Kapitel 10 Jag knockar Carmelita
(Slys perspektiv)
Jag stod beredd vid ingången till utställningen. Det var rätt så mycket folk som trängdes och ännu värre var hettan. Att det kunde vara så varmt på kvällen också här i New Delhi. Men det som tog priset var Dimitris gnällande över hur kliande hans butlerkostym var.
"Dimitri? Jorden anropar till Dimitri!"
"Vad?" svarade han irriterar och kliade överallt på kostymen. "Den här kliar!"
"Dimitri, du kommer väll ihåg vår plan?"
"Jajamen mannen!"
Planen var att jag skulle föreställa prinsen från det lilla afrikanska kungadömet Zackaariah och Dimitri skulle vara min lojala butler. Lojal vet jag inte om han kunde vara. Jag hade försökt att klä ut mig som en ökenkung, eftersom att Zackaariah skulle vara ett land som låg mitt i Sahara öknen. Men hur ökenkungar såg ut hade gruppen delade syner om. Det slutade med att jag bar någon beige kappa med afrikanskt mönster, någon konstig, toga liknande 'klänning' och en krona pyntad med fejkdiamanter. Staven min hade jag lyckats gömma i min kappa. Det sprakade till om den lilla hörsnäckan, knappt synlig, som jag hade i högra örat.
"Det här är grön som anropar, kom."
"Jag hör dig frön, kom."
"Nej Sly, jag är grön! Inte frön!"
"Visst körsbärsrön, kom."
"Men Sly, jag är- strunt i det. Står ni i position?"
"Ja" sa jag och såg på Dimitri. "Ödlan med den kliande kostymen också."
"Aaaah! Den här kostymen kliar så mannen! Ni köpte den säkert billigt på typ Emmaus eller Ikea!"
"Du hörde."
"Tyvärr ja. Jag är positionerad vid kontrollhuset. Alla vakter är nedsövda och ingen har märkt något än."
"Bra Bentley."
"Murray och Gurun, är ni på er position vid sjön?"
"Jajamen!" hörde jag Murray svara. "Med sprängmedlet också!"
"Bra. Penelope?"
"Jag gillar inte gravar..." svarade hon.
"Okej, alla är på plats. Du kan börja nu Sly och håll ögonen öppna ifall inspektör Fox är där."
"Ingen fara Bentley, jag fixar det." Jag såg mot Dimitris håll. "Kom nu din ödla. Kön har börjat röra på sig."
"Jaja mannen..."
Vi började följa med den långa kön som slingrade sig fram till byggnaden. En vakt stod och kontrollerade allas inbjudan. Tillslut blev det vår tur.
"Er inbjudan tack sir" bröt den lilla vakten på hindi.
Jag armbågade Dimitri lätt i sidan och viskade lågt: "din tur nu!"
Dimitri suckade och såg på vakten.
"Kom igen manne- jag menad min bästa herre...ni måste väll känna igen kronprinsen av Zackaariah? Skandal annars!"
"Ursäkta men...vad är 'prinsens' namn?" Den lilla vakten såg på mig.
"Våga inte tilltala ehm...prinsen utan tillåtelse! Ers kungliga kronprins namn är..."
Kom igen Dimitri! tänkte jag. Kom på något!
"...prins Ahmeed Ibn Ya'halb Usulf den... femte av Zackaariah!"
Jag stirrade på Dimitri. Den lilla vakten rynkade pannan.
"Kan ni snälla ta om det namnet?"
"Förolämpa inte prinsen! Vi, ehm, går in nu!" Dimitri började marschera mot ingången och jag följde efter.
"V-vänta!" ropade vakten. "Ni står inte med på listan!"
"Ah! Skandal! Vänta bara till din chef får höra detta!"
"Aaaah, nej! Snälla! Ni kan gå in men berätta inget för min chef snälla!"
Dimitri fnyste åt vakten och jag följde med honom och de andra gästerna mot byggnaden.
"Wow Dimitri, du var ju riktigt bra på det där? Hur sjutton kom du på namnet?"
"Fråga inte mannen. Allt jag säger är bara tack lov för den där kursen..."
Okej, det där lät skumt. Jag tänkte inte ens fråga. När vi kom in i salen, fick jag nästan en rysande känsla inom mig. Balrummet var mycket större än vad det verkade vara. Flera hundratals gäster minglade och drack champagne. Någonstans bland dem fanns Miss Ruby. Indiens nationalsång Jana Gana Mana, spelades på låg nivå men ändå tillräcklig högt så att man kunde höra det och flaggan, en riktigt stor en, hängde på balrummets östra vägg. Men det som verkligen fick mig att stanna till, var diamanten. Den drog nästan andan ur mig. Jag hade aldrig sett en sådan stor diamant förut.
"Dimitri, jag-" Jag försökte se vart han var. Dimitri stod borta vid buffén och fällde inte så trevliga kommentarer om maten och dess utseende. Jag började gå dit men gick in i en person av misstag.
"Ursäkta jag-" Jag ryckte nästan till när jag såg vem det var. "Miss Fox?"
"Ni vet vem jag är?" Hon höjde ena ögonbrynet.
