Harry Potter och Mugglartjejen

By Smargden

Kap 10

I den avstängda flicktoaletten hade han blivit utskälld av klagande Myrtle, som han hade lovat komma på besök till men uteblivit från. Nu var hon helt hopplös med honom. I ren förargelse dök hon ner i sin toalett och såg till att det blev ett plötsligt flödande av vatten i lokalen, men det gick strax över.

" " väste Harry fram, där han stod framför ett av tvättställen, den som hade en stiliserad orm på kranen. Hela rummet började vibrera och en öppning frigjorde sig. "Det måste finnas ett mer praktiskt användningsområde än att bara hasa ner, som vi gjorde förra gången".

"Vad skulle vara mest praktiskt att ha här Harry?" Frågade Neville. "En hiss" Sa Ron. "Kanske det, men när detta gjordes fanns nog inga hissar, men däremot trappsteg, borde ha funnits, prova med det Harry".

" " väste han, återigen började något hända, och strax fanns där behövliga trappsteg.

"Två stannar här, någon stannar nedanför trappan, gången är blockerad av ras, det måste jag fixa. Då kan det komma gaser, ringarna borde avvärja förgiftning, men det kan ju vara syrefattigt, och det hjälper de inte mot. Kommer vi förbi det, så blir nästa en dörr, den kan vara stängd eller öppen, vilket vet vi inte. Vilka stannar här?"

Det blev Ginny och Neville, de övriga gick ner, det luktade instängt men det verkade inte vara giftigt, här stannade Hermione. Framme vid raset satte Harry handen mot väggen för att stödja sig när han funderade hur han skulle göra. Plötsligt blev han fundersam, han riktigt upplevde det som att han var slottet, eller i vart fall så mycket så han visste mer om det än han någonsin trott varit möjligt. Raset, det var bara en detalj, en tanke och det var åtgärdat.

Luna och Nadja såg förvånat upp på honom och på platsen där raset hade varit, det fanns inte ett spår av det längre. "Hur gjorde du det där Harry" Lunas fråga väckte honom.

"Gjorde vad?"

"Fixade bort bråten från raset."

"Åh, det var slottet själv som ordnade det. Jag bara bad om att få det fixat. Men var försiktig med sådana detaljer i skrift."

När raset var borta kunde de se att dörren var stängd.

"H H Har Harr Harry . . . D D de är vad är det?" Frågade Ron och pekade på resterna av det som basilisken lämnat efter sig när han hade ömsat skinn.

"Det där – lite ömsat ormskinn, ormar ömsar skinn när de växt sig större än det gamla."

"S s sådär s s stort?"

"Faktiskt är det en av de mindre jag har sett häromkring, skulle tro att det finns minst femton stycken som är större om de är kvar."

Ron svalde och verkade ha kommit över det värsta, så Harry fortsatte. "Då vet vi det, sa han stillsamt, stannar du vid dörren, Ron."

Alla fyra var beredda, när Harry öppnade dörren till kammaren. Den unkna luften höll på att slå ut dem, säkert skulle de inte ha klarat det utan ringarnas hjälp.

Harry tog tre steg in, Nadja och Luna kom med in, och stannade starx bakom. "Luna, ta de bilder du behöver, men gör det fort och utan att gå för långt in. Tonks, kan du rena luften?" Både Luna och Tonks noterade att Harry nu tilltalade henne som auror. Basilisken var visserligen inte bästa skick, men skinnet verkade vara oskadat. Hermiones studier skulle behövas för att veta mer.

Tre minuter senare stängde Harry dörren igen. "Rena luften i gången också, så går vi tillbaks upp." Även på toaletten ovanför behövde luften renas. " "

Processen gick baklänges när trapporna blev rutschkana och öppningen återslöt sig, inga spår syntes att där nyss varit en trappa ned. Hemligheternas kammare var åter tillsluten, men med några hemligheter avslöjade. Hela äventyret hade tagit mindre än en halv timma i anspråk. Harry ursäktade sig för de andra och tackade dem för en händelserik dag, och önskade dem en bra vecka och sa att han själv såg fram emot kommande söndag.

