Annabell

När jag vaknade nästa dag hade Narcissa redan hoppat in i duschen och sjöng nu högljutt och mycket falskt kan tilläggas. Jag brydde mig ärligt inte om det, istället drog jag på mig ett par mörka jeans och en sliten sjorta som varit Dylans en gång. Drog upp ärmarna så att dem slutade vid armbågarna, rufsade till håret , drog på mig ett par glasögon och gick sedan därifrån.

Jag ville inte tänka på allt som hänt, det med att Dylan varit dödsätare eller att jag skulle gifta mig med Regulus som också han var dödsätare. När jag fått reda på allting hade jag bara gråtit och för första gången hade det känts som om allt var över.

Om sanningen ska fram så kändes det fortfarande som om mitt liv närmade sig slutet, och det hade inte börjat.

Om Zoe varit här så skulle hon fått mig att tänka på något annat, och hon hade definitivt inte låtit mig gå utanför porträttet med dem här deppiga kläderna som riktigt skrek att jag tyckte synd om mig själv.

Men nu var hon inte här, och hallå? Om det var någon det var synd om i den här skolan så var det fan jag. Jag ser ingeng annan som måste gifta sig med en kille som inte bara är yngre, medlem i en av dem mest ökända familjerna i samhället och till råga på det dödsätare.

Jag hade inte sagt något till Zoe, jag tror inte att hon förstått det men jag förstod att så fort jag sagt ja, så skulle jag också bli dödsätare. Inte frivilligt, jag är ingen fegis som min bror. Men Regulus skulle nog se till så att det blev fixat, som kvinna hade jag inget att säga om det.

"Abbott, var är Zoe någonstans?" frågade plötsligt Serverus, jag vände mig och drog ner glasögonen så att dem vilade på näsbenet medans jag stirrade på honom.

Vi hade nu gått ifrån att vara vänner som i hemlighet hatade varandra till personer som bara pratade pågrund av Zoe. Han hade till och med gått så långt att han kallade mig vid efternamn. Vilket betydde att han hatade mig lika mycket som han hatade James, Sirius eller Remus.

"Du är patetisk Snape" muttrade jag enkelt och stirrade på honom uppifrån och ner. "Kan du inte klara dig ensam en enda dag?"

Han sa inget utan ryckte enkelt på axlarna och öppnade sedan munnen som om han ville säga något. Hade jag haft energi nog eller om jag hade brytt mig så hade jag stannat men nu orkade jag inte det utan gick sedan upp för trapporna och fann mig sedan stå ansikte emot ansikte med McGonnagall.

"Miss Abbott precis den person jag ville träffa" sa hon och tog tag i min axel och ledde mig sedan emot Dumbledors kontor.

Jag ville fråga henne vad det här handlade om, sedan ville jag självklart ta fram några galleoner och se till så att jag inte skulle få kvarsittning bara för att jag råkade slå Regulus på snoken för andra gången eller tredje gången, jag räknade inte så noga. Så fort statyn försvann åt sidan gick vi upp på kontoret och där i en stol satt Dumbledor.

"Aa Miss Abbott, precis den person jag letade efter" McGonnagall släppte taget om min axel och log sedan sorgset, vilket fick mig att undra vad det var som pågick här.

Inte kunde det bli så här allvarligt för att jag slog till Regulus, jag menar visserigen var han en Black men dem var väl inte så viktiga för skolan eller? Om det var några som var viktiga för den här skolan så var det Dumbledor och McGonnagall. Hade inte dem varit lärare på skolan så skulle man lika gärna kalla den här byggnaden ett psykhus.

För det var tro det eller ej McGonnagall och Dumbledor som gav skolan karaktär, och som lärde oss det mesta. Så var det iallfall enligt mig, dem andra i Slytherin håller nog inte med mig men vem bryr sig om vad dem tycker.

"Det är andra gången någon sagt det idag" sa jag och satte mig nocholant ner i stolen framför mig, drog upp glasögonen så att dem vilade emot huvudet. "Visst är det kul att vara populär, men vad är det som händer här?"

