Kapitel 10. Begrunda hemligheter

Hela Gryffindors uppehållsrum tittade upp när porträttet slog upp och en mycket upprörd Hermione stormade in. Hennes ansikte var rödblossigt, ögonen glansiga och håret stod åt alla håll, det påminde om hur det sett ut när hon var yngre. Kroppen var spikrak och stel och varenda fiber i hennes kropp utstrålande ursinne. Men trotts detta fanns det inte en enda pojke i rummet som inte gav en längtande suck eller en enda flicka som inte kunde låta bli att känna sig lätt avundsjuk över den naturliga mystiken som ständigt verkade finnas omkring henne.

Så när Hermione kastade sig baklänges på soffan med onödig kraft och lade armarna i kors över bröstet med en ursinnig gest var det inte så konstigt att hennes vänner började flocka runt henne för att höra vad som var fel.

"Hermione, vad har hänt?" frågade Ginny bekymrat och satte sig bredvid henne. Lavendel och Parvati satte sig på hennes andra sida medans Ron, Dean och Seamus satte sig på soffan mitt emot dom.

"Inget!" fräste Hermione lågt och stirrade ilsket på en bok som låg på bordet. På bokens omslag fanns en grön drake.

"Jaha ja", muttrade Seamus sarkastiskt. Hermione kastade en blick på honom som kunde bränna hål i vem som helst.

"Vem har bett om din åsikt?" fräste hon.

"Hermione", sade Lavendel med en tålmodig röst som gjorde Hermione tokig av irritation. "Seamus menade inget illa. Vi vill bara hjälpa dig".

"Jag har inte bett om er hjälp!" utbrast Hermione hetsigt. "Jag kan faktiskt ta vara på mig själv!" Lavendel såg ännu mera bekymrad ut över hennes underliga beteende och lade en hand på hennes axel. Hermione reagerade som om hon bränt sig och drog sig undan nästan innan Lavendels hand snuddat vid henne. "Rör mig inte!" Hon reste sig häftigt och började gå emot trappan som ledde till sovsalarna men hann inte mer än några steg innan någon grep tag i hennes arm i ett mjukt grepp för att hejda henne. Hon drogs bakåt mot någons starka bröst och kände en varm andedräkt emot sitt öra.

"Hermione, om du inte lugnar ned dig så tar jag upp dig till sjukhusflygeln", mumlade Ron mjukt och lade sin andra hand på hennes axel. Hermione drog djupt efter andan och tvingade sig själv att lugna ned sig. Hon hade absolut ingen lust att hamna under Madam Pomfreys vakande öga igen. "Såja det var bättre", mumlade Ron uppmuntrande. Hermione suckade igen på ett besegrat vis och vände sig emot dom andra som såg oroligt på henne.

"Förlåt", sade hon lågt. "För att jag snäste av er".

"Det är okej", svarade Lavendel för dom allihopa. "Du verkar väldigt upprörd över något".

Hermione kunde inte låta bli att himla med ögonen när hon svarade "Malfoy". Hon såg på dom andra att dom tänkte svara men blev avbrutna av ett plötsligt dån bakom dom. Elden i brasan hade plötsligt växt sig tio gånger större och stora eldsflammor kastades ut i uppehållsrummet. Seamus och Dean som satt närmast fick hoppa undan för att inte bli brända och folk i hela rummet vände sig hastigt om för att ta reda vart ljudet kom ifrån. Men innan någon hann agera drog sig elden tillbaka, krympte ihop till sin föregående storlek och tystnade.

"Vad sjutton…?" mumlade Dean förbryllat.

"Vad i helvete var det där?" utbrast Seamus och såg ned på den delen av soffan där dom suttit tidigare. Elden hade åstadkommit brännmärken på tyget och det började tydligt lukta rök och olika brända material. Hermione tog fram trollstaven och viftade lite nonchalant i luften. Tyget på soffan återställdes och dom svarta brännmärkena på väggen ovan brasan försvann men lukten kvarstod.

"Kan ingen öppna ett fönster så att vi får in lite frisk luft?" ropade Ron över till de andra eleverna som stod närmast.

"Det kanske var någon som just passerade för snabbt genom skorstenen?" föreslog Dean. Automatiskt vände sig dom andra mot Hermione för att se om teorin kunde stämma. Hon såg lite misstroget på elden.