—

"Kom in Harry." Hördes rektorns röst från bakom dörren som stod på glänt. "Redan tillbaks, endera gick allt bra, eller så inte alls."

Det var egentligen en förträfflig slutsats. För ovanlighetens skull hade han inte hamnat i en sjuksäng efter att ha gjort något utanför normen. Harry hann inte ens sätta sig ner innan Fawkes, satte sig på hans axel, en liten sekvens av gyllene toner banade sig väg in i Harrys inre. Han lyssnade intensivt på tonerna och först på slutet märkte han att det fanns en underlig känsla som spred sig i honom, nästan som att Fawkes toner egentligen var ett budskap, som han inte kunde tyda. Han såg att professor McGonagall, satt i en länstol och försökte se ut som att hon inte fanns.

"Go kväll professor McGonagall," sa han i riktning mot henne innan han vände sig mot rektorn. "Jo tack, allt gick bra, utomordentligt bra faktiskt. Hermione ska försöka hitta uppgifter om hur en död basilisk påverkar en lokal, giftiga gaser och motsvarande. Skinnet, som såg helt ut, ska vi försöka tillverka kroppsskydd av det."

"Bra Harry, mycket bra faktiskt. Tillåter du att jag rekommenderar en specialist i ämnet?"

"Bara det bästa är bra nog. Jag hade hoppas kunna använda ett par tänder och några av skelettbenen till speciella saker.

"Professor, jag kan skapa om slottet, tycker jag att jag behöver en kortväg, en dörr från sjukhusflygeln till vårt dagrum, så gör jag en. Hur är det möjligt? Och kan de andra också göra det?"

"Nej Harry, Jag vet inte riktigt hur det är med fröken Lovegood, skulle hon vara rakt nedstigande från Ravenclaw, så skulle hon möjligen kunna göra det, nu när hon har blodsband med slottet, men jag tror ändå inte att det finns inom hennes möjligheter. Att du har blodsband med Gryffindor det vet vi redan, så jag blev inte förvånad att du skulle kunna, däremot att du lärde dig så fort."

Harry bara skakade på huvudet, mest i förundran. Rektorn fortsatte.

"Harry! Jag kommer att lämna min tjänst ganska snart, du kanske har märkt att Fawkes visat ett intresse för dig. Han känner att min livskraft tynar bort, det finns inget han kan göra åt det, bara hjälpa mig om jag blir sjuk eller skadad, men, livet som sådant, det är mitt att leva, och att dö. Han har märkt att du är den möjliga efterträdaren, så han förbereder en övergång. Normalt är det mindre än ett år kvar när en Phoenix börjar tona in sig på en efterträdare, men det kan ta längre tid också." Harry satt tyst, så Albus fortsatte.

"Minerva kommer att ta över som rektor, men bara för en kortare tid, några år eller så. I väntan på att du kommer… " Här blev han avbruten.

"JAG?"

"JA, Harry, DU. Slottet har valt dig. Dig och ingen annan. Gör allt du kan för att få med dig dina närmaste vänner. Ingen kan vara bättre att ta över efter professor Snape än fröken Granger. Hon vill nog flytta upp lokalerna till en ljusare miljö. Det är i sin ordning, men kunskapsmässigt, ingen i närtid överträffar henne, och det i många ämnen. I Tonks har du en förträfflig lärare också, skydd mot svartkonst och personligt skydd. Syskonen Weasley, oj sådan mästarinna i förhäxningskonst du skulle få av Ginny, men hon har fler kvalifikationer. Flygning och strategi, vem bättre än Ron i strategi. Flygning överträffar du honom i, men, det är ju bra att vara bättre än några lärare i något också. Neville – i växthuen, finns ingen bättre inom de närmsta årtiondena. Fröken Lovegood, underbar i det mesta, men också en sierska, och en som kan mer än många tror, där har du en pärla Harry. Se tiden an, om tre år Harry. Då bör du tänka på dig här på Hogwarts, första åren som lärare och biträdande rektor med Minerva, men sedan är det DITT JOBB."

