Kvällen började lida mot sitt slut när Dumbledore åter igen ställde sig upp för att tala men knappt hade han börjat prata innan den lilla häxan i rosa kofta, som Dumbledore tidigare presenterat som professor Umbridge, harklade sig. Dumbledore såg förvånat på henne när hon ställde sig upp, men satte sig sedan ned för att överlåta ordet till henne. "Tack så mycket rektorn", sa hon och log ett sliskigt, tillgjort, sockersött leende och fortsatte prata med en gäll, flickaktig röst.

Det dröjde inte många sekunder innan folk började förstå att det skulle bli ett mycket trist och tråkigt tal och började istället prata med varandra.

"Kolla här", sa Pansy och visade sina händer. "Mina nagelband är helt uttorkade och slitna." Jag nickade noterande och Pansy fortsatte. "Får jag se dina?"

Det var egentligen inte en fråga utan en befallning och jag sträckte fram min högra hand mot henne.

"Trolldomsministeriet har alltid ansett…" långt framme vid lärarbordet försökte Umbridge få tillbaka vår uppmärksamhet. Frustrerad över vårt bristande intresse av hennes tal fick hennes röst en ännu gällare ton som skar in i öronen.

"Dina är ju jättefina!" utbrast Pansy. "Vad gör du med dem?"

Jag ryckte på axlarna, jag hade aldrig ägnat mina nagelband särskilt mycket uppmärksamhet något hon verkade frustrerad över.

"Men något måste du ju göra, annars kan dem inte se ut såhär" hon släppte min hand och jag drog snabbt tillbaka den för att själv syna mina nagelband. Dom såg friska ut. Och jag ryckte åter igen på axlarna.

"Jag gör liksom ingenting med dem."

Pansy såg på mig med en blick som jag mycket väl visste betydde att hon inte trodde på mig och därför tog mig som en lögnaktig jävel men istället för att ta upp en diskussion om huruvida jag ljög eller inte lät jag ämnet falla och gav min uppmärksamhet åter till professor Umbridge.

"… för utan utveckling kommer stagnation och förfall. Men å andra sidan…" å andra sidan, å andra sidan. Jag kände en trötthet skölja genom kroppen men tvingade mig själv att lyssna för att undvika Pansys påhopp. "… utveckling för utvecklingens egen skull avvisas, för våra väl utprövade traditioner…"

Jag såg mig om. Macmillan satt rakryggad borta vid hufflepuffbordet, vänd mot professor Umbridge i hopp om att kunna matcha sitt glänsande prefektmärke på bröstet. I övrigt verkade hela salen gett upp, folk pratade och skrattade, några läste till och med tidningar och tre sistaårselever från Gryffindorbordet hade lagt sig ned på bordet för att sova.

"… under tiden kommer en del gamla vanor att bibehållas, och det med all rätt, medan däremot andra, som är föråldrade och omoderna, måste överges…"

"Då kanske det äntligen kan bli lite ordning på det här stället", sa Draco högt. Crabbe och Goyle nickade gillande, och Pansy tog omsorgsfult tag i hans arm och suckade. Daphne höjde gillande på ögonbrynen, alla verkade rörande överrens.

En markant tystnad uppstod plötsligt och förvirrat tittade vi upp mot professor Umbridge som nu satt ner igen. Spridda applåder kom från olika håll men innan applåderna hann ta i ordentligt ställde sig Dumbledore igen.

"Jag har aldrig hört ett tråkigare tal", klagade Pansy högt. "Vad tycker du Draco?"

Allas blickar vändes mot Draco som verkade fundera. Daphne satt försjunken i en diskussion med sin syster igen och Draco såg sig för ett ögonblick omkring. Han verkade tveka på vad han skulle säga då Dumbledore räddade honom med ett plötsligt utrop. "Men jag är rädd att festen har kommit till ett slut. Se så, sängarna väntar."

Pansy såg nervöst på Draco som ställde sig upp. "Första års elever!" ropade han och hon föll snart in i hans led.

"Vi ses nere i sällskapsrummet", sa jag till Pansy men hon verkade inte höra mig. Istället strålade hennes ögon, förtjusta över att ha blivit tilldelad makt om så bara över förstaårselever för tillfället.

Jag vände mig om och försvann ut från salen, strävandes efter att försöka hinna ikapp Sarah och Megan. Folk knuffades och jag var glad över att jag skulle ned i fängelsehålorna och inte behövde använda Stora Trappan som två av de husen. Några meter framför mig såg jag Sarahs nötbruna hårsvall försvinna bakom kröken ned mot fängelsehålorna och jag ökade mina steg över Entréhallen, fast besluten om att hinna ikapp. "Sarah!"

Hennes runda ansikte tittade ut genom dörröppningen och jag skyndade fram till henne. Hennes rosiga kinder blev rundare när hon log mot mig och jag följde henne och Megan ner för den virvlande spiraltrappan.