A/N: Jag trodde att jag lagt ut det förra kapitlet för två veckor sen (nu är det längre sen), så ni kanske tröttnade på att vänta och sket i fortsättningen. I alla fall så är ficen nästan slut och jag vill gärna ha några kommentarer. Nu är det bara att läsa.

(Eva)

Cry

I'll always remember

It was late afternoon

It lasted forever

And ended so soon

You were all by yourself

Staring up at the dark grey sky

I was changed

In places no one will find

All your feelings so deep inside

Was there that I realized

That forever was in your eyes

The moment I saw you cry

The moment that I saw you cry

I wanted to hold you

I wanted to make it go away

I wanted to know you

I wanted to make everything

Alright

Månskenshot



Natten var inte lika mörk som den brukar vara. Himmelen var alldeles mörkgrå. Tankarna virvlade i Evas huvud. Minnet av den livlösa Hilary som föll. Vad hade hon gjort? Varför? Hon hörde svaret som en viskning i minnet. Tårarna rann sakta ner för hennes kinder. Eva sprang iväg, bort från skolan. Utan att veta varför så sprang hon mot sjön som låg inne i skogen, en bit från det piskande pilträdet. Gråtandes slängde hon sig ner på alla fyra. Blicken fäste hon på vågorna som sakta svepte lätt över stenarna. Ett skrik hördes från tältens håll. Eva kände igen Fred. Eva tog ett djupt andetag och följde hans exempel. Tillsammans ekade deras skrik i natten.

Fred föll ihop på marken, han kunde inte tro sina ögon. Han hade gått för att se om Hilary vaknat, men hon hade legat på marken. Fred hade fått panik och sprungit fram till henne. Men Hilary hade inte vaknat, bara legat helt stilla. Hans hand vidrörde hennes hals, ingen puls. Fred blev förtvivlad, han skrek. Ett annat skrik stämde in, det var ganska långt borta, men hördes klart och tydligt. Tre sekunder senare så kom Madame Pomfrey och några lärare.

"Mr. Weasley vad är det som…" började Pomfrey, men kom av sig då hon såg Hilarys kropp på marken.

"Det här, det här är… Jag hämtar Dumbledore" sa McGonagall oroligt.

"Tack Minerva, men jag är redan här" sa Dumbledore och klev in.

Han gick fram till Fred som grät och höll Hilarys hand. Dumbledore log sorgset mot honom. Madame Pomfrey gick fram till bordet bredvid Hilarys säng. Hon lyfte upp flaskan med medicinen. Pomfrey luktade försiktigt och vart så häpnad att hon tappade flaskan. Den for i marken och gick i tusen bitar.

"Någon böt ut Miss. Wescotts medicin" sa hon chockat.

Eleverna började komma. Dem undrade vad som hänt, när skriket ekat. George för först fram. När han såg sin tvilling sprang han fram och slängde sig ner bredvid honom.

"Det, det… hon… den… nå… nå… någo…" försökte Fred men han grät för mycket.

"Fred e hon…?" frågade George försiktigt.

Fred lyfte sakta blicken och såg in i sin brors ögon. Ögonen var rödgråtna och det räckte för att George skulle förstå att han gissat rätt.

"Skicka meddelande till Mr. Och Mrs. Wescott, och be eleverna gå till sina elevhems tält. Kontrollera att alla är där" sa Dumbledore.

George var på väg att ställa sig upp när Fred stoppade honom.

"Fred, vi måste gå" sa George.

"Ni två kan stanna här, jag ser till att Miss. McPherson kommer snart" sa Dumbledore.

George såg på honom, och nickade långsamt. Han såg på Hilary med tomma och lätt äcklade ögon. Hilarys ögon stirrade tomt i luften och hennes skin hade blivigt rött och flagnade på händerna. Det såg lite ut som att hon blivigt solbränd. Munnen var halvöppen som om hon försökt säga något innan hon dog.

"Hilary" viskade han "Vem?"

"Hilary!" Sarah kom inrusandes och slängde sig ner på Freds andra sida.

"Neeeeeeeeeej!! Vakna, Hilary!"

Hon brast i gråt och slängde sig över Hilary. Tårarna rann längs hennes kinder och droppade ner på Hilarys mage. Dem satt sådär minst en halvtimme innan Dumbledore kom tillbaka. George hade inte gråtit, bara haft tårar i ögonen. Sarah och Fred snyftade i kör. Sarah vilade fortfarande huvudet mot Hilarys mage.

"Professorn, borde inte Eva få veta?"

"Det bekymrar mig, Miss. Wescott är försvunnen" sa Dumbledore, orolig över hur dem skulle reagera.

George stirrade chockat på honom, men ändå misstroget. Sarah var mer chockad över tvillingarnas olika reaktioner för Fred skrek genast:

"Det var Eva!"

Dumbledore såg på Fred med milda ögon.