"Kanske", svarade hon långsamt. "Vi borde i alla fall meddela Professor McGonagall om detta. Det ganska är något som kan hända igen och vi vill inte att någon ska bli bränd eller att någon soffa fattar eld mitt i natten".

"Jag går och hämtar henne", sade Lavendel och skyndade iväg. Hermione såg efter henne medans Ron på nytt vände sig emot henne.

"Så vad gjorde Malfoy den här gången?" frågade han strävt.

Hermione vände sig emot honom med en suck. "Jag vet inte vad Malfoy har för problem med mig men han verkar verkligen sätta sig in i att göra liven svårt för mig."

"Han gjorde dig inte illa igen, för om han gjorde det så-"

"Nej, Ron", avbröt Hermione snabbt när Ron gjorde en gest med handen som kanske skulle föreställa hur han vred nacken av någon.

"Bra", sade Ron och kastade sig baklänges på soffan. Hermione fnös över hans rörelse och satte sig ned hon också, men stillsammare än Ron. Porträttet öppnades i samma stund och Lavendel kom tillbaka med Professor McGonagall i hälarna. Hon såg sig strängt omkring i rummet och ögonen fastnade på femteårs eleverna vid brasan.

"Vad gör ni fortfarande här?" frågade hon barskt. "Lektionerna börjar om fem minuter så ni borde lägga på en rem".

Hermione hade hoppat upp ur soffan redan innan McGonagall pratat klart och grep tag i Rons arm för att dra upp honom. "Var är Harry?" frågade hon stressat. Ron stönade över att behöva resa på sig.

"Han är med Lupin", svarade han och reste sig upp. "Jaja, sluta dra i mig!"

Hermione kunde inte sova den natten heller och hon hatade sig själv för det. Hon bävade inför mötet med Robin i morgon och undrade flyktigt om hon var riktigt klok som gick med på en träff med någon som hon så uppenbart inte såg fram emot att träffa. Robin var inte hennes typ helt enkelt. Han tilltalade henne inte på något sätt och hon kände sig osäker runt honom, vilket var i sin tur helt korkat att känna sig eftersom hon egentligen inte kände honom och hade knapp spenderat någon tid alls i hans sällskap.

Sen så började hon hata Malfoy mer än innan. Hon hade aldrig någonsin blivit så hårdhänt behandlad förut och det skrämde henne. Ena stunden var han Draco, passionerad och självsäker med levande stormgrå ögon. I nästa stund hade dom ögonen blivit stålgrå och han förvandlades till Malfoy, en arrogant, bortskämd ung man som levde för att göra livet svårt för andra. En perfekt kopia av sin aristokrat till far. Hon visste inte vart hon hade honom längre och var inte säker på om hon ville ta reda på det heller. Han lekte med henne, precis som hon misstänkte att Robin gjorde.

Frustrerat vände hon sig runt i sängen igen, snodde in sig i linnet hon sov i och försökte sluta analysera situationen men hon kunde inte låta bli. Det var allt hon gjorde. Hon analyserade, i skolan, med kompisarna, med killar. Det var det hon var bäst på.

"Hermione?" väste en låg röst någonstans i mörkret. Hermione stannade till och spände öronen. Hon trodde för ett ögonblick att hon inbillat sig innan hon hörde det igen. "Hermione, jag vet att du är vaken. Prata med mig är du snäll". Det var Lavendels röst. Hermione reste sig på armarna och drog undan draperiet som skärmade henne ifrån den andra flickan. Lavendel hade redan dragit undan sitt och stödde huvudet i händerna. Hennes ögon smalnade lite i mörkret.

"Vad är det?" frågade Hermione, vände sig på rygg igen och kastade ena armen över ögonen.

"Kan du inte sova?" frågade Lavendel lågt för att inte väcka Parvati.

"Nej, och det är så frustrerande!" morrade Hermione irriterat och kastade ut armen som hon hållit över ögonen. Den studsade mot madrassen innan Hermione vände på huvudet emot Lavendel. "Kan inte du det heller?"

"Nej. Jag har hamnat i en sån där period där man inte kan sova en hel natt", förklarade den blonda flickan och lade huvudet lite på sned. "Du verkar inte heller sova så gott längre. Jag kan höra dig muttra för dig själv i sömnen ibland".