"Ja, är inte ni den där polisen som nästan tog Sly Hoop?"
"Du menar Sly Cooper?"
"Precis det." Jag fick hålla mig för att inte le. Jag står framför dig Carm. Hon hade en mörkblå klänning på sig, axellös och med vit strass. Håret var uppsatt i någon avancerad frisyr.
"Ni är...?"
"Va? Åh, jag! Jag är prins Ahmeed Ibn Ya'halb Usulf den femte av Zackaariah."
"Zackaariah? Är det ett land? Aldrig hört talas om det."
"Ingen fara, jag är ganska van med det. Zackaariah är ett litet ökenland mitt i Sahara öknen."
"Jag ser."
"Njuter ni av utställningen?" Örsnäckan i mitt öra sprakade till.
"Sly! Vad sjutton gör du?" Det var Penelope. Jag ignorerade henne.
"Hmmm, jag-"
"Ledsen men jag måste gå inspektör Fox." Jag såg mig inte om utan gick raka vägen mot Dimitri.
"...och det där luktar unket, det där är konstigt men det där...saknar jag ord för och-"
"Dimitri!" Jag ryckte undan honom. "Vi är inte här för att råna snackbaren."
"Tsk, inte mycket till mat men den här champagnen är faktisk god mannen." Dimitri tog en klunk och jag suckade åt honom.
"Du är verkligen unik..." Jag såg mig omkring. "Bentley, hur går det?"
"Bra, jag är beredd! Jag startar brandlarmet om ungefär tio minuter."
"Brandlarmet?"
"Jag förklarar sedan."
Jag ryckte på mina axlar och fortsatte att se på gästerna där de minglade. Miss Ruby var där ute någonstans.
"Ehm, Sly-"
"Vad Dimitri?"
"Den där Fox kommer nu."
"Va?" Jag såg mot det håller Dimitri pekade på. Det var Carmelita som nästan kom springandes fram mot mig.
"Oboy..."
"Ni har mycket att förklara prins prins Ahmeed...jag kollade upp om Zackaariah på nätet och hittade inget."
"Bentley! Carmelita attackerar Sly med frågor!" sa Penelope i min örsnäcka.
"Va? Men- hela planen hänger på Sly! M-Murray och Gurun är inte klara med sprängmedlet."
"Inspektör Fox, jag förstår er inte-"
"Spela inte dum. Ni vet mycket väl vad jag menar."
Jag suckade och såg på henne.
"Okej, jag ska berätta. Kom." Jag blev förvånad att hon faktiskt följde efter mig. Jag vände mig mot Carmelita.
"Okej, först vill jag bara be om ursäkt..."
"För vad?"
"Det här." Jag tog fram det gråa armbandet jag hade på högerarmen och tryckte på en liten knapp. Ett pysande ljud hördes och Carmelita blinkade flera gånger.
"Jag...känner mig..." Hon svimmade och jag tog emot henne.
"Förlåt Carm..." Jag letade efter en plats att lägga henne på och gjorde det på en satinröd divan som låg lite skymundan.
"Okej, Bentley, jag-" Plötsligt stannade all tid. Det kändes som om all luft frös till is.
"Sly? Sly! Har något hänt?"
"Starta brandlarmet, nu!"
"Men-"
"Nu! Jag känner av Miss Ruby!" Det tog bara ett par sekunder innan brandlarmet drog igång. Gästerna såg förvirrade ut och vakterna försökte lugna ned folkmassan.
"Kom Dimitri!"
"Va? Men-"
"Nu! Bentley!"
"Ingen fara! Murray! Gurun! Kör på!"
"Ska bli Bentley!"
Plötsligt hördes en enorm smäll och någon bland gästerna skrek högt och tydligt: "JORDBÄVNING!" Ni kan säkert gissa er till om det blev kaos eller kaos. Jag fick syn på Miss Ruby som försökte fly.
"Dimitri! Ta Carmelita i säkerhet!"
"Va-"
"Gör som jag säger!"
"Okej mannen!" Dimitri tog upp Carmelita och sprang mot utgången. Nu tusan ska den där jäkla krokodilen fast! Jag gömde mig bakom en pelare och väntade tills hela balsalen var tom. Vakterna hade fört bort den gigantiska diamanten och jag kunde höra hur Miss Ruby svor.
"Inte så glad nu va när din plan gick till intet?"
Miss Ruby snurrade runt och väste lågt. Herregud, hon var fulare än vad jag kom ihåg.
"Trevligt att se dig med Sly Cooper."
Jag tog fram min stav.
"Alltid lika trevligt att se dig med och ditt fula ansikte."
"Hahaha, roligt! Du och ditt lilla patetiska gäng kan inte stoppa mig. Clockwerk kommer att vakna upp än en gång!"
"Visst och lika ful som vanligt blir han också. Jag trodde faktiskt att du hade lärt dig en läxa, att inte försöka väcka upp Clockwerk ännu mer. Du vet att det slutar med fängelse."
