Solen var redan uppe när jag slog upp ögonen på juldagens morgon. Den föll in genom draperierna i himmelssängen och avslöjade konturen av två stora paket vid mina fötter.
Min första tanke var att det nästan var lite kusligt att någon varit inne på mitt rum om natten, men sedan kom jag på att de andra invånarna i slottet kunde förflytta sina presenter med hjälp av magi.
Ett stort färggrant paket innehöll en gigantisk ask med Bertie Botts bönor i alla smaker och hade en etikett där det stod "god jul önskar Hermione, Elvira, Harry och Ron". Så rart av dem! Jag blev varm av glädje. Inte hade jag väntat mig julklappar från någon, och så låg här två stycken! Nyfiket tog jag upp det andra paketet som var mycket större, en stor svart kartong. När jag öppnade den gled en lång, midnattsblå festklädnad ut på lakanet.
Det var nog den vackraste klänning jag någonsin sett, beströdd med silverstjärnor på den djupblå botten. Den hade en liten etikett som sa Madam Malkins klädnader för alla tillfällen med guldbokstäver. Den hade spetsar och var genomskinlig på botten av klänningen. Den var så fin att jag inte kunde tänka mig hur mycket den kostade! Jag vände och vred på kartongen. Ingen avsändare. Den var kanske från ungdomarna. Men hur skulle de haft råd med en så vacker klänning? När hade de kunnat åka till Diagongränden? Under början av jullovet kanske? Men jag hade hört att Weasley-familjen var riktigt fattiga så det kunde inte vara de. Jag kände mig förvirrad. Jag hade en snabb aning om att det kunde vara någon av lärarna - kanske Dumbledore - men varför lämnade han i så fall ingen avsändare?
Så såg jag en liten ask som också funnits med i paketet. När jag öppnade den fanns där, på mörkblå sammetsbotten, ett gnistrande halsband - med en halvmåne i silver.
En måne?
Förvirrad, men också ganska förväntansfull, drog jag sängens draperier åt sidan och gick fram till fönstret. Mitt hjärta bankade så att jag blev alldeles yr; jag var tvungen att distrahera mig med andra tankar. När jag tittade ut såg jag ett litet djur som liknade en minigris fast mindre som lekte runt med Hagrid ute på slottsgården. Det fanns även andra små varelser där som jag inte sett tidigare men som måste vara små älvor. Hela gården framför entrén höll på att byggas om och förberedas inför kvällen. Mängder med husalfer byggde upp olika anordningar och skyndade hit och dit i det bländande solskenet.
Julmiddagen var bara den en upplevelse, ett hav av gyllene kalkoner, plumpuddingar, Magikerns krubbkex och mycket mer. Jag satt vid elevernas bord eftersom Hermione, Harry, Ron och Elvira genast kommit rusande fram till mig och tackat för tröjorna. Elvira skulle egentligen sitta vid Ravenclaws bord, men det var det ingen som brydde sig om. Över lysande fruktfat och gnistrande bägare vågade jag en blick genom salen, och undrade hur den sista julklappen tagits emot.
Efter middagen följde jag med trion och Elvira ut i den nästan orörda snön och var med en stund på deras snöbollskrig. Det kändes lätt och varmt inuti, som om saker började vända åt rätt håll på något sätt. Jag hade ändå vågat göra några saker som kostat mig en hel del mod, även om det var saker som i andras ögon kunde verka ofarliga. Med ett stygn av dåligt samvete tänkte jag på att det i trollkarlsvärlden inte alls verkade gå åt rätt håll just nu, utan att oron istället ökade. Jag hade hört många lärare oroa sig över att mörkrets makter eventuellt höll på att bli starkare igen.
Hagrid kom pulsande genom snön från sin stuga och röt vänligt åt oss:
- E de inte dags å gå in nu? De e snart nermörkt, vet ni. På julnatten ska man hålla sig inne i ljus och värme. Man vet aldri va som e ute å rör sig längs murarna!
– Oj, du har rätt, Hagrid! utbrast Hermione. Vi måste in och göra oss i ordning till balen! Ska vi göra sällskap, tjejer?
– Va, behöver ni tre timmar på er? sa Ron med gapande mun och ruskade snön ur håret.
Hermione himlade med ögonen och tecknade åt mig och Elvira att komma. Elvira skulle inte med på balen eftersom hon var förstaårselev, men hon sa att hon gärna ville hålla oss sällskap när vi gjorde oss färdiga.
– Jag har pluggat in några finfina skönhetsförtrollningar, sa Hermione belåtet när vi befann oss i mitt tornrum. Men du store tid, Miriam! Var kommer den där klänningen ifrån? Så otroligt fin! Är den från ditt land?
När hon fick veta att jag fått den som julklapp av en okänd avsändare såg hon lite skeptisk ut.
– Tänk om den är förhäxad på något sätt? Hon vände och vred på den.
– Det skulle jag nog ha märkt vid det här laget, genmälde jag. Under förmiddagen hade jag provat och om den nu var förhäxad, var det på ett underbart sätt: dess sidenkänsla mot huden var nästan berusande. För att inte tala om silvermånen.
Några timmar senare gick det inte att känna igen varken mig eller Hermione. Medan hon tämjt sitt hårburr till en slät och glänsande nackknut, hade mitt tunna nordiska hår fått liv i en lockig uppsättning. Till vårt smink hade hon använt skönhetsförtrollningar så att våra ögon nu lyste fram som stjärnor med den naturliga färgen förstärkt. Hennes svävande blågröna klänning framhävde hennes bruna ögon liksom det midnattsblå tog fram det ljusblå i mina - men jag misstänkte att det inte bara var sminket som fick dem att lysa. Det fanns något i luften som gjorde att jag kände mig mer levande än någonsin.