Harry hade slutat att tänka redan innan Albus hade börjat räkna upp hans vänner som aspiranter på lärarpositionerna. Han satt tyst och stilla. Dumbledore andades in och Harry förstod att han skulle fortsätta prata.

"Det låter kanske tokigt att nästan alla lärarna skulle sluta samtidigt, men det är inte så ovanligt att det inom ett par till tre år blir utbyte på de flesta posterna i sådana här situationer. Om inte du lyssnar till slottets kallelse Harry, då kommer någon annan att tillsättas på tjänsten, någon som inte förstår slottet och dess behov, vi hade en som försökte för några år sedan, du kanske förstår vad jag menar." Han såg hur Harry ryste vid blotta tanken på Dolores Umbridge. Inte gick det att glömma Dolores om man upplevt fasan under henne.

"Dessutom, bör du redan nu förbereda dig för att hitta lärare även från de övriga två elevhemmen, för att kunna ha en föreståndare för dem alla, en föreståndare för ett elevhem ska naturligtvis ha ett förflutet där. Det gör inget om de är några år yngre än du är, se gärna ner till första och andra årskurserna också."

"Inte kan jag tänka på att bli rektor här, innan jag ens har gått ut skolan, dessutom har jag ju Voldermort på hjärnan, eller i hjärnan kanske är bättre uttryck."

"Han har ju påtvingat dig tankar, syner och smärta. Har du försökt att sätta åt honom med syner du skapar, tankar du sänder till honom, eller kanske känslor av den typ han inte uppskattar. Skolan behöver en person som förstår magins innersta väsen, du har visat att du kan hantera både vänner och andra i DA. Att det inte var du som kom på idén betyder inte att det inte är DU som är motorn där. Jag håller inga kurser här, det har jag medarbetare till, dugliga personer dessutom. Du har också visat att du tar hjälp av dem som är bättre än du på vissa saker. Det är en av de egenskaper som präglar en bra rektor. Dessutom, hela magiska sällskapet kommer att veta namnet på rektorn så fort som du är utsedd. Alla kommer att veta att det är Harry Potter som är rektor, och alla kommer att vilja gå här, tro mig Harry, ibland är ett namn något att falla tillbaks på. Du kommer att göra ett bra jobb – länge."

"Jag är för ung, jag är för oerfaren, jag är inte allt jag borde vara. Dessutom, måste jag klara av Voldemort först."

"Ja Harry, det är inte ett litet problem, men det kunde ha varit större. Sätt tilltro till din träning, håll dina tankar för dig själv om det inte är så att du avsiktligt vill dela med dig av dem, glöm inte att hela tiden vara alert på intrångsförsök. Jag har en idé vi ska prova, tänk på något oväsentligt, eller varför inte besöket hos basilisken, så ska jag se om jag kommer igenom dina skydd." Harry nickade.

"Legillimens"

Harry märkte inget alls, utöver den fundersamma min rektorn hade, efter en stund verkade han ge upp. "Bra Harry, jag ska erkänna att jag har varit orolig för säkerheten i det du ser och upplever. Vi vet att Voldemort brukat se det du ser, men, nu gick det inte att komma igenom, det var inte ens som att möta ett skydd, det bara inte fanns något där. Uppriktigt Harry, hade jag inte fått veta om ringarnas kraft skulle jag ha trott att du var levande död. Jag skulle ge mycket för att veta vad Voldemort tror nu."

Harry reste sig upp, Fawkes tittade på honom och flög upp och tillbaks till sin plats. På något viss visste Harry att besöket var slut, så han förberedde sig att gå. Vid dörren vände han sig och tittade på Albus. "Jag ska göra så gott jag kan, det skulle vara en fin sak att utnämnas till rektor, men jag tror inte att det är min tur ännu på femtio år, jag tänker inte säga ifrån om andra insisterar. Men Voldemort måste bort först."