Just som Dumbledor skulle svara öppnades dörren igen och in kom James och Sirius båda två med två noncholanta leenden.

"Vad gör du här Bells?" frågade James, han drog fram en stol och satte sig på min vänstra sida samtidigt som han drog handen igenom håret.

Sirius satte sig jämte James och tittade på rektorn, denna hade hostat och log nu vetandes emot dem båda två. Han visste att dem hade gjort något fel, han visste förmodligen vad också men valde att inte säga något.

Vilken normal person som helst skulle rodna och stamma fram en förklaring till varför dem var där. Men eftersom att James och Sirius var just James och Sirius så gjorde dem inte det, utan flinade arrogant emot varandra och även emot Dumbledor. Denna skrattade bara tyst medans han pillade i skägget.

"Trevligt att träffa er igen pojkar, varför får jag denna ära?" frågade han försiktigt, James flinade fortfarande och lutade stolen bakåt, det såg ut som om han skulle ramla vilken sekund som helst men tack vare hans snabba reflexer gjorde han inte det utan lutade stolen fram igen i precis rätt ögonblick.

"Nej det är inget särskilt Sir, jag och Mr Black här tyckte bara att det var för länge sedan vi var här" Sirius nickade medhållande, både Dumbledor hade svårt att hålla inne skratten.

Visst att dem inte gjort något, man behövde inte vara tankeläsare för att veta att dem var skyldiga. Och inte bara skyldiga till en grej utan minst tio, som hänt denna dagen och då var klockan bara åtta på morgonen än.

"Självklart Mr Potter, mitt kontor är nästan lika vackert som trofe rummet" sa han och både Sirius och James nickade. "Vad bra att ni känner så, för Mr Potter och Mr Black, ni kommer ha kvarsittning där både denna och nästa vecka tillsammans med Miss Abbott här"

Sirius och James gjorde high five och vände sig sedan till mig, jag höjde handen och gjorde även high five, skrattade sedan och vände mig emot Dumbledor. Denna såg ut som om han väntade på att jag skulle dra fram galleonerna och muta honom så att jag slapp ha kvarsittning men denna gången gjorde jag inte det. Jag hade inget emot att ha kvarsittning med James, eller Sirius för den delen.

"Ni kan gå nu killar, jag måste prata med Miss Abbott själv" både Sirius och James reste sig upp och bugade lågt, sedan gick Sirius.

Men James å andra sidan vände sig till mig, tog min hand och kysste den ömt.

"På återseende my lady" sa han, blinkade sedan och gick därifrån.

"Nå Miss Abbot jag hörde om er bror, väggarna här har öron. Man måste vara försiktig med sina hemligheter" sa han mystiskt, och jag tittade ner på mina naglar och började pilla på dem, en sak jag gjorde när jag inte ville prata om något.

Något som Dumbledor säkert visste om, men när hade han senast brytt sig om vad andra ville och inte. Utan att vara respektlös emot Dumbledor kunde man lugnt säga att människors känslor var lågt ner på hans lista.

Vilket betydde att han inte brydde sig så mycket om det. Överlevnad och Voldemorts fall var viktigare än så, vilket jag på ett sätt håller med om.

Men om känslorna är förstörda, så kvittar det väl om man överlever Voldemort. Man måste ha något att leva för, och just nu hade jag bara min bästa kompis.

"Jag vill inte prata om min bror" sa jag enkelt och stirrade kallt på Dumbledor innan jag drog ner glasögonen för att dölja mina ögon.

"Jag ska inte prata om honom Miss Abbott, jag vill faktiskt bara säga att det finns två sidor av samma sak" han tystnade och drog helt plötsligt upp ett brev ifrån sin ficka. "Läs det här brevet så kommer du förstå"

Jag tog emot brevet, tittade sedan på framsidan och såg att det var Dylans handstil. Det var inte svårt att känna igen den, oavsett hur många gånger min pappa försökte lära min bror att skriva fint och bra så lärde han sig aldrig något. Och för några år sedan hade dem gett upp, lärarna hade skrikandes kommit ut ifrån Dylans rum efter bara en halv timme.

