Carrie

Jag tittade snett på Amie som såg lurig ut, hon hade tänkt ut någon ondskefull plan för att skämma ut mig. Så mycket visste jag, men jag visste inte vad hon skulle göra. Det fanns så många olika saker hon kunde göra, allt ifrån att göra något riktigt ondskefullt som inte ens är i närheten av roligt. Eller något som jag bara skulle kunna skratta åt.

Hela dagen hade jag varit på tå och redo ifall hon nu bestämt sig för att göra någonting, Quil hade varit nedstämd och dämpad ända sedan vi hoppat ifrån klipporna. Han var inte längre den lyckliga kille som han brukade vara, och jag saknade det. Det kändes ibland som om han var min yngre brorsa, även om han var äldre än mig.

Och som om jag var tvungen att skydda honom och se till så att han inte var olycklig. Amie satt vid ett annat bord med Jake och Embry medan Quil stod vid sina skåp. Dem andra hade inte märkt att han stod där, men jag såg honom.

"Jag kommer snart", sa jag men ingen av dem verkade märka att jag gick, vilket gjorde att jag nästan ville börja sjunga att dem är kära för hela skolan men då skulle Amie bli skitförbannad.

Hon skulle inte kunna ta ansvar för de handlingar hon utför emot mig och, jag skulle nog inte komma med livet ur behåll om jag gjorde det. Förra gången överlevde jag bara för att Emily i rätt tid ropat mat, och då blev alla genast intresserade av det istället för vad jag skrikit ut.

"Varför står du här?" Quil tittade upp men tittade sedan ner igen och gjorde mönster med foten på golvet, vilket fick mig att undra om jag gjort något fel.

Quil var inte den person som undvek någon, om han hade problem med en person så tog han itu med det. Ibland genom att slå dem sönder och samman, eller i alla fall försöka som han försökte med Jared. Eller så pratade han bara om det, därför undrade jag vad jag hade gjort som gjorde att han inte ens kunde möta min blick, ännu mindre prata med mig.

"Har jag gjort någonting?" frågade jag, han skakade på huvudet.

Jag kände mig mer och mer som en dagisfröken ju snabbare tiden gick, eller bara en lärare. Det var som om Quil var den mobbade eleven och jag var den lärare som blivit utsedd att få ur honom sanningen om vilka det är som gör detta emot honom.

"Quil ni behövde inte be om ursäkt, jag var inte arg på er", han tittade upp på mig och log snett.

"Säkert?"

"Ja helt säkert, jag skulle aldrig bli arg på dig eller Jared", sa jag och tänkte tillbaka på det, Amie var den som sagt åt dem att be om ursäkt, jag ville först inte höra det. "Det var inte jag som sa till er att be om ursäkt."

Han nickade och log sedan emot mig, jag tog lade handen på hand skuldra och knuffade honom lätt framåt emot bordet där dem andra satt.

"Nu ska du äta något", med det gick han fram till dem andra och satte sig vid bordet, jag stannade bara vid skåpen och tittade framför mig.

Den dagen då dem hade bett om ursäkt så hade något hänt mellan mig och Jared. Jag blev jätteglad när Quil bara bad om ursäkt så där och verkade inte tänka på det mera, men det tog rätt lång stund innan Jared faktiskt bett om ursäkt på riktigt. Som sagt så ville jag egentligen inte ha någon ursäkt ifrån någon av dem eftersom att jag inte var arg. Men om dem nu skulle göra det så ska man göra det ordentligt.

Flashback

Jag tittade nerför klippan och bet mig sedan tveksamt i läppen. Jag var fortfarande inte van vid att vara superstark och supersnabb. Jag hade redan hoppat, och medan dem andra fortfarande simmade omkring där nere så hade jag sprungit upp. Själva delen då man hoppade var det läskigaste men samtidigt det bästa, adrenalinet och spänningen gjorde att man bara var tvungen att göra det igen.

"Ska du inte hoppa?" frågade Jared, jag vände huvudet och backade sedan några steg emot honom.