Han satte sin hand mot stenväggen vid sidan av dörren, så log han invärtes, och han kände, om han inte hade vetat bättre, hur slottet log tillbaks. Han öppnade dörren för att stiga ut till den roterande spiraltrappan men höll på att snubbla, för på andra sidan dörren var hans dagrum. Slottet behagade skoja med honom.

Saker hände i rask takt, redan på torsdag kallades Harry till rektorn igen. Där fanns redan en äldre herre, Harry märkte att det var en person med erfarenhet av livet. Han utstrålade yrkeskunnande och status, trots att Harry sett honom bara några sekunder tyckte han genast om honom.

"Harry, får jag presentera Henry McNeman, den bäste när det gäller att ta vara på naturliga resurser och omvandla dem till det bästa som kan erbjudas. Henry, får jag presentera Harry Potter, han som besegrade basilisken i fråga och samtidigt räddade prinsessan, som i detta fall var en förstaårselev."

"Godag sir." Sa Harry, Henry log ett varmt leende och sa.

"Nöjet är helt på min sida, ännu mer på min sida om det Albus säger om basilisken inte är alltför mycket överdrivet. Han säger att den var stor." Nu log Harry bredare.

"Jag var ner och tittade på den i söndags, då var den i alla fall kvar, och så har den legat i mer än fyra år, det luktar inte något vidare där nere."

"I mer än fyra år? Du är ju omkring sjutton år, eller hur?" Harry nickade. "Då skulle du varit O – jösses, ja nog kan det räcka till det mesta i en rustning om Albus inte tagit i för mycket." Albus skrattade och lade den avbrutna tanden på bordet och sa.

"Det där, är en bit av en av tänderna från den." Henry bleknade märkbart och efter att ha svalt några gånger tittade mot Harry med förundran i blicken.

"S. s . sa . . satt den där tanden på den, då ska jag ändra mig, och be om ursäkt. Harry. Låt oss titta på den."

—

Harry märkte att Henry tittade med stora ögon på det tomma skinnet de passerade, men han sa inget. När de kom in i kammaren krävdes det luftrenande besvärjelser av professor Dumbledore innan de kunde komma vidare. Henry tittade noga på besten och såg riktigt salig ut. Han vände sig mot Harry, det syntes lång väg att det var beundran i hans ansikte.

"Harry, en basilisk av den här storleken är inte bara unik, den är helt otroligt unik. Världen borde ha fått veta om det, jag om någon borde ha fått höra om det. Så ligger den här och bokstavligen ruttnar bort, även om det skulle ta några decennier innan det skulle märkas på den. Var det sju kompletta rustningar du behövde?"

Harry tittade på professor Dumbledore som såg fundersam ut. Så sa han, "Vi är sju just nu, men jag tror det kan komma att ändra sig med tiden, så jag vill inte begränsa mig. Jag vill att allt som kan användas till att göra mina vänner säkrare ska användas till det."

"Huvudet, med tänder och allt, det skulle ligga fint i troféskåpet, då skulle den avbrutna tanden synas och resterna av den tillsammans med dagboken. Det skulle göra hela den berättelsen till mer än en berättelse." Sa professor Dumbledore.

"Där har jag en anmärkning, det är för lätt att stjäla den där, och den är för farlig för att finnas så lättåtkomlig. En avbildning, en kopia av den däremot, det ställer jag upp på. Dessutom är jag lite skeptisk att släppa ut huvudet på markanden, basiliskgift kommer ju från tänderna, och att erbjuda fiendesidan det bjuder mig emot."

"Du har nog rätt i det Harry." Suckade Albus.

Henry, suckade och skakade på huvudet. "Jo visst, men det svider i mig att släppa det, så många saker, så många extremt fina saker, jag går miste om. Men – det är nog bäst, så jag ska inte insistera på något annat. Får jag jobba med resten, så gör jag tio kompletta stridsrustningar av bästa kvalité. Sju utprovade och tre som passar till vad du Harry kan tänkas se ut om några år i några steg i storlekarna."

