A/N: Måntänderna tog en välbehövd sommarpaus i några veckor men är nu tillbaka med ett extra långt kapitel! Jag vet inte riktigt hur uppdateringen kommer se ut nu över sommaren, det är mycket svårare att planera när man inte längre har ett regelbundet schema, men jag ska verkligen försöka att skriva ett kapitel då och då. Kommer ha rätt mycket ledig tid så man kan ju hoppas på den bästa! Många kramar till alla som fortfarande läser och den som skriver en review kan till och med få en puss.

10. Snigelhorns halloweenfest

Ljudet av jazzmusik och glada röster nådde dem redan när de svängde in i korridoren där Snigelhorns kontor låg. Sirius hade Alisons arm i ett fast grepp när han målmedvetet ledde henne mot den öppna dörren. Alison kände sig besvärad över hans varma hand mot hennes armveck, men hon antog att det vore otacksamt att be honom att släppa henne. Det var trots allt tack vare honom hon kunde gå på festen överhuvudtaget.

"Jag hörde att Pott… eller jag menar James, också ska komma" sa hon, inte för att hon brydde sig om svaret utan för att ha någonting att säga.

"Nepp", svarade Sirius med ett ryck på axlarna.

"Inte?"

"Nej." Ett brett leende spreds sig över hans läppar och han verkade väldigt road när han fortsatte. "Stackars Tagghorn fick kalla fötter efter att Evans nobbat honom för Snivellus. Han hade inte ens mod nog att bjuda ut någon av Mac-brudarna. McKinnon och MacDonald alltså", tillade han när Alison höjde oförstående på ögonbrynen. "Och den killen ska föreställa en Gryffindorare alltså."

Sirius verkade fullständigt obekymrad över det faktumet att hans bästa vän nyss fått hjärtat krossat och Alison bestämde sig för att ta hans ord med en nypa salt.

"Han ger visst aldrig upp på Lily", sa hon med ett skratt och tänkte att Lily skulle bli nöjd över att slippa stöta på Potter inne på festen.

Dörren till Snigelhorns kontor stod på vid gavel. Två Ravenclaware i deras årskurs stod lutade mot var sin dörrkarm och verkade flörta hämningslöst med varandra. Sirius gav Alison ett brett grin innan han armbågade sig förbi dem med onödigt mycket våld. Alison skyndade efter och ignorerade Ravenclawarnas muttrande.

Hennes första tanke när hon såg sig om i arbetsrummet var att man, ifall man inte redan visste, aldrig skulle kunna ha gissat att detta var ett kontor. Taket var högt, mycket högre än klassrumstaken, och var draperat i orangea tyger vilket gav intrycket av att de nyss stigit in i ett gigantiskt partytält. Någon måste ha förtrollat tygerna, för när man iakttog dem märkte man att de skiftade i nyans, allt från brandgult till brunorange. I luften svävade inte bara silverbrickor fullastade med glas med pumpajuice och snittar utan också levande ljus. För en sekund undrade Alison hur de vågade ha eldslågor så nära tygtaket, men sedan slog det henne att tygen säkerligen bar en flamskyddsförtrollning av något slag. Det vimlade av människor i festkläder, inte bara Hogwartselever utan även vuxna människor. I ett hörn stod ett band inklämt och spelade en svängig låt.

Sirius drog henne i armen. "Kolla, där är Snigelhorn. Ska vi gå och säga hej?"

Hon nickade sitt medtyckte och tillsammans började de tränga sig mellan minglande människor och dansande par.

Snigelhorn stod i festen centrum, klädd i en grön sammetsväst. Hans bullrande skratt överröstade till och med musiken och han var högröd i ansiktet. Alison misstänkte att det inte bara berodde på värmen från ljusen i luften utan också det nästan tomma glaset med eldwhiskey han höll i handen.

"Sirius, min pojke!" utropade han i samma ögonblick han fick syn på Sirius. Han sträckte ut sin lediga hand och skakade Sirius med väldig entusiasm. "Så trevligt att du kunde komma!"

"Nöjet är helt på min sida, Professorn", sa Sirius och himlade med ögonen mot Alison när Snigelhorn tittade bort.

"Och du tog med dig den förtjusande Miss Swan ser jag, så charmant!"

"Det är Swyft, faktiskt", påpekade Alison en smula generat medan även hon fick en grundlig handskakning av Snigelhorn. Hans handflator var svettiga.