Varav han gick närmare mig.

"Jag vet inte riktigt, jag har aldrig varit så förtjust i höjder", jag ställde mig på tå för att titta ner. "Jag är lika bra på höjder som du är på ursäkter."

"Förlåt", sa han och lät väldigt ärligt, jag tittade in i hans ögon och kände hur jag genast rodnade. "Jag är inte så bra på ursäkter."

Jag älskar hans leenden, vid första anblick ser det inte så bra ut men om man tittar närmare på hans ansikte så ser man verkligen ur söta leenden han har. När han ler charmigt, lyfter han lite mer på ena mungipan än den andra, tittar allvarligt och så ser han bara charmig ut. Det är svårt att förklara det, folk säger att man måste se en av världens sju underverk innan man dör. Men jag tycker att om man möts av Jareds leende så behövs inte det.

"Bra på ursäkter?" frågade han lugnt och log.

Han sa inget utan fortsatte le och tog sedan mina händer i sina.

"Jag är inte bra på hela säga förlåt grejen om det gäller någon jag verkligen gillar."

Flashback slut

Jag ryste fortfarande när jag tänkte på det. Jag trodde i det ögonblicket att vi skulle kyssa varandra, men när han kom några millimeter nära såg jag för min inre blick Dave. Jag såg hans blick, kände lukten av hans parfym och fick panik. Därför backade jag bort ifrån honom och flinade retligt innan jag hoppade ner ifrån klippan igen. När jag väl kommit hem den dagen förbannade jag mig själv, varför hade jag inte gjort något? Varför var jag tvungen att börja tänka på den idioten just då?

"Hallå nu är det du som står här", sa Quil, jag ryckte till när han rörde min arm men låtsades som ingenting.

Bara genom att tänka på Dave blev jag panikslagen, det var som om jag gick in i någon sorts dvala och när någon väl väckte mig ur den så blev jag bara ännu mer rädd än vad jag redan var.

"Ja det har du rätt i", just då kände jag Daves parfym, det var läskigt att jag märkte det.

Ända sedan det hänt så hade jag varit läskigt uppmärksam på om han var i rummet eller inte. Det var som om mitt liv långsamt började handla om honom. För om han var i klassrummet satt jag tyst och pratade mest med Amie. Men om han inte var där, vilket han tack och lov nästan aldrig var så hördes jag över hela klassrummet. Folk trodde nog att jag inte visste om det, men där har dem fel.

"Carrie, sötnos", jag hoppade till då han rörde min kind.

Quil morrade argsint och knuffade mig mjukt bakom sig, Dave gav honom en elak blick och flinade sedan tillbaka emot sina kompisar. Jag höll hårt i Quils arm och försökte dra honom därifrån, men han stod helt still och var nu förbannad. Jag visste inte om jag skulle kunna stoppa honom ifall han blev för arg. Därför tittade jag över på Amie och Jake, eller Amike som jag nu kallar dem, det är deras par namn.

"Akta på dig tönt innan jag krossar dina glasögon", sa Dave elakt, Quil började darra i hela kroppen.

Men han flyttade sig inte utan stod bara där, då örfilade Dave honom och han började darra ännu våldsammare. Jake och Amie kunde inte komma fram mellan folkhopen som samlats för att kolla på slagsmålet.

"Quil ta det lugnt andas", viskade jag i hans öra, men han verkade inte höra mig.

Det var som om han var i någon slags trans, och när Dave märkte att han inte ens hörde mig blev även han rädd. Men hallå, vem skulle inte bli det, Quil stod framför honom och andades tungt. Det såg ut som om han försökte hålla sig själv tillbaka, men han skulle ge upp vilken sekund som helst. Därför ställde jag mig emellan och lade händerna på hans kinder och tvingade honom att titta på mig.

"Quil, du klarar det bara andas, okej?" han tittade ner på mig och verkade först inte förstå att det var jag.

Men efter ett tag lugnade han ner sig.

