Kapitel sju,

Brev från Fred

Resten av helgen och veckan hade Alie fått stanna i sjukhusflygeln. Hon hade blivit så frusen efter nattbadet med Draco att Pomfrey på allvar blivit orolig för hennes hälsa. Draco däremot hade fått lov att gå redan dagen efter, men så hade det ju inte varit något fel med honom innan heller.

Alie tyckte både det var bra och dåligt att hon fick stanna hos Pomfrey. Det var bra för att hon hade missat straffkommenderingen med Carrow, men det var dåligt för att hon hade haft hur mycket tid som helst på sig att tänka.

Alie var väldigt osäker på om kyssen med Draco var en dröm, ett minne, ett önsketänkande eller en hallucination … hon var också osäker på vad hon ville att den skulle vara! Visst, hon hade fått känslor för Draco – det visste hon. Men han då, utnyttjade han henne bara för att göra henne på smällen? Om Alie kände Bellatrix rätt så skulle det i så fall ha varit hennes idé, att Draco skulle spela ett spel med Alie, alltså. Men Alie var inte så naiv att hon trodde att Draco var helt oskyldig, han heller. Såklart utnyttjade han henne – vad hade hon trott egentligen? Att de skulle bli kära, rymma tillsammans och starta familj ute på landet? Ha!

Eller inte, min kära Aliena, tänkte Alie och kände sig dum. Du är lite lättlurad, vet du det?

Ja, Alie var välmedveten om att hon var lättlurad, och det knappast lite …

Nu var Alie på väg mot stora salen för att äta lunch. Pomfrey hade motvilligt låtit henne gå, men inte utan att en liten flaska med upp-peppningsdryck slankt ner i Alies ficka. Det var fredag, och Alie hade några lektioner kvar som hon behövde gå på. Men just den här fredagen var lite sämre än alla andra; hon skulle nämligen bli tvungen att möta Draco, öga mot öga. Tänk om han hade berättat för alla om kyssen? Det knöt sig i magen på Alie, och skyndade lite på stegen.

"Men god morgon, miss Grat!" hördes en glad röst bakom Alie, och hon vände sig snabbt om.

"Åh, hej Nick", var allt hon fick ur sig som hälsningsfras till elevhemsspöket.

"Jag har inte sett till dig på hela veckan", sa spöket beklagande. "Tjocke munkbrodern sa att du befann dig hos Pomfrey, är det verkligen sant?"

Alie nickade bara. Hon ville helst skynda sig ner till stora salen och äta lunch så fort som möjligt. Eller, hon ville komma ut bland folk så fort som möjligt. Nick räknads ju inte, och hon hade inte sett till en enda elev på hela vägen mot stora salen!

"Vad hände egentligen?" frågade Nick intresserat.

"Inget särskilt", förklarade Alie snabbt och backade några steg. "Jag blev bara förkyld … men jag måste gå nu, har inte ätit lunch än!"

Och innan Nick hann svara vände Alie ryggen till och skyndade nerför trappan mot stora salen. Hon såg Neville stå och prata med Luna utanför, och hon hälsade kort. Hon skämdes för mycket, helt enkelt … vågade knappt se sina gamla vänner i ögonen.

Men med Seamus var det annorlunda, han trodde ju inte att Harry skulle klara det i alla fall. Så vad spelade det för roll för honom om Alie födde Voldemorts barn? Tja, det visste hon ju egentligen inte, för hon hade inte berättat det för honom än. Inte för någon alls, för att vara helt ärlig.

När hon kom in i stora salen sökte hennes blick först efter Draco, men när hon inte såg honom någonstans letade hon efter Seamus istället. Hon hittade honom såklart bredvid sin bäste vän Dean Thomas, och Alie gick snabbt emot dem. Hon kände hur alla stirrade på henne, och hon trodde sig till och med kunna höra viskningar.

Flera hallucinationer, förmodligen, tänkte Alie och satte sig besvärat bredvid Seamus och en okänd förstaårselev.

"Åh, Alie!" utropade Seamus och kramade om henne. "Mår du bättre nu? Var det verkligen så illa att du var tvungen och stanna hela veckan?"

Alie nickade och Seamus blick mörknade.

"Jag ska mörda Carrow!" väste han.

"Åh, nej! Det behövs absolut inte, men tack ändå!" försäkrade Alie lite för snabbt.