"Nej, men det räcker alltså till tio rustningar, vi stannar vid de sju som måttas, och så återkommer jag med de tre övriga senare. Och det kommer att kosta?" frågade Harry.

"Harry, jag skulle kunna säga fem tusen galleons stycket, och det skulle vara enormt billigt. Dessvärre, kommer jag att få slita i mitt anletes svett. Först för att ta rätt på skinnet, det är ju rätt mycket om jag säger så. Sen ska jag göra de rustningarna, fram till den punkten, har jag inte ett enda dugg i inkomst. De tio rustningarna är betalning för resterna av den."

Nu tittade Harry storögt på honom. "Femtio tusen galleons, och vi får dem gratis?"

"Harry." Det var Dumbledore som tittade på honom, "Gratis, är det inte. Bara skinnet skulle kunna ha sålts för mångdubbelt det beloppet, så gratis är det inte. Men vi upplever det som gratis därför att vi inte har värderat föremålet i pengar. Bara huvudet som vi behåller skulle vi kunnat få många tusen för, du är den som egentligen har rätten till tänderna eftersom det var du som besegrade den men skolan äger den. De rustningar du kommit på, de kommer att vara till stor nytta för er, så det är viktigt för alla att slutföra den här affären."

"Jag vet inte, men om jag betalar för jobbet, att ta rätt på det som går att ta rätt på, så kan vi diskutera vad mer som går att använda och till vad. Jag såg att du tittade beundrande på de ömsade skinnen också, det var bara ett av dem, det finns, eller bör finnas minst ett tjugotal ytterligare. Kan de användas till något?"

"Du har lärt dig lite affärer Harry, ja jag kan tänka mig att vi gör så istället, jag förlorar visserligen mängder på det, men då säger vi det, jag debiterar en kostnad per dag jag jobbar med sakerna – och det är dina varor. Och, ja de ömsade skinnen är visserligen långt ifrån samma kvalité som riktigt skinn. Men sätter jag det utanpå ett av drake så får det styrkan från draken som inte är långt efter basiliskens skinn, men det adderar det magiska skyddet mångfalt. Ett sådant skydd blir bättre i skydd mot magi, men aningen sämre mot omagiska saker som svärd, spjut och andra mugglarvapen i jämförelse med ett av enbart basilisk."

"Då ska vi involvera dem i det också, så vill jag att du samlar på dig allt material du kan, det skolan behöver säljer vi inte, men det vi kan avvara och det som inte hjälper fiendesidan säljer vi, jag misstänker att jag kommer att göra en del affärer med dig."

Det blev så bestämt att Henry skulle ta hand om hela basilisken i samverkan med professor Snape, som skulle ta vara på en några delar som var speciellt intressanta för hans område. Huvudet skulle det skapas en kopia av och bli trofé tillsammans med dagboken och en kopia av den avbrutna tanden. Ett par lämpliga skelettben skulle lämnas till Olivander för tillverkning av trollspön till Harry. Det var han som hade besegrat den. Mått skulle tas på gruppen redan på fredag och Harry skulle besöka Olivander vid lämpligt tillfälle.

När Harry kom till dagrummet där Ron och Hermione satt, nämnde han i förbigående vad han hade gjort. När Harry nämnde om rustningen kunde han se tvivel och förundran i Rons ögon. När Ron började förstå att det handlade om en komplett stridsrustning av basilisk, och att han skulle bli ägare av en, då grät han.

Det var Hermione som bröt tystnaden. "Harry, jag är ingen fighter, men jag har varit med, och jag kommer säkert att bli, inblandad igen. Det är det bästa man kan ha som skydd. Att vi inte tänkt på det förut var illa, men bra i alla fall att du kom på det till slut."

Ron tittade på henne. "Hermione, vet du vad en sån där sak gör, vad den kostar, och inte minst, den status den ger." Hon ruskade på huvudet. "I pengar, så skulle du kunna byta den mot minst tio Åskviggar, som Harry har, och ändå gjort en urdålig affär. Du kan nästan glömma bort att göra skyddsformler i strid. De klarar inte allt, men det mesta. Fred och George skulle ge dig nyckeln till butiken bara för att få känna på den."