"Kan du?" frågade Hermione förvånat. "Vad säger jag då?"

"Det mesta är bara mummel men du brukar nämna Harry och Rons namn. Det låter som att du har mardrömmar om dom", sade Lavendel långsamt.

Hermione höjde på ögonbrynen. "Jag kan inte minnas att jag drömt någon mardröm om dom på länge", svarade hon fundersamt och rullade runt så att hon låg på mage och stötte huvudet mot händerna precis som Lavendel. "Jag kan faktiskt inte minnas att jag drömt något alls på länge".

"Vilken tur du har", sade Lavendel tonlöst. "När jag har en mardröm vaknar jag alldeles kallsvettig och kan inte sova nått mer den natten".

"Är det därför du inte kan sova nu?" frågade Hermione försiktigt. "För att du har mardrömmar?"

Lavendel ryckte på axlarna. "Jag vet inte exakt vad det är jag drömmer om men jag vaknar alltid helt panikslagen och tror att hela värden gått under". Hon skrattade till. "Det låter löjligt jag vet".

"Det gör det inte alls. Du-Vet-Vem har ju just kommit tillbaka från de döda och det påverkar alla mer eller mindre", svarade Hermione förstående. "Ron har också mardrömmar vet du".

Lavendel såg förvånat på henne. "Har han? Om vaddå?"

"Om att Harry kommer att dö", svarade hon försiktigt. "Men säg det inte till nån annan för jag tror inte Ron skulle uppskatta det".

"Berättade Ron det för dig?" frågade Lavendel.

"Nej, det gjorde Malfoy".

"Va!" utbrast Lavendel högt och Hermione hoppade till. "Malfoy?"

"Åh… " Hermione hajade till när hon insåg vad hon sagt och försökte släta över det. "Han hade tydligen tjuvlyssnat på någon och fått höra om det".

"Och bara råkade säga det till dig? Sen när är ni så civiliserade med varandra?" frågade Lavendel. Hennes röst lät vaktad.

"Malfoy är inte civiliserad", fräste Hermione irriterat. "Han sa det bara för att visa hur mycket han visste om oss. Han berättade en massa saker som han inte borde veta i första taget".

"Som vaddå?"

"Det kan jag inte berätta heller! Det är privata saker som ingen annan ska veta. Malfoy borde inte ha berättat det för mig heller!" utbrast hon frustrerat och slängde sig på rygg igen med händerna över ögonen.

"Kan ni inte vara lite tystare?" kom en sömnig röst från den tredje sängen i rummet. Dom hade väckt Parvati.

"Förlåt", mumlade Lavendel torrt. Hon var tydligen sur på Hermione.

"Bråkar ni?" frågade Parvati och drog undan draperiet till sin säng.

Hermione skakade på huvudet men visste inte om Parvati kunde se henne. "Nej, vi diskuterar", svarade hon kort.

"Om vaddå?" frågade Parvati och gäspade stort.

"Det vanliga du vet. Som Malfoy", sade Lavendel med viss sarkasm på rösten.

"Va?" Parvatis röst lät plötsligt mer vaken men Hermione såg inte upp för att se om hon satt sig upp. "Varför pratar ni om Malfoy av alla människor?"

"För att han är en större idiot än jag först trodde!" väste Hermione ilsket och flammade up vid tanken på deras senaste möte. Det var tyst ett tag. Sedan hörde hon hur Parvati kastade undan täcket och klev upp ur sängen. Hon kunde höra att det var hon eftersom Parvatis säng stod längre bort. Hennes egen säng gungade till lite och hon lyfte armen från ansiktet. Den svarthåriga flickan satt vid hennes fötter och såg ned på henne med en kalkylerande blick.

"Du berättade aldrig vad hon hade hänt med Malfoy ikväll som gjorde dig så upprörd", sade hon långsamt. "Varför är du så arg på honom?"

Hermione fnös misstroget. "Alla i Gryffindor är väll arg på Malfoy för ett eller annat?" frågade hon torrt.

"Ja, men du brukar ju vara den som tar det hela med en nypa salt och inte bryr sig om honom. Du har ju alltid sagt att det bara är synd om honom som måste håna andra för att få bekräftelse och att man inte ska ta åt sig", sade Lavendel. Hon lät frustrerat oförstående. "Vad är det som har förändrats?"