"Stick, vi träffas hos Jake sen", jag tog honom i armen och började dra honom därifrån, bakom oss sprang Jake och Amie.

"Jävla psyko", skrek Dave.

Jag lyssnade inte på honom utan ville bara få ut Quil innan han gjorde något som han skulle ångra. Så fort vi kom ut förvandlades han och sprang därifrån.

"Var tog han vägen?" frågade Jake med en gång.

Jag var redan på väg emot hans bil.

"Hem till dig."

Amie

Alla åkte hem till Jacobs hus och trängde in sig i hans lilla hus för att prata med Quil och försöka lugna ner honom. Vi såg honom sitta i soffan med huvudet i händerna och han satt helt spänd. Jared hade tydligen varit i huset innan vi kom, för han satt på en stol och tittade på det som hände.

Jag satte mig på en stol bredvid honom, för egentligen tyckte jag att hälften av oss var överflödiga här inne. Jacob var den första att gå fram till Quil och sätta sig bredvid och pratade med honom. Han pratade lågt. Så lågt att ingen av oss andra kunde höra. Carrie satte sig på golvet inte allför långt ifrån Quil – och Jared. Jag vet inte, men hon verkade inte riktigt våga gå fram till Jared nu, speciellt inte efter det som nyss hände i skolan.

Jag undrade vad vi alla egentligen gjorde där. Alla hade ju inte behövt följa med, egentligen. Jag tror att Quil hellre skulle prata om han var själv med någon, än om alla satt tysta runt omkring. Men så var det en sån där flock-sak också. Man övergav inte någon annan i flocken. Jag pratade lite tyst med Jared för att ha något att göra, och snart följde fler det exemplet så att tystnaden inte blev lika inpå som innan. Jag kunde se hur Quil sakta slappnade av lite i soffan när han märkte att han inte var iakttagen av alla längre.

Jag och Jared pratade inte om något speciellt, bara pratade lågt för att ge Jake tid att prata med Quil. Innan jag började prata med Jared hade han suttit och kollat ut genom det stora fönstret som fanns mellan den plats vi satt och en bit in mot vardagsrummet. På sommaren var det en fantastisk utsikt, men nu var det grått, tråkigt och multnande löv var inte precis något vackert att titta på.

Jared berättade att sökandet efter den sista vampyren som kommit undan inte gått så bra. Den hade vänt och stuckit direkt mot gränsen, som om den visste exakt vart den fanns. Sen hade den kommit innanför gränsen ett antal gånger innan den gått några meter bakåt och varit utom räckhåll för oss. Dem kunde också konstatera att vampyren tagit sig in ända hit mot Jakes hus, och vid Jared och Quils hus också. Jag förstod inte vad den hade tänkt göra där, men jag visste att man inte kunde lita på en vampyr, förutom det faktum att dem inte vill något gott, så vad den än gjorde där, var det inget bra.

"Amie."

Jag såg upp på Jake som pratat med mig. Han hade en rynka mellan ögonen.

"Ja."

"Han vill prata med dig. Om det går bra."

Jag nickade och ställde mig upp. Det är klart att jag pratar med honom om han känner sig bättre av det. Han var min vän, och flockbror. Vi hjälper varandra, som alltid.

Jag gick fram till Quil. Men precis när jag passerat den sista biten av fönstret såg jag en rörelse utanför. Jag vände på huvudet samtidigt som något kom farande in genom fönstret och träffade mig i ryggen med full fart. Jag såg i ögonvrån hur även Jared blev träffad av något och kastades av stolen. Jag flög genom rummet och det sista jag mindes innan jag träffade glasskåpet på andra sidan rummet var Jakes ansiktsuttryck är han följde vad som hände mig med blicken. Jag kände något som kändes som tusen nålar som stack in genom hela min kropp och sen blev allt svart.

Vill ni hedra oss med ett litet meddelande? ;) En liiiiten, liten kommentar? ;D

Nej, men skriv gärna en review :)