Snigelhorn vinkade till sig en av de svävande silverbrickorna med ett svisch på sin trollstav, fullständigt likgiltig till det faktumet att han efter två månader av trolldryckskonstlektioner fortfaranden inte lärt sig Alisons namn. "Roar ni er?" frågade han och tryckte vars sitt glas honungsöl i deras händer. Utan att vänta på svar fortsatte han: "Ja, ni skulle bara veta vilka människor som kommit hit! Till och med självaste trolldomsministern lovade att han skulle titta förbi lite senare. Undervisade honom själv, en riktigt brilliant elev var han. Högsta betyg i alla sina GET-prov, sanna mina dar. Ja, nu för tiden frågar han mig ofta om råd och kan försena ett lagförslag här och där om jag ber honom. Ni har träffat hans son, Amos? Han står där borta. Går sista året i Hufflepuff. Sådan far sådan son, säger jag bara. Visste ni att…?"

"Alison!"

Ett rop avbröt Snigelhorns monolog. Alla tre vände sig om och där stod Lily och vinkade glatt. Severus Snape syntes inte till.

"Lily!" brummade Snigelhorn. "Kom hit med dig, unga fröken!"

Lily banade sig fram genom folkmassan och lät Snigelhorn kyssa henne en gång på varje kind, även om hon grimaserade mot Alison över hans axel.

"Har du äntligen lyckats fly från Snivellus?" undrade Sirius med hög röst.

Lily ignorerade honom fullständigt och adresserade Snigelhorn. "Hur står det till, Professorn?" frågade hon artigt.

"Alldeles utmärkt", skrockade Snigelhorn. "Har aldrig haft det bättre! Får det lov att vara ett glas honungsöl? Eller eldwhiskey?"

"Tack, men det är bra. Jag har redan tagit dricka." Lily lyfte sitt glas med pumpajuice för att visa honom. Den orangea drucken skar sin illa med hennes röda hår. "Dessutom trodde inte jag elever var tillåtna att dricka eldwhiskey?"

"Nå, är det där verkligen så noga?" Snigelhorn smackade otåligt med läpparna medan han plockade åt sig ytterliga ett glas fyllt med den glödande spriten från en passerande bricka. "Vet du vad, unga dam, du tar alldeles för hårt på det där med regler."

"Det är vad jag alltid sagt, Professorn", sköt Sirius in och Snigelhorn höjde sitt glas mot honom i någon slags salut.

"Jag antog att det var prefekternas uppgift att uppehålla skolreglerna", sa Lily med höjda ögonbryn. "Och är det inte meningen att även lärarna ska göra det?"

Snigelhorn viftade bort hennes förebråelse som om ingenting. "Vet du vad, det är några människor jag vill introducera dig för, om Sirius och Miss Swire ursäktar oss. Kom med här…" Han stack in sin arm under Lilys och började dra henne genom rummet. Lily kastade en ursäktande blick över axeln mot Alison och släpades sedan ur sikte.

Musikerna stämde upp i en medryckande melodi och flera tjut av förtjusning ekade genom rummet. Några Hufflepuffelever som stod grupperade bredvid Sirius och Alison brast ut i något slags dansanfall. Tydligen var låten känd i trollkarlsvärlden, för Alison hade aldrig hört den förut.

Sirius iakttog Hufflepuffarna och kvävde ett skratt i handen innan han vände sig mot Alison. "Jaha, Miss Swire", sa han med glittrande ögon. "Får man lov till en dans?"

"Inte om du kallar mig det", svarade hon surt.

"Äsch, kom igen", sa han och himlade med ögonen. "Det var ju bara ett skämt."

Hon suckade åt honom men lät honom släpa ut henne bland alla vilt dansade gäster ändå. Hennes kinder brände när han oväntat lade armen kring hennes midja och drog henne närmare, men hon hoppades att han skulle tro att rodnaden berodde på värmen från stearinljusen och den täta folkmassan. Försiktigt greppade hon hans axlar och tillsammans började de röra sig till musiken. Alison hade aldrig varit en bra dansare och i början koncentrerade hon sig så mycket på att inte trampa Sirius på tårna att hon knappt lade märke till människorna runt omkring dem, men efter ett tag verkade rytmen sätta sig i benen och plötsligt behövde hon inte längre tänka på hur hon flyttade fötterna. Hon mötte Sirius blick och gav honom ett leende som han besvarade med ett ännu större.

"Du är ju duktig på det här", sa han.

"Vad förvånad du låter", svarade hon med höjda ögonbryn.

