Ett nytt kapitel, varsågoda. Tack för kommentarerna på det förra, hoppas ni är lika flitiga nu. Helst ska den handla om kapitlet förstås...
Vi har kommit till en vändpunkt. Jag tycker att det är dags för något "stort" att hända för Lilys och James del. Något som binder dem närmare varandra.

Disclaimer: J.K. Rowling.

Kapitel 10

Cry baby cry

Lily och hennes syster turas om att sköta den sjuka modern. Det enda de kan göra för henne är att se till att hon får ett så lugnt och smärtfritt slut som möjligt. Doktorn har sagt att det inte finns något mer han kan göra än att skriva ut fler mediciner som kanske lindrar lite.
"Hon dör förmodligen innan sommaren är slut", berättar han för dem efter ett av sina hembesök.
De berättar ingenting för sin mor. Inte blir hon gladare av att få höra från dem att hon snart ska dö. Det har hon redan begripit själv. Och hon vill avsluta sitt liv hemma, inte på något sjukhus. Lily och Petunia säger inte särskilt mycket till varandra den sommaren. Petunia är lite kinkig över att behöva vara hemma och passa upp på sin sjuka mor när hon har semester och skulle kunna åka iväg någonstans med sin pojkvän, "Väldige Vernon" som Lily i smyg kallar honom. Till sin far har Lily ett lika kärt förhållande som förr. Hon äger fortfarande förmågan att muntra upp honom fast lyckas inte lika ofta som när hon var yngre och livet var mindre problemfritt för deras del. Lily har alltid varit pappas flicka, Petunia har tytt sig mer till modern. När Lily var yngre följde hon ofta med mr Evans och fiskade, tittade på gamla bilar och dessutom har de musikintresset gemensamt. Båda är obotliga fans av The Beatles.

En helg kommer Vernon på besök. Lily säger att hon kan sköta om deras mamma själv, så att Petunia kan åka iväg på sin semester om det nu är så viktigt för henne. De unga tu reser iväg men kommer hem knappt tre dygn senare. Tänk om modern hastigt skulle bli sämre och Petunia inte kommer hem i tid? Hon har hela livet på sig att umgås med Vernon. Han stannar en natt och reser sedan hem igen.

I slutet av juli får Lily sitt brev från Hogwarts. Det anländer när de sitter och äter frukost. Ugglan knackar på fönstret med näbben och Lily går för att öppna.
"Du och dina jäkla ugglor", suckar Petunia och himlar med ögonen. "Släpp inte in den, Lily, jag har ju städat!"
"Det är från Hogwarts", säger Lily glatt. "Men jag läser det senare", fortsätter hon och lägger det på köksbänken. "Mamma kanske har vaknat."
Hon häller upp en tallrik soppa och går upp till föräldrarnas sovrum. Mrs Evans har inte kunnat äta något annat än flytande föda de senaste veckorna. Men den här morgonen vill deras mor inte ha något alls och under dagen blir hon allt sämre. Döttrarna förstår att slutet är nära. Mr Evans och hans döttrar samlas runt sjukbädden för att vara henne nära under hennes sista tid. Vid niotiden på kvällen andas hon ut för sista gången. Flickorna snyftar och kramar om varandra för första gången på flera år. Mr Evans säger inte ett ljud, han stirrar bara tomt framför sig och kramar hustruns hand. Senare kommer en bil och hämtar henne.

Den kvällen kan Lily inte somna. Hennes far går inte att prata med och Petunia har låst in sig på sitt rum med telefonen. Vernon försöker trösta sin storgråtande flickvän genom den men det går inget vidare, och hon ber honom gång på gång att komma dit.

Lily läser brevet från Hogwarts. Att hon har blivit utsedd till försteprefekt kan hon inte glädja sig åt nu. Hon plockar fram papper och penna och skriver ett meddelande till James. Hon måste prata med någon och hon vet att om hon skriver så kommer han att svara. Hon vet att både Mary och Sarah är bortresta. Hennes lilla uggla har sovit nästan hela dagen och ger sig plikttroget av ut i natten. När hon ser Lilys rödgråtna ögon förstår hon att det är något viktigt.
"Det ska till James", säger hon. "Han bor i London." Hon stryker ugglan över huvudet och öppnar fönstret så att hon kan flyga ut.