"Varför är jag här då?" frågade jag och stoppade noncholant ner brevet i fickan.

"För att jag fick ett brev ifrån Mr och Mrs Black, dem ville tydligen prata med dig om en förlovningen mellan dig själv och deras yngsta son"

Jag suckade djupt, och trodde att jag skulle få ett brev till men istället gick Dumbledor fram till elden och tog fram en kruka. När han gjorde detta förstod jag att jag inte skulle få läsa ett brev ifrån dem utan träffa dem.

"Miss Abbott jag tycker inte att ni ska springa in, det är bara för dem som är stressade eller marodörer" sa han , jag rynkade panna och förstod inte riktigt vad han pratade om men gick fram till honom och tog en näva.

Gick sedan in, sa adressen och slängde ner pulvret, på bara några sekunder kom jag fram till huset. Det var som väntat ett stort hus, ett mörkt hus, men husalfers huvuden på väggarna. Jag ryste och sa inget utan smög bara in, det var tyst som i graven vilket var läskigt.

"Trevligt att träffas Miss Abbott" hördes en kall röst, jag tittade åt höger och såg där Orion Black stå och titta på mig, jämte honom stod hans fru.

Denna såg exakt lika otrevlig som Orion gjorde. Dem såg ut att vara kopior av Familjen Adams, men på ett dåligt sätt. Dem var läskiga, deras hus var udda men till skillnad ifrån Familjen Adams var dem inte roliga. Om blickar kunde döda skulle jag inte stå här just nu.

"Vi antar att era föräldrar inte underrättat dig om förlovningen med våran son" Mrs Black vinkade fram mig till en stol och jag satte mig snart där, tog upp koppen med te samtidigt som jag försökte se snorkig ut.

Detta lät kanske dåligt, men i dessa kretsarna betydde ett snorkigt utseende att man var förmögen. Jag förstod aldrig den logiken, däremot förstod jag hur ont det gjorde när mamma örfilade mig för att jag inte såg snorkig ut.

"Det måste ha blivit ett missförstånd här Mrs Black" sa jag och ställde ner koppen på bordet igen, torkade sedan av kanterna med servetten för att reta dem lite. "Jag tänker inte alls gifta mig mer er son"

Orions läppar var nu som vita sträck, dem båda två såg förbannade ut. Jag förstod varför, att förolämpa någon vem det än var inom den högre klassen i samhället var svårt. Och att jag, som var 16 år gammal hade lyckats att förolämpa dem två inte mindre än tre gånger på samma dag sved nog rätt bra.

"Oh nej Miss Abbott det har inte alls blivit något missförstånd" sa Mrs Black och gav mig ett sockersött leende, eller något som skulle se sockersött ut iallafall.

I själva verket såg det ut som om hon ätit en citron eller som om hon skulle spy. Inte för att jag sa det till henne, det finns gränser för hur långt man får gå.

"Ni förstår att jag och Orion här har gjort en deal med era föräldrar" sa hon och lutade sig fram emot mig, båda två med triumferande leende som fick mig tappa tråden för ett ögonblick. "Ni ska gifta er, annars dör ni"

Jag tog ännu en klunk av mitt te ställde det sedan på bordet, lutade mig tillbaka i stolen och låtsades tänka noga.

"Ja det låter som mina föräldrar det" båda två såg ut som om dem just vunnit högsta potten på något lotteri, inte för att dem visste var det var.

Det visste inte jag heller egentligen, det var ett mugglar utryck jag hört någon använda.

"Men ni förstår nog inte riktigt" dem såg förvånade ut, förmodligen förväntade dem sig att jag skulle säga ja med en gång, inte att jag helt lugnt skulle säga att dem inte förstod. " Jag är inte rädd för döden, inte heller smärta"

Dem blev tysta, delade sedan en blick och nickade. Gesten var så liten att dem trodde att jag inte skulle märka den. Men det gjorde jag, och snart drog Orion fram staven och riktade den emot mig.