Sirius skrattade högt. "Värst vad kaxig du börjar bli. Evans måste ha smittat dig."

"Håll mun", muttrade hon fram.

"Om damen säger det så", svarade Sirius och utan förvarning greppade han hennes hand och snurrade henne tre varv så fort att hon nästan tappade balansen. När han lade armarna om henne igen hamnade hon mycket närmare honom än förut, så nära att hon kunde känna hur hans höfter rörde sig i takt till musiken. Hennes händer hamnade på hans bröst. Skjortan var lite fuktig av svett och hans bröstkorg hävde sig upp och ned i snabb takt.

Deras blickar möttes, två par gråa ögon som glimmade i ljuset från hundratals ljuslågor ovanför. Alison var inte ens medveten om att de hade slutat dansa. Sirius andedräkt var varm mot hennes ansikte och han doftade rakvatten, även om hon kunde urskilja en svag svettlukt. Hans blick flackade mellan hennes läppar och hennes ögon, och hon drabbades plötsligt av panik. Tänkte han kyssa hennes här, mitt bland alla dansade Hogwartselever? Hon hade ju aldrig kysst någon förut! Tänk om hon gjorde fel, om hon skämde ut sig medan alla såg på? Ville hon ens kyssa Sirius? Hur skulle hon kunna undvika att pussa honom utan att bryta sig ur hans omfamning?

Som tur var behövde Alison inte svara på någon av frågorna, för innan något hann hända tog låten slut och de släppte taget om varandra. Gästerna gav bandet en stor applåd och Alison stämde lamt in. Hjärtat hamrade mot hennes revben, och det hade ingenting att göra med andfåddhet efter den livliga dansen.

"Kom igen, vi kör en dans till!" sa Sirius när lite långsammare sång började spelas. "Den här låten är bra."

"Nej, jag är alldeles varm", svarade Alison och fläktade sig lite tillgjort med handen. "Kan vi inte sätta oss ned ett tag? Jag behöver något att dricka." Lögnen var inte bara en ursäkt till att slippa komma sådär nära honom igen, den var också en bra förklaring till varför hennes ansikte var knallrött.

Sirius nickade och tillsammans klev de av dansgolvet. Alison lät blicken svepa över det förvandlade arbetsrummet och fick genast syn på en ledig soffa som stod undanskuffad i ett hörn. Hon drog Sirius i armen och de trängde sig genom folkmassan. Sirius plockade i förbifarten åt sig två glas pumpajuice och gav det ena glaset till Alison när de slog sig ned i soffan. Tacksamt tog hon emot det. Glaset var kallt mot fingrarna och hon tryckte det mot ena kinden i hopp om att rodnaden skulle lägga sig. Trots att hon medvetet undvek hans blick kunde hon se i ögonvrån hur Sirius iakttog henne.

"Du vet väl att det där är pumpajuice, inte kylsalva?" frågade han.

Alison blängde på honom. "Ge min nån kylsalva då, så ska jag använda den istället."

Sirius gav upp ett kort skratt, nästan som en hunds skall. "Jag ska visa dig någon som behöver kylsalva", sa han och pekade rakt in i myllret av gäster. "Kolla där. Snivelli Snivellus ser ut att vara så tänd på Evans att han snart självantänder."

Alison lät blicken följa Sirius pekfinger och mycket riktigt, där stod Lily i sin gyllene klänning och pladdrade glatt med några medlemmar ur Snigelklubben, däribland Snape. Snape verkade dock inte komma med något större bidrag till samtalet, han stod tyst vid sidan om och betraktade Lily med en märklig glans i sina svarta ögon. Alison tyckte att det nästan påminde om girighet.

"Jag trodde bara de två gick hit tillsammans som vänner", sa hon, mer för sig själv än till Sirius.

Sirius vände sig blixtsnabbt mot henne. "Vaddå då? De är väl inget mer än vänner?"

"Inte vad jag vet", sa hon med ett ryck på axlarna.

"Tur för Snivellus", muttrade han och återgick till att betrakta Snape med mordlysten blick. "Om de två börjar gå ut med varandra så ska jag göra livet surt för honom, det svär jag på."

"Lily skulle aldrig dejta honom", sa Alison avfärdande. "Han är… för obehaglig för henne."