Hermione svarade inte, dels för att hon inte visste vad hon skulle svara. Vad var det egentligen som hade förändrats? Hon hade ju varit så immun emot alla Malfoys gillringar och alltid varit den som fick lugna och prata förstånd med dom som inte stod emot som hon gjort. Men nu hade hennes immunförsvar kraschat ihop. Från första gången hon kolliderat med honom i korridoren i början av terminen hade han letat sig in under hennes hud och förgiftat henne från topp till tå. Allt han sa, allt han gjorde tog hon åt sig nu. Hon var som en spegelbild av hand handlingar. När han åtrådde henne, kunde hon inte motstå honom. När han lekte med henne, spelade hon hans spel. När han rasade emot henne, gjorde hon inget för att stoppa honom.

Varför stoppade hon honom inte? Det skulle inte krävas mycket av henne för att få honom att lämna henne ifred. En enda liten viskning i örat på Harry eller Ron skulle försäkra hennes fristad. Så varför sa hon inget? Hon kom ihåg hur Harry hade reagerat när hon råkade nämna att hon nästan förväntade sig att bli attackerad igen. Nu hade det hänt men i den här gången i händerna på Malfoy, den person som hon tagit i förvar. Hon kunde föreställa sig deras "Vad va det vi sa?" ramsor om det kom fram vad Malfoy gjort. Hermione antog att det var därför hon inte sagt något till någon.

"Hermione?" frågade Parvati och petade till henne i magen så hon vaknade till igen.

"Jag vet inte…" mumlade hon till svar. Ilskan som alldeles nyss funnits där så tydligt för alla att se hade nu reducerats till ingenting och allt hon kände var trötthet. Hon blundade och gäspade och kunde praktiskt taget känna hur hon började falla in i sömnens värd. Parvati petade till henne igen men det räckte inte för att väcka henne totalt.

"Vad har du gjort på armen, Hermione?" hörde hon hennes enträgna röst men kunde inte riktigt registrera vad som sades till henne. Hermione mumlade bara till svar men vad hon svarade på visste hon inte. Några sekunder sedan sov hon.

Draco knöt näven så hårt att knogarna vitnade innan han måttade ett hårt slag emot spegeln. Den krossades av slaget och skar upp hans skin. Blod blandat med glasskärvor landade på golvet, splittrades i mindre bitar och flög iväg åt alla håll. Spegelns skrik ekade mellan väggarna och skulle säkert dra till sig ovälkomna snokare men han kunde inte komma sig för att bry sig. Fascinerat såg han ned på sin trasiga hand, såg hur blodet rann utmed handleden och missfärgade hans vita skjorta. Ändå kunde han inte känna någon större smärta än att det värkte lite obehagligt. Han såg upp igen och såg på resterna som fanns kvar av den nu tysta spegeln. Bilden som såg tillbaka var förvriden och dubbel på flera ställen. Mycket bättre.

När han var yngre hade han älskat speglarna. Dom hade alltid en komplimang över åt honom och han gottade sig i sin egen reflektion. Han hade varit så stolt över hur mycket han liknade Lucius och ingen hade varit sen med att påminna honom om det. När han sedan hade blivit lite äldre hade han börjat inse att det vare sig någon förolämpade honom eller gav en komplimang så gick det i stil med, "Du är så lik din far". Dom som gillade hans familj avundades honom för hans likhet och dom som inte gjorde det spottade på den. Så när han växte ännu mera började han avsky speglar. Det enda han kunde se var någon slags kopia av sin avskyvärda, så kallade far.

Försiktigt sträckte han ut sina misshandlade fingrar och undersökte skadorna. Han fnös äcklat och lindade en vit näsduk kring knogarna, mest för att inte smutsa ned skjortan ännu mera. I nästa stund smällde dörren till badrummet upp och Malcolm Baddock, Slytherins sjätteårs prefekt klev in, fullt utrustad med trollstaven i handen. Han såg sig omkring innan han fixerade Draco med blicken.

(AN: Jag har ingen aning om hur gammal Malcolm Baddock är i böckerna så rätta mig om jag har fel ålder på honom.)