Det sista Alie behövde just nu var att ta hand om en allvarligt skadad Seamus Finnigan! Hon trodde inte en sekund på att han skulle kunna övervinna Carrow, hon hade själv fått känna på professorns trollformler. Visserligen inte med hans egen trollstav, men Alie kunde föreställa sig smärtan i alla fall.

Plötsligt hördes ett högt hoande, och alla elever i stora salen tystnade snabbt.

"Posten!" log Dean när hundratals ugglor majestätiskt susade in i salen. "Hoppas mamma har skickat The Daily Prophet, man måste ju hålla koll på allt i världen!"

"Du tror väl inte på den där skiten?" frågade Seamus surt, och Dean skakade snabbt på huvudet.

"N-nej", stammade han snabbt fram. "Men jag vill bara se vad de har att säga!"

"Säkert att Voldemort regerar eller något liknande", muttrade Alie ointresserat och såg hoppfullt mot hopen av ugglor.

Hon hoppades att få se en uggla landa framför hennes talrik, men hon var väldigt skeptisk. När både Dean, Seamus och flera andra Gryffindorelever fått sin post – förlorade Alie hoppet helt. Men helt plötsligt hördes ett så högt hoande, att Alie var tvungen att titta upp från sina knän. Hon kände inte igen ugglan, men ändå så stannade den rakt framför henne och höll fram högra benet. Alie lossade förvånat på snöret och drog brevet till sig, men inte fortare än Seamus som snappade åt sig det.

"Aliena Ross Grat", läste Seamus högt. "Wow, nån tar dig verkligen på allvar, Alie!"

"Äh, lägg av Seamus!" flinade Alie och försökte ta tillbaka brevet, men blev stoppad av Seamus arm som var i väggen. "Ge hit det nu!"

Men Seamus lyssnade inte, istället så vände han på brevet och läste upp avsändarens namn – högt:

"Fred Weasley", läste han och skrattade så högt att flera Gryffindorelever intresserat såg åt dem. "Jag visste inte att du hade kontakt med honom, Alie! Skickar ni kärleksbrev, eller? Man kanske borde ta sig en titt …"

Det knöt sig i Alies mage när Seamus tog sin matkniv och började riva upp brevet.

"Nej!" ropade hon och nästan flög mot Seamus som hastigt reste sig upp.

"Dean, håll i henne!" flinade Seamus och hans vän, som suttit på den högra sidan om honom, tog ett stadigt grepp om Alies armar. "Då ska vi se …"

Dean vred bak hennes armar så våldsamt så det nästan gjorde ont, och han drog henne bakåt, bort från Seamus. Men Alie ville inte att Seamus eller någon annan än hon själv skulle få läsa Freds brev, och hon sparkade villt med fötterna för att komma ur Deans grepp. Tyvärr så verkade han använde magi, och Alie kom ingenstans. Men det hindrade henne inte från att skrika som en galning i ren protest!

"Seamus, lägg av! Det räcker, Seamus, sluta! Lägg av, sa jag ju! Seamus!" när Alie uttalade Seamus' namn den sista gången så gick hennes röst upp i så hög falsett, att nästan alla i stora salen såg på dem nu.

"Äh, lite kan man väl få läs …" började Seamus men Alie avbröt honom.

"Nej, Seamus! Nej, nej, nej! Ge hit den nu för helvete!"

Plötsligt hördes ett högt pang, och i en knapp sekund blev allt svart för Alie. När hon åter kunde se igen, så förstod hon att det inte bara blivit mörkt för just henne. De allra flesta eleverna blinkade ett par gånger innan de såg sig förvirrat omkring, och Alie såg sin chans. Hon slet sig loss från Deans grepp och skulle just slita till sig brevet – när hon upptäckte att det var borta!

"Seamus, vad har du gjort?! Brevet är borta, din idiot! Ge tillbaks det, det är inte roligt längre!" utropade Alie och slog till Seamus på munnen i ren aggression.

"Jag vet inte, Alie! Förlåt mig, jag svär att jag inte vet! Förlåt mig, snälla Alie …" när Alie såg in i Seamus ögon, förstod hon att han var ärlig – han visste inte vart brevet tagit vägen.

Och när hon såg att det kom blod ur mungipan på honom fick hon så dåligt samvete att hon snabbt såg bort från honom. Hennes blick fastnade på utgången, där en enda person verkade vara helt klarsynt efter det mystiska mörkret. En blond kallufs försvann just bakom portarna när Alie insåg vem som hade brevet; Draco.

