a/n; Nytt kapitel, guys! Eller .. guy. Beroende på hur många som läser xD ,, I nästa kapitel kommer de äntligen till arenan!

"Prune Wright!" ropade Ceasar Flickerman och jag klev fram på scenen.

Dagen innan spelen började intervjuades alla deltagare och precis som resten av showen sändes detta live över hela Panem. Eryn hade talat med Lucien och han hade klätt mig i en fin, blå klänning, mycket lik den jag bar på Slåttern, det röda håret hade lockats till och hängde lätt över min rygg, och runt handleden bar jag armbandet.

"Prune, välkommen", log Ceasar och jag log blygt tillbaka. "Du är från distrikt sju. Vad är den största skillnaden mellan ditt distrikt och Huvudstaden?" frågade han.

"Träden", fick jag fram. "Det finns inte lika mycket träd här." Publiken skrattade högt och jag kunde inte hålla tillbaka ett stort leende.

"Träden, förståss." Ceasar fortsatte ställa frågor om mig och mitt distrikt innan han gick över på frågorna om Spelen. "Du fick en fyra av Spelledarna. Fyra av tolv. Är du nöjd?"

"Jag är nöjd", svarade jag. "Jag hade inte kunnat göra det bättre."

"Då är jag glad för din skull. Prune, imorgon börjar Spelen. Hur känns det?"

"Förfärligt", svarade jag sakligt. "Jag har inte en chans på arenan. Så jag njuter av livet medan jag kan."

"Säg inte så, kära du." Ceasar la en tröstande hand på min axel. "Jag är säker på att det kommer gå jättebra."

"Tack", sa jag tyst och satte en hårlock bakom örat.

Ceasars blick verkade fastna vid mitt armband. "Åh, det var ett fint armband. Får jag se?" Jag nickade och Ceasar lyfte min hand för att publiken också skulle få se armbandet. "En ekorre, snitt i trä, om jag inte har fel. Är det du som har gjort det?"

Jag skakade på huvudet. "Det är Shadow, min distrikt partner, som har gjort det. Det är trä från ett plommon träd."

"Åh, så fiffigt", sa Ceasar förundrat. "Jag är ledsen att säga det, Prune, men dina tre minuter är nu slut. Tack så mycket och jag tror vi alla önskar dig ett stort lycka till!"

"Du anmälde dig frivilligt vid Slåttern, Shadow. Varför?"

Det var Shadows tur att bli intervjuad och han verkade begrunda frågan innan han svarade. "Jag och Prune är vänner. Vi var … vänner innan Slåttern, och när hennes namn drog var det som om allt rasade. Så jag anmälde mig."

"Och du gav henne armbandet", sa Ceasar och jag bad tyst att dem skulle prata om något annat än mig.

"Det var egentligen menat att hon skulle få det efter Slåttern för att "fira" att ingen av oss blev dragna. Men så blev det inte."

"Jag är ledsen för er skull", sa Ceasar och gav Shadow ett medlidande leende. "Du är väldigt duktig på att tälja, såg jag. Betyder det att du är duktig med knivar? Var det de som hjälpte dig att få en tia av Spelledarna. Tio poäng. Grattis, må jag säga."

"Prune, sover du?" väste Shadow och öppnade dörren till mitt sovrum på glänt.

"Ja, jag sover", muttrade jag ironiskt. "Jag kanske kommer dö imorgon och jag sover, verkligen."

"Kan jag komma in?"

"Kan jag hindra dig?"

"Inte om du fick en fyra av Spelledarna", flinade Shadow och klev in i rummet och slog sig ner i fåtöljen mitt emot min säng.

Jag sträckte mig efter min sänglampa och tände den. "Mitt lilla sammanbrott i Träningscentret hjälpte nog till en hel del."

"Så, flickan med eldrött hår och ett namn som betyder 'liten röd' är livrädd för eld?"

"Enda sedan branden har jag undvikit eld så gott det går. Det är hemskt", svarade jag tyst. "Har du något mellannamn, Shadow Alexander?" frågade jag för att byta ämne.

"Nej, inte ett enda", sa Shadow och skakade på huvudet. "Prune Wright. Gillar du att skriva också, då?" flinade han.

"Faktiskt", skrattade jag. "Eller jag gjorde det. Nu skriver jag aldrig längre."

"Du kanske ska börja igen, då", sa Shadow och reste sig upp. "God natt." Med dem orden lämnade han rummet.

Jag letade runt i byrålådan och hittade ett tomt papper och en penna. Ja, det kanske jag ska, får passa på när jag ännu kan, tänkte jag och så började pennan röra sig över pappret.

Ilana,

ditt namn betyder 'starkt ljus'. Du hade blont hår, precis som far, och dina ögon var som lysande stjärnor på nattens mörka himlavalv. Ibland ser jag upp mot himlen och jag tänker på dig.

Idag tänker jag på dig, Ilana.

Imorgon släpps vi in på arenan. Mot vår död. För jag kommer dö.

Och jag funderar. Om du hade överlevt den där dagen, hade du varit lycklig här? Alla har vi våra stunder där vi känner oss lyckliga, men sedan dras vi tillbaka till verkligheten. Till regimens grymma värld.

Jag undrar om det finns stjärnor på arenan. Jag menar, verkligen riktiga stjärnor. Dem som man ser hemma i sjuan. Jag hoppas det finns det.

Då vet jag att du och mor är med mig hela tiden.

Hälsa mor.

Din Prune.