"Vad håller du på med, Malfoy?" frågade han med en vass röst. "Vem håller du på att ta i gäl den här gången?"

Draco hånflinade emot honom och gjorde en gest emot spegeln. "Jag tror jag gjort mig skyldig till mord på en spegel", sade han sarkastiskt.

Baddock kastade en blick på den trasiga spegeln och fnös avvisande. "Du vet att Snape kommer att få frispel om du får poängavdrag för detta så kom ihåg att laga den innan du går härifrån." Med dom orden vände Baddock på klacken och gick därifrån.

Draco gjorde en oförskämd gest med handen mot Baddocks rygg innan han tog fram sin trollstav och reparerade spegeln. Han blängde ilsket på den i väntan på att den skulle börja prata med honom igen men det gjorde den inte. Spegeln höll sig tyst. Draco fnös avvisande och gick ut ur badrummet. Korridoren låg stilla och tyst och det enda ljuset var facklorna på väggarna. Det började bli tillräckligt sent för att till och med han skulle ha funderat på att gå och lägga sig om det inte vore just för alla avskyvärda tankar som dansade omkring i hans huvud.

Han hatade sig själv ibland. Varför gjorde han det alltid värre för sig än det redan var? Hur kunde han göra henne illa på det sättet? Vad hade flugit i honom? Äsch, vem försökte han lura? Han visste precis vad som flugit i honom… Avundsjuka var en hemsk känsla. Den åt upp honom inifrån och ut och det fanns inget han kunde göra nu för att stoppa det. Hermione skulle aldrig mera vilja prata med honom. Hon skulle aldrig se åt honom igen efter vad han gjorde mot henne.

Draco svor häftigt och slog näven rakt in i väggen med samma kraft som han använt på spegeln. Men nu var det inte måltavlan som gav vika längre. Han kunde nästan höra hur benen i handen bröts som tändstickor av den häftiga smällen och knogarna började blöda värre än någonsin. Han stönade lågt av den dunkande smärtan som nu uppstod från armbågen och ända ut i fingerspetsarna. Den vita näsduken var inte mycket till hjälp nu. Han försökte röra lite försiktigt på fingrarna men upptäckte att han inte kunde. Förbaskat! Varför slog han inte med vänstra handen? Då skulle han i alla fall kunna skriva i morgon.

Jaja, det var väll lika bra att gå tillbaka till uppehållsrummet och vänta på att morgonen skulle komma så att han kunde gå till sjukhusflygeln och få handen lagad. Han skulle kunna gå dit på en gång men då skulle han hamna i knipa för att vara ute efter läggdags.

Draco började gå men stannade sedan tvärt. Uppenbarligen så var det inte bara han och Baddock som var ute i natt. Han kunde höra något som lät som upprörda röster längre bort i korridoren, rösterna studsade mellan väggarna och ökade volymen fast nattvandrarna verkade försöka hålla volymen nere. Han kunde inte höra exakt vad dom sa till varandra men det var utan tvekan några som inte var helt sams med varandra. Utan baktankar fortsatte Draco åt det hållet som rösterna uppenbarligen kom ifrån. Hans natt var ändå förstörd så varför inte göra livet surt för några andra också?

Draco stod nu så nära att han kunde höra vad dom sa och urskilja på rösterna vilka det var.

"… har fel, inser du inte det?"

"Du var inte där! Hur kan du veta att han hade fel?"

"För att det han sa inte är logiskt!"

"Och sen när har du börjat tänka på vad som är logiskt?"

"Sen när jag var åtta år och lärde mig spela schack, det kräver en del logiskt tänkande vet du!"

"Schack är en totalt annans sak! Det är bara ett spel!"

"Och hur kan det skilja så mycket? I både krig och schack går spelet ut på att slå igenom försvaret och döda kungen. Det spelar ingen roll vilken sida du är på".

"Ingen dör i schack!"

Draco kände en våg av skadeglädje svepa över honom. Det var Potter och Weasley som stod en bit bort i korridoren, båda för upprörda för att lägga märke till sin omgivning. Potter såg ut som sju svåra år hade drabbat honom. Hans kläder var smutsiga och trasiga och han hade skrapsår på knän och händer. Ett blåmärke täckte halva Potters panna och Draco kom att tänka på hur Hermione sett ut när Blaise blev avstängd. Potters hållning var slapp, som om han inte orkade stå på benen mycket länge till och till och med håret på hans huvud verkade sloka deprimerande.