***

"Och det är därför som det kommer att komma upp på era F.U.T.T.-prov!" sade Bathsheda Babbling, professorn i Forntida Runskrift. "Så, då är lektionen slut för idag! Och glöm nu inte bort läxan till nästa onsdag; ni ska kopiera Hogwarts, en historia,kapitel sju till nio och skriva det med runorna vi lärt oss! Och ifall ni inte minns hur g, eller någon annan runa ser ut, så titta bara i ert lexikon, det är tillåtet!"

Alie hade försökt att lyssna så noga hon kunnat hela lektionen, men allt hon kunnat tänka på var hur hon skulle mörda Draco bäst! Den lille slyngeln hade stulit brevet från Fred, och – om hon inte var helt ute och cyklade – så hade han säkert läst det också! Alie var alldeles rasande! Hon kunde knappt prata normalt, och stackars Seamus trodde att hon fortfarande var arg på honom för det som hände innan. Men nej, Alie hade förlåtit honom sedan länge. Och det försökte hon säga till honom, men han vägrade lyssna! Istället lovade han henne, om och om igen att han skulle bjuda henne på ett stop honungsöl på Tre Kvastar och en påse med en valfri godissort på godisbaronen. Det skulle nämligen bli utflykt till hogsmeade nästa lördag (alltså om ungefär en vecka), och Alie blev så frestad av Seamus erbjudande att hon till och med övervägde att låtsas vara arg på honom! Först hade Alie varit rädd för att han kanske skulle erbjuda en fika på madam Puddifoots, och det hade Alie ingen lust med alls! Visst, Seamus var snäll och såg bra ut på alla sätt och vis, och han hade helt klart visat intresse – men gillade Alie honom?

Nej! tänkte hon bestämt medans hon packade ihop sina saker och lämnade Bathshedas klassrum.

Hon var kär i Draco, det var hon! Eller? Han hade ju faktiskt snott brevet från Fred, vilket för förjävligt av honom. Men de hade ju också kyssts, och för Alie betydde det mycket. Men vad betydde det för Draco?

Helt uppslukad i sina egna tankar styrde fötterna henne automatiskt mot uppehållsrummet. Hon hade en lång håltimme nu, och hon hade lovat Seamus att komma och kolla när Dean provspelade för Gryffindors quidditchlag. Egentligen var platsen redan säkrad för honom, men alla som ville vara med var tvungna att provspela. Alie hade alltid tyckt om quidditch, men tyvärr så hade hon inte de egenskaperna som krävdes för att spela. Men Alie tyckte i alla fall att det var roligare att titta på istället för att spela.

Det gick ganska snabbt att komma till uppehållsrummet, och snart hade hon redan varit i sin sovsal och lämnat sina saker. Hon skulle just stänga porten till skolan bakom sig, när hon krockade med två personer som stod i vägen.

"Aj!" kved Alie och kände sig irriterad. "Hallå, ni kan väl inte bara stå i vägen sådär?! Flytta på er!"

"Förlåt Alie, det var inte meningen att stå i vägen!" sade en mörk röst som lät mer än väl bekant, men som Alie inte hört på väldigt länge.

Det var Ginny och Neville som stått i vägen, och Alie kände hur rodnaden spred sig på hennes kinder.

"Det är lugnt", mumlade Alie och försökte gå förbi dem, men Neville höll upp armen framför henne.

"Vad är det, Alie?" frågade han och gav Ginny en menande blick, de hade tydligen frågat sig själva det länge.

"Inget, jag förstår inte vad du menar …" sade Alie och såg förvirrad ut.

"Spela inte dum, Alie!" varnade Ginny och såg allvarlig ut. "Vi vet att nåt är fel, och säg inte emot! Visst, vi gled isär sen jag började dejta Harry, men det kan ju knappast vara det som stör dig så mycket nu? Du pratar inte med oss alls, och Luna som du förut umgicks så mycket med – du behandlar oss alla som luft! Ja, förutom Seamus Finnigan och Dean Thomas! Är det Dean som fått dig att sluta vara med oss? Vill han hämnas? Säg sanningen, Alie!"

Alie skakade på huvudet.

"Nej, han vill inte hämnas och nej det är inget som är fel! Okej?! Jag bara … är mer med Seamus nu …"

"Är du kär i honom?" frågade Ginny med armarna i kors och såg skeptiskt på Alie.

Än en gång kände Alie hur hennes kinder hettade till av skam.

"N… nej!" var det enda hon fick ur sig, och hon visste själv att det var sant.

