Lily slängde ner sina saker i väskan. Hon var arg på sig själv. Så här var det ju inte meningen att det skulle bli. Hon hade ju inte velat att någon skulle få reda på det, men Severus skulle förstå nu att hon och James inte bara var vänner. Han kände henne för väl. Hon var faktiskt arg på James också. Han hade ju sagt att det inte spelade någon roll för honom om de berättade för någon. Och ändå hade han bara varit tvungen att hålla kvar hennes hand för jävlas med Severus. Det var bara så omoget! Lily muttrade argt medan hon gjorde rent kitteln.

"Oj, vad du verkar arg" sa Alice som kom tillbaka från ingrediensskåpet.

"Blev det något fel med trolldrycken?" frågade hon.

"Nej" muttrade Lily. Alice såg undrande ut men Lily orkade inte berätta om det nu. Hon behövde prata med James. Han stod och höll på att plocka ihop sina saker. Severus hade redan försvunnit så hon behövde i alla fall inte oroa sig för att ha honom i närheten. De var tysta på vägen ut och Lily såg till att de sackade efter de andra. När de var själva började Lily att prata.

"James, jag trodde att vi hade kommit överens om att vi inte skulle säga – eller visa – något för någon" sa hon. James sa ingenting först men sen stannade han och vände sig mot henne. Hon kunde inte riktigt tyda hans ansiktsutryck.

"Lily, jag vet att vi sa det, men jag börjar faktiskt tröttna nu. Jag förstår inte varför du vill hålla oss i hemlighet. Jag skulle vilja visa upp dig för hela världen, men det verkar nästan som om du skäms för mig" sa han. Lily suckade.

"Nej, det är inte så att jag skäms för dig. Men jag trodde att jag hade förklarat varför jag inte ville berätta för någon. Jag är inte redo för det och det trodde jag faktiskt att du respekterade" sa hon.

"Men du har väl sätt hur han tittar på dig. Han är förälskad i dig, Lily. Jag måste ju… markera"

"Jamen, varför tar du inte bara en penna och skriver "tillhör James Potter" i pannan på mig då?" skrek Lily. Det hade flugit ur henne som saker så lätt gjorde när hon var arg. Hon vände sig om och började gå iväg.

"Det var inte alls så jag menade Lily, vänta!" sa han och sprang efter henne. Men Lily tänkte inte vänta. Hon skakade av ilska och hon gick så fort hon bara kunde.

"Lily, vänta!" sa James igen. Lily höll på att snubbla när hon märkte att han hade stannat och hon kunde inte gå en millimeter längre. Ursinnigt vände hon sig om och skrek,

"Ja, vad vill du?" James såg ut som om han övervägde vad han skulle säga.

"Säg det bara" sa hon. James verkade bestämma sig för att säga det han tänkte.

"Vet du vad, Evans, jag vet faktiskt inte om du är den person jag trodde att du var" sa han utan att titta på henne. Lily hörde orden men det tog en stund för innebörden att sjunka in. Ilskan rann av henne och den ersattes av förtvivlan. Hon visste inte vad hon skulle säga. Var det sant, det hon hade fruktat så länge? Var hon helt enkelt inte tillräckligt bra för honom? Kanske hade hon haft rätt hela tiden när hon trodde att hon bara var en utmaning för honom att klara av. Kanske hade han inte alls känt det hon hade känt när de var tillsammans. Hon kanske bara hade inbillat sig att han var lycklig i hennes närhet för att hon så förtvivlat önskade att det var sant. Just nu hatade hon det där bandet mellan dem mer än någonsin. Hon önskade sig så förtvivlat att hon kunde komma bort från honom. Hon ville inte att han skulle se hur sårad hon blivit när hon märkte att det egentligen bara var ett spel för honom. Hon blundade och tänkte snälla låt förtrollningen släppa, snälla, snälla, snälla! Hon önskade det så innerligt att allt annat försvann. Lily blev så förvånad när hon märkte att förtrollningen hade släppt att hon glömde bort varför hon önskat det. Hade hon verkligen lyckats upphäva förtrollning med tankekraft? Hon tog ett steg utan att kraften hejdade henne. Plötsligt kom hon ihåg varför hon hade velat att förtrollningen skulle upphöra och innan James hann stoppa henne hade hon rusat bort genom korridoren.

Lily lät fötterna föra henne dit de ville utan att hon la märke till vart hon var på väg. Tillslut insåg hon att hon hade nått en återvändsgränd och hon tittade sig omkring. Hon befann sig högst uppe i astronomitornet. För en sekund blickade hon ut över landskapet som var på väg att förvandlas från sommargrönt till orangerött. Sen satte hon sig ner på golvet med benen uppdragna intill kroppen och huvudet lutat mot knäna. Vad var det som hade hänt? Hon hoppades att det bara var något som hade sluppit ur honom, men det hade inte låtit som det. Tyckte han inte om henne längre? Eller hade alltihop bara varit ett spel för honom? Ett vad som gick ut på att han skulle lyckas förföra henne på två veckor. Ett bevis på att James Potter faktiskt kunde få vilken flicka som helst på knä. Till och med henne. Lily visste inte vilket hon tyckte var värst. Att han verkligen hade trott att de passade ihop men sen insett att Lily var långt ifrån perfekt eller att han hade sett det som ett skämt från början. Lily kände hur en ensam tår rann ner för hennes kind. Det här hade hon aldrig kunnat ana ens för en vecka sen. Att hon, Lily Evans skulle sitta högst upp i astronomitornet och gråta över James Potter.

Plötsligt hörde hon steg. Det var någon som kom upp för trappan, men hon orkade verkligen inte bry sig. Hon fortsatte att gråtande stirra ner på sina ben. Det enda hon kunde göra var att hoppas på att det inte var någon slytherinelev som sen skulle berätta för hela skolan att hon suttit här uppe och gråtit. Personen kom in i rummet. Det lät inte som en flicka på stegen, kanske var det James som hade kommit för att prata med henne. Lily kände en stor varm hand på sin axel. Så det var han.

"Gå här ifrån, Potter" muttrade hon, fortfarande utan att titta upp.

"Det är inte Potter. Det är jag, Sev"

Oj, oj! Det blir bara värre och värre! Jag har egentligen inte så mycket att säga... Men reviews gör att jag skriver snabbare!