Men var det verkligen sant? Alison hade aldrig hört Lily tala om Snape, förutom den gången i början på terminen när Mary hade kallat honom för skruvad. Det kunde mycket väl vara så att Lily faktiskt tyckte om Snape som mer än en vän. Av någon anledning gillade Alison inte den tanken. När hon betraktade det eventuella paret äcklades hon av Snapes hopsjunka figur och hans gulaktiga hud i kontrast till Lily, som utstrålade så mycket värme och glädje att det var ett under att man inte blev bländad. Alison blev nästan rädd att Lilys glöd skulle slockna av att befinna sig i närheten av Snape.

För att slippa tänka på saken vände hon sig till Sirius igen. "Jag trodde du tyckte det var kul att Lily dissade Potter för Snivellus."

Sirius såg sur ut. "Inte om det är på riktigt. Tror du jag vill se min bästa vän sårad bara för den där snorungens skull?"

"Såklart inte", skyndade sig Alison att säga.

"Bra", svarade Sirius vresigt. "Och jag tänker faktiskt gå och sätta det där snuskot på plats. Ifall han tror att han kan stå och kladda på Evans utan konsekvenser, så tror han fel." Han gjorde en ansats att resa sig och Alison grabbade kvickt tag i hans handled.

"Nej!" För sin inre syn såg hon Lilys ansiktsuttryck när Sirius och Potter förhäxat Snape i Stora salen, och hon mindes skuldkänslorna hon haft efteråt. Hon skulle inte sitta och titta på när scenen återupprepade sig, vad hon än tyckte om Snape. "Det var ju meningen att du och jag skulle hit tillsammans så vi kunde lära känna varandra. Kan vi inte bara stanna här? Du kan väl berätta om… om… om din familj?"

Hon kände ett styng av skuld när Sirius ansikte på ett ögonblick slätades ut i ett närmast euforiskt uttryck. Direkt kastade han sig in i en lång beskrivning om hur idiotisk hans släkt var. I ärlighetens namn var hon ganska likgiltig till Sirius familj, men hon intalade sig själv att det var rätt att hindra Sirius från att göra något elakt mot Snape.

Trots att samtalsämnet knappast var särskilt muntert bleknade Sirius leende inte ens när han berättade om sin kusin Bellatrix, som nyss gått ut Hogwarts och redan var en "dödsätare". Vad detta innebar hade Alison inte den blekast aning om, och hon hann inte fråga innan Sirius plöjde vidare. "Fast min brorsa är inte det minsta bättre. Inte nog med att han sympatiserar med allt det där tramset om trollkarlars överlägesenhet – han lyckas göra det på ett nördigt sätt. Gissa vad han gör? Han samlar på pressklipp! Har du hört något töntigare? Självklart går han i Slytherin, precis som resten av vår motbjudande familj." Han tog en paus och såg sig om i rummet." Vet du vad", sa han sedan. "Jag tror faktiskt han är här någonstans ikväll. Han har fjäskat sig in hos Snigelhorn och går på alla hans töntbjudningar. Säg till om du ser honom, han är liten och klen och ser ut som om någon har slagit en slagsmanklubba i ansiktet på honom."

Alison fnittrade till och lät blicken svepa över lokalen. Sirius beskrivning var knappast till någon hjälp men ganska fort fick hon syn på en mörk pojke med ett glas honungsöl i handen som stod och pratade med Snigelhorn, vars kala hjässa glänste av svett.

Hon armbågade Sirius i sidan. "Är det han?" frågade hon med en nick mot pojken.

"Minsann, där har vi honom", svarade Sirius mörkt. "Regelus Arcturus Black i egen hög person. Eller borde jag säga kort?"

Det där med slagsmansklubban var inte sant, konstaterade Alison. Faktum var att Sirius och Regelus var ganska lika. Båda bröderna hade de gråa ögonen och det mörka, lockiga håret, även om Sirius var klippt i en mer smickrande frisyr. Men trots att Regelus såg ganska bra ut kunde han inte mäta sig med Sirius, som fastän sin nonchalanta uppsyn verkligen var vacker. Dessutom såg Regelus ut att vara minst två decimeter kortare än sin storebror.

"Vet du vad", sa Sirius långsamt. "Jag tror att jag ska göra min kära broder en liten tjänst."

Alison visste inte om det var den okynniga glimten i hans ögon eller det faktumet att han dragit sin trollstav som fick henne att ana oråd.

"Vad menar du?" frågade hon en smula ängsligt.

Sirius fingrade på trollstaven. "Jag ska lära honom vad som kan hända om man är en liten fjäskis. Kolla nu." Han pekade staven mot Regelus glas och mumlade någonting ohörbart.