Ginny och Neville utbytte återigen menande blickar och Alie kände sig på nytt irriterad.

"Vad? Jag får väl vara med vem jag vill!" fräste hon.

"Ta det lugnt!" manade Neville. "Vi undrar bara, Alie! Du måste ju förstå att vi undrar, vi har tänkt mycket på det! Är du arg på oss … eller nåt?"

Alie skakade på huvudet.

"Nej, det är inget! Kan jag få gå nu? Jag har bråttom!"

Neville släppte henne och Alie gick snabbt förbi med huvudet sänkt. Hon hörde hur Neville och Ginny viskade till varandra, och skuldkänslorna välde över henne. Men vad kunde hon göra? Det här var det enda sättet.

När Alie inte längre var inom synhåll för dem, kände hon hur tårarna började rinna. Hon torkade irriterat bort dem med ena handflatan. Varför grät hon över huvudtaget?! Alie grät nästan aldrig, men på sista tiden så hade allt känts så … hemskt. Det gick inte att förklara, inte ens för sig själv!

Plötsligt hörde Alie steg bakom sig, och hon vände sig snabbt om med röda ögon – men ingen var där! Hon bet sig hårt i läppen och skyndade på stegen. Hon ville till Seamus så fort som möjligt, och hon skulle möta honom vid stencirkeln. Men så hörde hon stegen igen, och den här gången behövde hon inte ens vända sig om för att veta vem det var. Hon skulle kunna känna igen hans steg varsomhelst!

"Vafan gör du här?!" fräste hon med hes röst när Draco generat såg på henne. "Dra åt helvete! Men ge hit mitt brev först, ditt as!"

"Oj, det var mycket svordomar", sade Draco tomt och drog fram brevet ur innerfickan på sin klädnad. "Här är brevet. Men först vill jag att du är ärlig mot mig."

Alie sa inget, och Draco fortsatte:

"Är det nåt mellan dig och Fred Weasley?"

Först var Alie tyst en lång stund, innan hon svarade så ärligt hon kunde:

"Nej. Ge mig brevet nu, Malfoy!"

Draco verkade rycka till när Alie kallade honom Malfoy, och ett tag såg han förvånad ut till och med. Men helt plötsligt så fick han ett självsäkert flin på läpparna.

"Är det inte lite underligt att varje gång du inte gillar mig så kallar du mig Malfoy?" sade han och såg segervisst på Alie. "Men igår, då var det minsann Draco …"

Alie spärrade förfärat upp ögonen.

"Håll käften!" väste hon, men Draco bara skrattade.

"Okej Alie", flinade han och viftade nonchalant med brevet från Fred ovanför näsan på Alie, precis så att hon inte nådde upp till det (hon förbannade Dracos längd och sina egna gener). "Du får en chans till. Är det nåt mellan dig och Fred Weasley?"

"Nej, sa jag ju!" skrek Alie och hoppade så högt hon kunde för att nå brevet, men misslyckades. "Ge hit det nu!"

"Fel svar igen, Alie! Otur, otur! Bäst jag fräschar upp ditt minne lite …" han öppnade kuvertet och till Alies förskräckelse började han faktiskt läsa det högt. "'Kära Alie!' Åh, han börjar rakt på med flirtandet ser jag, med det visste jag ju redan! 'Du lovade ju att skicka ett brev till mig, men eftersom det inte blivit av så tänkte jag skicka ett själv. Hur har du det på hogwarts? Hörde att Snape blivit rektor, det måste vara hemskt! I alla fall, jag har pratat med mamma, och hon säger att det är helt okej om du kommer hit över jul. Om du fortfarande vill, såklart. Jaja, nu måste jag hjälpa George med ett par kartonger. Hoppas du hör av dig snart, jag saknar dig! Fred. Ps. Jag bifogar lite mer torkade jordnäringsinsekter till dig, för Bales skull, och en ask med magisk chokladför din (Angelinas pappa jobbar på en chokladfabrik).'."

Det blev en lång tystnad när Draco läst upp brevet, och Alie bet sig hårt i läppen. Hon visste inte vad hon skulle säga … hon tog ett djupt andetag innan hon såg på Draco igen.

"Var är sakerna nu?" frågade hon bara.

"De ligger i ditt fack i uggleboet, det var för stora för att kunna leveras", svarade Draco. "Eller låg."

"Vad menar du med 'låg'?!" utropade Alie, men hon förstod redan vad han menade. "Vad är det för fel på dig, egentligen?"