Weasley däremot var raka motsatsen i jämförelse. Den rödhåriga stod rak och stel som en pinne och Draco kunde nästan inbilla sig att han kände frustrationen som strålade ut ifrån honom. Trotts att Potter vuxit en del kunde Weasley fortfarande luta sig över honom.

"Herregud Harry!" utbrast Weasley högt och slog ut med armarna. "Du kan inte förhindra alla dödsfall som sker hur mycket du än försöker. Vi är på gränsen till krig för guds skull!"

"Jag vet det Ron!" fräste Potter tillbaka. "Jag var där, om du nu har glömt det. Han kom tillbaka och nu är det upp till mig att förgöra honom, igen!"

"Du kommer att förgöra dig själv om du fortsätter så här! Jag vet inte vad Ordern har för vanvett i skallen, men du kan inte fortsätta pressa dig själv på det här viset, du kommer att ta död på dig själv!"

"Ordern vet vad dom gör", sade Potter med en irriterad gest.

Weasley fnös. "Å verkligen? Dom placerar allt sitt hopp på överlevnad från detta krig på en femtonårings axlar och försöker forma dig till något slags perfekt vapen!"

Draco hade för det mesta ingen aning om vad dom pratade om förutom en del lösa bitar här och där. Han såg hur energin praktiskt taget rann av Potter och Weasley grep tag i honom för att han inte skulle falla ihop. Samtidigt fick Draco syn på ett klädbyte på golvet mellan honom och Gryffindor duon. Han kände hur spänningen och skadeglädjen grep tag i honom ännu mer än förut när han insåg vad det var. Potters osynlighets mantel!

"Har du berättat för Hermione än?"

Dracos blick flög tillbaka på duon när han hörde namnet på alla hans känslor.

Potter skakade på huvudet och såg ned i marken. "Nej, jag kan inte göra så emot henne…" mumlade han med en besegrad stämma.

"Hon kommer att bli ännu mera sårad om du fortsätter att hålla det hemligt för henne", sade Weasley.

"Jag vet. Jag försöker bara skydda henne".

Draco kände en annan känsla välla upp inom honom vid dom orden. Nyfikenhet. Han undrade vad det var för hemlighet som dom två höll ifrån den tredje i gruppen. Innan han hann ångra sig klev han snabbt fram och lyfte upp manteln från golvet med vänstra handen. Inte ens nu, när han stod så pass nära verkade dom ha upptäckt honom. Det var ett allt för gyllene tillfälle för att låta slippa mellan fingrarna.

"Ser man på…" sade han lågt, drog ut på orden och lade till sin vanliga, dräpande ton på rösten. Potter och Weasley studsade till och snodde runt emot honom. Båda såg chockade och förvånade ut innan dom verkade hämta sig. Weasley brann av på en femöring.

"Var fan kom du ifrån?" fräste han mot Draco.

Draco höjde på ett ögonbryn. "Jag har stått här hela tiden".

Weasley tog ett hotande steg emot honom. "Vad hörde du?"

"Tillräckligt", svarade Draco precis lika hotfullt. Han knyckte på nacken och såg från den ena till den andra. "Så Granger skulle bli sårad om hon kände till eran hemlighet?" Han ändrade inte tonläget eller positionen men han var ärligt nyfiken på svaret till frågan.

Weasley brann av igen och knöt nävarna hårt. "Håll dig borta från henne!" väste han genom ihop pressade käkar.

Draco hånlog bara som svar och såg sedan på Potter. "Hur är det, Potter?" frågade han vasst. "Brottats med grisarna igen?"

Potter såg ilsket på honom och verkade vara på väg att ge svar på tal när hans blick plötsligt hamnade på manteln som Draco höll i handen. Draco såg förundrat på förvandlingen i Potter. Från att knappt kunna stå till att vara redo att attackera på en sekund blankt. "Ge mig manteln, Malfoy!" väste han så lågt att det var svårt att uppfatta.