När James vaknar framåt elvatiden nästa förmiddag och får syn på Lilys uggla blir han inte lite överraskad och än mer förvånad blir han när han ser att hon vill att han ska komma till henne. Han slänger i sig frukosten och beger sig iväg med det samma. Det tar flera timmar att flyga hem till henne, det är ändå en sträcka på trettio mil. Framåt kvällen är han äntligen där. Han har bara landat ett par gånger, för att äta, sträcka på benen och uträtta vissa naturbehov.
När det ringer på dörren går Lily för att öppna och där står han, rufsigare i håret än någonsin, med en kvast i ena näven och med hennes brev i den andra.
"Jag beklagar sorgen, Lily", säger han. "Sirius också, han hälsade till dig."
Han stänger dörren bakom sig, ställer ifrån sig kvasten i hallen och lägger armarna om henne. Hon lutar huvudet mot hans axel och börjar gråta igen.
"Såja, såja", tröstar han och stryker henne över ryggen. "Gråt så mycket du behöver, så känns det bättre sen."
När hon till slut sansat sig frågar hon om han flugit hela vägen.
"Ja… Det tog en stund. Men det var i alla fall fint väder. Måste rasta kvasten lite, du vet."
"Vill du ha te?" snyftar hon.
"Ja, tack. Men sätt dig ner, låt mig göra i ordning det", säger han och drar ut en stol åt henne.
Han plockar fram två stora muggar ur köksskåpet och fyller en kastrull med vatten. Medan det kokar upp letar han igenom skafferiet efter något tilltugg.
"I vilket fall som helst måste du äta", säger han. "Jag tycker att du ser smalare ut."
James häller upp tevattnet och sätter muggen framför henne och sätter sig mitt emot. Hon rör sakta runt med skeden och sitter med hakan lutad i den andra handen. Tårarna envisas hela tiden med att göra hennes ögon blanka. Det gör James så ont att se henne så ledsen och bedrövad och han vet inte riktigt vad han ska göra för att vara till någon hjälp. Tveksamt sträcker han fram en hand, tar tag i hennes och stryker med tummen över hennes knogar.
"Goda bullar", säger han för att bryta tystnaden. "Är det du som har bakat?"
Lily nickar.
"Jag försökte baka kakor en gång, men jag glömde dom i ugnen så de blev kolsvarta och sedan dess vill mamma knappt släppa in mig i köket."
Hon tvingar fram ett svagt leende och kan inte låta bli att tänka på James iklädd förkläde och grytvantar.

De fikar en stund innan de går upp på hennes rum. Hon vill inte riskera att Petunia kommer ner och ser besöket. Fast Petunia har inte lämnat sitt rum mer än en gång för att gå på toaletten sedan i morse. Lily antar att hon tjurar över att Vernon inte kunde komma och trösta henne.
James slår sig ner på sängkanten och Lily sätter sig bredvid honom. Det dröjer inte länge förrän tårarna kommer forsande igen.
"Såja, lilla du", tröstar han och tar henne i famnen igen.
"Varför just mamma? Hon har ju alltid varit frisk annars, har knappt haft en förkylning de senaste tio åren…"
Hon gråter hjärtskärande och håller fast vid honom som om hon håller på att falla utför ett stup och han är den enda klippan som kan rädda henne.

Han stannar ett par timmar, sedan blir det dags att fara hem igen.
"Klarar du dig själv nu?" frågar han.
Hon nickar till svar.
"Bra. Då ska jag ge mig av."
"Ska du verkligen flyga hem?" undrar hon. "Du kommer att frysa ihjäl, det ser ut att bli regn i natt. Är det inte bättre att du sover här? Jag kan bädda på soffan…"
"Det är ingen fara, säger han och ler. Det är ju sommar. Följer du med mig ner?"
Klockan är nästan tolv och de flesta i grannskapet ligger och sover. Det är ingen som lägger märke till att en ung man med en kvast mellan benen flyger iväg i månskenet. Lily ser fullmånen och tänker på Remus, den stackaren.
"Vi ses", säger James och ger Lily en varm kram.
"Tack för att du kom", säger hon, fortfarande med armarna om honom.
"Inte kunde jag stanna hemma när du av egen fri vilja bad mig komma. Jag är verkligen ledsen för din skull, Lily. Om det bara fanns något jag kunde göra…"
"Du kom ju hit", säger hon och försöker sig på ett tappert leende. "Det betyder mycket för mig, James."
"Jag hör av mig", säger han och ger henne en snabb puss på kinden innan han släpper henne.
Lily går till sängs och då äntligen kan hon somna.