"Crucio" smärtan for igenom min kropp och jag föll nerför stolen, krampandes pågrund av plågorna. "Det är nog ni som inte förstår här Miss Abbott, ni ska gifta er med min son om det så är det sista ni gör"

"Jag tror inte det Black"

När jag vaknade flera timmar senare var min kropp blåslagen, blod rann nerför läppen och allt gjorde ont. Jag hade missat en hel skoldag, inte för att jag var så farligt. Det dumma var att Zoe och dem andra kanske skulle märka att jag var borta och då var jag tvungen att ljuga. Det sista jag hört innan mörkret tagit mig i sina armar, var Orion när han väste att jag inte fick berätta detta för någon.

"Det finns bara en normal Black" muttrade jag, tog sedan upp brevet som ramlat ur fickan och gick sedan in i spisen och muttrade var jag skulle.

När jag öppnade ögonen såg jag Poppy framför mig, denna hade svarta ringar under ögonen och såg ut som om hon inte sovit på flera dagar.

"Miss Abbott vad hände mer er?" frågade hon och lade ner brickan hon höll i, lade armarna om mina axlar och ledde mig emot en tom säng.

"Cruciatus förbannelsen" muttrade jag och genast sa Poppy något om att berätta för Dumbledor. "Nej du kan inte berätta, bara ge mig något som kan dölja allt det här"

Jag drog fram en näve galleoner som jag alltid hade i fickan ifall Regulus bestämde sig för att reta mig igen. Poppy skakade på huvudet och muttrade att hon inte tog emot mutor. Sedan kallade hon mig dumma flicka flera gånger, inte för att jag tog illa upp.

"Är Zoe fortfarande här?"

"Ni har tur Miss Abbott, hon skulle precis gå med Mr Black" utan ett ord hoppade jag nerför sängen, vilket var ett stort misstag.

Revbenen knakade till och jag kved till, genast hjälpte Poppy mig upp.

"Det kommer göra ont väldigt länge" sa hon när jag grimaserade och lade handen över magen. " Det finns vissa ben som jag inte kan hela, revbenen är ett av dem" (AN: För att dem benen är omgivna av för mycket senor mm)

Jag nickade och gick sedan långsamt emot Zoes säng, snart hörde jag hur Sirius och hon pratade entusiastiskt om något. Så fort jag kommit fram drog jag bort förhänget och satte mig ner på sängen jämte henne.

"Förlåt att jag inte kom fören nu" sa jag och kramade henne, för ett ögonblick hade jag glömt mina revben och kved efteråt.

Turligen så märkte ingen det, eller det såg ut som om ingen märkte det.

"Det gör inget, dem berättade att Dumbledor ville prata med dig" sa hon och tittade på Sirius, det var då jag märkte att James var inte där, vilket var extremt ovanligt. "Vad ville han prata om?"

"Dylan" hon tystnade och jag drog fram brevet." Här är ett brev han tydligen lämnat hos Dumbledor innan han stack. Jag har inte läst det än"

Det blev tyst, och ingen sa något utan tittade bara på brevet i min hand. Det fortfarande vita, oöppnade brevet som skulle innehålla minst tio förklaringar ifrån min brors sida. Jag hoppades iallfall det, för då kunde vi eller i alla fall jag förlåta honom.

"Var är James?" frågade jag då och genast började Sirius skratta, genast slog Zoe till honom på armen och han tystnade, han var en konstig liten människa.

"Vi tänkte träffa honom nu" sa hon och ställde sig upp med Sirius hjälp, hon lutade sig emot honom och gick sedan långsamt emot mig. "Följer du med?"

"Visst" sa jag och gick före dem bakom mig kunde jag höra Sirius säga dum fråga.

Han var verkligen en onormal liten person, men hur skulle livet vara om alla var normala?

Zoe

Med Sirius hjälp gick vi tre ut från slottet för att ta oss till Hogsmeade där James satt och väntade på oss på tre kvastar.

Där inne beställde vi varsitt honungsöl och satt och smuttade på det mellan lite samtal och småskratt.

Jag satt fortfarande och undrade över det där med vad som egentligen hänt under natten när jag fick för mig att försöka lura ur det från dem, dem måste veta något om det. Jag fick för mig att det verkligen hänt, och då hade ju dem varit med.

