10. "Den jävla dunkaren!"

Ännu en quidditchmatch nalkades, och Merrys humör sjönk stadigt i takt med att den närmade sig. Matchen var (som alltid) mellan Gryffindor och Slytherin. Det betydde att Merry skulle möta Mallboy, något som den förstnämnde ogillade starkt, då det försatte honom i ett dilemma; han ville varken anstränga sig eller förlora mot Mallboy.

En dag fick Merry veta att han skulle ner till planen eftersom det var dags för matchen.

"Va? Vi har ju inte ens haft någon riktig träning ännu."

Stompe ryckte på axlarna. "Jaja, det börjar om fem minuter i alla fall", sa han och gick.

Merry rusade motvilligt ner till planen efter att han hämtat sin kvast.

"Där kommer han äntligen!" sa domaren Madam Hoochie irriterat, "Var har du varit? Matchen skulle ha börjat för tio minuter sedan!"

"Ingen sa ju någonting om att matchen var nu", knotade Merry.

"Vi ropade ut det i skolans högtalare tre gånger idag!"

"Det märkte jag inte."

Madam Hoochie darrade av ilska. "Ja men hoppa på kvasten någon gång då så vi kan börja!"

Merry gjorde som han blev tillsagd och matchen gick igång.

Trots den ensidiga antagonismen sökarna emellan, blev Merry snart uttråkad och zoomade ut.

Jag undrar om matchen är slut snart… Var är Paddy någonstans, jag ser honom inte. Har han gått härifrån? Så orättvist, jag måste ju vara här!

Undra hur elixiret kommer att smaka. Säkert äckligt. Hmpf.

Jag är hungrig. Undrar vad det är till lunch. Hoppas det är pumpalimpa. Inte för att det någonsin har varit det, men man kan ju alltid önska. Jag borde prata med kocken, maten här suger.

Men å andra sidan suger det här spelet ännu mera. Jag vill inte vara med mer, nu drar jag! Få se nu, var borde jag landa? Inte mitt i folkmassan, kanske… Det får nog bli astronomitornet, då har jag nerför hela vägen, och slipper alla jävla trappor. Det här stället behöver hissar! Har det aldrig funnits någon handikappad trollkarl här? Vad är det som kommer emot mig där borta? Kan det vara kvicken? Nej, den är för stor. Just det, det är ju en sådan där-

Dunk!

Aj.

Merry hade hängt stilla i luften i flera minuter, till sist hade en av Slytherins slagmän faktiskt lagt märke till honom och skjutit en dunkare på honom. Merry, som varit frånvarande, fick bollen rakt i nyllet och föll av kvasten. Lyckligtvis var han inte så många meter upp, så han klarade sig med en bruten arm och en bula på ärret i pannan så att det stack ut.

Några av lärarna kom springandes till honom. Under tiden kände Merry, bortsett från den outsägliga smärtan brutna ben orsakar, även hur något fladdrade innanför tröjan. Han tittade efter och där var kvicken. "Det var som attan. Fan vad bra, nu är matchen över", han fiskade upp den och viftade lite med den. Madam Hoochie fattade vinken och avblåste matchen. Gryffindor hade löjligt nog vunnit.

"En enastående uppvisning!" Dumledåre klappade händerna förtjust.

"Hur känns det? Ska jag hjälpa dig till sjukhusflygeln?" frågade Keyman bekymrat.

"Ja, det vore br-" hann Merry säga innan Dumledåre avbröt honom.

"Men det fixar Keyman! Kom igen Guldlock, laga armen nu!"

"Nej!" utbrast Keyman och Merry i kör.

"Men var inte så blygsam Keyman, det här är ju ingenting för dig. Du har ju botat en hel by från pesten och utrotat cancer. Hjälp grabben nu."

"Men… Jag vet inte hur man-"

"Keyman, gillar du att vara anställd här?"

"Njaa, egentligen inte…"

"NU!" tjöt Dumledåre i ett plötsligt utbrott och började provocerande hjula i cirklar kring Keyman.

Denne följde honom med blicken i några sekunder innan han inte stod ut längre. "Okej då! Jag försöker väl då!"

Dumledåre ställde sig flinande för att titta förväntansfullt på Merry, som svalde nervöst.

"Eehm… helelela!"

Keyman viftade tveksamt med trollstaven och hoppades på det bästa. Han blundade räddhågset och pokade Merrys arm (precis i benbrottet så att han skrek till av smärta).

Åskådarna böjde sig fascinerat fram för att se vad resultatet skulle bli. Merry tittade också ner och såg… ingenting. Hans arm var borta. "… Vart är min arm?" frågade Merry hotfullt.

"Oj då! Synd att det inte finns något sätt att ersätta förlorade lemmar. Men det gör inte ont längre, eller hur?" skrockade Dumledåre och svassade iväg för att äta lunch.

"Förlåt Merry, det var inte meningen!" utropade Keyman förskräckt, "Låt oss gå till sjukhusflygeln, det kanske finns något sätt att ersätta armen i alla fall."

Det gjorde det inte. Några timmar senare hade Merry fått en tjusig, relativt autentisk protes. Dessvärre fanns de endast i neongrönt ("Men den lyser i alla fall i mörkret!" hade Madam Pommes-Frites konstaterat i en ursäktande ton. Hon vägrade att förklara varför hon ens beställt gröna proteser från första början).

Han fick tillbringa natten i sjukhusflygeln på grund av bulan. Mitt i natten väcktes Merry av en högljudd duns. Han satte sig förskräckt upp i sängen.

"Åhhh… Det var bara en dröm…" sa han lättat och tittade ner på sin arm… Som lyste i mörkret med ett spöklikt neongrönt sken. "Fan också!" Merry såg sig om för att se vad som orsakat dunsen.

Dumledåre och McDreamagall dumpade just oförsiktigt en livlös kropp i en av sängarna. Merry antog att de hade tappat eller släppt honom på golvet, vilket gav upphov till dunsen.

"Ursäkta, jag försöker sova här, det onaturliga neongröna ljuset till trots", sa Merry irriterat. "Vad håller ni på med? Vad har ni gjort med Creepy?" frågade han och pekade på den livlösa kroppen. "Vilka lemmar ska ni beröva honom på? Ett ben kanske? Varför inte huvudet? Eller är han redan död?" undrade Merry hoppfullt.

Madam Pommes-Frites hade äntligen anlänt. "Vad har hänt?" frågade hon medan hon undersökte Creepy.

Dumledåre ryckte på axlarna. "Vi hittade honom så här på tredje våningen. Han ser rätt sönderslagen ut, han verkar ha fått fett med spö. Det var säkert en slytherinare… Jag vet inte om han lever men jag tog hit honom för säkerhets skull", sa Dumledåre och såg ut som att han kände sig väldigt duktig.

"Han är i koma. Det är osäkert huruvida han kommer att vakna upp eller ej, vi kan bara vänta och se. Förhoppningsvis vaknar han upp igen, vi har inte råd att bli stämda igen… Men nu går jag och lägger mig igen, godnatt", mumlade Madam Pommes-Frites innan hon avlägsnade sig.

Dumledåre och McDreamagall som hade stått och tafsat på varandra under hela utlåtandet skyndade sig också ut ur rummet.

"Jag vill hem", suckade Merry uppgivet, medan han förgäves försökte somna om i ljusskenet från sin nya arm.