts vara lätt åtkomlig. Även om han varken tycktes vara fånge eller av värde för trollkarlen, såg man honom sällan utom i Sarumans sällskap. Imaén dristade sig att smyga och spana i utkanten av byn, i tidig gryning eller skymning då hon lättare kunde gömma sig i de gråa skuggorna. Hon spanade och hon plågades av vad hon såg. Mannen som hon mött i skogen var nu böjd och förvriden, och med ett frånvarande uttryck, som om han inte riktigt såg eller var medveten om vart han var. De gånger hon såg honom sådan kunde Imaén inte längre förnimma bandet mellan dem. Andra gånger såg han vaken ut, då var hans ansikte antingen skräckslaget eller djupt böjt i skam, och Imaén kunde tydligt känna de tankar och känslor som pulserade genom det band hon vävt. Imaén kände en djup sorg välla upp inom sig, hon misstänkte att det redan var för sent för denne man att helas. Allt han ägt, allt han någonsin varit hade tagits ifrån honom, till och med hans namn. Ilska blandades med sorgen, och Imaén påminde sig om att hon ändå måste försöka, att de illdåd som här begåtts inte endast var av hennes hand. Den forne Istarin hade stor del i denna missgärning. Hon sörjde också den store vite trollkarlen, ty av honom fanns heller inte stor del kvar. Men med den lilla makt han alltjämt hade spred han alltjämt fruktan och förstörelse, njöt av att känna skräcken från dem han förtryckte. Sin Orm hade han lämnat utan makt, och den enda njutning Gríma hade kvar var sömnens djupa medvetslöshet, de gånger han var fri från drömmar.
Att sova i träd var nog gott för en alv, men i längden tär det på en människa. Imaén redde sig ett dagläger längre in i skogen, i en glänta nära en skogstjärn där hober gärna badat, lekt och plockat vilda bär innan Sarumans välde tagit över deras värld. Sällan kom de häråt nu; de som inte var fångar eller arbetade med tobaken hade gett sig av. Imaén sörjde deras öde, men var ändå tacksam över att få ha den vackra platsen för sig själv. Här kunde hon stilla tankarna och försöka forma en plan. Ormen måste ut ur nästet, det var omöjligt för henne att nå honom annars. Men hur?
Ett nöje återstod alltjämt för Sarumans Orm, de gånger trollkarlen skickade ut honom i natten på olika ärenden. Dessa göromål var utan undantag smutsiga och otacksamma, men när han väl utfört dem visade han olydnad på det enda sätt han kunde genom att dröja länge med att återvända till sin herre. Ibland straffade sig sådan olydnad svårt, beroende på trollkarlens humör. Men Ormen hade funnit att det var väl värt det, för några timmars frist under stjärnorna. De lyste lika klara som någonsin förr, de såg ned på honom med en kylig, fjärran blick som likväl aldrig dömde honom. Som barn hade han hört sagor om de olika stjärnbilderna, ibland påminde han sig om dessa. Andra gånger tänkte han på hur han sett upp på natthimlen och hur den, vart han än befunnit sig, hurdan han än varit, ändå alltid varit densamma. Ibland snuddade tanken vid att stjärnorna fortfarande lyste även på dessa platser, över människor han en gång känt. Kanske stod just nu hon som han en gång blivit lovad under natthimlen precis som han? Kanske lyfte vinden hennes ljusa lockar, samma vind som just nu drog i hans eget hår? Om han dristade sig att sända en kyss med vinden, skulle den då kunna föras över Midgård för att smeka hennes kind? Nej, denna tanke var för djärv, att fantisera om det som en gång varit gagnade honom föga, då sådana tankar utan undantag ledde till självömkan och onda drömmar.
De nätter då han vakade under stjärnorna var hans tankar klara, men alltför sällan fick han sådana nätter. Ikväll hade han likväl fått chansen, efter att ha torkat ännu ett smutsigt dåd från kniven smög han ifrån skugga till skugga tills han nådde skogsbrynet. Här brukade han kunna finna en plats under stjärnorna, men just denna kväll fann han det svårt att komma till ro. Han vandrade i skogsbrynet tills han stötte på en liten bäck som porlade från ur skogen. Plötsligt greps han av en lust att följa bäcken för att se dess källa. Han tvekade, för att följa bäcken måste han gå in i skogen. Han var illa till mods i skogar; träden skymde vägen, saker han inte kunde se pep och rasslade i buskar och dessutom kunde han inte se stjärnorna. Hober och alver kallade skogarna vackra, själv tyckte han att de var obehagliga. Men så var här nu den lilla bäcken, ett silverne vatten som drog och lockade på honom. Han ville följa den. Även om det innebar att han måste in i skogen. Även om det innebar att han skulle bli borta så länge att trollkarlen skulle se sig tvungen att straffa honom. Och här, överraskande nog, reste sig ett gryn av trots och stolthet; Sarumans Orm beslöt att trotsa sin herre och bli borta länge, länge denna natt.
Det var en lustig liten bäck. Här och var gjorde den tvära, illmariga kast och det var inte helt lätt att följa den. Gríma hann bli våt om fötterna både en och två gånger som han letade fotfäste bland de våta, kullriga stenarna. Snart fann han källan, han blev besviken över att vägen inte var längre. Men vid stranden av den skogssjö där bäcken rann upp syntes stjärnorna åter klart, och skogen tedde sig inte fullt så skrämmande som han tänkt sig. Han kände sig ganska nöjd med sin utflykt.
Med ens blev han medveten om att han inte var ensam. Han for hastigt runt, handen på kniven. Ur skuggorna trädde en kvinna, kort och spenslig. Hon lät sin mantel falla öppen och sträckte ut händerna, ett tecken på att hon var obeväpnad. Han slappnade av något, men iakttog henne vaksamt. Något hos henne föreföll bekant, men han kunde inte påminna sig om att han någonsin sett henne förr.
"Vem är du?" frågade han kort.
Kvinnan erbjöd inget svar, hon sade istället: "Du är den de kallar Orm. Säg mig, minns du än ditt rätta namn?"
Skällsnamnet rann av honom. Han hade blivit kallad långt värre, och rätteligen så. Men vad visste denna främling om hans rätta namn?
"Svara på min fråga", fick han fram. "Vem är du och vad är ditt ärende på denna plats?"
"Mitt ärende gäller dig, son av Gálmód", sade Imaén, och såg hans ögon vidgas i förvåning; "du vandrar i dimma för att jag har felat dig. Låt mig gälda min missgärning".
Förf. not: Nästa kapitel kommer inte att dröja fullt så länge. Slutet är nära. Försmäkta icke!