Effekten var omedelbar. Glaset exploderade i Regelus hand och honungsölen skvätte överallt. Några Slytherintjejer som stod bredvid fick sina klänningar nedsprutade och skrek högt, och stora, blöta fläckar blommade ut över Snigelhorns sammetsväst. Regelus stod i mitten av tumultet, uppenbarligen orörlig av chock och med honungsöl droppande från hakan.

Sirius grabbade tag i Alisons hand och drog upp henne på fötter. "Kom", sa han. "Vi borde nog sticka härifrån."

Han släpade henne tvärs genom rummet, ut ur kontoret och genom korridoren utanför. De svängde in i första bästa övergivna korridor och sjönk ned bredvid varandra längs med väggen. Alison kastade en blick på Sirius, och sedan brast båda ut i skratt. Alison orkade inte ens oroa sig om att hon var ensam med Sirius i en mörk korridor, hon bara skrattade. Magmusklerna värkte, tårar rann och klänningen blev skrynklig, men ingenting spelade någon roll. Hon kunde inte minnas när hon skrattat såhär mycket sist.

Tillslut lyckades de samla ihop sig. Sirius, som legat på golvet i en liten hög och kvidit av skratt, satte sig upp och torkade sig under ögonen.

"Det där", sa han med svag röst, "var nog det roligaste jag någonsin varit med om. Såg du hans min?"

Alison slätade till sin klänningskjol. Plötsligt kom insikten om var hon befann sig, och vem som satt bredvid henne. Tankarna rusade genast till det ögonblicket på dansgolvet och kyssen som hängt i luften mellan dem, och plötsligt önskade hon att de stannat kvar på festen.

"Mm", svarade hon.

Sirius verkade helt oberörd av faktumet att de var alldeles ensamma. "Fast Snigelhorns uttryck var nästan ännu bättre. Hoppas Reg blev utslängd från festen. Det om något skulle väl sätta honom på plats, eller vad säger du?"

"Aah."

Sirius såg på henne med ett snett leende och hon drog efter andan, men när han öppnade munnen var det inte för att slänga ut sig någon fräck hångelinbjudan.

"Har du några syskon?" frågade han istället.

Alison blev plötsligt väldigt torr i munnen. Tanken på hennes lillebror fick det att svida i ärret över bröstet. Hon slöt ögonen hårt.

"Nej", sa hon utan att sluta blunda. "Inte längre."

Någonting varmt rörde hennes hand och hon ryckte instinktivt bort den. När hon försiktigt öppnade ögonlocken upptäckte hon att det varit Sirius som försökt ta hennes hand. Det klumpade sig i halsen när hon såg hans fåraktiga ansiktsuttryck som inte bar ett spår av det leende som nyss lekt över hans läppar. Han reste sig hastigt upp.

"Vart ska du?" frågade Alison och skämdes över hur ynklig hennes röst lät.

"Ska bara hämta en grej", svarade Sirius. "Stanna här, jag är snart tillbaka."

Han skyndade iväg genom den övergivna korridoren och försvann runt hörnet. Alison drog upp knäna till hakan och slog armarna runt sig själv. Vad var det för fel på henne? Varför skrämde hon iväg människor som bara försökte hjälpa henne? Klumpen i halsen växte och hon svalde. Skulle han verkligen komma tillbaka, eller var det bara en lögn? Han kanske inte alls skulle hämta någonting utan bara hade sagt så för att komma bort från henne.

Men Sirius höll sitt ord och dök upp igen efter bara några minuter. Med sig hade han två glas fylld av en glödande dryck som Alison kände igen som eldwhiskey.

"Här", sa han och räckte över det ena till henne.

Hon såg tvekande på glaset. "Är det inte förbjudet för elever då?" frågade hon.

"Äsch, du hörde vad Snigelhorn sa", svarade Sirius en smula otåligt. "De där reglerna är så tramsiga. Lite eldwhiskey har aldrig gjort någon skada."

Alison tog emot glaset och luktade på den eldfärgade substansen. Aromen var frän och stack i näsan, men på något sätt ändå kryddig. Hon föreställde sig att det var så eldsalamandrarna hon läst om i "Fantastiska vidunder och var hittar dem" luktade. Försiktigt förde hon glaset till läpparna och tog en klunk. Vätskan sved i munnen, och när hon svalde fortsatte den brännande känslan hela vägen ned i halsen. Hon hostade och Sirius dunkade henne i ryggen.