"Jag drömde en sån konstig dröm inatt", började jag sakta. Jag fick allas uppmärksamhet på en gång. "Jo, det var ju fullmåne igår", jag såg hur James och Sirius redan nu började skruva lite på sig. Av någon anledning njöt jag av det här. "Och så såg jag en kronhjort springa på skolområdet, hur kan den ta sig in?"

Jag lät frågan falla, det var inget jag förväntade mig något svar på men det var något jag undrade när Bells sa åt mig att titta ut.

"I alla fall drömde jag då att jag suttit ute i natten och tänkt, och så blev jag plötsligt jagad av en varulv som bara dök upp."

Sirius tittade upp i taket och tycktes räkna takplattorna medan James tittade ner i sin honungsöl och såg när bubblorna sprack.

"Det var riktigt läskigt faktiskt, varulven var dubbelt så stor som mig och sprang nog så fort också." Jag gestikulerade med armarna och spärrade upp ögonen i rätt sekund, man måste medge att jag var en bra skådespelare. "Varulven kom närmare och närmare, det spelade ingen roll hur fort jag sprang. Det enda jag tänkte på var att nu var det över, nu skulle jag bli varulvsmat. Jag kunde höra vartenda hjärtslag i öronen och plötsligt tog varulven ett språng."

Bells drog efter andan.

"Vad hände sen?"

"Kom en ståtlig prins och räddade dig?" frågade James halvt retsamt leende, han verkade vilja få bort det här från verklighetskänslan, antog jag.

"Som din fina, svarta, lilla hund?" frågade Sirius.

Jag skakade på huvudet. "Nej. Hunden var där, men en trädgren gick av och träffade honom i huvudet, så det var sjö-bläckfisken som hjälpte mig genom att förblinda varulven när han sprutade vatten i ögonen på honom." Jag kom mycket väl ihåg att det inte alls hänt så, men det var något speciellt med den där hunden, och jag trodde marodörerna hade något med det att göra.

James sprack ut i skratt. "Hörde du, tramptass? En gren. Hahahaha!!"

"Ja, haha. Jättekul", Sirius kollade surt på honom.

Vad var det med dem? Bells kollade fram och tillbaka mellan dem. Det ska ju inte finnas någon alkohol i honungsöl, men nu undrar jag om inte det var en lögn.

Jaja, jag vet nu i alla fall att det hänt på riktigt, det är jag helt säker på, men det var något konstigt med James och Sirius.

Men nu var det tid att sätta planen i verket. Hm. Planen som jag tänkt ut när jag gick ut ... Nu är jag om möjligt ännu säkrare på att det verkligen hänt. Jag hade pratat med Sirius om planen i morse och han var med på att ge det ett försök.

"Sirius. Du, ska vi ta och köpa dem där kolorna nu som du ville ha från den där affären som snart skulle stänga?"

"Va? Vilka kolor?"

"Dem där gräddiga kolorna", sa jag betoning och höjde på ögonbrynen med en sträng min. Han tänkte just säga något när han lös upp.

"Aha. Dem kolorna!"

Han reste sig snabbt upp och vi gick för att lämna två förvånade personer kvar vid bordet. När vi kommit ut från tre kvastar kollade Sirius på mig.

"Vaddå för kolor?"

"Äh! Det var inga kolor, vi skulle ju lämna dem ifred om du kommer ihåg?"

"Åh, just det."

Vi kollade försiktigt in genom fönstret och såg att Bells och James redan pratade livligt med varandra och gick därför därifrån för att titta i affärer.

"Du är skyldig mig kolor", gnällde Sirius.

"Glöm det!"

"Men du lurade ju mig!"

"Nejdå, det var inget farligt. Och jag tänker inte köpa dig några kolor. Kolorna finns inte ens."

"Då lurade du mig dubbelt! Nu får du baka kolor till mig!" Jag stönade.

Som vanligt skrevs Zoe av mizzy/devil och Bells av GroowyL.
Kommentera så kommer jag (GroowyL) Älska er för alltid (L) (A)