Inte förrän framåt morgontimmarna kommer James hem igen. Sirius vaknar när han smyger in på sitt rum för att få några timmars sömn.
"Hur var det med henne?" frågar han.
"Ledsen förstås, men hon klarar sig väl. Mamman hade varit sjuk ett tag så det kom ju inte som någon överraskning."
"Men i alla fall… Stackars Lily", suckar Sirius.
James ser medlidsamt på honom. Sirius mor är inte mycket att hänga i julgranen direkt, fast hon är ju vid liv i alla fall. Vad James vet så har de inte haft någon kontakt sedan han flyttade ifrån Grimmaldiplan 12. Han vill så gärna hjälpa honom, om Sirius bara ville berätta för honom. Men han tiger som muren, för honom och Peter. Remus däremot, har nog fått höra en hel del. Han är gängets klagomur. Som om han inte hade nog med egna bekymmer… James sluter ögonen och somnar som en stock.

Knappt två veckor senare begravs Lilys mor. Det kommer inte så många, släkten är inte så stor, men en del grannar och gamla arbetskamrateter närvarar vid jordfästningen. Och Vernon förstås. Lily tycker att han påminner mer och mer om en blekfet padda med fjunmustasch men det är förstås inget hon talar högt om. Han kanske är en trevlig karl – som lyckats dölja det väl hittills. Något mer än hans uppenbarligen välfyllda plånbok måste det ju ha varit som hennes syster föll för. Vernon och Petunia träffades när hon var i London för att shoppa och roa sig tillsammans med några väninnor. De gick till en pub och där satt Vernon. Han bjöd henne på en drink, de dansade och så var det med det. Dagen därpå for hon hem igen och redan samma kväll ringde telefonen. Sedan dess har de träffats så mycket de har kunnat.

Det är en hel del som ska ordnas till begravningen och Lily har inte mycket tid över till annat. Hon funderar på att inte återvända till Hogwarts i september, men hennes far menar att ingenting blir bättre av att hon låter bli.
"Men vem ska ta hand om dig då, pappa?"
"Jag får väl förlita mig på min egen kokkonst", säger han. "Eller betala din syster extra för att visa lite omtänksamhet om sin gamle far", tillägger han med ett svagt leende.
Petunia hade tänkt flytta hemifrån till hösten men med tanke på vad som inträffat stannar hon kvar hemma. Hon tror inte att hennes far klarar sig utan någon kvinnlig omsorg – han kan knappt steka ägg och bacon på egen hand och städningen är det inte mycket bättre med. Hans uppfattning om storstädning är att dammsuga och öppna fönstret för att vädra rummen. Petunia är mycket noggrannare, hon tål inte att se damm utan att genast hämta en dammvippa och avlägsna smutsen.

Lily åker ensam till Diagongränden för att inhandla vad som behövs till skolstarten. James vet vilken dag hon ska åka dit, och planerar in sina inköp till samma dag. Hon träffar honom utanför Flourish & Blotts. De köper sina böcker och sedan bjuder han henne på en glass på Florean Fortescues glassbar.
"Hur gick begravningen?" undrar han.
"Så bra den kunde gå."
Helst vill hon inte prata om det. Istället berättar hon att hon blivit utvald till försteprefekt. Han ger henne en grattiskram och säger att det kunde man väl räkna ut med stortån, att hon skulle bli vald.
"Jag blev quidditchkapten", berättar han stolt.
"Grattis. Jag hoppas att du leder laget till vinst i vår."
"Självklart."

Lily stannar över natten hos Hilary, som bor i London. Hon berättar att hon träffade James i Diagongränden. Att han även varit hemma hos henne säger hon däremot ingenting om.
"Och han är lika dryg som vanligt, antar jag?" säger Hilary.
"Kanske det", mumlar Lily men blir lite röd om kinderna.
Det lägger Hilary inte märke till, hon är fullt upptagen med att packa inför resan. Hon förstår inte hur hon ska få plats med alla böcker och kläder och skolmaterialet i den där kofferten.
"James blev Gryffindors nye quidditchkapten", säger Lily.
"Jaha, så roligt."
"Jag är inte förvånad. Han är äldst i laget, har varit med längst och är väl duktigast också, förmodar jag."
"Vad är det som har hänt med dig, Lily?" frågar Hilary förvånat. "För ett halvår sedan skulle du aldrig ha erkänt att James är en bra quidditchspelare."
"Saker och ting kan väl ändras?"
"Ja, tydligen!" skrattar Hilary. "Det skulle inte förvåna mig om det blev du och James en dag."
"Äsch, det tror jag knappast. Vi är alldeles för olika."
"Ni skulle komplettera varandra, det kan du i alla fall inte neka till."
Lily rycker på axlarna och visar inte med en min att väninnans ord faktiskt innehåller mer sanning än Hilary själv tror att de gör.