"Första gången är alltid oförglömlig", sa han med en spelad suck och tog en klunk själv. "Jag och James snodde en flaska från Hagrid, jag tror det var i tredje året. Vi drack upp hela flaskan tillsammans med Remus och Peter uppe i vår sovsal. Peter blev så full att han spydde på mattan. Fläcken finns fortfarande kvar." Han flinade för sig själv.

Alison kunde inte låta bli att le. Hon smuttade försiktigt på sitt glas. Den här gången var hon beredd på den brännande känslan och satte inte drycken i halsen. Trots att hela strupen svedde kunde hon förstå varför elwhiskey var så populärt; på något underligt sätt fyllde spriten henne med mod. Hon drack en klunk till.

"Han var min lillebror", sa hon och förvånade till och med sig själv. "Eller alltså, vi var ju inte biologiska syskon, men jag hade bott med dem sedan jag var fem eller något så vi var ju så gott som syskon. Folk brukade ta för givet att vi hade samma föräldrar, för vi var så lika. Rose – min mamma alltså – brukade säga att vi var stjärnsyskon. Perry hette han. Han blev elva år."

Sirius svarade inte. Hon vände sig mot honom och såg att han stirrade in i väggen mittemot dem med ett outgrundligt ansiktsuttryck. För att slippa säga någonting tog hon en djup klunk från sitt glas. Elden i halsen kändes inte lika obehaglig längre, det var faktiskt nästan lite skönt. Hon bestämde sig för att hon tyckte om drycken.

De satt ett tag i mörkret, Alison hade helt tappat greppet om tiden. Förutom att då och då ta en klunk från sina glas satt de helt stilla. Hade det inte varit för festljuden – prat, skratt och glad musik – hade tystnaden varit fullständig, men det var ingen pinsam sådan. Alison kunde inte minnas när hon sist känt sig så bekväm med att dela en tystnad med någon annan människa. Tystnader tyckte hon om, men hon brukade föredra dem utan sällskap.

Tillslut tömde Sirius sitt glas och satte ned det på golvet med en smäll. Han kom med viss möda upp på fötter och räckte ut sin hand till Alison. Hon fattade den och lät sig bli uppdragen på fötter.

"Kom", sa han bryskt, "så går vi och dansar."

Alison kände sig en smula vinglig, men Sirius var stadig som en klippa och lät henne greppa hans arm som stöd. De klev in i festlokalen där både temperaturen och stämningen tycktes ha vridits upp några snäpp. Det var nu nästan dubbelt så många ute på dansgolvet som studsade omkring till en poppig låt bandet spelade. Sirius styrde henne målmedvetet in till dansgolvets mitt där de grabbade tag varandras händer och började röra sig i takt till musiken. Alison hade inte riktigt kontroll över sina fötter och trampade gång på gång ur takt, men det gjorde ingenting. Plötsligt var allting underbart roligt, hon fnissade och fnissade och Sirius skrattade högt när han snurrade henne flera varv. Runt runt snurrade hon, festen flimrade förbi hennes ögon och musiken ljöd genom rummet. Hon förlorade balansen när hon stannade och höll på att falla, men Sirius fångade henne i sista stund. Han luktade inte längre rakvatten utan svett och eldwhiskey. De skrattade och dansade, skrattade och dansade.

Efter ett tag dansade de rakt in i Lily. Hennes kinder var röda och lockarna hon gjort med locktången hade försvunnit. Alison föll i genast i hennes armar.

"Lily", fnittrade hon fram. "Vi drack eldwhiskey!"

Lily kramade om henne och släppte sedan taget. "Det märks", sa hon och gav Sirius en förebrående blick.

"Vaddå, ska du rapportera mig nu eller?" sa Sirius hätskt.

"Vad tror du själv?" fräste Lily. "Men jag har god lust, ska du veta. Det är en sak om du dricker det själv, men om du super ned mina vänner…"

"Det var ett glas!" sa Sirius defensivt. "Och det var inte så att jag tvingade ned det i halsen på henne. Bara för att du jämt ska vara så fin i kanten betyder det inte att resten av världen vill vara som du!"

"Försök inte!" väste Lily fram. "Jag vet vad du håller på med. Tror du inte jag fattar varför du försöker få henne så full som möjligt?"

"Jag har inte gjort någonting, inte en enda sak som skulle kunna såra henne!" utbrast Sirius argt. "Visst, Alison?"

Alison skyndade sig att instämma. "Det är sant", sa hon och vinglade till där hon stod.