"På mig är det inget fel, det är ju dig som det är nåt allvarligt problem med!" fräste Draco gav Alie brevet. "Här, jag vill inte ha det i alla fall. Men försök inte med mig igen, okej?"

"Vad menar du egentligen?" frågade Alie och drog till sig brevet.

"Igår, menar jag", sade han tomt. "Lek inte, Alie. Det är bara du själv som råkar illa ut."

"Va?"

"Låt mig bara vara, okej? Du har gett Mörkrets Herre ett löfte, och det kommer att drabba oss båda, och det vet du! Löftet är det enda som binder oss sammans, Alie. Du måste föda Mörkrets Herres fosterbarn, vårt barn alltså. Jag gillar inte det heller, men så är det bara. Så du måste förstå att du inte kan komma undan, hur mycket du än försöker! Det är därför jag blir så upprörd över att du … horar för andra killar, Alie. Det här är den enda chansen jag har att fixa det för mig själv och min familj, vi kanske får tillbaka den status vi hade innan. Men så blir det inte om Mörkrets Herres fosterbarn inte är vårt barn … utan ditt och … låt oss säga Fred Weasley. Ditt och Fred Weasleys. Mörkrets Herre kommer att bli rasande, och det vet du lika väl som jag. Så, snälla Alie … hur mycket du än hatar det … så snälla, snälla … acceptera ditt öde och gör det inte svårare för mig än det redan är."

Det tog ett tag för Alie att smälta in Dracos tal, men hon kunde ändå inte tro att hon hade hört rätt. Hon … horade väl inte?

"Tycker du att jag är en … hora?" frågade Alie hest med en klump i halsen.

Draco slöt ögonen.

"Nej, nej naturligtvis inte, Alie! Äsch, nu blev det fel! Jag menade inte … alltså, jag … jag tycker inte att du är en hora, Alie, det är bara det att … äsch, vad kan jag säga? Det blev fel, men försök förstå vad jag syftar på, snälla!"

"Det är så jävla lågt Ma … Draco", hon förmådde sig knappt att tilltala honom med hans förnamn, men hon tänkte på vad Draco påpekat innan och insett att han hade rätt. "Men en sak ska du ha jävligt klart för dig i alla fall … jag kommer aldrig, och jag menar aldrig … ge mig frivilligt, Draco. Aldrig. Tänk på det, du."

Och så vände hon på klacken och lämnade honom ensam, men Freds brev hårt tryckt mot bröstet. Hon skulle träffa Seamus nu, och hon skulle inte visa en enda missnöjd min – hon skulle bara vara.

***

(Draco)

Draco hade ont i magen och mådde illa. Vad hade han gjort? Vad fan hade han gjort?

Han hade … förstört det. Allt! Han hade spottat Alie rakt i ansiktet, trots sina känslor för henne! Det kanske var därför han gjort det? Just på grund av sina känslor för henne? Helvete! Draco befann sig i Slytherins uppehållsrum, och han reste sig snabbt för att gå.

"Draco, vart ska du? Vi har håltimme nu, och du skulle ju hjälpa mig med läxorna!" ropade Crabbe efter honom när Draco gick förbi. "Hallå?"

"Jag är upptagen, professor Snape vill se mig på hans kontor, nu", sade han bara utan att se på honom.

Crabbe såg förvånad ut.

"Jaha … vill du att jag ska hälsa professor Sprout någonting?" frågade han, men Draco skakade på huvudet. "Okej, vi ses väl senare då … antar jag."

Draco bet sig hårt i läppen när han lämnade fängelsehålorna och sprang mot Snapes kontor. Det var faktiskt sant, att Snape ville prata med honom alltså, men så bråttom var det nog inte. Allt Snape hade sagt var att han ville se honom, angående Alie, såklart. Draco bet sig hårdare i läppen. Det gjorde ont i magen att tänka på Alie, och vad han hade gjort. Skulle Snape bli arg? Eller skulle han tycka att Draco hade gjort något bra? Det bästa kanske, till och med. Förmodligen inte. Men någonstans där i mitten, kanske … men, det han sagt till Alie var ju … sant, eller? Hon var tvungen att acceptera sitt öde, likaväl som han behövde det. När han tänkte efter, så ångrade han faktiskt inte det som han sagt. Eller nja, om han fick välja att göra om allt, skulle han helst inte sagt något alls, men om han kunde ändra nåt han sagt så skulle han nog inte göra det. Men en sak ångrade han; att han kallat Alie hora. Det såg verkligen ut som att hon hade tagit väldigt illa vid sig, och det var det som gav Draco mest magknip. Och sen, de där orden hon sagt innan hon gått; att hon aldrig, aldrig skulle ge sig frivilligt.