"Sluta prata, jag behöver den där diamanten!" Miss Ruby svängde med sin hand så att hela rummet vinglade till och helt plötsligt dök hennes voodoo kycklingar upp igen. Jag sprang mot henne och försökte få Miss Ruby att ramla genom att vifta med min stav mot hennes ben. Istället ramlade jag.
"Ha-ha-ha! Smaka på min nya voodoo konst!" Hela rummet blev plötsligt mörkt. "Försök och ta mig nu om du kan Sly Cooper!"
Kom igen Sly! Du kan klara av en kärring som henne. Jag försökte fokusera på omgivningen och vart Miss Ruby var. En tanke slog mig. Självklart! Thievius Raccoonus! Boken dolde många tekniker, utspridda över alla sidor. Jag hade inte bara hittat flera skuggtekniker av Sly Tuthkhamon utan flera stycken. Det var riktigt svårt. Den andra som jag hade hittat var tydligen en av de svåraste han gjort: skuggresning. Tydligen gick tekniken ut på att man själv förvandlades till en skugga och blev en del av ens omgivning, så länge det fanns skuggor. Om jag hade läst rätt så hade bara Sly Tuthkhamon provat på den tekniken ett fåtal gånger. Det verkade inte vara en så säker teknik men jag var beredd att använda mig av den. Jag stötte min släktstav i marken och kände hur jag plötsligt sögs in i ett svart hål. Sättet jag såg min omgivning på ändrades totalt. Jag kunde se utan någon död vinkel, i 360 grader runt mig. Det kändes som om jag var rummet och Miss Ruby stod i mig.
"Vart tog du vägen?! Kom fram!" väste hon.
"Här är jag." Jag blev förvånad över hur min röst lät. Det lät som om det kom från alla rummets hörn och låg var den också. "Kan inte dina voodoo saker hjälpa dig nu?"
"Sly Cooper, du lär dig visst inget va? Du är liks dum som resten av din släkt!" Miss Ruby log med sina hemska tänder och en blixt uppenbarade sig genom rummet. Plötsligt kändes det som om jag skulle slitas itu, som om varenda ben i min kropp krossades. Jag var tillbaka i rummet och jag låg på golvet framför Miss Ruby och kunde Inte röra mig. Smärtan var outhärdlig.
"Ljuset besegrar alltid skuggorna Cooper, det vet du väll? Så nu om du ursäktar mig, diamanten väntar." Miss Ruby vände sig om.
"Nej" kraxade jag. "Stanna."
Miss Ruby skrattade bara.
"Jag sa stanna!" Jag använde mig av de sista krafterna jag hade kvar för att kasta min stav mot henne. Den studsade bara bort som om hon vore gjort av stål eller något.
"Jag blir faktiskt besviken. Kan du inte bättre?"
"Det verkar visst vara du som glömmer bort något Miss Ruby. Ljuset kanske besegrar skuggan men skuggan kommer alltid tillbaka med en bakhand.
"Strunt prat!" Miss Ruby grymtade åt min men stannade plötsligt. "Varför kan jag inte röra mig?!"
Jag försökte resa mig upp, vilket knappt gick. Jag tog upp min stav.
"Njut av fängelset."
"NEEEEJ! SLY COOPER!"
Det var med de sista krafterna som jag lyckades gå en bit och Penelope smugglade ut mig via maharadjans grav och sedan via den konstgjorda sjön. En stund senare stormade polisen byggnaden och förde Miss Ruby mot fängelset. Gänget var tillbaks till högkvarteret.
"Sly! Hur mår du? Sly!"
"Jag...mår...bra. Bara lite...trött, aj!"
"Du provade på Sly Tuthkhamons skuggresa va?"
Jag orkade inte svara så jag nickade istället.
"Kommer han bli bra igen?" frågade Penelope.
"Bentley, hur mår Sly?" frågade Murray.
"Ingen fara Penelope och Murray. Sly behöver bara vila ett tag."
"Bentley..."
"Ja Sly?"
"Carm, är hon-"
"Ingen fara. När Dimitri kom ut med henne såg jag till att han ringde ambulansen. Eller hur?"
"Visst mannen" svarade Dimitri.
"Tack" mumlade jag. "En sak till Bentley. De här blå nepaliska nattdiamanterna...är de värdefulla?"
"Ja, hurså?"
"Undrar vara" sa jag och tog upp en näve ur min ficka.
"Sly, hur- Ah! Sätt dem i skuggan!" Bentley tog diamanterna och satte dem under skuggan.
"Om de är värdefulla. Man beräknar bara att blå nepaliska nattdiamanter finns i två länder i hela världen: Nepal och Indien. Så ja, de är rätt så värdefulla."
"Bra, då kan ni ta resten. Bara jag får behålla en."
Sly, jag-"
"Gör som ni vill, sälj det via tjuvnät eller vad. Jag vet iallafall vem som ska få min." Jag kunde inte låga bli att le. "Känner någon av er till någon bra smyckesforngivare?"
"Jag gör det via tjuvnät!" sa Penelope "Hurså?"
"Bara undrar." Carmelita förtjänade verkligen något extra för det jag gjort mot henne. Vi hade satt mdit Miss Rubby än en gång. Jag såg ut mot New Delhis gator och suckade. Sedan somnade jag.