"Låt mig tänka… Nej, jag tror inte det," sade Draco sarkastiskt och höll upp manteln för att inspektera den. Weasley och Potter bevakade honom som om han var ett färskt byte. "Så, jag antar att det är den här som…" Längre hann han inte innan Potter hade dragit sin trollstav och riktat den mot Draco. Samma vassa forsande ord som han hört i Dumbledores kontor strömmade ut ur Potters mun och avbröt honom. Han såg hur Weasley kastade en osäker blick på Potter men verkade inte vilja hejda honom. Draco kände sig inte annorlunda när Potter slutade väsa åt honom och antog att vad än Potter gjort, så fungerade det inte. "Vad skulle det där föreställa?" frågade han ilsket. Han kände sig mindre självsäker när det svar han fick var ett lika hånfullt leende tillbaka.

"Precis vad det var. Nu… Ge mig manteln!"

Draco spärrade chockat upp ögonen när hans kropp började reagera utan hans medgivande. Han tog några steg framåt och höll fram manteln mot Potter utan att kunna hindra det. Potter flinade och tog emot den.

"Duktig Malfoy", sade Potter med en röst som man skulle använda om man berömde en hund.

Draco återfick kontrollen över sin kropp och snubblade baklänges för att få lite mellanrum mellan dom. "Vad fan vad det där!" utbrast han argt. "Vad gjorde du?"

"Bara en liten kontroll förhäxning", sade Potter och såg nästan skadeglad ut, om det nu var möjligt för den gyllene pojken-som-överlevde att känna sådant. "Ibland lönar det sig att vara ormviskare".

Draco kunde inte påstå något annat. Hur skulle någon kunna försvara sig eller lyfta en förhäxning om man inte ens kunde förstå själva språket? Bara en ormviskare skulle kunna konkurrera på samma nivå. Draco såg misstänksamt på Potter. "Så det var det du hade tänkt göra med Blaise inne på Dumbledores kontor?"

Potters ansiktsutryck förändrades igen och han fick en kall mask över ansiktet. "Nej, det hade varit för snällt. Jag var på väg att kasta en förhäxning på honom som skulle få Cruciatus förbannelsen att likna ett myggbett".

"Verkligen?" frågade Draco sarkastiskt. "Och Dumbledore bara satt där och lät sin gyllene pojke klara sig undan med det som annars skulle sätta trollkarlar i azkaban." Innan någon av dom hann svara på det ändrade Draco riktning. "Det förvånar mig att ni är beredd att skydda Granger från Slytherins och hemligheter men inte från någon som verkligen är ute efter att göra henne illa." Han såg till sin tillfredsställelse att Potter och Weasley direkt fokuserade tillbaka på vad han sade.

"Hotar du henne?" frågade Potter med så mycket våld på rösten att Draco nästan tog ett steg tillbaka.

"Nej, Potter. Du tittar åt fel håll. Granger kommer att möta honom vid sjön i morgon vid lunchen", svarade Draco och log triumferande inombords.

"Wherek?" frågade Weasley strävt.

"Jag bryr mig inte om vad han heter!" fräste Draco med lite väl mycket pådrag i rösten. För att släta över det fortsatte han med samma stämma. "Jag skulle passa henne noga om jag var er, det enda Ravenclaw prefekten är ute efter är att ta henne oskuld. Precis som så många andra i detta slott".

Draco insåg att han inte skulle kunna stanna där längre utan att kanske försäga sig och avslöja att Hermione på något sett kommit under hans skin. Så han vände på klacken och stegade bort ifrån de två Gryffindor killarna. Hans höger hand pulserade av smärta och han kunde känna hur blodet droppade ifrån hans fingrar och ned på golvet, lämnade ett spår för den som letade att hitta.

AN: Tack för kommentarerna! Det satte verkligen fart på mitt skrivande fast jag hade hamnat i en trög skrivkramp. Detta kapitel har inte så mycket "handling" men det har en del viktiga detaljer som återkommer i senare kapitel. Och ni behöver inte oroa er, jag kommer inte att ge upp den här berättelsen. Jag har så stora planer på den: )

Till Tacroy Hermione "har" ju inte Draco. Ingen av dom räknar varandra som pålitliga eller trovärdiga och därför känner sig Hermione inte bunden till honom heller. Resten av Gryffindor killarna är nog stämplade som antingen vänner eller bröder och har inget pojkväns material.