"Det kan vi inte veta förrän vi hittar henne"

"Om jag hittar henne först, är hon död!" skrek Fred och sprang ut ur tältet.

"Fred!" skrek George och sprang efter honom ut.

"Du stannar" sa Fred och kastade en mördande blick på George.

Han stannade upp och såg sin tvillingbror springa längre och längre bort. Med en suck gick han tillbaka till Sarah och Dumbledore.

"Han stack" sa George när han kom tillbaka.

"Det skulle vara bra om ni båda gick iväg till Gryffindors tält. Ministeriet kommer snart för att reda ut saken och flytta kroppen" sa Dumbledore.

Sarah snyftade till och ställde sig upp.

"Hej då Hilary"

Hon gick fram till George som väntade på henne. Under tystnad gick dem till det röda tältet. Det var inte så livat där heller. Alla hade blivigt lite nedstämda.

Jag är säker på att jag hörde Eva skrika samtidigt som jag, alltså är hon här någonstans. Fred stod 50 meter från piskande pilträdet och såg sig omkring. En blick som svepte över skogens svarta siluett. Månskenet blänkte i sjön. Då såg han något i vattnet. Freds ögon blixtrade till och han började springa det snabbaste han kunde in i skogen.

Eva tog ännu ett steg ut i det iskalla vattnet. Det räckte henne till midjan nu. Hon lyfte blicken mot månen. Det var fullmåne. Tårarna rann längs kinderna och droppade ner i sjön. Tårarna blev fler och fler. Tillslut grät hon. En gren knäcktes bakom henne. Eva stelnade till, sen torkade hon tårarna med armen och vände sig om. I samma ögonblick insåg Fred att han inte hade trollstaven med sig.

"George?" frågade hon.

Fred skakade på huvudet och plockade upp en sten. Eva såg förvånat på honom. Fred tvekade ett ögonblick men kastade sen stenen med all sin kraft mot Eva. Han svor tyst då hon kastade sig åt sidan i sista sekund.

"Vad fan gör du?" fräste hon irriterat.

"Du dödade henne!" skrek Fred och kastade en till sten.

Eva såg chockat på honom. Hur kunde han veta att det var hon? Eva var så förvånad att hon inte han reagera och stenen träffade henne på axeln. Hon skrek till.

"Men lägg av någon gång då!" fräste hon.

"Inte förrän du är död!" skrek Fred och kastade en till sten.

Eva såg surt på honom och fångade den.

"Är det så du vill ha det så försök bara" sa hon kaxigt och kastade tillbaka stenen.

Fred som varit upptagen med att plocka upp en ny sten vart träffad i ryggen och han föll omkull.

"Skulle inte du döda mig?" frågade hon elakt.

Fred blödde och andades tungt. Han kastade stenen mot henne, den träffade axeln igen, som blödde ordentligt och färgade vattnet kring Eva rött. Men den här gången plockade han inte upp en till sten, han sprang ut i vattnet. Eva såg chockat på honom.

"Dö!" skrek han och kastade sig över henne.

Eva åkte ner under vattnet och försökte ta sig upp. Såret på axeln sved. Fred höll ett stadigt grepp om hennes huvud under vattenytan. Eva flaxade med armarna men funderade på en taktik. Hon behövde luft, annars så skulle hon dö. Eva trevade med handen på botten av sjön och fick tag på stenen han kastat mot henne. Hon tog den och smällde stenen på hanns händer. Freds grepp lossnade och Eva ställde sig snabbt upp och kippade efter luft.

"Nu har du gjort mig riktigt arg" sa hon och slog honom i ansiktet så blodet sprutade ur munnen.

"Gu ä anha tajk fö att va lej" sa Fred och spottade ut blod (Han sa: Du är ganska stark för att va tjej)

Nästa sekund sparkade han henne i magen. Vattnet hindrade farten och kraften men Eva vek sig dubbel av smärta ändå. Fred passade på att slänga sig efter henne när hon inte såg honom. Han svepte genom det kalla vattnet och grabbade tag om hennes hals. Eva försökte dra loss hanns händer och sparka på honom, men inget fungerade. Fred log elakt och lyfte upp henne fortfarande med händerna runt hennes hals. Eva sprattlade förtvivlat och försökte komma loss.

"Tror du att du kan gå och mörda folk hursomhälst eller?" frågade Fred.

"Tror du det?" pressade Eva fram.

"Det är skillnad!" skrek Fred "Dö!"

"Skillnad?" frågade Eva.

Eva lyckades sparka honom i sidan, såret från stenen hon kastat. Han skrek till men höll kvar. Blodet färgade hans kläder. Eva sparkade en gång till, i huvudet. Den här gången släppte han. Med ett plask föll hon ner under ytan och han sparkade henne utan att se vart han träffade. Det blödde från hans kind och blodet droppade likt tårar ner i vattnet. Fred skrek till och hoppade bakåt genom att sparka igen på Eva. Hon hade bitit honom i smalbenet, men inte så hårt att det blödde. Eva ställde sig upp. Hon hade skrapsår efter att ha glidit på bottnen och han hade sparkat henne i huvudet en gång, och den andra gången var det benet. Men han hade inte träffat ansiktet utan bakhuvudet och blodet rann längs hennes hår.