Lily gav de båda en misstrogen blick men ryckte sedan på axlarna. "Okej, jag tror dig väl då", sa hon till Sirius. "Men det är faktiskt dags för mig och Alison att gå nu. Och jag vill inte höra ett ord från dig", tillade hon varnande, för Sirius hade öppnat munnen och såg ut som om han tänkte protestera. "Det är sent och hon är full och det är ditt fel."

"Givetvis, ers nåd", svarade Sirius med rösten drypande av sarkasm.

Lily ignorerade honom och vände sig mot Alison. "Kom, så går vi", sa hon vänligt. "Du kan stödja dig på mig om du behöver."

"Men jag vill inte gå!" protesterade Alison och högg tag i Sirius arm. "Jag vill dansa!"

"Där hör du", sa Sirius med höjda ögonbryn.

"Kom igen nu, Alison", suckade Lily. "Jag ska gå nu och jag tänker inte lämna dig ensam med honom, inte när du är sådär."

"Du är inte hennes morsa", sa Sirius. "Du kan inte bestämma vad hon ska göra. Ge oss tio minuter, okej? Du behöver inte vänta, jag kan ta henne tillbaka till uppehållsrummet sen. Jag tänker ändå inte stanna om hon ska gå."

Lily såg prövande på honom. "Okej då", sa hon tillslut. "Men om jag hör ett enda ord från henne om att du gjort henne illa på något så ska jag…"

"Så ska du göra vaddå?" avbröt Sirius med ett hånflin. "Starta ett elakt rykte om mig?"

"Så ger jag dig straffkommendering", svarade Lily kallt. "Jag råkar faktiskt vara prefekt."

"Ooh, nu blir jag verkligen rädd!" sa Sirius och ryste till i spelad skräck. "Straffkommendering! Hu så hemskt!"

Lily svarade honom inte utan gav Alison en kram. "Vi ses sen", sa hon en smula ängsligt.

Alison nickade och Lily gav Sirius en sträng blick innan hon vände sig om och försvann ut genom dörren. Sirius tog återigen tag i Alisons händer och de fortsatte sin dans, men Alison kände sig yr och dansen gjorde allting värre. Tillslut muttrade hon till Sirius att hon behövde sätta sig ned, och även om han såg lite trumpen ut hjälpte han henne av dansgolvet. Hon satte sig ned på en soffa, stack huvudet mellan knäna och tog djupa andetag.

"Mår du bättre?" frågade Sirius.

Hon skakade på huvudet.

"Behöver du något att dricka?"

"Jag tror jag vill gå hem nu", sa hon med svag röst.

"Äh men kom igen", sa han otåligt. "En dans till klarar du väl?"

Hon skakade på huvudet igen.

Han gav upp en hög suck. "Visst, visst. Vi drar då."

Han drog upp henne på fötter och hon klamrade sig fast vi hans arm, och tillsammans lämnade de festen. Hela världen tycktes snurra och hon snubblade ständigt över sina egna fötter, men Sirius starka grepp hindrade henne från att falla. Vägen tillbaka till Gryffindortornet kändes oändligt lång och hon tänkte längtansfullt på att få krypa ned bland sina mjuka sängkläder. Bredvid henne flåsade Sirius lätt av ansträngningen att halvt släpa, halv bära henne uppför trapporna. Hon kände ett styng av dåligt samvete och bad högt om förlåtelse för att hon var så tung, men Sirius viftade bara bort hennes ursäkt. Efter vad som kändes som en evighet nådde de tillslut Tjocka damens porträtt och Sirius lösgjorde sig från hennes grepp. Hon öppnade munnen för att haspla ur sig lösenordet, men han avbröt henne.

"Vänta en sekund", sa han. "Det är en grej jag vill säga till dig."

Långsamt vände hon sig om. De stod nära varandra, tillräckligt nära för att hon skulle kunna räkna hans mörka ögonfransar i det dunkla ljuset. Luften mellan dem tycktes spraka, och när hon på impuls skräckte sig efter hans hand var det som det gick en elektrisk stöt mellan deras sammanlänkade fingrar. På dansgolvet hade hon bara känt sig skräckslagen med någonting så farligt som en kyss hängande i luften, nu fylldes hon av förväntan, upphetsning. En suck undslapp hennes läppar och hon var medveten om att det var just dit Sirius blick flackade.

"Ja?" frågade hon med en blinkning.