"Det bästa." Sa Harry. "Du har den under de vanliga kläderna, efter några dagar känner du inte ens av den, du rör dig lika fritt som utan, faktiskt friare med än utan. Dessutom har vi provat med Legillimens och jag behövde inte ens bemöta den, jag tror någon av ringarna skyddade mot det. Det där med skydd mot mentala förhäxningar och besvärjelser, i vart fall fungerade det för mig."

Harrys träning på fredag och lördag var mer duellträning och strid mot fiender som inte följde några regler alls.

Söndagens träning för gruppen ägnades åt spöktransferering. Alla utom Ginny och Luna hade redan tidigare klarat proven för sina licenser, men nu var det en helt annan klass på kraven. De hade båda fått tillåtelse hemifrån. På eftermiddagen hade de båda klarat proven för spöktransfereringslicens.

Problemet var inledningsvis Ginny och Luna, de skulle inte fylla myndig förrän efterföljande år, men det löstes på ett bra sätt för dem. De fick vardera ett dokument de uppskattade, de betraktades som vuxna när det gällde utövande av magi utanför skolan. De ingick i gruppen med Harry, det innebar att hela gruppen kunde spöktransferera och använda magi vid behov, eller när de hade lust. Naturligtvis, fick inga mugglare vara vittne till det.

Två veckor senare blev det påklädning av ny utrustning. Det var mängder med detaljer. Det var allt ifrån fötterna till huvudet. Det var till och med skydd för händernas utsida, utan att hindra händernas rörelser det minsta. Henry hade också sett till att delarna hade en kamoufleringsbesvärjelse, så snart de var påtagna rätt så blev de nästan osynliga. Förvåningen över hur bra allt passade var total. Det blev lite förlägenhet vid påtagningen av de mest kroppsnära delarna, speciellt damernas kupor över brösten generades de lite av när pojkarna var med där, men det gick strax över, för även pojkarna hade intimskydd så det blev ömsesidigt.

Träningen på söndagarna hade gått in i en ny fas, utöver en del taktiska detaljer så blev det helt oförberedda övningar som i efterhand analyserades för att se vad de kunde förbättra. De fick även lära sig en del nya besvärjelser och förhäxningar som inte var gängse i skolans utbildningsplan. Några av dem var till och med förbundna med hårda restriktioner och de fick inte använda dem enskilt, såvida de inte var i en livsfarlig strid.

På en av genomgångarna hade de varit tvungna att avlägga löften. Inget av vad de fick lära sig i deras övningar fick de använda i fredliga konflikter, eller dispyter på skolan.

Skillnaden mot tidigare var nu att en fälld motståndare "skulle inte" återgå i strid den närmaste tiden. Det var en policy som aurorerna hade anammat efter incidenten på DOM. Elevernas redogörelse hade granskats i detalj både framlänges och baklänges, redan tidigare. Nu hade de återigen gått igenom allt i detalj men nu med hjälp av minnessoll.

Om inte dödsätarna hade uppväckt de sina skulle eleverna ha vunnit redan innan de fick förstärkning. Utredarna hos aurorerna hade kommit fram till den slutsatsen redan tidigare, men nu fanns det inga tvivel om det längre. Det innebar nya direktiv även för Harrys grupp. Det handlade inte länge om att oskadliggöra utan skador. Det handlade om att STOPPA och med alla medel. Av genomgångarna med minnessollet var det inga tvivel om att de flesta av dödsätarnas angrepp hade varit dödande om de inte hade avvärjts, helt eller delvis.

Utbildningen med mugglarvapen hade varit ett stående inslag vid alla tillfällen. Deras färdighet hade givetvis ökat. De hade nu nått nivån 46 poäng av 50 möjliga på en tioringad måltavla. Det var mugglargränsen för att få egen licens och ha tillåtelse att använda vapnet för målskytteändamål.