När Draco kom fram till den fula stenstatyn som vaktade ingången till rektorns kontor, såg den misstänksamt på honom, men Draco ignorerade det.

"Dementorkyss", sade han bara och gick in när ingången visade sig.

Han tvekade dock när han skulle knacka på dörren, och han stod utanför ett par minuter innan han knackade. Tre, långa knackningar.

"Kom in", hördes Snapes släpiga röst inifrån och Draco öppnade dörren.

Snape satt bakom skrivbordet som vanligt och verkade skriva någonting. Men han såg inte upp när Draco gick in.

"Sätt dig, Draco", sade han bara, vilket Draco också gjorde. "Inte den stolen, Draco. Den andra stolen."

Draco, som hade satt sig på stolen som stod längst bort från skrivbordet, satte sig motvilligt på den andra stolen som stod mitt emot det istället. Snape såg fortfarande inte upp, och Draco började känna sig illa till mods.

"Eeh, Snape?" började han.

"Ja, Draco? Och kalla mig 'sir' hädanefter."

"Ni ville se mig … sir?"

"Nej, jag ville tala med dig. Det är två helt olika saker, Draco."

"Ja, sir."Äntligen såg Snape på honom.

Men så fort han gjorde det tänkte Draco att det varit bättre när han inte gjorde det, för Snapes blick var iskall och hatisk.

"Ser det ut som att jag tycker det här är roligt, Draco?" frågade han och Draco skakade på huvudet. "För det gör jag inte. Varenda … liten … del … av mig … avskyr det här."

Draco svalde, och Snape stoppade tillbaka fjäderpennan han skrivit med i bläckhornet med ett hastigt ryck. Han reste sig långsamt upp och drog fram trollstaven. Först trodde Draco att Snape skulle förhäxa honom, men när ingenting hände slappnade han av. Snape viftade hastigt med staven, och alla porträtten med de olika rektorerna blev täckta med en svart duk.

"Det vi ska prata om, du och jag, Draco, är högst privat och hemligt", sade han. "Mörkrets Herre skulle mörda den person som låtit den här informationen läcka ut. Förstår du?"

Draco nickade hastigt.

"Bra", mumlade Snape och satte sig igen. "Är det något du själv vill ta upp?"

Draco skakade på huvudet.

"Då kan jag väl säga det jag tog hit dig för att säga, och jag går rakt på sak, Draco. Angående dig och Aliena – älskar du henne?"

Draco fick en klump i halsen.

"Draco?"

"N … nej, sir. Nej, det gör jag inte."

"Men du har kysst henne?"

"Ne …" först tänkte Draco ljuga, men ångrade sig sen. "Ja, sir."

"Men du älskar henne inte?"

"Nej."

Snape såg djupt in i Dracos ögon och såg väldigt skeptisk ut.

"Du sa något till henne idag, Draco", sade han. "Upprepa det."

"A… llt?"

"Det som du tycker är viktigast går bra."

"Jag sa … att hon skulle acceptera sitt öde och … göra det lättare …"

"Lättare för vem, Draco?"

"För mig."

Snape sa inget, och Draco flackade nervöst med blicken.

"Du kanske undrar hur jag vet allt det här", sade Snape till slut, och Draco nickade svagt. "Miss Parkinson … såg er. Och hörde er. Båda gångerna, faktiskt. Hon är mycket upprörd, eller var. Jag kastade en glömskeförtrollning över henne, för säkerhets skull. Men du måste tänka på att … vara mer försiktig, Draco."

Draco nickade igen. Han var väldigt lättad över att Pansy inte skulle minnas något.

"Men nästa gång någon får reda på om er och Aliena … kommer jag inte göra något, okej?"

"Ja, sir. Jag förstår."

"Bra. Då kan du gå nu."

"Tack, sir."

Draco reste sig hastigt upp och gick mot dörren. Men plötsligt så stannade han, och vände sig långsamt om.

"Eeh, kan jag få fråga en sak?"

Snape nickade.

"Gör det kort."

"Varför blandades årskurserna?"

"Det tror jag du vet själv, Draco. Om du tänker efter, riktigt noga."