"Varför dödade du Hilary?" frågade Fred och spottade ut mer blod ur munnen.

"Hon förtjänar det" sa Eva och hånlog.

"Så du erkänner?" sa Fred.

"Kanske" flinade Eva och slog honom i ansiktet.

Fred började blöda näsblod. Han torkade bort blodet med ärmen.

"Du förtjänar också att dö" sa Fred och slängde sig mot henne igen.

"Jasså du?" sa hon och klev åt sidan.

"Zaspati, Fred" flinade hon.

Fred stannade upp.

"Eeeh, vad sa du?"

"Zaspati, Fred" upprepade hon tålmodigt.

"Vad menar du med det?" frågade Fred och slog henne i ansiktet.

Eva spottade ut blod och sa sen:

"Zaspati, serbiska ordet för somna"

"Så du sa åt mig att somna på serbiska?" frågade Fred.

"Japp" sa Eva.

"Är du sjuk i huvudet eller?" sa Fred.

"Haha, Natti natti" log Eva.

Fred skulle precis säga något till svar men hejdade sig. Han såg på henne med uppspärrade ögon. Sakta slöt han ögonen och somnade. Fred kunde känna det kalla vattnet sluka honom.

"För lätt" skrattade Eva och gick sakta upp på stranden.

Hon satte sig ner och såg på honom. Han flöt med ansiktet neråt. Eva hörde fotsteg. Hon ställde sig upp och vände sig om. Hon såg George komma mot henne.

"Hej George" sa hon och såg nervöst mot Fred som låg i vattnet, snart skulle han vara död.

"Hej, hur visste du att det var jag?" frågade han förvånat "Du gissar alltid fel"

"Åh, jag… jag gissade bara" log hon.

George rodnade lite. Han gick fram till henne.

"Har du sett Fred?" frågade han.

"Nej" svarade hon nervöst.

"Okej, Hilary har nämligen dött, och han är övertygad om att du mördade henne. Men du är ju hennes syster, klart det inte är du" förklarade George.

"Är Hilary död?" sa Eva chockat.

Hon satte sig ner och stirrade på honom.

"Är du inte ledsen?" frågade han.

"Jo, men jag är för ledsen för att gråta" sa hon sorgset.

George satte sig ner bredvid henne, och inte förrän då såg han hennes skador.

"Men herregud! Vad har hänt med dig?" frågade han förtvivlat.

"Eeh… jo… jag, jag… fick skadorna från branden" ljög hon.

George höjde ögonbrynen.

"Du hade inte skadorna tidigare, det vet jag. Dessutom skulle du ha gått till Pomfrey om du vart skadad då. Berätta va har hänt" sa George hotfullt.

Eva satt bara tyst. George bleknade och sa:

"Fred va?"

Eva var fortfarande tyst, men nickade.

"Tur att han inte dödade dig i alla fall" sa George.

Eva var tyst.

"Vart gick han?" frågade George.

"Han gick aldrig härifrån" sa Eva och såg in i Georges ögon.

George blev likblek och stirrade på henne.

"Vad… vad menar du?" stammade han stelt.

"Jag lät honom inte gå" sa Eva och hennes ögon tårades.

"Vart är han!" skrek George förtvivlat.

Eva var tyst. Men hon bröt ögon kontakten och såg ner i sjön. George följde hennes blick och fick syn på Fred.

"Fred! Skrek han och ställde sig upp för att springa fram, men Eva ställde sig i vägen.

"Eva, flytta på dig, Fred dör" sa George irriterat.

"Han ska det, det vill jag" sa Eva lugnt.

"Va? Varför?" frågade George.

"Han lider ändå bara" sa Eva.

"Det var väll inte du som gjorde det där" sa George irriterat.

Eva var tyst, men tystnaden talade för sig själv.

"Var det verkligen du som dödade Hilary?" frågade George.

Han hade aldrig i hela sitt liv önskat att svaret skulle bli nej så mycket som nu. Han bad tyst att hon inte skulle svara ja. Men det kom…

"Jag dödade henne"

George började gråta

"Jag trodde på dig… Jag trodde, att jag… att jag gillade dig"

"George, förlåt mig! Jag älskar dig med"

Eva rodnade och vände blicken.

"Gör… gör du?" frågade George chockat och rodnade han me.

"Förlåt…!" skrek hon och tårarna forsade ner för hennes kinder.

"…Men jag kan inte låta dig leva!"

A/N: Oj! Undrar om Fred klarar sig, och vad som kommer hända med Eva och George. Nästa kapitel blir nog det sista. Ses då.