Det hade blivit känt att Voldemort utöver dementorer även hade lyckats få några avlidna och begravda att bli spökkrigare, de var inte att likna vare sig vid zombier eller mumier. De var nästan helt imuna mot magi, de blev visserligen fördröjda av regelrätt förstöring om någon slog dem med klubbor, yxor eller liknande. Hade de blivit krossade, så dröjde det inte länge förrän de satte ihop sig och fortsatte sina dödliga upptåg igen.

En av de få saker som kunde stoppa dem helt var 'inre brand', därför hade man arbetat fram en projektil som var möjlig att använda. Magnesiumpulver med en inblandning av kaliumpermanganat blev en brandprojektil. Den var effektiv på endast korta avstånd, mellan fem och tio meter. Den måste dessutom komma in i kraniet. Man var alltså tvungen att träffa ögon– eller näs– hålet för effekten uteblev om branden blev utanför.

För att kunna fungera mot dessa magiskt förhäxade lik hjälpte det inte enbart med brand, även puleriserad bergkristall samt en aning av enhörningsblod måste finnas med. Dessutom måste tillverkningen ske utomhus i skenet av fullmånen. Tyvärr var den magiska hållbarheten kort, bara tre måncykler. De kunde dock förnyas ett par gånger, men sedan var deras magi uttjänt. Som brandprojektil kunde de behållas, men risken att blanda dem med aktiva var för stor om man sparade utgångna.

Idén hade kommit någon att tänka på dementorer. Några försök att använda dem mot dessa varelser hade visat på vissa effekter, dock långt ifrån tillräckliga för att vara till någon egentlig hjälp. Problemet med utvecklingen var att få prövningstillfällen.

Den tredje typen av projektiler var den man befarade skulle komma till mest användning, den hade en variant som blivit populär bland de mugglare som bodde avsides. I dem hade blyet till kulorna olika mängd av silver inblandad. Det skulle vara fullt tillräckligt för att effektivt bekämpa varulvar. Det rekommenderades dock att skjuta minst tre skott i dem, om det fanns tid för det.

Den ammunition som gruppen fick lära sig om hade rent silver i kulorna, men istället för att vara massiva så var strukturen som på en tvättsvamp. Hålrummen var vanligen fyllda med silvernitrat, ett ämne som var ytterst effektivt då silverjonerna spreds i varulvens blodsystem så gott som omedelbart. Även vampyrer som normalt inte besvärades av annat än en träpåle genom hjärtat, eller en regelrätt halshuggning skulle påverkas av dessa, då nitratdelen av ämnet var lika frätande på kroppen som salpetersyran, bara aningen långsammare. Fylldes hålrummet med curare, kunde man även fälla troll eller jättar med dem om man var riktigt nära dem, och det var helt omagiskt.

Kingsley Shacklebolt ville inte att gruppens alla deltagare skulle bära vapnen riktigt ännu, han ville att de skulle ha lite mer rutin innan de skulle bära vapnen till vardags. För att ändå ha tillgång till dem förordnades Tonks och Harry, att bära dem till att börja med.

Harry hade resonerat en hel del om effektivitet av mugglarvapen. Caliber .22 var visserligen lätta att hantera och gav inte någon markbar rekyl, men när de hade provat mot magiska sköldar hade de varit nästan verkningslösa. Det var först när de kom upp i .38 som det började hända något, men Harry hade fått upp ögonen för en Colt .45 automatic special. Utan tystnadsbesvärjelse förde den ett oherrans oväsen, men en kraftfull magisk sköld penetrerades med tredje skottet, om det avlossades i snabb följd. Inget av vapnen med mindre caliber klarade det.

Från en av Vernons berättelser från hans militära verksamhet när han skröt för Dudley mindes Harry något han började fundera på. Underkalibrering. Krutmängden och förbränningshastigheten var beräknad för projektilens vikt, och följaktligen den tid det tog innan den lämnade vapnet. Om en silvernål var projektilen, och om den kunde packas in i något lätt så att all energi låg i den, då skulle den få en oerhörd hastighet, och i ett oerhört liten anslagspunkt. Principen var ju för att tränga igenom pansarskydd bland mugglarna.

