Themarauder94: Detta tog lite längre tid, men nu så! Hoppas på många fina kommentarer igen! Tack!

Kapitel 9

[Lily]

James och jag hade bråkat i minst en halvtimme om han var snygg eller inte. Jag höll fast till att han inte hade utseendet som jag direkt föll för, medan han försökte övertala mig att han var den snyggaste mannen jag någonsin sett. Snacka om stort ego.

Visst hade han fina armar, vältränad mage, snygg rygg, mörka, vackra ögon… Men han var absolut inte snygg. Bara lite kanske… Han såg ju inte dålig ut (Okej, jag måste komma på något bättre att tänka på).

[James]

"Hur funkar det med Lily?" frågade Remus intresserat på tisdagsmorgonen när marodörerna åt frukost i stora salen.

"Hon pratar med mig utan att skrika och hon hatar mig inte längre." Berättade jag för dem.

"Halva inne!" Utbrast Sirius imponerat och stoppade därefter in en stor sked med fil i munnen. Jag tittade äcklat på min bästa vän.

"Ni vet att jag inte tänker försöka med något." Sade jag varnande. "Vi patrullerar tillsammans, det är allt."

[Lily]

"Sirius är så snygg…" mumlade Haylie drömmande och lät sitt trötta huvud vila mot sin tomma tallrik. Hennes sömndruckna blick var fäst på Sirius som just i detta ögonblick stoppade in en mycket stor sked fil i munnen. Jag kände mig lite lätt äcklad.

"Sirius, Haylie?" Stönade jag.

"Bara för att du hatar marodörerna."

"Jag hatar inte marodörerna." Alice och Haylie tittade förvånat på mig.

"Du har alltid hatat marodörerna." sade Alice.

"Hata är ett väldigt starkt ord." Sade jag. "Låt oss använda ogilla."

"Hej Lily!" Jag kände igen den mörka rösten som tillhörde Diggory. Snabbt vände jag mig om för att sedan möta Diggorys blick.

"Hej", sade jag leende.

"Du, jag bara undrade om du och jag kanske kunde umgås någon dag…" sade Diggory aningen nervöst. "Eller plugga tillsammans."

"Låter bra." Ljög jag och log stort, så att mina vänner inte skulle misstänka någonting.

"Bra."

[James]

Under veckan som gick var marodörerna i full fart. Vi såg till att busa med så många vi kunde, så mycket det bara gick. Jag försökte tänka så lite på min far som möjligt – och försökte göra det bästa av mitt sista år på Hogwarts.

"Vad gör ni?" Lily Evans drog efter andan då hon kom på oss med att fylla Dumbledores bägare med trollsnor. Vi kvävde ett skratt när vi såg Lilys chockade ansiktsuttryck.

"Ta det lugnt, Evans. Vi skojar bara!" sade Sirius leende. "Du vet när man skämtar och får folk att skratta." Hon suckade.

"Jag frågade vad ni gjorde, jag tänkte inte skälla ut er." Marodörerna blev förvånade.

"Så… så… vi kommer inte få avdragspoäng?" Stammade Peter nervöst.

"Jag kan inte ge James några." förklarade Lily.

"Kallade du James precis vid namn? Förnamn?" Om vi hade varit förvånade för 12 sekunder sedan var det ingenting tillskillnad från vad vi var nu. Lily hade kallat mig JAMES. Det ryckte lite i mungiporna.

"Jag sa Potter?" Försökte hon, antagligen lika förvånad själv över vad hon råkat säga.

"Du sa James!" retades Sirius och petade henne på armen.

"Hur gamla är ni?" muttrade hon frustrerat och lämnade oss i stora salen.

[Lily]

"James gör mig så arg!" nästan skrek jag då jag kommit upp till gryffindors sällskapsrum där mina väninnor satt. Haylie och Alice gjorde stora ögonen.

"Du kallade honom James."

"POTTER! JAG MENAR POTTER!"

"Förlåt…"

"Det går ju inte ens att prata med er!" utbrast jag argt och stormade upp till sovsalen för att sedan slänga mig i sängen och få ut min frustration på kudden.

Armbandsuret visade att klockan var 2:00. Haylie och Alice hade somnat för länge sedan. De somnade under en diskussion om snygga killar (pratade vi om något annat på senare tid?). Klart skulle James namn dyka upp. Jag förstod inte vad alla såg i honom…

Efter att ha legat och funderat på frågan i - jag tittade ner på armbandsuret (02:03) – 3 minuter, bestämde jag mig för att gå ner och sätta mig i sällskapsrummet. Till min förvåning var det inte tomt när jag kom ner. James hade redan ockuperat soffan framför brasan. Jag skulle precis vända nere i trappen för att smyga tillbaka till sovsalen, men jag var redan upptäckt.

"Är du också vaken?" frågade James och satte sig upp så jag skulle kunna få plats bredvid honom.

"Tydligen", svarade jag med ett vagt leende. Lite nervöst (av någon anledning) satte jag mig bredvid honom, så långt ifrån jag kunde. "Har svårt att sova."

"Vet hur det är…" mumlade James och gnuggade sina trötta mörka ögon. Om det inte vore för att jag visste att James var den han var, såg det nästan ut att han hade gråtit. "Varför kan inte du sova då?"

"Mina tankar distraherar mig från sömn." Sade jag.

"Läxor?" Frågade James. Jag fnös.

"Jag tänker på lite mer än läxor."

"Du kan inte räkna med att jag ska veta." Jag låtsades att jag inte hörde honom.

"Varför sover inte du då?" frågade jag och försökte låta så trevlig som möjligt.

"Jag tänker."

"På?" Jag insåg med ens att det kanske var en lite väl personlig fråga att fråga och sade snabbt: "Du behöver inte svara." Han log.

"Det är okej – jag tänker på vissa saker som jag har gjort. Dåliga saker."

"Du gör alltid dåliga saker." Påpekade jag.

"Inte bus och sånt." skrattade James. "Allvarligare saker. Inget som har med skolan att göra eller så."

"Åh…"

"Din pappa hade gått bort, sant?" Frågade James. Jag nickade. "Gör det väldigt ont?"

"Det gjorde mest ont det första året… sen börjar man glömma… och allt blir… suddigt."

"Jag har glömt hur han pratar." sade James.

"Vem?"

"Min far."

Min hjärna beordrade mig att slänga en snäsig kommentar ("Vill du att jag ska tycka synd om dig, eller?") men mitt hjärta verkade tala högre, så jag lät bli. Och även fast jag trodde att jag ville vara elak mot honom eftersom att han var en sådan uppblåst idiot ibland, så var det något med hans uppriktiga blick som fick mig att hejda mig.

Vi satt där tysta i uppehållsrummet, och bara höll varandra sällskap. Ju längre jag satt där, desto mer kunde jag känna för James (om ni förstår vad jag menar). Som om jag på något sätt lyckades se en bit av den person James gömde för alla andra.