Även Sirius uppfattade direkt den förändrade laddningen i luften. Hans andetag var snabba och han förde sin högra hand, den som inte var sammanflätad med Alisons, till hennes ansikte och strök en hårslinga ur hennes ansikte.

"Jag ville bara säga att jag är så glad att du svarade ja", sa han lågt, och hans röst saknade helt den högljudda och skämtsamma, nästan barnsliga, tonen som den brukade ta. Istället talade han nu med en mörk, manlig stämma som fick luften att vibrera. "Att du ville följa med fastän jag vet att jag inte varit särskilt… ja, jag vet inte. Inte tagit det i din takt, kanske är rätt ord. Men ikväll har det varit helt fantastiskt, tycker du inte det? Och jag hoppas att vi kan göra det här snart igen."

Alison drog häftigt efter andan och nickade, knappt medveten om vad hon gick med på. Trots att hårslingan sedan länge låg på plats bakom hennes öra tog Sirius inte bort handen från hennes ansikte. Hela hennes kropp bultade av längtan efter att få röra vid honom: hans hår, hals, bröst, läppar, det var nästan som om hon var på väg att explodera.

Sirius läppar kröktes i ett leende. "Bra", andades han fram.

Alison lutade sig framåt, ögonen slutna. Hon förväntade sig den mjuka beröringen av ett par läppar mot hennes egna, men istället möttes de av en något betydligt hårdare. Hon slog överraskat upp ögonen och såg Sirius roade men beslutsamma min. Han hade stoppat hennes kyss med sin hand.

"Inte ikväll", sa han. "Lily skulle aldrig förlåta mig."

Förvirrat tog Alison ett steg bakåt. Skämdes gjorde hon inte, men hon hade lite svårt att ta in det som nyss hade hänt. Yrseln kom tillbaka och hon lutade sig mot väggen för att inte falla omkull.

Sirius, som fortfarande inte släppt hennes hand, lade armen kring hennes axlar och hjälpte henne att stå upprätt. "Kom, så går vi in. Men du ska veta att du gärna får kyssa mig imorgon eller när du vill. Eller ja, det vill säga när jag inte gett Evans något dumt löfte. Kalabalik", sa han till Tjocka damen som iakttagit hela scenen med stora ögon.

Porträttet svängde åt sidan och de möttes av ett väldigt väsen. Halloweenbanketten i Stora salen tycktes ha följts upp av en efterfest i uppehållsrummet, för åt vilket håll Alison än tittade såg hon skrattande Gryffindorare med honungsölsflaskor i handen. Hon klättrade med viss möda genom porträtthålet, tätt följd av Sirius.

"Tramptass!"

Ett vrål som överröstade alla glada röster ekade mellan väggarna. Flera människor tystnade och lät blicken svepa över rummet för att lokalisera ropets källa. De behövde inte söka länge, för några sekunder senare kom James Potter rusande mot Alison och Sirius där de stod framför porträtthålet. Han slängde armen runt Sirius nacke och tvingade ned honom i något slags vänskapligt brottningsgrepp.

"Tagghorn", svarade Sirius, halvt kvävd av James grepp. "Jag vet inte hur det är med dig, men jag föredrar nog kramar."

Potter tog ingen notis om detta och, utan att lossa greppet runt hans nacke, släpade honom längre in i rummet. "Jag kan inte fatta att du missade århundrandets bästa hyss för Snigelhorns töntfest. Om du hade sett Slyhterinarnas ansikten…"

Utan att kasta så mycket som en blick bakom sig försvann de bakom en grupp sjätteårselever som ivrigt rotade i en kartong fylld med Dr Filibusters fyrverkerier. Alison tog stöd med handen mot väggen och undrade för sig själv om hon borde leta upp Lily eller bara gå raka vägen till sängs. Hon slapp dock välja, för i samma stund dök Lily och Mary upp från ingenstans och grabbade tag i var sin av hennes armar.

"Kom med här", sa Mary bestämt och de ledde henne raka vägen genom uppehållsrummet, där fyrverkerierna hade exploderat och nu sprakade i regnbågens alla färger, uppför trappan och in i sovsalen. Tydligen var Marlene och Caitlyn fortfarande nere på festen, för rummet var tomt.

Lily drog av Alison klänningen och Mary hjälpte henne på med nattlinnet, och hon orkade inte ens bli generad över sin nakenhet, hennes huvud var så tungt och allt hon ville var att få krypa ned i sin säng. Lakanen kändes oerhört mjuka mot huden och hon sjönk ned på kudden, slöt ögonen och föll i sömn.