Harry ritade och förklarade hur han menade för aurorernas tekniska avdelning. Det tog dem visserligen några veckor men resultatet blev över förväntan. Redan första skottet trängde igenom fyra magiska sköldar lagda av de kraftigaste aurorerna. Hastigheten på pilen gjorde också att vapnet med den ammunitionen fick helt andra säkerhetsregler. Kompletterad med ett rikthjälpmedel av lasertyp gick det plötsligt att träffa små mål på upp emot hundratalet meter.

Efter ytterligare några veckor förordnades även de återstående som hade åldern inne, att få använda magin trots åldern var en sak, men eldhandvapen kändes igen även av mugglare. En sextonårig flicka med eldhandvapen, skulle väcka uppmärksamhet. En myndig person också, men det var i vart fall lättare att förstå, speciellt som de hade licens för vapnet.

Det var bara Harry som hade gått upp till cal .45 de övriga stannade vid .38 men det innebar att det behövde hantera två uppsättningar ammunition.

De hade även börjat tillämpa ringarnas förmåga. Både Nadja och Harry upptäckte att deras ringar samverkade, så de hade dubbla tiden i osynlighet jämfört med de övriga. När de var osynliga kunde de skönjas av ringvänner, de syntes som transparanta spökfigurer, men detta gällde bara när även beskådaren hade sin ring på sig.

På Harrys initiativ började de även tränas i att upptäcka andra osynliga eller osynligjorda saker. Saker som var osynligjorda var det svåraste, osynliga personer kunde han förnimma som ett närvarande medvetande, Luna var dock bättre på det än han. Det var nästan omöjligt med många i närheten, men lättare när de var ensamma med en osynlig. Men att vara medveten om att en osynlig finns i närheten, och att veta var den fanns, det var skillnad det.

De hade kommit långt med träningen som stridsgrupp så Harry började förmedla delar av taktiken även vid DA–mötena. Där blev det sex nya stridsgrupper med lite olika antal i grupperna. Även i DA förklarade Harry hur aurorerna numer såg på dödsätarna. Det handlade inte längre om polisiär verksamhet, som att tillfångata utan att skada. Det handlade just om att förhindra terrorister att göra vidare angrepp. Detta resulterade i att angreppsdelen övergick från att vara sövande till att vara just effektiv utslagning.

Flera effektiva besvärjelser och förbannelser blev adderade till arsenalen av vapen. Som exempelvis "Reducto" som slog av ben och armar, kunde även krossa huvuden med omedelbar död som följd. En träff i buken var mycket märkbar. Kombinationen av fasta föremål med "flippendo" gav flygande fysiska föremål, som vid träff kunde vara nog så märkbara. Fysiska skador av den typen krävde vård innan de kunde bli stridande igen.

Ron var den som förklarade hur en grupp bäst klarar sig i olika situationer. De fick träna på att dela in sig i skyddande och angripande. De som skyddade skulle koncentrera all sin uppmärksamhet på att först motverka angripande förhäxningar, vid behov få föremål i vägen för inkommande energiknippen, slutligen om det krävdes – flytta på den som riskerade att bli utslagen eller värre.

Allt DA inriktades på var för hjälp av skolans försvar, men de hade dessutom börjat arbeta i riktning till egna försvarsgrupper de skulle använda när de hade lämnat skolan. Idén med myntet för att kalla till mötena hade de utvecklat så att alla hade en kod så att när någon utlöste ett larm kunde alla komma till undsättning. Idén utvecklades ännu mer så att magin kände av när ett hot byggdes upp, då löste larmet ut.

När den idén hade slagit rot blev DA plötsligt en angelägenhet för nästan hela skolan. Framför allt från femte årskursen och uppåt, man började bearbeta Harry att han skulle framföra till aurorerna att alla i skolan skulle få spöktransfernes redan från femte året, just med tanke på att snabbt kunna komma till varandras hjälp.

—

EOC